Jag lyssnade på en podcast för någon vecka sedan som tre stycken feminister spelar in. Den kallas glädjeflickorna. De som gör podden driver bloggarna Lady Dahmer, MondoKanel och Flickvänsmaterialet. Jag skall säga att jag inte har läst två av bloggarna alls, Lady Dahmers blogg har jag läst några gånger då Bloggkommentatorerna ibland refererar till hennes blogg och deras blogg besöker jag regelbundet.
Varför jag började lyssna på deras podd vet jag inte riktigt. Tror det handlade om att jag var nyfiken på hur de pratar och resonerar ur ett feministiskt perspektiv. Eller iaf på det sätt som de tycker är femenistiskt. Jag vill nämligen lära mig mer om detta, jag vill vara feminist.
Om jag läser på tex Wikipedia så säger de att Feminism är: ”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter samt kvinnans likställighet med mannen” Detta tänker jag att jag ställer mig bakom. Jag tänker att vi är alla lika mycket värda vem vi än är, ung, gammal, man, kvinna, svensk, norsk, kines mm…. Men när jag hörde på Glädjeflickornas podd så blir jag irriterad och besviken. Det jag hör från dem är att de ”gömmer” sig bakom ”samhället” och säger att allt är ”samhällets” fel. Jag tänker, vem är samhället? Jo, det är ju vi! Du och jag, alla vi som lever inom i detta fallet Sveriges gränser och följer detta landets struktur.
Men det var faktiskt inte en feministisk diskussion jag ville ha med detta inlägg utan en om utanförskap och fattigdom som de har pratat om i en podd nyligen. Det var den podden jag lyssnade på härom veckan och som jag har funderat på mycket sen dess. De raljerade ordentligt över många tidningars sparknep nu när det har varit Januari och många har ont om pengar. Det stod tydligen saker som att köp inte kaffe, ta med istället eller välj lunchlåda istället för att äta ute. De tyckte att det var förnedrande att andra uttalar sig på det sättet då verkligt fattiga inte har lyxen att välja bort kaffe köpt ute. Det håller jag visserligen med om.
Men det som störde mig var att de tyckte inte att någon som inte har varit riktigt fattig skall uttala sig om spartips, hur det är eller ge goda råd. De vet nämligen inte vad de pratar om. Samtidigt så uttalade de sig gärna om chefer, direktörer och personer som har det gott ställt. De sa tex att ju mer pengar du tjänar och ju högre chef du är desto mindre jobbar du. Jaha tänkte jag, hur kommer det sig att de kan uttala sig om det? Om andra bara skall hålla tyst gällande fattigdom så kanske de skall hålla tyst gällande hur höga chefer jobbar? Dessutom säger de att de som har det gott ställt har det på bekostnad av att andra har det dåligt. Det tror jag inte alls på. Jag tror inte att vi måste ha ett samhälle med ”vinnare” och ”förlorare”. Dessutom tror jag inte alls att vinnare betyder att du har gott om pengar. Självklart finns det en gräns för hur mycket man behöver för att leva bra, men efter det tror jag inte alls att pengar gör en lyckligare.
Eller, så vill vi ha ett samhälle med empati och socialt ansvarstagande så att alla får det bättre? Kan vi inte ha den här debatten på ett nyanserat sätt? Hur kommer det sig tex att vi i Sverige är mycket mindre lyckliga än människor i länder som är mycket fattigare och med mycket sämre förutsättningar? (läs om varför de lyckligaste bor i latinamerika)
De raljerar också över att folk säger ”I Sverige har alla samma chans för skolan är gratis mm” Men de menar att så är det inte alls för i vissa skolor ges bättre förutsättningar än i andra. Så är det. Även om skolan är gratis så har inte alla samma chans då alla inte får stöttning hemifrån mm. Men, igen då. När man sen är vuxen och har egna barn, skall man fortfarande sitta och tycka att tack vare att jag inte fick support när jag var liten så kan jag inte göra något och det är synd om mig? Istället för att faktiskt säga att: ”Nej, det har inte varit rättvist, men jag klarar att göra det jag vill, jag vet att jag är värdefull och jag vet att jag kan lika bra som alla andra”. Framgång är ju faktiskt att lyckas med sina egna målsättningar. Vilka de än är.
Om man inte kan tänka så eller ta sig ifrån den situation man inte vill ha så kanske man iaf kan inse att myntet har två sidor? På ena sidan så finns samhället som behöver bli bättre, bättre skola till alla, samma möjligheter till alla genom specialhjälp till de som behöver, bättre löner till de som väljer yrken som är samhällsnödvändiga (Hallå, vart tar vi vägen om ingen vill vårda de äldre, göra grovobbet på sjukhusen eller fostra våra barn). På andra sidan myntet finns du som individ, du har faktiskt ett val. Alltid. Det går inte att gömma sig bakom den första sidan på myntet hela livet och tänka att jag inte kan göra något, jag är ett offer. Det är lättare, men inte ok.
Sist till glädjeflickorna då, jag får uttala mig i den här frågan enligt era referenser. Jag vet precis hur det är att inte kunna prioritera bort en latte, att växa upp utan resurser och att bo i ett hem utan studievana. (Vill poängtera att den var kärleksfull, min uppväxt. Så såklart hade jag mycket mycket bättre förutsättningar än många andra barn)
För att återknyta till resonemanget jag hade i början om feminism då. Det som gör att jag inte känner att titeln feminist passar mig riktigt är att jag upplever att debatten fokuserar på ”samhällsnormer”, ”samhället”, ”patriarkatet”, samt att män är onda och att kvinnor skall få det bättre genom att männen skall få det sämre. Jag tycker inte att vi kan tänka att det inte går att ändra och att vi kan gömma oss bakom den med ”offerkoftan” på. Jag kanske är naiv, men jag vill inte acceptera att det är så. Vi kan alla vara med och påverka och bidra till att våra barn får växa upp i ett mer tolerant, kärleksfullt och jämställt samhälle.
