månadsarkiv: maj 2016

Är det chefens ansvar att se till att du håller dig frisk?

Enligt TCO:s rapport trivs fler och fler tjänstemän på jobbet. Men samtidigt så blir fler sjuka. I rapporten nämns gott ledarskap som en faktor för att vi skall hålla oss friska. Så vad kan chefen påverka med och vad för faktorer ligger på oss själva?

Chef skriver en artikel om rapporten och de tar upp åtta friskfaktorer som rapporten belyser.

  • Är rättvis
  • Är stödjande
  • Är inkluderande
  • Ger möjlighet till kontroll i arbetet
  • Ger balans mellan arbete och fritid
  • Ger balans mellan arbetsinsats och belöning
  • Sätter upp tydliga mål
  • Ger anställningstrygghet

Självklara punkter? Kan ju tyckas så. Men ändå är det nog inte så att alla upplever att deras chef lever upp till punkterna. Hur skall man göra då? Troligen finns det inga självklara svar. Men såhär tycker och resonerar jag:

Många av punkterna är relevanta och viktiga och något som du borde kunna förvänta dig av din chef. Som de fyra första punkterna, det är självklart. Även punkt 6 och 7 tror jag är viktiga och något du verkligen kan förvänta dig av din chef. Har du tydliga mål så blir det genast mycket lättare att prioritera i dina arbetsuppgifter. Brist på tydlighet och prioritering vid behov tror jag många gånger är en faktor för stress och ohälsa. Så slutsatsen att det är väldigt viktigt att du väljer din chef med omsorg tycker jag är självklar. Om du kan undvika det, sätt dig inte i en position där du har en chef som inte kan uppfylla de punkterna. Ska du byta företag eller avdelning, intervjua din blivande chef och fundera på om du tror att det kommer att fungera för er att jobba tillsammans.

Men, lika viktigt tror jag är vilket företag du kommer till. Om du inte är högsta chefen eller rapporterar till högsta chefen så måste du inse att din närmsta chef inte kan råda över alla punkter. Om du tex jobbar i en organisation med direktiv från flera håll, i en sk. matris. Då är det inte alltid möjligt att sätta tydliga mål eller göra en prioritering. Då tycker kanske de personer som ansvarar för sina delar att just de delarna är viktigast. Sista punkten är också en punkt som det inte är säkert att chefen kan påverka helt och hållet. Så om du kan, välj vilken typ av företag du vill arbeta på. Vad har de för kultur och passar den ihop med dina värderingar?

Den enda punkten som jag tycker att du som individ har störts ansvar för själv ovan är punkt nr. 5. Visst är det jättebra om din chef har förståelse för ditt privatliv och att du behöver en balans. Men samtidigt är det ingen annan än du som vet hur du behöver ha det för att må bra och få ihop just ditt pussel. Passar det dig att börja tidigt? behöver du kunna gå ifrån? Behöver du kunna jobba några timmar på kvällen för att kunna hämta barnen tidigt? Det finns lika många behov som individer. Därför är jag övertygad om att du som individ måste vara tydlig och uttrycka vad du har för behov för att sen ha en dialog med din chef för att få till det så bra som möjligt. Om frihet och flexibilitet inte går att få så har du ändå ett val att faktiskt jobba så bra du kan när du är på jobbet och sen släppa det och åka hem. Inte låta måsten krypa in på skinnet på dig och låta det bli en stressfaktor. För jag tror iaf att det på sikt är lika illa att låta privatlivet stå tillbaka som jobbet. Den där gyllene balansen, den kan bara du hitta. Det är ditt eget ansvar att se till att du mår bra. Jobbet är faktiskt bara en del av hela ditt liv.

Bokrecension – 50 nyanser av lean

För flera år sen lånade jag en bok av en vän, 50 nyanser av lean. Vet inte varför det tog mig så lång tid att läsa den. Men nu är den iaf läst och den vara bra. Lätt att ta sig igenom, logiskt uppbyggd. Påminde om en uppsats som du gör på C- eller D-nivå. Möjligen så saknades de vetenskapliga teorierna till den, men det var det som gjorde den lätt att ta sig igenom. Ser det mer som en praktisk handbok som pedagogiskt förklarar resultatet av 50 studerade företag. Alla är anonyma och de har jobbat med lean olika länge. De delas in i kategori efter hur lång tid de har jobbat med lean och sen har de fått svara på frågor om hur arbetet har varit och vad det har gett företaget.

Frågeställningen är varför så få företag lyckas att skapa ett varaktigt resultat och vad de som lyckas har gjort som de andra företagen har misslyckats med.

