Kategoriarkiv: Familj

Tempo

Nu har jag jobbat två veckor. Så fort det går och så lite jag känner att jag hinner med. Nu är vi tillbaka i det snurrande hjulet med schema för varje dag för optimalt utnyttjande, läxor, gympa, utflykter, jobbresor, lunchlådor, veckohandlingar, gräsklippning, ogräsrensning mm mm.

Jag satt på knä i rabatten igår och rensade ogräs. Då kom Viola och William ut och skulle hoppa på den nya studsmattan. Bråket och tjafset var snart igång. Faktiskt så lyckades jag förstå behovet. Det var uppmärksamhet. Jag slutade med mitt och istället gick vi och la oss i den stora hängmattan och höll om varandra och pratade om allt och inget.

En liten gubbe på min axel sa åt mig att jag skulle återgå till mina sysslor och passa på nu när Nils var med UB, gör klart! Men en förståndigare röst inom mig sa åt mig att nej, det jag gör nu är så mycket viktigare! Ligga i hängmattan och ge de stora barnen full uppmärksamhet en stund.

Jag ska försöka minnas det när hjulet snurrar på. Att dra ner tempot och känna in barnen och mina egna behov. För om hundra år… Vem bryr sig om det är maskrosor i rabatterna eller ej? Inte jag. Dessutom är de tydligen helt fantastiskt fina berättade både man och barn för mig när jag sa högt att jag tycker det är dags att göra fint bland blommorna och på gräsmattan….

Tillbaka på Carlsberg

Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.

När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.

Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.

Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.

Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.

Besök på Eco farm

Idag var hela familjen på utflykt till en Eco farm som ligger på Lanta Noi. Vi kontaktade dem via Facebook och de ordnade bil som plockade upp oss vid 9 på morgonen. Det var vi och en familj till som var där.

Vi välkomnades av Aruna och hennes härliga familj. De bjöd in oss till deras hem som de höll på att bygga. Vi fick veta mer om klassisk Thailänds byggstil och varför de konstruerar som de gör. De visade hur de så småningom kommer bli självförsörjande på i princip allt vad gäller, frukt, grönsaker, kryddor mm.

Huset hade också återvinning av det som kom från toaletterna, de höll på att rena sitt vatten, de hade solpanel och de komposterade och källsorterade sopor. Vilket jobb! Vilken känsla att faktiskt göra så mycket bra. Aruna beskrev också hur hon genom olika sätt försökte få med lokalbefolkningen speciellt i närmsta byn på att bli mer hållbara och framförallt att se möjligheter för att minska allas våra fotavtryck. Tex så har hon en kontakt med en sömmerska i byn som syr om de stora säckar som ris kommer i till praktiska påsar i olika storlekar som kan användas istället för plastpåsar när du går och handlar.

Efter rundvandring så fick vi gå igenom mangroveträsk för att sen vada/simma en liten bit och då hamnade vi på en härlig sandstrand. Barnen lekte och hade jätteroligt.

Sen skulle det lagas lunch och barnen fick hjälpa till att göra upp eld då de inte har el till att laga mat och gasolen var slut. Lycka! Vi hjälptes åt att tillreda maten och de flesta av oss åt med god aptit. Inte nog med att vi fick en fantastiskt god lunch, Aruna bjöd också på en spännande efterrätt som jag definitivt kommer bjuda på i Sverige.

Aruna och hennes man delade med sig av allt som vi undrade över och det var en väldigt lärorik och rolig dag.

Barnen kunde inte sluta prata om dagen när vi kom hem. Hur roligt det var att få hjälpa till att göra upp eld, att det var kul att de inte hade rinnande vatten så att de fick hjälpa till att ta upp vatten ur brunnen. Hur roligt det var att de hade träkoja att leka i utanför huset, att det var sandstrandssand på nedervåningen mm mm. De var verkligen tagna av dagen och nu har vi hunnit planera vart och hur vi skall bygga en träkoja när vi kommer hem. Att det minsann är väldigt roligt att vara ute och leka och att det var coolt att Arunas barn kunde prata olika språk. Barnen sa innan vi åkte att de vill komma tillbaka igen.

