Kategoriarkiv: Personlig utveckling

Alla har lika mycket tid?

Det slog mig höromdagen av att tiden är lika för alla. Alla har 24 timmar till förfogande varje dygn. Tänk vad jämlikt ändå?

Ok, jag är mycket väl medveten om att alla inte har samma förutsättningar att nyttja tiden. Vissa är sjuka, vissa har fysiska hinder som gör att även om dygnet har 24 timmar så finns det ingen möjlighet att ”nyttja” dessa timmar som individen vill.

Om vi för ett ögonblick smalnar av vår tanke till alla andra som faktiskt har de fysiska och mentala förmågan att nyttja sin tid. Är det inte då faktiskt väldigt jämlikt att vi alla har lika många timmar att tillgå?

Min första tanke var att jo så är det ju.

Fast, det räckte att ägna tanken några minuter så insåg jag att nej, så är det ju inte. Även om alla har 24 timmar så har inte alla den fria viljan att spendera tiden som de själva vill. Jag är ju verkligen en anhängare av att ta ansvar för sitt eget liv och inte hamna i en offerkoffa. Men i många fall så handlar det inte om att inte ta ansvar eller se sig själv som ett offer. I många fall så handlar det om överlevnad, strutkurer som inte kan brytas av individen själv och förutsättningar som gör att det inte går att bryta sig ut.
Om jag blicker utanför min priviligierade tillvaro och min umgängeskrets så är ju världen så mycket större än så. I många länder är fattigdomen extrem, det finns inget annat väl än att ägna de flesta timmar på dygnet åt att hitta mat och vatten för överlevnad, eller i vissa kulturer är tex kvinnor så styrda och förtryckta att det inte finns realistiska möjligheter för dem att själva bestämma över sin egen tid. Exemplena går att göra en lång lång lista av.

Så jag tar tillbaka det där med att det är jämställt att alla har 24 timmar på dygnet att disponera. Å ena sidan kan det tyckas så. Men vi en andra blick så är frågan betydligt mer komplex än så.

Saker jag skulle vilja sagt till mitt 18 åriga jag

Nu fyller jag snart 38 år. När jag var 18 var den siffran oändligt långt borta. Men nu är den här.

Det finns så många saker jag har lärt mig som jag tänker att jag skulle velat sagt till mitt 18-åriga jag. Kanske hade jag kunnat bespara henne från självförakt, självkritik och osäkerhet.

Så många timmar jag har varit kritisk till mig själv. Till mitt utseende, till min kropp, till mitt hår, till mina kläder, till vad jag har sagt, till om jag är värd att älskas. Nu blir jag väldigt personlig, men jag tror och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att så många unga människor känner samma sak precis här och nu. På många sätt var jag ändå mer skonad än vad de som är 18 år idag är. Jag växte inte upp med att ständigt vara tillgänglig och ”perfekt” i sociala media.

Kanske att det hör livsresan till att gå igenom den fasen. Men jag tänker att det nog hade kunna vara ännu bättre om jag hade insett vissa saker då som jag har insett först nu, för några år sen när jag blev vuxen. Jag kan absolut inte säga att jag är imun mot yttre ideal mm ännu. Det är en ständig kamp varje dag. Men jag har en så otroligt mycket bättre och snällare inställning till mig själv.

Min äldre syster sa sist vi sågs att hon inte längre bryr sig om vad andra tycker om hennes åsikter. Hon har landat i att det är ok om alla inte gillar henne. Hon tänker inte låtsas. Sen konstaterade hon att det kanske är en sak som kommer med åldern. Hon har nog rätt i det, till viss del. Men jag kan ändå inte tänka att det inte måste vara så.

Jag hoppas så innerligt att mina barn kommer ha mindre av det självförakt som jag hade, att de kommer vara mindre självkritiska, att de kommer vara snällare mot sig själva. Jag hoppas att mina ständiga ord till dem ”du är perfekt precis som du är” går in någonstans på djupet och finns där som en grund när de går ut i livet och får alla ideal och ”måsten” på sig.

Cecilia, detta vill jag säga till mitt 18 åriga jag.
Du var perfekt precis som du var. Du var en bra kompis, en bra syster, ett bra barn. Du förtjänades att älskas precis som du var. Du bidrog med mycket bra och du skulle inte sett ut på något annat sätt än du gjorde. Din kropp var perfekt, ditt hår likaså. Älska dig själv precis som du är.

