Kategoriarkiv: Familj

Vilka är ”elitfeminismen”?

Ebba Busch Thor skriver en debatt i Aftonbladet ”Elitfeminismen sviker Sveriges kvinnor”

Jag tycker detta är riktigt dålig och tråkig retorik. För det första Ebba Busch Thor – Vilka är elitfeminismen? Är det verkligen en sådan ny feminism som vi vill ha? Där man går till angrepp på andra kvinnogrupper som jobbar för kvinnors rättigheter?

Det Sverige behöver Ebba, det är ett jämlikt samhälle! Punkt!
Ebba skriver i sin debattartikel att vi behöver lösa problemen som ligger nära i vardagen här och nu. Hon nämner absolut saker som är bra. Men att sen klanka ner på att det inte är relevant att prata om normer och värderingar för barn mm. Det tycker jag är lågt och ensidigt.

Jag tänker att det som behövs är att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver göra saker här och nu för att få lika lön, minska stress och sjukskrivningar som främst drabbar kvinnor, eliminera våld mot kvinnor mm. Men det är lika viktigt att titta på normer och värderingar. För det är enligt mig dagens normer och samhälle som skapar dessa strukturer som gör att många kvinnor hamnar i kläm. Om både pojkar och flickor hade fått lära sig att vara omhändertagande, lyhörda, samtala, vara inkännande, busiga, brötiga, ta plats, våga säga ifrån. Då hade vi haft en samhälle där det inte spelar någon roll vilket kön man har när det gäller yrkesval, om man vill jobba deltid när barnen är små. Mäns våld mot kvinnor måste utrotas och där är jag övertygad om att en del av lösningen också handlar om normer och strukturer.

Jag vet att det finns många män där ute som gärna hade velat vara hemma mer, som hade velat gå ner och jobba deltid. Men som också hindras av de normer som råder i samhället. Precis som att det finns många kvinnor som inte heller känner sig fria att göra de val de mår bäst av för att det finns en mall för vad som förväntas. Jag har mött den massor av gånger när jag valt att jobba mycket när barnen var små tex. Min man har mött fördomarna inom vården och på jobbet när han valde att vara föräldraledig länge. Det är naivt av Ebba att slå på dessa saker. Det är ensidigt och för enkelt att säga att allt löser sig själv om familjerna får bestämma allt, utan att också samtidigt jobba med just normer och värderingar. Båda sakerna behövs.

Så Ebba, istället för att slå mot kvinnor, samtala med dem. Om du verkligen vill göra det bättre för kvinnor i samhället. Se inte dig själv som normen. Du är verkligen ett undantag. Samtala med andra som också vill göra det bättre för kvinnor och försök inte samla billiga politiska poäng på detta sättet. Det finns så många otroligt viktiga krafter där ute som varje dag slåss för att kvinnors rättigheter inte ska bli kränkta. De är viktiga och helt nödvändiga.

Jag hoppas verkligen att alla ser igenom denna låga retorik. Även Kristdemokrater som på riktigt vill att det ska bli bättre. För det vet jag att det finns där ute.

Minska plastanvänvandet i vardagen

Nyligen så togs beslut i EU att till 2020 förbjuda vissa typer av engångsartiklar i plast. Väldigt bra tycker jag. Då effekten som vi kan se om vi öppnar ögonen i våra hav och i vår natur och hur det påverkar djurlivet är förödande. Det kan tyckas litet och helt irrelevant att minska på sin konsumtion av sugrör tex. Det är ju bara ett… Men tänk på alla som tänker samma sak, så många sugrör det blir.

Har i veckan hört att P4 Halland har lyft i program och på sociala medier hur man kan minska sin användning och de har också granskat hur mycket som egentligen är omslutet av plast i våra butiker och att vi inte kan undvika detta. Det är jättebra att det lyfts, men visst finns det saker vi kan göra. Igår tex när jag var i min matbutik och handlade så för första gången såg jag att den ekologiska paprikan inte längre var inplastad. Jag har tidigare fått förklaringen av butiken att det är för att förlänga hållbarheten och minska matsvinnet. En god tanke såklart. Men nu gick det tydligen att ha dem utan plast. Jättebra! Sen… så är det ju såklart bättre att kanske inte köpa paprika alls när det inte är säsong på det.

