Kategoriarkiv: Familj

Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….

Semester

Nu pågår semestern för fullt som för många andra. Strandvädret har lyst med sin frånvaro. Men vad gör väl det. Det har varit fantastiskt hitta på väder. Så det har vi passat på att utnyttja. Här kommer en bildsammanställning.

En dag for vi till Falkenberg och socialiserade oss med Monica och hennes familj. Vi hade en härlig stund på Vallarnas lekplats och parkour bana

Såklart har vi passat på att besöka jordgubbslandet. Vareborg som alltid har levererat gjorde oss besvikna i år. Vi åkte till Munkagårds jordgubbsplockning och det var fantastiskt bra där!

Som vanligt har vi tagit oss ner till Farmor och farfar några gånger. Förutom att träffa farmor och farfar är det kul med variation i leksakerna tycker Nils och Viola.

En av gångerna ner till Skåne stannade vi till på Kungsbygget och provade på rodel och zipline. Tummen upp på det.

Efter besök på Falsterbo horse show (Som för övrigt nog är lättare att besöka utan barn…) så besökte vi ett stenåldersmuseum som låg i närheten. Där hade de brödbak, pärltillverkning och man fick prova på att använda utrustning som fanns på den tiden….

En dag begav vi oss till Lund för att göra experiment mm. Minns ej namnet men det låg vid Universitetet vid väg och vattens byggnad. Det mesta var kul för William och Viola. Nils fick mest sitta i vagnen. Men två saker tyckte han att han kunde prova på. En vattenbana och denna klättervägg. Jippi!

Självklart ville Nils hjälpa farmor och farfar fixa maten på farmors födelsedag.

 

Små bitar av Thailand

Idag när jag och Viola gick hem från en kompis hon lekt med så pratade hon om vad de gjort under eftermiddagen. De hade badat. Hon konstaterade att det var kallt och att hon inte badade länge alls, hon hade hittat en håla i sanden med lite gräs och vindskydd. Där hade det iaf varit lite varmare…

”Mamma, jag saknar Thailand!”. Det var varmare där, vi kunde bada hela tiden och jag kunde hålla andan under vattnet mycket längre än vad jag kan i bassängen på simskolan! Lustigt nog så sa William samma sak igår, att han saknade Thailand och att vi borde flytta tillbaka dit. Att vi väl ändå kan köpa ett hus där och bo där när det är kallt här? Ja, vad svarar jag på det? ”Men hur gör vi med alla vi älskar då? De som vi tycker om att hälsa på?”. Ja, men mamma. De kommer ju och hälsar på förstår du väl. Ja, men såklart!

Fantastiska ungar. Lösningar på allt. Så härligt ändå att de inte bara klagar på vad de inte gillar utan också kommer med konkreta lösningar för att det skall bli bättre. Det hoppas jag verkligen att de kommer fortsätta med.

Thailand i all ära. Men en kväll som det är ikväll. När vinden har mojnat, när vattnet glittrar, fåglarna kvittrar och solen lyser. Ja, då är det inte mycket som slår Sverige… Ikväll är en magisk kväll. Så nu försöker vi helt enkelt med att ta det bästa av två värdar och slå ihop det. Idag blev det så genom att hänga upp ”hänggungan”? som vi köpte i Thailand. Nu får den finnas här som en härlig påminnelse om våra tre fantastiska månader.


Sämre vy när jag tränar yoga har jag haft! Tacksam 🙏💚

Tempo

Nu har jag jobbat två veckor. Så fort det går och så lite jag känner att jag hinner med. Nu är vi tillbaka i det snurrande hjulet med schema för varje dag för optimalt utnyttjande, läxor, gympa, utflykter, jobbresor, lunchlådor, veckohandlingar, gräsklippning, ogräsrensning mm mm.

Jag satt på knä i rabatten igår och rensade ogräs. Då kom Viola och William ut och skulle hoppa på den nya studsmattan. Bråket och tjafset var snart igång. Faktiskt så lyckades jag förstå behovet. Det var uppmärksamhet. Jag slutade med mitt och istället gick vi och la oss i den stora hängmattan och höll om varandra och pratade om allt och inget.

En liten gubbe på min axel sa åt mig att jag skulle återgå till mina sysslor och passa på nu när Nils var med UB, gör klart! Men en förståndigare röst inom mig sa åt mig att nej, det jag gör nu är så mycket viktigare! Ligga i hängmattan och ge de stora barnen full uppmärksamhet en stund.

Jag ska försöka minnas det när hjulet snurrar på. Att dra ner tempot och känna in barnen och mina egna behov. För om hundra år… Vem bryr sig om det är maskrosor i rabatterna eller ej? Inte jag. Dessutom är de tydligen helt fantastiskt fina berättade både man och barn för mig när jag sa högt att jag tycker det är dags att göra fint bland blommorna och på gräsmattan….