För din kropp är ditt tempel. Den tar dig genom livet varje dag. Den bär dig även om du inte är snäll mot den, den älskar dig precis som du är och den gör allt för dig. Var snäll mot den.

Du behöver inte sminka dig för att duga, du duger precis som du är. Gör det om det är kul. Men gör det inte för någon annans skulle eller för att känna att du duger.

Var helt enkelt snäll mot dig själv. Och du, tack, tack mitt 18 åriga jag för att du tog mig dit jag är idag. Jag skulle inte vilja vara någon annan stans.

Hur kommunicerar vi bäst till varandra?

Har du hört talas om talesättet ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”. Det stämmer väl ibland. Tänker när det handlar om vissa principer, ärlighet, vara snäll, hjälpsam mm. Men! Den allra bästa kommunikationen och samarbetet uppstår nog när du har förmågan att ”behandla andra som de vill bli behandlade”. 

Har du läst boken ”Omgiven av idioter”? Det är ganska många av oss som har det. Den har de senaste månaderna blivit väldigt populär. Vilket är väldigt roligt såklart. Tänker att om många är medvetna om våra olika personlighetstyper och att det faktiskt kan vara bra att anstränga sig för att kommunicera med andra så bra som möjligt så gynnar det alla. Privata relationer, affärsrelationer, vänskapsrelationer, ledarskap för de som är chefer, ledarskap för de som är ledare på fritiden. Ja, alla typer av relationer.

Dessutom så tänker jag att det kanske också ökar självinsikten hos dig själv? Det är ju också en fördel. Att du kan inse hur du själv funkar. Vilka är egentligen dina styrkor och svagheter? Hur fungerar du, och framförallt. Vad triggar dig? Kan du genom större självinsikt inse när du triggas igång och då istället för att instinktivt reagera välja att agera? Sååå svårt, jag vet. Jag övar och övar. Det kommer nog aldrig vara något jag blir fullärd i.

En sak bara som jag kände jag när hade läst boken.  jag började ännu mer att kategorisera människor jag träffade. ”Undra vad den personen har för färg eller färger? Det är säkert grön…”. Sådär. Tänker att det kan ju såklart ha en positiv fördel om ditt syfte är att försöka bemöta personen på ett bra sätt. Men det kan ju också ha en nackdel i att du tidigt kategoriserar personen och sen läser av allt efter den etikett du har satt på personen. Det kan ju förstöra den personens möjligheter att ge en korrekt bild av sig själv.

Så att försöka bemöta människor utan fördomar och etiketter är ju en bra idé. Väldigt svår dock…

Här hittar du boken Omgiven av idioter: Adlibris, Bokus, CDON

2017

2017, ett intressant år som har varit turbulent, fantastiskt, jobbigt, insiktsfullt och lärorikt.
Började året med en drömresa då hela familjen tillbringade tre månader i Thailand. De stora barnen blev massa erfarenheter rikare med skola inThailand som de uppskattade mycket. Jag och Ulf-Björn njöt av lugnet, det enkla vardagslivet, vardagslyxen och den kontinuerliga yogaträningen.

Ibland är världen upp och ner. Jag vill vända den rätt

Yogan har varit en central del av 2017 och i Thailand insåg jag genom Ashtanga att jag verkligen uppskattade fysisk yoga.
Sommaren hemma var lugn. Ulf-Björn var i Ödeshög på 10 dagars tyst Vipassana meditation och efter det kunde vi på djupet prata om upplevelsen som även jag hade 2015. Dock hade vi helt skilda upplevelser av det.
Hösten när Ulf-Björns föräldraledighet var slut så började lilla Nils på förskolan och efter en lång inskolning så trivs han riktigt bra. Jag började jobba 75% och var ledig onsdagar. Helt fantastiskt att ha tid hemma och ork över.
Efter Thailand började jag engagera mig ännu mer inom Liberalerna för att kunna göra skillnad för våra barn. Jag vill att alla barn på förskolan i Varbergs kommun skall få lära sig integritet på förskolan. Det finns så många rapporter som visar att det hjälper att jobba förebyggande. Både framtida offer och förövare. Detta arbete fortsätter 2018 med ännu mer kraft. Jag valde även i höst att ställa upp till kommunal- och riksdagsval för Liberalerna.
På hösten började jag även min 200 timmars RYT yogalärarutbildning. Den fortsätter 2018 och jag är så otroligt tacksam för de insikter och kunskaper som det ger mig.