Men iaf, några enkla tips på hur du kan plastbanta i framförallt köket och i samband med att du handlar mat.

Sugrör – Byt ut dem mot sugrör som diskas och används flera gånger. Finns både i hårdare plast och i metall.

Påsar som du plockar frukt och grönt i – Köp istället återanvändbara påsar som du tar med till butiken. Finns både lätta plastnätpåsar och tunna eko-tygpåsar.

Undvik att bära hem maten i engångsplastpåsar – Byt ut detta mot tex tygpåsar som du återanvänder.

I köket:

Skippa teflonpannan – En av de bästa och enklaste sakerna att göra. Använd istället gjutjärn eller rostfritt. Jag har provat båda. Min favorit är lättgjutjärnspannan. Den används ofta.

Byt ut plastburkar mot glasburkar att förvara maten i.

Byt ut plastbestick när du lagar maten mot stål eller trä. Också väldigt bra då du ska undvika att använda plast när du gör saker som är varma.

Istället för plastfolie så använd tex bivaxdukar att förvara maten i. Fungerar för det mesta förutom rått kött.

Några enkla saker som gör en stor skillnad om vi är många som gör dem. Inte kommer de heller att göra ditt liv mer komplicerat. Jag tror att det är en stor orsak till att vi kanske inte vill se vad som håller på att hända. För att det är jobbigt att göra stora förändringar i vår bekvämlighet och i vår vardag? Jag känner så iaf. Men samtidigt så finns det hela tiden en pockande röst som säger till mig att finns det egentligen någon livsstilsförändring som är för jobbig för att säkra att vi lämnar efter oss en planet som går att leva på och är i ekologisk balans till våra barn och barnbarn? Egentligen inte. Men vi kan ju iaf börja med de lågt hängande frukterna. De borde ju vi alla kunna ställa upp på? När vi väl har börjat gå den stigen så kanske inte nästa steg eller nästa steg blir så främmande eller stort tänker jag.

Det finns så många många fler enkla saker att göra. Här var några saker. Det kommer fler inlägg med fler tips. Jag försöker hela tiden hitta bra saker att göra. Ett sista tips nu är att också köpa boken Giftfri. Där går det att hitta massa enkla tips.

Du har lämnat ett stort tomrum hos oss älskade Wilma

Igår var en fruktansvärd dag. Den dagen som alla djurägare fasar för. Som man vet ska komma, men som jag iaf har ignorerat och tänkt att det är iaf inte nu. Igår var nu.

Min älskade lilla Wilma. Som har funnits i vår familj i snart 14 år. Vi köpte henne redan ett halvår efter att vi träffades. Som 24-åring blev jag med valp. Hon har varit där genom barn, hus, giftermål och mycket mycket mer. Hon har varit en fantastisk kamrat och en sån stor källa till djup vishet. Hennes bruna ögon som alltid visade så mycket kunskap om världen. Vår ordlösa kommunikation som växte sig starkare efter varje timme som vi tränade tillsammans. Allt hon lärt mig om ledarskap, om att var förälder. Allt hon rustat mig för. Jag hade inte kunnat ha en bättre läromästare i att vara konsekvent, i att testa mina ledaregenskaper när vi tränade, i att vara kärleksfull, konsekvent och tydlig. I att vara i nuet. Det fanns inget som var så välgörande för själen som att umgås med henne. Hon lärde mig vikten av förundran och att vara i nuet. Det är jag så tacksam för.

Alla de som var rädda för hundar men som ändå kände sig trygga med att vara i närheten av Wilma. Alla de som blev så glada av att träffa henne varje dag den tiden hon var med oss på jobbet och var en ”kontorshund”. Hennes dagmatte i Helsingborg. Mina föräldrar som hon bodde hos de sista åren då vi fick det tråkiga beskedet att ett av barnen var allergiskt. Alla våra syskon och familjemedlemmar vars hjärta hon också krupit in i. Jag vet att hon har lämnat så många spår av kärlek och fina minnen bakom sig.

Jag vet att hon var gammal, jag vet att hon hade levt klart, hon sa det så tydligt till mig några dagar innan. Men ändå är det så svårt, det är så tomt, de är så fruktansvärt hemskt att vara den som bestämmer över liv och död. Det skär i hjärtat att se barn och familj så upprivna och ledsna, det sliter itu mig inuti att hon inte finns bland oss längre.