Var resultatet överraskande? Nej! Som vanligt så finns det inga mirakelkurer eller magiska knep. Det handlar om systematik, involvering, metodik, uthållighet och tro på metoden. Kan tyckas lite tråkigt? Det handlar liksom om att bestämma sig, låsa fast målet och vara envis och uthållig. Som med det allra mesta. Vill du skapa en förändring så måste du anstränga dig, vara konsekvent och göra samma sak om och om igen länge.

Paradoxen i detta tycker jag är rolig. Alla kan, men samtidigt så är det väldigt få som orkar. Det är inga oöverstigliga mål som behöver nås eller kostsamma saker som behöver göras. Alla kan jobba med metoderna, det svåra är att få alla att tro på metoderna, involvera och skapa förståelse och vara tillräckligt uthållig.

Är boken värd att läsa? Javisst. Den är värd att läsa för dig som jobbar med lean, för dig som tror på metoden och vill veta vad det är för saker du skall fokusera på att hålla fast vid. Den fungerar för en ledningsgrupp som skall implementera, omstarta eller bara underhålla arbetet och metoderna. Jag tycker att den ger en liten injektion av inspiration och hopp. Att vi alla kan, om vi är beredda att tro på metoden, involvera och vara uthålliga.

50 nyanser

Här hittar ni boken: Adlibris, Bokus, CDON

Att vara en perfekt förälder…

Igår var jag på föräldragruppen som anordnas via BVC. Det var ett bra och givande möte tycker jag. Vi pratade om föräldrarollen. Att vara förälder. Tanken var nog att vi skulle få tänka till och reflektera. Jag har iaf tänkt en hel del på det sen igår.

Hon som håller i det läste upp ”kriterier” för en bra förälder. Rena drömidealet som vi såklart inte kan eller vill (hoppas jag) uppnå. Men det var för att få oss att börja reflektera. Jag har landat i tre saker som iaf gör att jag tar mig igenom vardagen utan skuldkänslor varje dag. De finns där, tro mig. Men oftast är det nog så att de allra högsta kraven ställer vi på oss själva.

  1. Bli vän med vad som är viktigt för dig i föräldrarollen. Inte 20 saker. Kanske 2-3 saker som verkligen betyder något för dig. Hur vill jag vara som förälder? En viktig sak för mig är tex att kunna visa barnen att alla gör fel och att alla kan säga förlåt. En annan är respekt. Att respektera alla. Barn, vuxna, djur mm.
  2. Ta eget ansvar för hur jag tolkar och tar till mig kommentarer och intryck. Sociala medier, det går att prata länge om. Hur tar jag emot en kommentar från mina föräldrar, svärföräldrar, omgivning. Tar jag den negativt och personligt och känner mig påhoppad eller tänker jag att personen som ger mig den har en god intention.
    En person igår sa att de hade kommit fram till i hennes familj att istället för att ta illa vid sig så kan man svara ”så kan man ju också tänka”. Tycker jag var fantastiskt. Jag lärde mig på en utbildning för många år sen att alla gör eller säger saker med en god intention. Jag hade svårt att acceptera detta som en sanning, för det finns massor av hemska uttalanden och handlingar. Men jag försöker iaf utgå från att det är utgångspunkten. Då behöver jag inte som en första sak reagera negativt. Utan om jag utgår från att personen vill väl, är genuint intresserad eller bara ha en annan infallsvinkel så behöver det inte rucka mig eller min självbild. Då ger det istället en extra nyans eller dimension som jag kanske inte har tänkt på.
  3. Denna hänger ihop med den andra punkten. När det kommer till sociala medier så är vi säkert många som ibland kan känna oss lite stressade över att vi inte är lika ”lyckade” som de vi följer på Facebook, Instagram eller bloggar.
    Vad är syftet med att lägga ut en bild på sitt barn och berätta att det kan gå redan vid 8 månader. Eller att det kan läsa vid 4 års ålder? Eller att det gör egen fantastisk mat vid 6 år.  Hur tolkar du den perfekta tårtan som är bakad, den fantastiska inredningen och städningen, de perfekta rabatterna eller budskapet att någon har varit ute på en lång löptur och lagt upp resultatet på Facebook? Stressar det dig?
    Det gav mig en stress för ett tag sedan, jag funderade på att stänga ner allt. Men jag kom fram till att jag vill kunna följa vänner och familj jag inte träffar ofta och jag vill kunna inspireras. För vi kan ju inse att det där är russin och ingen är bra på allt, alla har sina speciella intressen. Så nu utgår jag från att det som läggs upp görs av välmening och jag ser det som inspiration, eller gläds med personerna och tänker att de är stolta. Eller så slutar jag helt enkelt att följa dem…

