Kategoriarkiv: Personlig utveckling

Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….

Kan alla i Sverige skapa sig det liv de vill?

Jag lyssnade på en podd häromdagen som heter Penntricket. Det är en feministisk podd som görs av två feministiska kvinnor. De pratade om pengar i detta avsnitt. Om det oavlönade hemarbetet som oftast faller på kvinnans lott, om hur dåliga löner kvinnodominerade yrken har så att det är svårt för dessa personer som jobbar inom dessa yrken att klara sig på sin lön. Detta håller jag helt med om och det är både konstigt och skevt i vårt samhälle när sopåkare tjänar tusentals kronor mer än förskolelärare, sjuksköterskor mm. Det finns en extremt stor skillnad mellan olika yrkesgrupper som är svår att förklara på andra sätt än att det är just mansdominerade och kvinnodominerade yrken. I podden diskuterades olika lösningar och olika förslag på vad som skulle kunna göras. Inget konstigt så här långt.

Det var när de i podden började prata om att alla faktiskt inte kan skapa sig ett liv de vill ha i Sverige som jag började fundera. En av personerna berättade att hon var uppväxt i ett hem med en ensamstående mamma som knappt fick ihop pengar till mat. Att det i hennes världsbild inte existerade för henne att hon skulle kunna utbilda sig. Vidare menade hon att det är så för många kvinnor i vårt samhälle. Att de inte kan ta sig någon annan stans än där de är, att de inte har möjlighet. Att de som påstår att vem som helst kan bli vad som helst i Sverige har fel och en bristande analys. Här håller jag inte med, eller jag gjorde inte det initialt iaf. Nu har jag funderat några dagar och jag kan fortfarande inte hålla med. Det som gör mig irriterad är att personen i podden menar på att det inte går att styra sitt liv för vissa, att vissa är fast i en underklass/arbetarklass (som hon kallade det) att de som påstår något annat inte vet vad de pratar om.

Först så tänker jag att detta isåfall inte kan vara en kvinnofråga. Om det är så att när man föds i vissa sociala förhållande och familjer så erbjuds man inte möjligheterna att plugga vidare och då är det inget val man har eller är medveten om så tänker jag att detta måste isåfall rimligen drabba både flickor och pojkar. Visst, så förstår jag att om det är så så blir slaget för kvinnan ännu hårdare då de yrken som männen oftast väljer är relativt bra betalda även om ingen utbildning krävs. Men!

Jag kan bara inte hålla med om att det är så som personen i podden beskriver. Jag är precis som hon uppväxt i en familj med otroligt få tillgångar. Jag växte iof upp med båda mina föräldrar. Så kanske var det lättare. Men jag hade aldrig aldrig under hela min skoltid blivit uppmuntrad till att studera, få bra betyg eller läsa vidare. Min mamma jobbade som städerska och min pappa var svetsare. Ett tag hade mina föräldrar dessutom både nattjobb och dagjobb för att få ekonomin att gå ihop. Det pratades aldrig om fortsatta studier i min familj. Mina äldre syskon studerade inte vidare. De började jobba inom vården. Att jag bestämde mig för att studera på högskola efter gymnasiet var absolut inte självklart. Det var en sak som gjorde att jag valde det, helt enkelt att jag inte ville ha samma ekonomiska förutsättningar som mina föräldrar i kombination med att jag ville ha möjligheten att ha ett jobb som jag tyckte var roligt. Det hade jag frågat min pappa om när jag var ca 8 år. Om hans jobb var roligt. Han hade svarat att ”Nej, det var det kanske inte. Men det försörjde familjen och arbetskompisarna var trevliga.”

Min drivkraft blev att jag ville komma ifrån den situation som mina föräldrar hade.

Min äldsta syster gjorde en liknande resa, hon bestämde sig för att studera som ensamstående med två små barn som hon hade varannan vecka. Hon hade det extremt knapert under den perioden och det måste ha varit väldigt kämpigt. Men hon gjorde det. Hon skaffade sig mer valmöjligheter inom sitt vårdyrke som hon fortfarande jobbar med.