Försöker verkligen att använda alla tekniker som yogan har gett mig. Att vara i nuet, att inte klamra mig fast, att vara tacksam för det som varit, att andas, att ta en minut i taget. Vet ju att det kommer bli bättre för varje dag. Men just nu så kryper hon in i mitt sinne hela tiden. Med minnesbilder, tankar om vad vi upplevt, sorg att jag aldrig mer få klappa henne, promenera med henne eller se när barnen leker med henne.

Min fina älskade Wilma, du kommer alltid vara en del av mitt och många andras hjärtan. Vi älskar dig och minns dig för alltid.

Vila i frid, hoppas du nu springer lyckligt efter pinnar på en sommaräng utan krämpor, stelhet eller smärtor.

Alla barn har rätt till en trygg uppväxt

I dagens HN skriver jag om att alla barn har rätt till en trygg uppväxt.

Vår viktigaste tillgång och vår framtid är våra barn. Därför är det en av Liberalerna i Varbergs viktigaste valfråga. Våra barn är framtida beslutsfattare, skattebetalare och samhällsbyggare. Så mycket av allt vi bär med oss i livet börjar i vår barndom. Vilka värderingar vi får, vilken kunskap vi har, vilken självbild vi går in i vuxenvärlden med.

Vad tror ni riskerar att hända med barn som fråntas sin trygghet? Som kanske vågar berätta för någon vuxen men som blir sviken av samhället om och om igen genom att ingen lyssnar på dem? Genom att deras ord väger lätt bara för att då råkar vara barn? Barn som är de mest värnlösa i vårt samhälle, som behöver oss vuxna, som är beroende av att samhället är uppbyggt för att finnas där för dem blir om och om igen svikna.

Jag kräver att alla barn ska kunna växa upp i ett Sverige där de känner att de är skyddade av oss vuxna, att myndigheter och beslutsfattare har ett barnperspektiv när de bemöter barn.

Sverige kan vara stolta över att vara det första landet i världen som införde förbud mot barnaga (1979). Ändå blir tusentals barn misshandlade i Sverige varje år!

Nationell kartläggning från 2018 visade att endast 5% av de barn som utsätts för psykiskt och/eller fysiskt våld berättar för polis. Så mycket som 44% av tillfrågade elever har varit utsatta för barnmisshandel. Barnkonventionen har inte fått det genomslag som förväntas. Att dessutom våld mot barn som leder till anmälningar i så stor utsträckning läggs ner talar sitt tydliga språk, det är ett lågprioriterat ärende inom polisens och åklagarnas verksamhet.

De globala målen som har antagits av FN:s medlemsstater skall vara genomförda 2030. Ett av målen säger att alla barn ska får växa upp utan våld och utnyttjande. Det är dags att ta krafttag på flera fronter för att klara dessa så snart som möjligt.

Det har tagits vissa åtgärder. 2005 beslutades att ge åklagarmyndigheten, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen och rättsmedicinalverket att inrätta fler barnahus. Detta är tänkt att ge stöd och skydd till barn. Det vi behöver göra är både att ha kraftfulla åtgärder på plats när något inträffar. Ytterligare steg är påbörjade för att stärka och förbättra barns rättigheter. Men det går alldeles för långsamt! Varje dag finns det barn där ute som far illa i sin hemmiljö, som inte är trygga, som blir misshandlade och kränkta.

När barn behöver skydd och misstanke om misshandel av barn finns ska det finnas processer med ett barnperspektiv och som är skyndsamma för att minska barnens lidande. Men det behöver göras mer, mycket mer. Liberalerna vill bland annat:

• Öka samverkan för att minska risken att barn faller mellan stolarna

• Följa upp placerade barns hälsa

• Ge socialtjänsten mer befogenheter att t ex kräva att föräldrar deltar i behandling.