Tillbaka på Carlsberg

Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.

När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.

Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.

Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.

Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.

Besök på Eco farm

Idag var hela familjen på utflykt till en Eco farm som ligger på Lanta Noi. Vi kontaktade dem via Facebook och de ordnade bil som plockade upp oss vid 9 på morgonen. Det var vi och en familj till som var där.

Vi välkomnades av Aruna och hennes härliga familj. De bjöd in oss till deras hem som de höll på att bygga. Vi fick veta mer om klassisk Thailänds byggstil och varför de konstruerar som de gör. De visade hur de så småningom kommer bli självförsörjande på i princip allt vad gäller, frukt, grönsaker, kryddor mm.

Huset hade också återvinning av det som kom från toaletterna, de höll på att rena sitt vatten, de hade solpanel och de komposterade och källsorterade sopor. Vilket jobb! Vilken känsla att faktiskt göra så mycket bra. Aruna beskrev också hur hon genom olika sätt försökte få med lokalbefolkningen speciellt i närmsta byn på att bli mer hållbara och framförallt att se möjligheter för att minska allas våra fotavtryck. Tex så har hon en kontakt med en sömmerska i byn som syr om de stora säckar som ris kommer i till praktiska påsar i olika storlekar som kan användas istället för plastpåsar när du går och handlar.

Efter rundvandring så fick vi gå igenom mangroveträsk för att sen vada/simma en liten bit och då hamnade vi på en härlig sandstrand. Barnen lekte och hade jätteroligt.

Sen skulle det lagas lunch och barnen fick hjälpa till att göra upp eld då de inte har el till att laga mat och gasolen var slut. Lycka! Vi hjälptes åt att tillreda maten och de flesta av oss åt med god aptit. Inte nog med att vi fick en fantastiskt god lunch, Aruna bjöd också på en spännande efterrätt som jag definitivt kommer bjuda på i Sverige.

Aruna och hennes man delade med sig av allt som vi undrade över och det var en väldigt lärorik och rolig dag.

Barnen kunde inte sluta prata om dagen när vi kom hem. Hur roligt det var att få hjälpa till att göra upp eld, att det var kul att de inte hade rinnande vatten så att de fick hjälpa till att ta upp vatten ur brunnen. Hur roligt det var att de hade träkoja att leka i utanför huset, att det var sandstrandssand på nedervåningen mm mm. De var verkligen tagna av dagen och nu har vi hunnit planera vart och hur vi skall bygga en träkoja när vi kommer hem. Att det minsann är väldigt roligt att vara ute och leka och att det var coolt att Arunas barn kunde prata olika språk. Barnen sa innan vi åkte att de vill komma tillbaka igen.

Så det enda vi ångrar är väl att vi inte besökte denna guldklimp i början av vår vistelse här. Nu åker vi ju snart hem så detta blev vårt enda besök på farmen för denna gången. Men om 7 år, när mangoträden ger frukt. Då, då kommer vi kanske tillbaka igen. (=

För er andra som är på Koh Lanta nu eller snart ska resa hit. Besök Shaan and Jeevan´s Eco-farm! Är du det minsta intresserad av miljö, hur det är att leva på landet på Lanta, att se lite mangroveträsk, att äta god mat och/eller framförallt att träffa en väldigt härlig familj för några timmar. Då är det värt ett besök. (Och när du är där, köp med en ”rispåse” så att du kan skippa platspåsarna och visa upp den för de som äger resorten du bor på och tipsa dem om att ge sina gäster såna påsar som en miljöanpassad ”goodiebag”) Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi är många svenskar på Lanta, vi har många bra vanor gällande miljö som vi säkert kan påverka med här. Och Aruna kommer ge dig massa inspiration som du kan ta med till Sverige, det fick vi iaf.

Nils 1 år

Hipp hipp hurra! 🎈🎉

Idag är det Nils födelsedag. Ett år…. Ja, jag kommer skriva det… så fort det har gått!

Passande nog är vi i Thailand och här är det inte bara Nils födelsedag. Det är även det Thailändska nyåret, Songkran. Så idag har det firats hela dagen med vattenkrig på de allra flesta ställen. Många restauranger och butiker är stängda idag och de som har öppet har öppet extra länge för att alla skall kunna fira riktigt ordentligt.

Vi har tagit det ganska lugnt idag. Vi la nivån på dagen så att den skulle tillfredsställa en liten 1 åring och hans storasyskon. På morgonen när han kom upp hade jag pyntat med ballonger modell jättestora 🎈och de tyckte han var himla festliga! Det blev många kommentarer och massa pekande på dem från födelsedagsbarnet. Sen blev det glasstårta, sång och presenter. Bästa presenterna var ballong från William och ett kort från Viola. När firandet var klart begav sig de stora ut på vattenkrig i flera timmar. Så roligt de har haft idag.