Det finns såklart hur många exempel som helst. Jag säger inte att det är lätt, det är jättesvårt ibland, det är inte rättvist på något sätt för alla. Vissa har en otrolig uppförsbacke jämfört med andra. Men jag skulle vilja påstå att nästan alla kan ta sig uppför backen.

Jag tänker att när vi blir vuxna så har vi lika mycket ett ansvar att faktiskt göra det vi kan för att vi skall kunna bli lyckliga. Samhället gör också mycket, de ser till att hålla utbildningar gratis, du kan få studielån, du kan få relativt billig barnomsorg, sjukvård mm. Visst finns det fortfarande massor av orättvisor. Som fördomar, hinder och förutfattade meningar men att kapitulera för dem tror jag verkligen inte på.

Min yogaresa

Denna vistelse har verkligen gett mig en unik möjlighet att utvecklas inom och utforska yogans fantastiska värld. Jag har haft möjligheten att gå på yoga mellan 5-7 dagar per vecka under min vistelse här. Som jag har skrivit innan så är det på Oasis Yoga jag har tillbringat mina yogatimmar. Varje pass hos dem är 1,5 timme långt och de har tre olika former av Yoga som jag har gått på, Ashtanga, Flow och Yin yoga.

Innan jag kom till Thailand så var min favorit på Asia spa där jag tränar yoga i vanliga fall just Yin yoga. Jag älskar den meditativa och avslappnande yogan som samtidigt är otroligt utmanande och helande. Den gör att jag verkligen känner att jag kan ta mer plats i min egen kropp, minskar på spänningar, utmanar mig i att vara här och nu samt är otroligt helande. Men under min vistelse här i Thailand så har jag kommit att uppskatta Ashtanga och Flow lika mycket. Jag har verkligen insett att det är just Yin och Yang. Att min kropp behöver båda sorterna. Att träna den utmanande formen av yoga som utmanar mig fysiskt har hjälpt mig att få en starkare kropp med bättre hållning och kroppskontroll. Det har lett till mindre värk i kroppen och en bättre självkänsla och självförtroende. Jag har en fantastisk kropp som kan göra så många saker, bara jag ger den rätt förutsättningar.

Yoga handlar ju inte alls om att jämföra sig med andra eller klara vissa positioner. Det handlar om att hålla sig lugn i pressade situationer/positioner genom att hela tiden ha en lugn och jämn andning. Dock så gläds jag åt min egen utveckling, jag känner hur jag under denna tiden har blivit starkare i kroppen och hur vissa positioner som jag inte alls kunde göra innan nu inte är lika svåra. Vissa gör jag med lätthet, vissa med stor koncentration och vissa med lite hjälp. Jag inser att jag har en otrolig utveckling kvar och yoga är aldrig något som jag blir klar med, det är ett livslångt praktiserande och det gör att jag kommer må bättre i kroppen även när jag blir äldre.

Allt detta ovan, tillsammans med hur bra det har känts att träna på Asia spa och hur jag kände att jag saknade yogan under de 6 månader som jag hade uppehåll i samband med Nils födelse och tiden efteråt har gjort att jag har anmält mig till en 200 timmars grundutbildning för att bli Yogalärare! Jag ser verkligen fram emot vad detta året kommer ge mig inom yogans värld!

Namaste!

Bokrecension – Hur svårt kan det vara att må bra?

Peter Nilsson har kommit ut med sin tredje bok i serien ”Hur svårt kan det vara”. Denna tredje bok handlar inte om förändringsledning i företag utan fokuserar istället på din personliga utveckling. Fast likheterna med de andra böckerna finns ändå där för verktygen i boken är de samma vare sig du skall göra förbättringar på jobbet eller i ditt privatliv. Det är en av de saker som jag gillar med boken. Att samma verktyg kan användas till massa olika saker. Så läs boken, ta del av verktygen och applicera dem i på de saker som passar för dig. Det är även det Peter uppmanar läsaren till att göra. Skapa sin egen väg, inspireras av andra och applicera det som passar för just dig. Alla är olika, alla har olika förutsättningar.