Jag är helt övertygad om att denna fråga är ett grundfundament i vårt samhälle. Kan vi se till att säkra varje unges rätt till en trygg uppväxt så vinner vi så otroligt mycket. Inte minst individen. Fast också samhället i stort. Jag kommer göra allt jag kan för att påverka till att varenda unge får en trygg uppväxt. Låt oss se till att göra en förändring så att våra barn med stolthet kan titta tillbaka och tänka att så tragiskt att samhället såg ut som det gjorde för 20 år sen, men vad stolta vi är att våra föräldrar, den tidens beslutsfattare tog tag i detta och gjorde skillnad så att nu får varje unge växa upp i en trygg miljö.

Incitament för jämställt uttag av föräldraledigheten

Har en längre tid funderat mycket på det här med föräldraledigheten och om det är bra att genom politiska beslut försöka styra ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten mellan föräldrarna. Då jag själv har 3 barn och nyligen har varit föräldraledig så är det en fråga jag har levt med och nära de senaste åren.

Jag och min man har totalt sett över våra 3 barn varit väldigt jämställda i vårt uttag. Första barnet tog vi 9 månader var för. Andra barnet tog han 15 mån och jag 4+3 mån. Tredje barnet tog jag 13 mån och han 7 månader. Förutom blandade reaktioner från samhälle och bekanta så tänkte jag resonera kring de rent faktamässiga. Vi har haft ganska enkelt att fatta dessa besluten på flera plan. Förutom vår övertygelse att det är bra för barnen, föräldrarna och relationen att vara hemma med barnen så har det varit ganska enkelt för oss då vi genom våra jobb båda två har rätt till 6 månaders föräldralön från arbetsgivaren. För oss har det inneburit att vi under 6 mån har fått totalt från försäkringskassa och arbetsgivare 90% av vår lön. Detta är otroligt förmånligt tycker jag. Men har insett under dessa åren att skrämmande få känner till detta.

Då och då kommer det uttalande från politiska partier om hur de skulle vilja reglera uttaget mellan föräldrarna för att skapa en mer lik fördelning av uttaget av föräldraledigheten. Om vi tittar på det ur en strukturell synvinkel så tror jag absolut på att det spelar roll på många plan för vårt samhälle hur vi tar ut föräldraledigheten. Ditt enskilda beslut i din familj påverkar många i det stora hela. Det handlar om syn på kvinnor och män i arbetslivet, karriärmöjligheter, strukturer och synsätt, VAB, löneutveckling, pension, ”manliga och kvinnliga” roller som påverkar våra barn mm. Finns nackdelar med dagens uttagsnivåer både för kvinnor och män på ett strukturellt plan.

Tittar vi istället på det ur den enskildes perspektiv så är det lätt att tycka att ingen annan skall besluta hur vår familj skall göra. Det är upp till oss att skapa den bästa möjliga för vår familj utifrån våra förutsättningar. Det kan handla om löneläge, vilja att vara hemma med barnen, karriärambitioner, egenföretagande, studerande eller andra livssituationer som gör att dagens mall eller system inte passar den enskilda familjen eller gynnar ett visst typ av uttag.

Så finns det då någon helig väg som är optimal? Troligen ingen för alla och envar. Dessutom så handlar det nog också om vad jag tror på, skall jag värna individens rätt att bestämma själv eller skall jag inskränka på den till förmån för det stora hela? Går det att ha ett system som tar hänsyn till alla där ingen hamnar i kläm? Vare sig du jobbar, studerar, driver eget företag?

Jag tror såhär:

  • Ändringar av dagens system skall ha barnen i fokus. Inga förändringar får göras som gör att barnen hamnar i kläm. Det är barnens rätt till att få vara hemma med sina föräldrar dess första tid i livet som vi ska tillgodose anser jag.
  • Det är bra för barn och föräldrar att båda är hemma en längre period om det är möjligt att lösa.
  • Att hitta frivilliga incitament som gynnar de flesta familjer är att föredra framför tvång. Tex föräldralön. Varför promotas detta inte mer?
  • Generellt så tänker jag att vi i Sverige har ett fantastiskt förmånligt system som möjliggör för många familjer att hitta ett sätt som är bra.
  • Även om vi har ett bra system i dag, ett av de bättre i världen. Så innebär det ändå såklart att det kan bli bättre

Sömn

Denna sömn. Som är så viktig och avgörande för välbefinnandet. Som vi tar för givet när det fungerar och som kan skapa så mycket ångest…

Vad är mina kriterier för en bra sömn?
Kallt i rummet
Mörkt
Tyst
Tjockt härligt varmt täcke
Två kuddar. En till huvudet – en till magen. JA, det är så ljuvligt att ha en extra kudde vid magen så att jag kan ligga på både sidan och magen samtidigt. Insåg detta när jag var gravid, för att avlasta den växande magen. Nu efter graviditeterna är det minst lika härligt.