En lyckad dag helt enkelt. Nu sitter jag här och skriver och lugnet har lagt sig i huset. Alla fyra barnen sover (kusin Jamie är här också) och jag sitter och skriver. De andra tre vuxna är ute och fortsätter fira nyåret, Songkran men på lite mer ”vuxet” vis. Vet inte om det blir mer vattenkrig för dem, men det skulle iaf bli drinkar….

Jag tänker mest på tiden, på hur det var för ett år sen. På den natten när värkarna startade och Nils såg dagens ljus för första gången. Hur smärtsamt det var, hur underbart fantastiskt det var.

Jag vaknade kl.01 ca av att värkarna satt igång. Hade haft mycket förvärkar dagarna innan så jag var ju inte säker. Men efter en timme var jag säker och väckte UB. Sa att det har startat, jag går och tar ett bad. Gick till badrummet och tappade upp vatten. 15 min senare ca kom UB in och satte sig och sa att vi kanske skulle ringa mamma och pappa som skulle passa William och Viola. Jag tyckte att vi kunde vänta lite, men UB stod på sig. Det gick ju så snabbt med Viola. Värkarna började komma tätt, knappt 2 min mellan. Så jag ringde och väckte dem. Försökte slappna av i badet. Halv tre kände jag något konstigt och det hördes ett högt klick. Insåg att vattnet gick. Tänkte att oj! Det är nog dags att ta sig upp ur badet och klä på mig för att kunna åka in till sjukhuset. Ringde igen, och sa att nu innebär nu…. 03:15 var äntligen mamma och pappa hos oss, vi väntade i köket, hade sagt hej då till spända och lite ledsna storasyskon och jag hade nu rejält ont och värkarna kom väldigt tätt. Som tur är har vi knappt 10 min till sjukhuset. Vi körde genom ett tyst Varberg och parkerade. Man går in genom akuten och upp för en trappa för att sen gå igenom en lång korridor med en navelsträng ritad på väggen som slutar vid förlossningen.
Vi ringde på och blev insläppta, nu var klockan ca 03:30. De ville visa in oss i ett väntrum, men UB sa att sist tog det 40 min…. Så jag fick ett förlossningsrum och väldigt snabbt blev det väldigt intensivt. Fick på mig undersökningsutrustning som de tack och lov tog bort sen då jag bad om det. Tyvärr fick jag inte heller denna gången bada då vattnet redan hade gått. Jag hade tänkt att jag skulle försöka att bara andas och använda mina meditationstekniker, men kände att jag behövde lustgasen. Smärtan kidnappade min kropp och jag kunde inte riktigt slappna av i det. Däremot så var det iaf uppehåll på någon minut mellan värkarna vilket var väldigt positivt. Det var det inte med Viola och det var jobbigare. Tror dock inte att lustgasen hjälpte så mycket för man skall andas och hålla andan när man använder den och då spände jag mig ännu mer, vilket jag tror ledde till större smärta.

Minns att när jag skulle krysta så var det minst smärtsamt om jag liksom knep ihop benen… Men då kommer det ju ingen bebis så det ville barnmorskan att jag skulle sluta med och försöka göra mig tung istället. Men det var så otroligt smärtsamt… Allt gick dock jättebra och 04:30 var Nils född. Det allra bästa ögonblicket var när barnmorskan fick kontakt med mig mitt i all smärta och sa ”titta ner nu så ser du hans huvud, han är på väg till dig”. Den synen, den kommer jag aldrig glömma. Det var så coolt, så fantastiskt, så magiskt. Det gav mig den styrkan jag behövde för att göra sista biten med positiv inställning. Han kom ut skrikandes och jättearg. Med en väldigt lång navelsträng. Så denna gången var det inga problem för mig att få upp honom på magen innan navelsträngen var kapad. Vilket innebar att jag också för första gången fick klippa av navelsträngen själv. Vilket jag velat ändå sen William föddes. Helt enkelt en väldigt bra sista förlossning.

Nu har vi varit i symbios i ett år Nils och jag. Vi har varit så nära så nära. Första tre månaderna så bodde han nästan hela tiden i en sjal på mitt bröst. Så mysigt, så smidigt och så tryggt. Amning har fungerat jättebra, han har blivit en glad och pigg liten individ som är väldigt nyfiken på världen. Han älskar sina syskon så mycket, de är så roliga!

Här i Thailand har han tagit sina första steg och nu går han runt hela dagarna och hittar på bus och pekar på saker och pratar om saker. Just nu är det bästa att välja ut en bok, komma och backa intill och sätta sig i knät för att få bläddra och höra någon läsa ur boken.