Så det enda vi ångrar är väl att vi inte besökte denna guldklimp i början av vår vistelse här. Nu åker vi ju snart hem så detta blev vårt enda besök på farmen för denna gången. Men om 7 år, när mangoträden ger frukt. Då, då kommer vi kanske tillbaka igen. (=

För er andra som är på Koh Lanta nu eller snart ska resa hit. Besök Shaan and Jeevan´s Eco-farm! Är du det minsta intresserad av miljö, hur det är att leva på landet på Lanta, att se lite mangroveträsk, att äta god mat och/eller framförallt att träffa en väldigt härlig familj för några timmar. Då är det värt ett besök. (Och när du är där, köp med en ”rispåse” så att du kan skippa platspåsarna och visa upp den för de som äger resorten du bor på och tipsa dem om att ge sina gäster såna påsar som en miljöanpassad ”goodiebag”) Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi är många svenskar på Lanta, vi har många bra vanor gällande miljö som vi säkert kan påverka med här. Och Aruna kommer ge dig massa inspiration som du kan ta med till Sverige, det fick vi iaf.

Nils 1 år

Hipp hipp hurra! 🎈🎉

Idag är det Nils födelsedag. Ett år…. Ja, jag kommer skriva det… så fort det har gått!

Passande nog är vi i Thailand och här är det inte bara Nils födelsedag. Det är även det Thailändska nyåret, Songkran. Så idag har det firats hela dagen med vattenkrig på de allra flesta ställen. Många restauranger och butiker är stängda idag och de som har öppet har öppet extra länge för att alla skall kunna fira riktigt ordentligt.

Vi har tagit det ganska lugnt idag. Vi la nivån på dagen så att den skulle tillfredsställa en liten 1 åring och hans storasyskon. På morgonen när han kom upp hade jag pyntat med ballonger modell jättestora 🎈och de tyckte han var himla festliga! Det blev många kommentarer och massa pekande på dem från födelsedagsbarnet. Sen blev det glasstårta, sång och presenter. Bästa presenterna var ballong från William och ett kort från Viola. När firandet var klart begav sig de stora ut på vattenkrig i flera timmar. Så roligt de har haft idag.


En lyckad dag helt enkelt. Nu sitter jag här och skriver och lugnet har lagt sig i huset. Alla fyra barnen sover (kusin Jamie är här också) och jag sitter och skriver. De andra tre vuxna är ute och fortsätter fira nyåret, Songkran men på lite mer ”vuxet” vis. Vet inte om det blir mer vattenkrig för dem, men det skulle iaf bli drinkar….

Jag tänker mest på tiden, på hur det var för ett år sen. På den natten när värkarna startade och Nils såg dagens ljus för första gången. Hur smärtsamt det var, hur underbart fantastiskt det var.

Jag vaknade kl.01 ca av att värkarna satt igång. Hade haft mycket förvärkar dagarna innan så jag var ju inte säker. Men efter en timme var jag säker och väckte UB. Sa att det har startat, jag går och tar ett bad. Gick till badrummet och tappade upp vatten. 15 min senare ca kom UB in och satte sig och sa att vi kanske skulle ringa mamma och pappa som skulle passa William och Viola. Jag tyckte att vi kunde vänta lite, men UB stod på sig. Det gick ju så snabbt med Viola. Värkarna började komma tätt, knappt 2 min mellan. Så jag ringde och väckte dem. Försökte slappna av i badet. Halv tre kände jag något konstigt och det hördes ett högt klick. Insåg att vattnet gick. Tänkte att oj! Det är nog dags att ta sig upp ur badet och klä på mig för att kunna åka in till sjukhuset. Ringde igen, och sa att nu innebär nu…. 03:15 var äntligen mamma och pappa hos oss, vi väntade i köket, hade sagt hej då till spända och lite ledsna storasyskon och jag hade nu rejält ont och värkarna kom väldigt tätt. Som tur är har vi knappt 10 min till sjukhuset. Vi körde genom ett tyst Varberg och parkerade. Man går in genom akuten och upp för en trappa för att sen gå igenom en lång korridor med en navelsträng ritad på väggen som slutar vid förlossningen.
Vi ringde på och blev insläppta, nu var klockan ca 03:30. De ville visa in oss i ett väntrum, men UB sa att sist tog det 40 min…. Så jag fick ett förlossningsrum och väldigt snabbt blev det väldigt intensivt. Fick på mig undersökningsutrustning som de tack och lov tog bort sen då jag bad om det. Tyvärr fick jag inte heller denna gången bada då vattnet redan hade gått. Jag hade tänkt att jag skulle försöka att bara andas och använda mina meditationstekniker, men kände att jag behövde lustgasen. Smärtan kidnappade min kropp och jag kunde inte riktigt slappna av i det. Däremot så var det iaf uppehåll på någon minut mellan värkarna vilket var väldigt positivt. Det var det inte med Viola och det var jobbigare. Tror dock inte att lustgasen hjälpte så mycket för man skall andas och hålla andan när man använder den och då spände jag mig ännu mer, vilket jag tror ledde till större smärta.