Tack 2017 för de lärdomar du har gett och välkommen 2018. Det kommer bli ett spännande år som jag ser fram emot både personligt och yrkesmässigt.

Har påbörjat min yogalärarutbildning

Snart är det dags för helg nummer 2 av tio i min yogalärarutbildning. Helg nummer 1 var helt fantastisk på många sätt. Både en inblick i vilken kunskap jag kommer få ta del av, så mycket kunskap det finns som jag inte kommer få ta del av. Som tiden behövs för att genom erfarenhet skaffa ännu mer kunskap. Så små detaljer som kan göra så stora skillnader. Men framförallt. Så många som säger saker som om det vore sanningar som de egentligen inte har belägg för. Det var ju iof ingen nyhet. Så är det ju hela tiden överallt. Men jag insåg att jag nog inte har varit tillräckligt kritisk i min tidigare praktik, att jag har tänkt att alla yogalärare vet vad de pratar om.

För att få ytterligare kött på benen har jag tänkt att jag skall försöka träna för så många olika lärare som möjligt. För att få mer kunskap, variation och för att kunna se och förstå skillnader.

Upp till det så har vi i utbildningen fått massor av litteratur att ta oss igenom. Vilket är väldigt bra.

Förutom allt det ovan så har jag börjat lyssna på några yogapoddar. De är trevliga och informativa. Men som med allt annat så försöker jag nu att lyssna med ett lite mer kritiskt öra.
Här är dem om ni är sugna på att lyssna på yogapoddar.
En yogapodd
Yogalärarna
Yogapodden

Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….

Kan alla i Sverige skapa sig det liv de vill?

Jag lyssnade på en podd häromdagen som heter Penntricket. Det är en feministisk podd som görs av två feministiska kvinnor. De pratade om pengar i detta avsnitt. Om det oavlönade hemarbetet som oftast faller på kvinnans lott, om hur dåliga löner kvinnodominerade yrken har så att det är svårt för dessa personer som jobbar inom dessa yrken att klara sig på sin lön. Detta håller jag helt med om och det är både konstigt och skevt i vårt samhälle när sopåkare tjänar tusentals kronor mer än förskolelärare, sjuksköterskor mm. Det finns en extremt stor skillnad mellan olika yrkesgrupper som är svår att förklara på andra sätt än att det är just mansdominerade och kvinnodominerade yrken. I podden diskuterades olika lösningar och olika förslag på vad som skulle kunna göras. Inget konstigt så här långt.

Det var när de i podden började prata om att alla faktiskt inte kan skapa sig ett liv de vill ha i Sverige som jag började fundera. En av personerna berättade att hon var uppväxt i ett hem med en ensamstående mamma som knappt fick ihop pengar till mat. Att det i hennes världsbild inte existerade för henne att hon skulle kunna utbilda sig. Vidare menade hon att det är så för många kvinnor i vårt samhälle. Att de inte kan ta sig någon annan stans än där de är, att de inte har möjlighet. Att de som påstår att vem som helst kan bli vad som helst i Sverige har fel och en bristande analys. Här håller jag inte med, eller jag gjorde inte det initialt iaf. Nu har jag funderat några dagar och jag kan fortfarande inte hålla med. Det som gör mig irriterad är att personen i podden menar på att det inte går att styra sitt liv för vissa, att vissa är fast i en underklass/arbetarklass (som hon kallade det) att de som påstår något annat inte vet vad de pratar om.

Först så tänker jag att detta isåfall inte kan vara en kvinnofråga. Om det är så att när man föds i vissa sociala förhållande och familjer så erbjuds man inte möjligheterna att plugga vidare och då är det inget val man har eller är medveten om så tänker jag att detta måste isåfall rimligen drabba både flickor och pojkar. Visst, så förstår jag att om det är så så blir slaget för kvinnan ännu hårdare då de yrken som männen oftast väljer är relativt bra betalda även om ingen utbildning krävs. Men!