Så varför skriver jag detta inlägget? Jag borde ju ha de allra bästa förutsättningarna för underbar ostörd sömn. Ja, om inte det berodde på….

Min älskade minsta lilla torterare… Han som är snart 2 år. Som har krävt en plats nära nära och fått det. Med detta lilla sista barn så har jag liksom inte alls kunnat se till att han sover i sin egen spjälsäng, i sitt eget rum… Han har velat vara nära och mitt hjärta har sagt att det är rätt sak att göra att låta honom vara nära. Jag trodde i min enfald att efter 1 år skulle vi iaf få ordning på sömnen… Men icke… Nu börjar jag faktiskt bli ganska trött.

Skriver inte detta för sympati eller gnäll. Skriver för igenkänning. Igår när jag la mig tänkte jag på det. Hur jag anpassar mig för denna lilla torterare…

Igår när jag kröp ner i sängen så insåg jag att jag tänkte: ”Jag passar på att ligga på höger sida för när som helst kan han vakna och då måste jag sova på vänster sida resten av natten och hålla honom i handen.

Vi har nämligen nått någon slags kompromiss? Han sover på sin egen madrass. Vi har alla lagt våra madrasser på golvet nu. Så nu har vi 4 90 cm madrasser på golvet. En till Nils, Två till oss vuxna och en extra om ngn av de stora har en mardröm… Men han vill inte riktigt finna sig i att sova 5 cm från mig på sin egen kudde… Han små ljuvliga mjuka och lena händer och fötter kommer krafsandes och letandes på natten på hela mig. De letar efter en hudficka som är så stor att han kan trycka in sin hand och fot i den. Jag har ingen sån…. Så händerna letar vidare över ansikte, armhåla… jag vaknar såklart, tar hans hand och säger att du får ligga på kudden, vi håller handen. Ibland är det ok, men oftast är det inte ok. Han sliter ut handen ur min och fortsätter sin färd. Jag blockerar med kuddar, det hjälper inte. Den där lilla lilla foten och tårna letar sig under kudden och in till mig. De där lena mjuka händerna och fötterna verkar på natten förvandlas till små sylvassa klor som letar sig in. Hur är det liksom ens möjligt?!

Vid 3 års ålder måste det väl ändå vara så att han sover största delen av natten i ett sträck?! …snälla… låt det vara så….

2017

2017, ett intressant år som har varit turbulent, fantastiskt, jobbigt, insiktsfullt och lärorikt.
Började året med en drömresa då hela familjen tillbringade tre månader i Thailand. De stora barnen blev massa erfarenheter rikare med skola inThailand som de uppskattade mycket. Jag och Ulf-Björn njöt av lugnet, det enkla vardagslivet, vardagslyxen och den kontinuerliga yogaträningen.

Ibland är världen upp och ner. Jag vill vända den rätt

Yogan har varit en central del av 2017 och i Thailand insåg jag genom Ashtanga att jag verkligen uppskattade fysisk yoga.
Sommaren hemma var lugn. Ulf-Björn var i Ödeshög på 10 dagars tyst Vipassana meditation och efter det kunde vi på djupet prata om upplevelsen som även jag hade 2015. Dock hade vi helt skilda upplevelser av det.
Hösten när Ulf-Björns föräldraledighet var slut så började lilla Nils på förskolan och efter en lång inskolning så trivs han riktigt bra. Jag började jobba 75% och var ledig onsdagar. Helt fantastiskt att ha tid hemma och ork över.
Efter Thailand började jag engagera mig ännu mer inom Liberalerna för att kunna göra skillnad för våra barn. Jag vill att alla barn på förskolan i Varbergs kommun skall få lära sig integritet på förskolan. Det finns så många rapporter som visar att det hjälper att jobba förebyggande. Både framtida offer och förövare. Detta arbete fortsätter 2018 med ännu mer kraft. Jag valde även i höst att ställa upp till kommunal- och riksdagsval för Liberalerna.
På hösten började jag även min 200 timmars RYT yogalärarutbildning. Den fortsätter 2018 och jag är så otroligt tacksam för de insikter och kunskaper som det ger mig.