Boken är enkel att ta till sig, den har konkreta exempel från olika typer av människor och det finns dessutom QR koder i boken som ger roliga och tänkvärda klipp att titta på. Precis som Peter gör på sina föreläsningar, fokuserar på ramar, fokus på intentioner och VAK, lyckas han även att faktiskt skapa en bok som gör på samma sätt. Vilket jag tycker är imponerande. Det känns ju som att det vanliga sättet att skapa en bok är att skapa innehållet. Fast det blir mycket roligare att läsa boken när den är gjord som Peter har gjort den.


Peter har också samlat massa citat i boken. Min favorit är det här: ”If you think you are to small to make a difference. Try sleeping with a mosquito” (Dalai Lama) Tycker det säger allt. 👍

Du hittar boken här: Bokus, Adlibris, CDON

Min nya Oas – Oasis yoga

En önskan och ett mål jag har haft med resan till Thailand. Var att det skulle ge mig möjligheten att intensifiera min yogaträning för att se hur jag mår av det. Så ganska direkt här nere löste jag medlemskap på Oasis yoga under hela vistelsen här. Nu har jag som rutin att träna varje morgon efter lämning av barnen i skolan. (Om vi båda är hemma då såklart) Idag dyker UB så idag har jag inte tränat och vilket sug jag känner!
På morgonen är det fysiskt krävande yoga nästan varje dag. Två gånger i veckan är det min tidigare favorit, Yin yoga. De andra gångerna är det Flow och Ashtanga. Vad utmanande och fysiskt krävande det är! Och vad roligt det är! Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. Men på ynka tre veckor känner jag mig märkbart starkare, jag har större kroppskontroll, jag har tom provat på huvudstående som jag har suktat efter ett tag. Nu vill jag inte få dig att tro att yoga handlar om prestationer. Det gör det inte! Men för mig har en del av yogan varit att bli starkare och få större kroppskontroll. Detta gör att jag känner mig mer bekväm i min kroppskostym. Jag vill liksom kunna använda den så som jag vill. Samtidigt så är det otroligt välgörande för sinnet. Allt handlar om andning, närvaro, att vara snäll mot sig själv och tacksam för det jag har. Varje pass avslutas med att tänka och träna på just det. Tacksamhet. Jag tänker ofta på det, hur tacksam jag är för allt jag har i mitt liv. Att göra det gör mig gladare, lyckligare och mer ödmjuk.

Denna vägen passar inte alla, men yoga och meditation. Det är verkligen rätt för mig. Jag känner det i varje cell i hela kroppen. Hur mycket jag älskar det, hur tacksam jag är att jag kan utföra dessa två saker. Och allra helst nu när jag kan göra det så gott som varje dag!


Tack Oasis yoga för att ni är här och att ni är fantastiska instruktörer, tack min kära man för att du förstår hur mycket jag älskar och behöver detta och att du unnar mig den här egentiden varje dag. 💕🙏

En helt ny värld!

De senaste fyra dagarna har varit helt fantastiska på många sätt. Jag har tagit dykarcertifikat och en helt ny värld har öppnat sig för mig! Dag 3 och 4 av utbildningen bar det ut för att göra riktiga dyk i havet. Första turen var till Koh Ha. Där var det planerat att göras tre dyk. Två ingick i vår utbildning och ett tredje var frivilligt. Första dyket var helt överväldigande! Fantastisk sikt, ljummet vatten, vilken miljö! Som att simma i ett stort akvarium med de allra finaste fiskar och djur. Det enda som tog bort nöjet en smula var att det var så mycket döda korallrev… Världen under ytan förstörs av oss människor den också. Men jag tänkte faktiskt inte så mycket på det under dyket. Jag var helt uppslukad av allt vackert, att jag kunde andas under vatten, glida runt där nere, helt viktlös. Vilklen känsla.