Om jag alltid lyckas att hålla den inställning som jag beskriver ovan? Nej, absolut inte. Men jag jobbar på det varje dag och det får mig att må bra. Se detta nu som inspiration! 😃

just nu sitter jag i soffan med sovande bebis på bröstet. Helt nerkräkt av honom. Med sunkiga kläder och i stort behov av en dusch. Men den bilden vill jag inte visa och ni vill nog inte se den. så istället blir det en bild på första fångade leendet.

Lata dagar

Vilka underbara dagar det har varit sista veckan! Helt ok att vara föräldraledig just nu. 😃

Det är ju bara det där att kunna njuta i nuet och inte tänka på alla ”måsten”, utan våga släppa dem några dagar och bara vara. Det var nästan helt omöjligt för mig för några år sen. Men nu, nu är jag faktiskt mycket bättre på att inte göra något. 

Innan så valde jag att plocka och röja när bebisen sov. Nu väljer jag att sova. 

Innan så valde jag att försöka lägga bebisen i korgen eller babysittern, nu sitter vi och myser. 

Men visst faller jag tillbaka… Stöket hopar sig och efter några dagar får jag nästan ett bryt och tar en plockrunda…

Fy för trångsynta föräldrar

Har inte kommit ut bland andra så mycket de sista veckorna. Men igår tog jag och Viola en snabb tur till butikerna i centrum mellan amningarna för att inhandla skor och byxor. 

Jag gillar inte de stora klädkedjornas indelning av barnkläder och att på ena sidan är det mesta färgglatt med ”söta” motiv och på den andra är det mörka färger med ”tuffa” motiv. Vi rörd oss mellan båda för att hitta en kombination av färger mm. När vi precis skulle gå efter att ha hittat en härlig body med jordgubbar på till Nils på sidan med de glada färgerna hörde jag en mamma som stod och pratade med sina barn. Hon hade två, väldigt stereotyp klädda som signalerade att den ena var en flicka och den andra en pojke. Pojken stod och tittade på en jättefin tröja med blommor. Mamman tog den ifrån honom och sa ”Det är bara flickor som har blommor”

Va?! Vem har bestämt det? Varför? Varför gör vi som föräldrar såhär mot våra barn? Varför ska vi sätta in dem i fack innan de är fria från sin blöja och berätta för dem att tack vare att de råkar ha snopp eller snippa så får de bara uttrycka sig på vissa sätt, bära en viss typ av kläder och leka med en viss typ av leksaker? Vem blir lycklig av det?! 

Jag blir så arg och ledsen! Det kan tyckas vara en liten sak, men en sak som är så enkel att rätta till om vi vuxna kunde låta bli att begränsa våra barn. Kan de inte få lov att vara barn? Att känna att allt är ok, att få utforsla alla sidor av sin personlighet. Jag är helt övertygad om att vi hade haft ett mer tolerant samhälle med mindre utanförskap och mobbing om vi från barnsben får lära oss att alla får vara och se ut som de vill. Det är ok. 

Den lilla bebispojken har en body med rosa blommor på sig! O nej! Vad ska nu hända med honom.


Imorgon fyller jag år. I födelsedagspresent önskar jag mig att alla stora klädkedjor som påverkar massor börjar inse att det finns pojkar som gillar Anna och Elsa i Frost och att det finns flickor som gillar grävmaskiner. Så de helt enkelt tar efter affärer som Polarn och Pyret och delar in kläderna efter storlek. Bara. En enda barnavdelning. 

Den andra saken jag önskar mig är att vi föräldrar slutar att begränsa våra barn till att passa in i våra skapade fack för pojkar och flickor. Fundera på vad som gör ditt barn gladast? Min son sa för ett tag sen att han tycker om färgen rosa och han skulle vilja ha klänning på sig ibland. Men han är rädd att de andra barnen på skolan ska skratta åt honom. Tyvärr med all rätt. Han har lärt sig sen han började skolan hur ”det ska vara” men inte är det insikter som gör honom lyckligare. Det är vi föräldrar som påverkar hur våra barn ska växa upp. Jag önskar mig ett mer tolerant samhälle där våra barn får vara barn och får vara utåtagerande, lekfulla, omhändertagande och allt annat de har inom sig. Vare de sig råkar ha snopp eller snippa.