Minns att när jag skulle krysta så var det minst smärtsamt om jag liksom knep ihop benen… Men då kommer det ju ingen bebis så det ville barnmorskan att jag skulle sluta med och försöka göra mig tung istället. Men det var så otroligt smärtsamt… Allt gick dock jättebra och 04:30 var Nils född. Det allra bästa ögonblicket var när barnmorskan fick kontakt med mig mitt i all smärta och sa ”titta ner nu så ser du hans huvud, han är på väg till dig”. Den synen, den kommer jag aldrig glömma. Det var så coolt, så fantastiskt, så magiskt. Det gav mig den styrkan jag behövde för att göra sista biten med positiv inställning. Han kom ut skrikandes och jättearg. Med en väldigt lång navelsträng. Så denna gången var det inga problem för mig att få upp honom på magen innan navelsträngen var kapad. Vilket innebar att jag också för första gången fick klippa av navelsträngen själv. Vilket jag velat ändå sen William föddes. Helt enkelt en väldigt bra sista förlossning.

Nu har vi varit i symbios i ett år Nils och jag. Vi har varit så nära så nära. Första tre månaderna så bodde han nästan hela tiden i en sjal på mitt bröst. Så mysigt, så smidigt och så tryggt. Amning har fungerat jättebra, han har blivit en glad och pigg liten individ som är väldigt nyfiken på världen. Han älskar sina syskon så mycket, de är så roliga!

Här i Thailand har han tagit sina första steg och nu går han runt hela dagarna och hittar på bus och pekar på saker och pratar om saker. Just nu är det bästa att välja ut en bok, komma och backa intill och sätta sig i knät för att få bläddra och höra någon läsa ur boken.

Han har dock några förbättringspotentialer som jag inte får så mycket gehör för… Sova på nätterna…. Det är inget av våra barn som har tyckt att det är kul…. Samt så bits han och skallar sina syskon om de gosar med mig för mycket eller om han blir sur på dem. Det är saker som inte kan fortgå….

Grattis kära Nils! Vi är så glada att du kom för ett år sen och fulländade vår familj.

Fullt hus

Bloggandet har inte riktigt hunnits med de senaste dagarna känner jag. Märklig känsla när ingen av oss jobbar och vi bara är lediga hela tiden. 😄

Men orsaken är bara positiv så det gör inte så värst mycket tänker jag. För er som undrar hur vi har det så har vi det jättebra! Dagarna är väldigt lika varandra och än så länge har vi bara gjort en enda utflykt hela familjen. Det var till Old Town under Lanta Lanta festival. Supermysigt och roligt. Får bli ett eget inlägg om det om jag hittar några fina bilder därifrån.

Orsaken till det utebilvande bloggandet är att vi har fått besök från familj och vänner. Kan ni tänka er, vi fick spontanbesök hit till Thailand! Av UB:s syster med familj. De bestämde sig och åkte dagen efter. Undra om det inte är ett väldigt bra sätt att resa på. Ingen tid för grublerier, långa listor och höga förväntningar. Packa och åka… Inte nog med det så har vi just nu också andra vänner här nere. Nämligen härliga Frida med familj som har en liten Hedda som är lika gammal som Nils. Eller, hon fyllde 1 år i måndags! Det firade vi med strandhäng, roliga överraskningar till barnen som Frida hade fixat från Sverige och med en avslutande middag på Time for lime. Ett härligt ställe med supergoda drinkar och en mumsig avsmakningsmeny av klassiska Thailändska rätter.