Tack 2017 för de lärdomar du har gett och välkommen 2018. Det kommer bli ett spännande år som jag ser fram emot både personligt och yrkesmässigt.

Att gå från saker till aktiviteter

Det där med julkalender…

Jag är så kluven till det. Å ena sidan så förstår jag inte alls vitsen med det. Varför skall vi liksom ha en present/chokladbit eller något annat varje dag fram till julafton då det är ännu mer choklad och/eller presenter? Jo, men såklart så förstår jag ju också att det är ett sätt att öka konsumtionen… Men, jag har ändå inte lyckats stå emot helt. Jag vet ju hur glada barnen blir av det. Så det blev julkalender i år också. Men! Faktiskt så blev det inte så många presenter, det blev små inslagna kort med små aktiviteter. Vi ska pyssla, slå in julklappar, baka pepparkakor, åka pulka, åka till ishallen. Ja sånt. Det har varit positivt från barnens sida iaf. Hoppas de gillar resten av dagarna också fram till jul.

Jag har blivit klokare

Har de senaste månaderna försummat bloggen. Känner att jag inte riktigt har haft tid eller ork att prioritera inlägg, tänkvärda formuleringar mm. Så jag gick tillbaka till mina allra tidigaste inlägg och läste vad jag skrivit om då. Tänkte att det är ju mer än 3 år sen nu så det har ni säkert glömt… Jag kan ju återanvända några inlägg. Smidigt…

Men, nej. Det vill jag inte alls. Jag tycker att jag uttryckte mig märkligt i ett flertal inlägg. Jag var mer svart eller vit i mina åsikter och nyanseringar. Framförallt så var jag mycket mer fokuserad på karriären. Inget fel med något av detta. Mer än att jag kände att det där är inte jag längre, det är inte de värderingarna jag har kvar. Jag har alltid tyckt att familjen är viktigt och jag lägger mycket tid och energi på både den lilla familjen som mina barn kallar oss och den stora familjen. (Alltså föräldrar och syskon mm. ) Men innan försökte jag hinna med allt. Verkligen allt. Ok, jag har fortfarande de tendenserna. Men idag är det mer uppfyllt av att jag vill ha allt i form av: Massor med tid med barnen, njuta här och nu av varje minut med familjen, stimulerande fritid både för kropp och själv och ett stimulerande och utmanande arbete. Innan tog jobbet så mycket av min tid att det också blev min fritid. Det är inte hållbart i längden. Hur roligt jobbet än är så är jag helt övertygad om att jag är en bättre mamma och person på jobbet när jag känner att jag får alla bitar tillgodosedda. Jag är effektivare på jobbet för jag vill hem i tid till barnen, jag får återhämtning mentalt och kroppsligt för jag försöker att gå upp i det som händer hemma utan att tänka på annat och jag ser till att få göra saker bara för min egen skull också.

Ja, det är svårt. Men jag vill inte tillbaka till Cecilia för 3 år sen. Jag är glad att jag har vandrat vägen såklart. För utan den skulle jag ju inte vara här jag är nu. Och det vill jag verkligen.

Men, såklart är inget perfekt på något sätt.

  • Varje söndag står jag och min man framför vår white board och planerar veckan. Det är inte utan en viss stress som vi får ihop det med lämning, hämtning, barnens aktivitet, våra aktiviteter, jobb, matlagning mm. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper till när det kniper.
  • Någon gång per dag kommer jag på mig med att jag måste stanna upp och djupandas
  • De vuxnas träning hänger löst många gånger. Ibland blir det inte mer än 15 min på yogamattan när alla andra sover…
  • Böcker, så många böcker jag har som inte är lästa som jag vill läsa.
  • Skulle försöka få ihop en kväll att träffa några vänner. Efter massa försök så insåg vi att nej, det får nog bli nästa år…

Ok, och så en sak till då. Jag vet att allt ovan är lyxiga problem! Jag är såklart tacksam för att det är så. Kände bara att jag var tvungen att skriva det…

Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….