Foto: Nick NarcosisFoto: Nick Narcosis

Ok, Båtresan var inget roligt. Jag är tydligen väldigt sjösjuk. Det var dessutom såpass dåligt väder så att ingen av dagarna blev det tre dyk. Det gick inte att stanna ute så länge. Men det är ändå inte det jag minns. Jag minns känslan av att simma i fiskstimmen, av att hitta Nemo och hand familj i en havsanemon och att upptäcka en valhaj! på vägen ut som var ca 6 meter lång och tyckte det var jättekul att visa upp sig.

Foto: Nick Narcosis

Vill igen påminna om att vi tillsammans genom våra handlingar och genom ekonomiskt bidrag till tex WWF kan försöka stoppa den tråkiga utvecklingen som haven har just nu. 

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.


Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. 💖

Ska vi resonera om det här med lucia….

Tror knappast någon har missat senaste dagarnas debatt om lucia… Åhléns gör en kampanj med en söt liten pojke som lucia. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Bilden tas bort från nätet, motreaktioner startar som #jagärlucia. Debattartiklar och insändare skrivs, många menar att vem som helst skall få vara lucia, lucia kan se ut hur som helst, vissa menar att vi skall hålla fast vid våra Svenska traditioner, vissa menar att när väl alla försöker anamma de svenska traditionerna så är inte heller det bra.

Detta har fått mig att fundera. Jag visste inte så mycket om lucia faktiskt. Inte mer än att jag vet att hon är ett helgon från Italien. Att hon dog martyrdöden på 300-talet och att det finns vissa som hävdar att symboliken med hennes ljus i håret och det röda bandet i midjan handlar om hur hon försökte brännas på bål och att hon sedan blev dödad med ett svärd.

Om vi stannar där då. Redan där blir det väl ändå konstigt när det påstås att detta är en svensk tradition som skall hållas intakt. Lucia bör ju rimligtvis då iaf vara mörkhårig? Visst är mörkt hår mycket vanligare i Italien? Sen är det ju den lilla detaljen att det är ett helgon som hör katoliken till…

Ok, men nu blev det ju intressant. Jag fortsätter att läsa på.

Ju mer jag läser om det desto mer inser jag att vårt luciafirande idag inte alls har många likheter med helgonet Lucia. Hennes dödsdag är den 13 december, men det är också så att när vi hade en annan kalender var den natten som var längst på året just 13 december. På 1200-talet var det på vissa håll i Sverige en Lussi, en ond kvinna som som kom ridande med sina följeslagare på natten. På andra håll var Lussi en man. Man skulle inte vara ute på Lussinatta för då var onda troll och väsen i farten.

Senare blev även lucia en milstolpe för när grisen skulle vara slaktad och alla julförberedelser klara.

Enligt en intendent på Nordiska museet firade vi på 1700-talet främst i västsverige och på landsbygden, men då var lussebruden en skämtbrud…Man klädde ut någon till skämtbrud och skojade sedan med denne. Enligt henne härstammar dagens luciafirande från 1700-talet då man hade en lucia som gick runt och väckte herrgårdsfolket med fika. Hör och häpna! Den första lucian var då en man….Enligt henne var det först i mitten på 1900-talet som luciafirandet började likna vad det är idag…

Sen finns det massor mer att läsa, sägnen om staffan stalledrängen, att lucia länge var en man för att studenterna på universiteten firade lucia och det fanns i början inga kvinnliga studenter. Eller att lucia som vi firar idag har rötter i en tysk tradition där man klädde ut ett flickebarn som skulle likna jesusbarnet! och där ljuset i håret skulle föreställa en gloria…

Så vem är det egentligen som har tolkningsföreträde på hur lucia skall firas? och vilken tradition är det egentligen som hänvisas till när de som reagerar på den lilla pojken i Åhléns kampanj menar att det är en Svensk tradition som måste bevaras precis som den alltid har varit. Saken är ju den att det finns inget ”så har det alltid varit”…

Jag tänker att det som så ofta handlar om okunskap. Hat, krig, ilska och inskränkthet. Allt handlar ofta om okunskap och rädslor… Men jag tänker att det finns ju inget att vara rädd för. Vad kommer hända om små barn som vill sjunga och sprida glädje och ljus för sina föräldrar och nära och kära klär ut sig till lucior, tärnor, tomtar eller stjärngossar råkar vara pojkar, flickor, ljusa eller mörka? Inget kommer hända, mer än att de sprider glädje, fin stämning och massa ljus!