På söndag kommer mina föräldrar ner för att vara med oss här i två veckor och sen så löser Nathalie, Jamie och Tobbe av dem. Vi har med andra ord gäster ett tag nu. Det innebär förhoppningsvis att vi ger oss iväg på några utflykter och att vi får mysigt sällskap samt kanske en eller två kvällar med barnvakt för romantisk middag vid havet. 😍

Children of the forest

Svenska skolan Sanuk här på Koh Lanta stöttar en organisation som heter CHildren of the forest. Det är ett barnhem i norra Thailand nära gränsen till Burma med föräldralösa barn. Hela skolan hade engagerat sig. Barnen hade olika aktiviter för varandra och föräldrarna som de tog betalt för, föräldrar hade bakat och fått sponsrad fika att sälja och det var en utlottning med fina priser från lokala företag.

En mycket lyckad och rolig eftermiddag där alla pengar gick till denna organisation. Det roligaste var att se barnen engagera sig, prata om det innan och efter och berätta om vart pengarna kommer gå och vad som kommer hända.

Än så länge är jag väldig positiv till skolan då de jobbar aktivt och engagerat med allt de tar sig för och barnens vardag fylls av så mycket mervärden än ”bara att lära sig sina ämnen”. Jag tror verkligen att detta är något barnen kommer ha med sig i sina ryggsäckar som en otrolig tillgång när de kommer hem.

En månad

Nu har vi varit i Thailand i en månad! Gahhh! Så fort det går. Innan jag åkte så funderade jag på hur det skulle kännas med just tidsperspektivet. Innan när vi har varit på semester i två veckor så har det känts så lagom och det har varit med glädje som vi har åkt hem igen. Laddade med energi och en känsla att det har varit härligt med semester och härligt att vara hemma igen. Hur skulle det bli att vara borta i 3 mån? Det kändes så länge.

Hur känns det nu då? Efter en månad. En tredjedel av tiden. Så fort det har gått! Jag känner inte någon hemlängtan alls. Visst, jag har en vardag hemma som jag gillar jättemycket. Men här är vardagen minst lika härlig. Här är varmt, vackert, vi är hemma både jag och mannen och vi har massa tid tillsammans. Vi kan träna varje dag, vi badar varje dag, vi äter ute nästan varje dag, vi har en fantastiskt vacker omgivning. Barnen gillar skolan, har fått vänner och går och sjunger på Sanuk sången flera gånger per dag. Jag är helt övertygad om att Nils också njuter. Han har massa tid med mamma, pappa och syskon. Jag kommer fortsätta att njuta av de kommande två månaderna och jag hoppas att vi ändå kommer känna att det är lagom att åka hem i början av maj.


De kommande två månaderna blir det mycket besök av nära och kära, det blir några utflykter. Vi tänkte att vi passar på att göra dem när barnen har påsklov och när vi ändå har besökare här. Jag hoppas att jag skall gå en matlagningskurs, taimaten är fantastiskt god och jag vill lära mig lite för att kunna fortsätta laga taimat när vi kommer hem.

Ännu en vecka och tacksamhet

Så är det helg igen. Vad fort det går! I vanliga fall när vi semestrar 2 veckor så vet jag att de där veckorna har känts som lång tid. Men nu, när vi skall vara borta så länge så har 2,5 vecka förflutit jättefort! Galet vad annorlunda det är när tidsperspektivet är annorlunda. Men samtidigt så var det så här jag hoppades att det skulle vara. Att vi skulle hitta vår vardag och rutiner som fungerar bra för oss här. Samtidigt som vi kan hitta på roliga saker också. Dessutom är rutinerna här inte alls som hemma. Här finns visserligen element som att handla, tvätta och hämta och lämna på skolan. Men även saker som ”vilken restaurang skall vi äta på ikväll”, yoga varje dag, springa på stranden, bada i poolen eller i havet?. Ja, såna härliga semesterinslag som nu är en del av vår vardag. Det är så lyxigt och härligt. Jag är så tacksam för att vi sitter här, att vi kan göra detta och att vi faktiskt kom iväg. Att drömen blev en plan, som sen sattes i verket och nu upplevs av oss.