Han har dock några förbättringspotentialer som jag inte får så mycket gehör för… Sova på nätterna…. Det är inget av våra barn som har tyckt att det är kul…. Samt så bits han och skallar sina syskon om de gosar med mig för mycket eller om han blir sur på dem. Det är saker som inte kan fortgå….

Grattis kära Nils! Vi är så glada att du kom för ett år sen och fulländade vår familj.

Fullt hus

Bloggandet har inte riktigt hunnits med de senaste dagarna känner jag. Märklig känsla när ingen av oss jobbar och vi bara är lediga hela tiden. 😄

Men orsaken är bara positiv så det gör inte så värst mycket tänker jag. För er som undrar hur vi har det så har vi det jättebra! Dagarna är väldigt lika varandra och än så länge har vi bara gjort en enda utflykt hela familjen. Det var till Old Town under Lanta Lanta festival. Supermysigt och roligt. Får bli ett eget inlägg om det om jag hittar några fina bilder därifrån.

Orsaken till det utebilvande bloggandet är att vi har fått besök från familj och vänner. Kan ni tänka er, vi fick spontanbesök hit till Thailand! Av UB:s syster med familj. De bestämde sig och åkte dagen efter. Undra om det inte är ett väldigt bra sätt att resa på. Ingen tid för grublerier, långa listor och höga förväntningar. Packa och åka… Inte nog med det så har vi just nu också andra vänner här nere. Nämligen härliga Frida med familj som har en liten Hedda som är lika gammal som Nils. Eller, hon fyllde 1 år i måndags! Det firade vi med strandhäng, roliga överraskningar till barnen som Frida hade fixat från Sverige och med en avslutande middag på Time for lime. Ett härligt ställe med supergoda drinkar och en mumsig avsmakningsmeny av klassiska Thailändska rätter.


På söndag kommer mina föräldrar ner för att vara med oss här i två veckor och sen så löser Nathalie, Jamie och Tobbe av dem. Vi har med andra ord gäster ett tag nu. Det innebär förhoppningsvis att vi ger oss iväg på några utflykter och att vi får mysigt sällskap samt kanske en eller två kvällar med barnvakt för romantisk middag vid havet. 😍

Children of the forest

Svenska skolan Sanuk här på Koh Lanta stöttar en organisation som heter CHildren of the forest. Det är ett barnhem i norra Thailand nära gränsen till Burma med föräldralösa barn. Hela skolan hade engagerat sig. Barnen hade olika aktiviter för varandra och föräldrarna som de tog betalt för, föräldrar hade bakat och fått sponsrad fika att sälja och det var en utlottning med fina priser från lokala företag.

En mycket lyckad och rolig eftermiddag där alla pengar gick till denna organisation. Det roligaste var att se barnen engagera sig, prata om det innan och efter och berätta om vart pengarna kommer gå och vad som kommer hända.

Än så länge är jag väldig positiv till skolan då de jobbar aktivt och engagerat med allt de tar sig för och barnens vardag fylls av så mycket mervärden än ”bara att lära sig sina ämnen”. Jag tror verkligen att detta är något barnen kommer ha med sig i sina ryggsäckar som en otrolig tillgång när de kommer hem.

En månad

Nu har vi varit i Thailand i en månad! Gahhh! Så fort det går. Innan jag åkte så funderade jag på hur det skulle kännas med just tidsperspektivet. Innan när vi har varit på semester i två veckor så har det känts så lagom och det har varit med glädje som vi har åkt hem igen. Laddade med energi och en känsla att det har varit härligt med semester och härligt att vara hemma igen. Hur skulle det bli att vara borta i 3 mån? Det kändes så länge.

Hur känns det nu då? Efter en månad. En tredjedel av tiden. Så fort det har gått! Jag känner inte någon hemlängtan alls. Visst, jag har en vardag hemma som jag gillar jättemycket. Men här är vardagen minst lika härlig. Här är varmt, vackert, vi är hemma både jag och mannen och vi har massa tid tillsammans. Vi kan träna varje dag, vi badar varje dag, vi äter ute nästan varje dag, vi har en fantastiskt vacker omgivning. Barnen gillar skolan, har fått vänner och går och sjunger på Sanuk sången flera gånger per dag. Jag är helt övertygad om att Nils också njuter. Han har massa tid med mamma, pappa och syskon. Jag kommer fortsätta att njuta av de kommande två månaderna och jag hoppas att vi ändå kommer känna att det är lagom att åka hem i början av maj.


De kommande två månaderna blir det mycket besök av nära och kära, det blir några utflykter. Vi tänkte att vi passar på att göra dem när barnen har påsklov och när vi ändå har besökare här. Jag hoppas att jag skall gå en matlagningskurs, taimaten är fantastiskt god och jag vill lära mig lite för att kunna fortsätta laga taimat när vi kommer hem.