Jag kan bara inte hålla med om att det är så som personen i podden beskriver. Jag är precis som hon uppväxt i en familj med otroligt få tillgångar. Jag växte iof upp med båda mina föräldrar. Så kanske var det lättare. Men jag hade aldrig aldrig under hela min skoltid blivit uppmuntrad till att studera, få bra betyg eller läsa vidare. Min mamma jobbade som städerska och min pappa var svetsare. Ett tag hade mina föräldrar dessutom både nattjobb och dagjobb för att få ekonomin att gå ihop. Det pratades aldrig om fortsatta studier i min familj. Mina äldre syskon studerade inte vidare. De började jobba inom vården. Att jag bestämde mig för att studera på högskola efter gymnasiet var absolut inte självklart. Det var en sak som gjorde att jag valde det, helt enkelt att jag inte ville ha samma ekonomiska förutsättningar som mina föräldrar i kombination med att jag ville ha möjligheten att ha ett jobb som jag tyckte var roligt. Det hade jag frågat min pappa om när jag var ca 8 år. Om hans jobb var roligt. Han hade svarat att ”Nej, det var det kanske inte. Men det försörjde familjen och arbetskompisarna var trevliga.”

Min drivkraft blev att jag ville komma ifrån den situation som mina föräldrar hade.

Min äldsta syster gjorde en liknande resa, hon bestämde sig för att studera som ensamstående med två små barn som hon hade varannan vecka. Hon hade det extremt knapert under den perioden och det måste ha varit väldigt kämpigt. Men hon gjorde det. Hon skaffade sig mer valmöjligheter inom sitt vårdyrke som hon fortfarande jobbar med.


Det finns såklart hur många exempel som helst. Jag säger inte att det är lätt, det är jättesvårt ibland, det är inte rättvist på något sätt för alla. Vissa har en otrolig uppförsbacke jämfört med andra. Men jag skulle vilja påstå att nästan alla kan ta sig uppför backen.

Jag tänker att när vi blir vuxna så har vi lika mycket ett ansvar att faktiskt göra det vi kan för att vi skall kunna bli lyckliga. Samhället gör också mycket, de ser till att hålla utbildningar gratis, du kan få studielån, du kan få relativt billig barnomsorg, sjukvård mm. Visst finns det fortfarande massor av orättvisor. Som fördomar, hinder och förutfattade meningar men att kapitulera för dem tror jag verkligen inte på.

Min yogaresa

Denna vistelse har verkligen gett mig en unik möjlighet att utvecklas inom och utforska yogans fantastiska värld. Jag har haft möjligheten att gå på yoga mellan 5-7 dagar per vecka under min vistelse här. Som jag har skrivit innan så är det på Oasis Yoga jag har tillbringat mina yogatimmar. Varje pass hos dem är 1,5 timme långt och de har tre olika former av Yoga som jag har gått på, Ashtanga, Flow och Yin yoga.

Innan jag kom till Thailand så var min favorit på Asia spa där jag tränar yoga i vanliga fall just Yin yoga. Jag älskar den meditativa och avslappnande yogan som samtidigt är otroligt utmanande och helande. Den gör att jag verkligen känner att jag kan ta mer plats i min egen kropp, minskar på spänningar, utmanar mig i att vara här och nu samt är otroligt helande. Men under min vistelse här i Thailand så har jag kommit att uppskatta Ashtanga och Flow lika mycket. Jag har verkligen insett att det är just Yin och Yang. Att min kropp behöver båda sorterna. Att träna den utmanande formen av yoga som utmanar mig fysiskt har hjälpt mig att få en starkare kropp med bättre hållning och kroppskontroll. Det har lett till mindre värk i kroppen och en bättre självkänsla och självförtroende. Jag har en fantastisk kropp som kan göra så många saker, bara jag ger den rätt förutsättningar.

Yoga handlar ju inte alls om att jämföra sig med andra eller klara vissa positioner. Det handlar om att hålla sig lugn i pressade situationer/positioner genom att hela tiden ha en lugn och jämn andning. Dock så gläds jag åt min egen utveckling, jag känner hur jag under denna tiden har blivit starkare i kroppen och hur vissa positioner som jag inte alls kunde göra innan nu inte är lika svåra. Vissa gör jag med lätthet, vissa med stor koncentration och vissa med lite hjälp. Jag inser att jag har en otrolig utveckling kvar och yoga är aldrig något som jag blir klar med, det är ett livslångt praktiserande och det gör att jag kommer må bättre i kroppen även när jag blir äldre.