Trots att jag idag sitter med helt uppätna ben efter en kväll på restaurang med klänning. Benen bränner, kliar och består av säkert 40 stora bölder av vad jag tror är myggbett. Ok, inte så kul. Men! Så tackam jag ändå är att vi är här.

På måndag bär det av till havs igen för dykning tillsammans med en kompis som är här i två veckor med sin familj. Skall bli så roligt! Jag sitter och hoppas på att få en lugn dag till havs så att jag kanske inte behöver kräkas upp allt som finns i magen…

Igår firade vi kompisen som fyllde 35 med bad vid deras strand, god mat, goda drinkar, kall öl och fantastiskt trevlig personal som lekte och busade med barnen. Vi satt i vilstolar med en kal drink och öl och såg på när solen gick ner samtidigt som barnen busade runt på stranden. Livet när det är som bäst!

Det är såna här dagar jag kommer minnas med värme i hjärtat när jag blir äldre. Det är jag säker på. Jag vårdar dem ömt i hjärtat och hoppas på att jag kan plocka fram dem många gånger och bli glad av minnet.


Ok, mycket sentimentalitet nu. Men det är verkligen inte svårt att vara tacksam här.

Nu har vårt äventyr börjat

Idag är det fredag och vi har varit i Thailand sen i onsdags kväll. Äventyret har börjat! Resan gick över förväntan. Jag vet inte om det har med inställningen att göra eller om det bara gick bra helt enkelt. Vi hade iaf valt att flyga rutten Landvetter-Frankfurt, Frankfurt – Bangkok och Bangkok – Krabi. Den långa flygningen hamnade nattetid och Nils sov totalt 8 av de 11 timmarna i sin babybasinett vi beställt på planet med bara en amning mellan. Alltså en av de bättre nätterna totalt i hans liv! De stora barnen sov också större delen av flygningen i sina säten. På flygplatserna och de andra flighterna skötte sig William och Viola exemplariskt. Det var med andra ord två positiva och glada föräldrar som landade på Krabis flygplats i onsdags kväll med sina 3 små guldkort. (Att resa med barn är minst lika effektivt som guld och platinakort… vi fick alltid gå på bland de första…)


Från Krabis flygplats hade vi bokat en minibuss med barnstolar som skulle ta oss till vår villa på Southern Lanta. Det tog dryga 2 timmar. Även här gick resan jättebra. Barnen sov i stort sett hela vägen. Sen onsdagskväll anlände vi till vår villa och blev insläppta och visade det viktigaste innan vi kunde börja packa upp och hitta lite mat att äta.

Tidsförskjutningen har dock varit svår för Nils. William och Viola har anammat den bra, lite extra kvällspigga är de allt men de kan vi ju unna oss när vi är här och när skolan kommer börja först 8:30 på måndag. Nils däremot var vaken till 02 första natten och igår somnade han vid 23:30. Förhoppningsvis är det på banan om några dagar.

Igår ägnade vi dagen åt att utforska vår nya omgivning, besöka Sanuk, den svenska skolan som William och Viola skall gå på.


 Nils är nog ganska påverkad av värmen och tidsomställningen och har varit gnällig nästan hela dagen. Vilket inte är helt likt honom. Han var dock som en solstråle när vi doppade oss i poolen!
Enda molnet just nu är att jag har blivit myggbiten på ganska många ställen av både dag- och kvällsmyggan. Trots smörjning och sprayning av myggmedel. Som tur är verkar barnen och Ulf-Björn klara sig med det vi har med hemifrån Sverige. Jag skall ge mig ut idag och kolla om jag kan hitta ett myggmedel till mig som är effektivt men ändå inte giftigt. Med tanke på att vi skall stanna ett tag så kommer det ju att bli endel myggmedel per dag. Samtidigt är jag nojig för denguefeber och vill såklart undvika det till varje pris.