Så snälla, låt oss nu utveckla våra fina Svenska traditioner så att de passar in i det samhälle vi vill ha. Ett samhälle med tolerans och öppenhet. Ett samhälle där våra små barn får identifiera sig med vilka de vill och sprida ljus och glädje för sina nära och kära.

Glad Lucia alla!

Att vara självgod…

Att vara självgod leder inte till någon utveckling. Jag insåg häromdagen att jag har varit väldigt självgod när det gäller om jag är en person som använder för mycket av planetens resurser. Jag har tänkt att ja, det gör jag nog. Men jag gör också massa saker som är bra för planeten så det är nog inte så farligt. Det där andra…

Jag är med i en facebook grupp som heter ”Giftfria barn”. Där tycker jag att det kommer många bra tips för att dels leva mer hållbart för miljön och dels för att minimera de gifter vi har hemma och utsätter oss för. Nyligen kom det i ett inlägg upp en länk till WWF:s sida där det gick att göra ett test för att se hur hållbart du lever. Helt enkelt fylla i dina vanor vad gäller mat, konsumtion, resande, boende, avfall mm för att se hur många planeter behövs för att jordens resurser skulle räcka till om alla lever som jag. Hur mycket konsumerar jag helt enkelt av jordens resurser. Det optimala är ju såklart om resultatet är 1 jordklot eller färre. Det var en annan som gjort testet och skrev i tråden att hen trodde att hen levde väldigt miljömedvetet men tydligen ändå nästan förbrukade två planeter. Det väckte min nyfikenhet.

Jag tänkte nämligen också att jag lever relativt bra. Visst, vi bor i ett betydligt större hus än vad vi behöver och vi flyger ibland på utlandssemester. Men annars, nu kör jag knappt alls bil, när jag jobbar har jag en gasbil, vi källsorterar i princip allt, vi försöker tänka på att inte göra av med mer energi än nödvändigt, vi handlar inte överdrivet mycket kläder och prylar och när vi gör det försöker vi tänka både miljö och gifter. Vad gäller mat så handlar jag nästan uteslutande ekologiska alternativ, vi köper kött från ekogård med frigående kossor, om det går så väljer vi eko och närodlat mm mm. Ja, ni ser, jag är rätt så självgod.

Vad visade testet då. Jo, om alla levde som jag så skulle vi behöva lite mer än 2 planeter! Usch, vad det kändes jobbigt efter det testet. Ok, det var svårt att göra för jag har ärligt talat ingen koll på hur många kg sopor jag genererar av olika slag mm. Men jag tror inte att jag tog i så mycket i överkant. Så nu skall jag göra testet igen för att analysera vad de största påverkansfaktorerna är och försöka göra en plan för att förbättra mig.

Gör testet du också! Du hittar det här.

Bucketlist

För några veckor sedan besökte vi Grimeton radiostation. Ett av världsarven på Unescos världsarvslista. När vi var där insåg vi att vi har besökt ganska många av dem som finns i Sverige och några få utomlands. Det finns över 1000 världsarv i Världen. Både byggnader med speciell betydelse och fantastiska och ovanliga platser som naturen själv har gjort. Vi pratade om det och insåg att det skulle ju vara väldigt roligt att besöka alla världsarv. Vilken kul Bucketlist!

Här ser ni dem, listan över alla världsarv i världen.

I Sverige ha vi dessa världsarv:

Sweden

Vilka har du varit i? Vi insåg när vi varit i Grimeton att av alla världens världsarv så är det nog ganska unikt att ha varit på Grimetons radiostation?

Troligen kommer vi inte hinna besöka alla på listan i världen innan vi dör. Men vi kanske iaf kan komma en bra bit på vägen.