Allt detta ovan, tillsammans med hur bra det har känts att träna på Asia spa och hur jag kände att jag saknade yogan under de 6 månader som jag hade uppehåll i samband med Nils födelse och tiden efteråt har gjort att jag har anmält mig till en 200 timmars grundutbildning för att bli Yogalärare! Jag ser verkligen fram emot vad detta året kommer ge mig inom yogans värld!

Namaste!

Bokrecension – Hur svårt kan det vara att må bra?

Peter Nilsson har kommit ut med sin tredje bok i serien ”Hur svårt kan det vara”. Denna tredje bok handlar inte om förändringsledning i företag utan fokuserar istället på din personliga utveckling. Fast likheterna med de andra böckerna finns ändå där för verktygen i boken är de samma vare sig du skall göra förbättringar på jobbet eller i ditt privatliv. Det är en av de saker som jag gillar med boken. Att samma verktyg kan användas till massa olika saker. Så läs boken, ta del av verktygen och applicera dem i på de saker som passar för dig. Det är även det Peter uppmanar läsaren till att göra. Skapa sin egen väg, inspireras av andra och applicera det som passar för just dig. Alla är olika, alla har olika förutsättningar.

Boken är enkel att ta till sig, den har konkreta exempel från olika typer av människor och det finns dessutom QR koder i boken som ger roliga och tänkvärda klipp att titta på. Precis som Peter gör på sina föreläsningar, fokuserar på ramar, fokus på intentioner och VAK, lyckas han även att faktiskt skapa en bok som gör på samma sätt. Vilket jag tycker är imponerande. Det känns ju som att det vanliga sättet att skapa en bok är att skapa innehållet. Fast det blir mycket roligare att läsa boken när den är gjord som Peter har gjort den.


Peter har också samlat massa citat i boken. Min favorit är det här: ”If you think you are to small to make a difference. Try sleeping with a mosquito” (Dalai Lama) Tycker det säger allt. 👍

Du hittar boken här: Bokus, Adlibris, CDON

Min nya Oas – Oasis yoga

En önskan och ett mål jag har haft med resan till Thailand. Var att det skulle ge mig möjligheten att intensifiera min yogaträning för att se hur jag mår av det. Så ganska direkt här nere löste jag medlemskap på Oasis yoga under hela vistelsen här. Nu har jag som rutin att träna varje morgon efter lämning av barnen i skolan. (Om vi båda är hemma då såklart) Idag dyker UB så idag har jag inte tränat och vilket sug jag känner!
På morgonen är det fysiskt krävande yoga nästan varje dag. Två gånger i veckan är det min tidigare favorit, Yin yoga. De andra gångerna är det Flow och Ashtanga. Vad utmanande och fysiskt krävande det är! Och vad roligt det är! Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. Men på ynka tre veckor känner jag mig märkbart starkare, jag har större kroppskontroll, jag har tom provat på huvudstående som jag har suktat efter ett tag. Nu vill jag inte få dig att tro att yoga handlar om prestationer. Det gör det inte! Men för mig har en del av yogan varit att bli starkare och få större kroppskontroll. Detta gör att jag känner mig mer bekväm i min kroppskostym. Jag vill liksom kunna använda den så som jag vill. Samtidigt så är det otroligt välgörande för sinnet. Allt handlar om andning, närvaro, att vara snäll mot sig själv och tacksam för det jag har. Varje pass avslutas med att tänka och träna på just det. Tacksamhet. Jag tänker ofta på det, hur tacksam jag är för allt jag har i mitt liv. Att göra det gör mig gladare, lyckligare och mer ödmjuk.

Denna vägen passar inte alla, men yoga och meditation. Det är verkligen rätt för mig. Jag känner det i varje cell i hela kroppen. Hur mycket jag älskar det, hur tacksam jag är att jag kan utföra dessa två saker. Och allra helst nu när jag kan göra det så gott som varje dag!


Tack Oasis yoga för att ni är här och att ni är fantastiska instruktörer, tack min kära man för att du förstår hur mycket jag älskar och behöver detta och att du unnar mig den här egentiden varje dag. 💕🙏