Vill tipsa andra blivande Koh Lanta resenärer om en suverän Facebook grupp som heter ”Vi älskar Koh Lanta!”. Där finns massor av kunskap, massor av bra tips och saker som kan vara bra att veta innan och under resan.

Recept för lyckliga förhållande?

Har funderat endel på vad det är för saker som krävs för lyckliga förhållande. Såklart är ju vi alla olika så det finns uppenbarligen inte ett och samma recept för alla. Men jag tänker att det ändå kanske finns några ingredienser som alla behöver ha i sina recept. Såklart kanske mer eller mindre av ingredienserna.

Har ni sett på serien Dag som går på Netflix? Jag har precis avslutat den och jag kan ju konstatera att ingen av karaktärerna är mellanmjölk… Men ändå så tycker jag att Dag har en poäng och det är att han har behov av egentid. Iof har han extremt stort behov. Så stort att han inte kan tänka sig att bo ihop med sin älskade eller sina barn… Det kanske är till att dra det till sin spets. Men när jag tänker på det så tänker jag att det där med att kanske bo vägg i vägg i ett hus med varsin lägenhet eller liknande egentligen inte är en så dålig idé? För visst är det så att en av de vanligaste saker som par bråkar och tjafsar om är hur standarden skall vara i hemmet och vem som har gjort vad? Finns ju såklart andra alternativ till separat boende:

  • Hjälp i hemmet
  • Att komma överens om en standard hur hur städat/undanplockat det skall vara
  • Ett schema med vem som gör vad och hur ofta
  • mm

Om vi återgår till egentiden så tror jag att efter tjafs om hur det är hemma så är det här med egentid ett hett ämne. Helst om man har barn… Vem tränar mest, när kan jag träna, vem är iväg med vänner mm mm. Här tror jag iaf att det finns en avgörande faktor som är viktig. Funderade på den efter att jag lyssnat på podden Lillelördag. Anita Schulman har tydligen separerat från sin Calle. Hon beskrev i detta avsnitt hur skönt det var med varannan vecka livet. Att hon hade sina barn varannan vecka och att den andra veckan kunde hon jobba sent, vara spontan med vännerna, löka hemma, allt utan ett uns av dåligt samvete eller att någon hade synpunkter på vad hon gjorde med sin tid. Skall jag vara ärlig så är det en sak som jag har tyckt varit svårast med familjelivet. Att inte längre äga min egen tid. Att behöva anpassa mig och förhålla mig till flera andra som anser sig ha lika mycket att säga till om vad jag skall lägga min tid på som jag själv. Så är det ju såklart för alla. Men jag tänker att visst borde man iaf kunna få detta som Anita beskriver tillfredsställt på en rimlig nivå även om du är i ett förhållande? Inte skall väl lösningen behöva vara att ha varannan veckas liv?

Här tror jag faktiskt att jag har en nyckel som är bra för alla! Sluta med missunnsamhet! Om din partner skall iväg med vänner, ha egentid eller vad som helst så se till att inte skicka sms om hur jobbigt det är med barnen, hur trött du är eller något annat som får den andre att få dåligt samvete för att hen är iväg….När hen kommer hem igen. Var inte sur, tvär och suckande! Var glad för den andres skull och fråga hur det har varit mm. Vid frågan om hur du har haft det så bre inte på om hur jobbigt det har varit! För ärligt talat, hur kul är det att åka iväg om du hela tiden skall ha lite dåligt samvete för att du är iväg och sen mötas av ett åskmoln när du kommer hem?

Samma sak med jobb och träning mm som sker i vardagen. Om ni är överens och det är ok för dig från början. Var då inte sur när den andre jobbar länge, kommer hem från träningen eller något annat.

Som vid så många andra tillfällen funkar här: Behandla den andre som du vill bli behandlad/bemött (förutsatt att ni båda har behov av att göra saker var för sig…). Tänkt att du unnar den andre det och var givmild! Detta tror jag är en enkel och effektiv ingrediens som funkar i alla recept.

❤️❤️❤️