Kategoriarkiv: föräldraskap

Jag har blivit klokare

Har de senaste månaderna försummat bloggen. Känner att jag inte riktigt har haft tid eller ork att prioritera inlägg, tänkvärda formuleringar mm. Så jag gick tillbaka till mina allra tidigaste inlägg och läste vad jag skrivit om då. Tänkte att det är ju mer än 3 år sen nu så det har ni säkert glömt… Jag kan ju återanvända några inlägg. Smidigt…

Men, nej. Det vill jag inte alls. Jag tycker att jag uttryckte mig märkligt i ett flertal inlägg. Jag var mer svart eller vit i mina åsikter och nyanseringar. Framförallt så var jag mycket mer fokuserad på karriären. Inget fel med något av detta. Mer än att jag kände att det där är inte jag längre, det är inte de värderingarna jag har kvar. Jag har alltid tyckt att familjen är viktigt och jag lägger mycket tid och energi på både den lilla familjen som mina barn kallar oss och den stora familjen. (Alltså föräldrar och syskon mm. ) Men innan försökte jag hinna med allt. Verkligen allt. Ok, jag har fortfarande de tendenserna. Men idag är det mer uppfyllt av att jag vill ha allt i form av: Massor med tid med barnen, njuta här och nu av varje minut med familjen, stimulerande fritid både för kropp och själv och ett stimulerande och utmanande arbete. Innan tog jobbet så mycket av min tid att det också blev min fritid. Det är inte hållbart i längden. Hur roligt jobbet än är så är jag helt övertygad om att jag är en bättre mamma och person på jobbet när jag känner att jag får alla bitar tillgodosedda. Jag är effektivare på jobbet för jag vill hem i tid till barnen, jag får återhämtning mentalt och kroppsligt för jag försöker att gå upp i det som händer hemma utan att tänka på annat och jag ser till att få göra saker bara för min egen skull också.

Ja, det är svårt. Men jag vill inte tillbaka till Cecilia för 3 år sen. Jag är glad att jag har vandrat vägen såklart. För utan den skulle jag ju inte vara här jag är nu. Och det vill jag verkligen.

Men, såklart är inget perfekt på något sätt.

  • Varje söndag står jag och min man framför vår white board och planerar veckan. Det är inte utan en viss stress som vi får ihop det med lämning, hämtning, barnens aktivitet, våra aktiviteter, jobb, matlagning mm. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper till när det kniper.
  • Någon gång per dag kommer jag på mig med att jag måste stanna upp och djupandas
  • De vuxnas träning hänger löst många gånger. Ibland blir det inte mer än 15 min på yogamattan när alla andra sover…
  • Böcker, så många böcker jag har som inte är lästa som jag vill läsa.
  • Skulle försöka få ihop en kväll att träffa några vänner. Efter massa försök så insåg vi att nej, det får nog bli nästa år…

Ok, och så en sak till då. Jag vet att allt ovan är lyxiga problem! Jag är såklart tacksam för att det är så. Kände bara att jag var tvungen att skriva det…

Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….

Semester

Nu pågår semestern för fullt som för många andra. Strandvädret har lyst med sin frånvaro. Men vad gör väl det. Det har varit fantastiskt hitta på väder. Så det har vi passat på att utnyttja. Här kommer en bildsammanställning.

En dag for vi till Falkenberg och socialiserade oss med Monica och hennes familj. Vi hade en härlig stund på Vallarnas lekplats och parkour bana

Såklart har vi passat på att besöka jordgubbslandet. Vareborg som alltid har levererat gjorde oss besvikna i år. Vi åkte till Munkagårds jordgubbsplockning och det var fantastiskt bra där!

Som vanligt har vi tagit oss ner till Farmor och farfar några gånger. Förutom att träffa farmor och farfar är det kul med variation i leksakerna tycker Nils och Viola.

En av gångerna ner till Skåne stannade vi till på Kungsbygget och provade på rodel och zipline. Tummen upp på det.

Efter besök på Falsterbo horse show (Som för övrigt nog är lättare att besöka utan barn…) så besökte vi ett stenåldersmuseum som låg i närheten. Där hade de brödbak, pärltillverkning och man fick prova på att använda utrustning som fanns på den tiden….

En dag begav vi oss till Lund för att göra experiment mm. Minns ej namnet men det låg vid Universitetet vid väg och vattens byggnad. Det mesta var kul för William och Viola. Nils fick mest sitta i vagnen. Men två saker tyckte han att han kunde prova på. En vattenbana och denna klättervägg. Jippi!

Självklart ville Nils hjälpa farmor och farfar fixa maten på farmors födelsedag.

 

Livet med en 1:åring….

Tänk att det är så lätt att förtränga vissa saker… Hur ont det gör att föda barn, hur jobbigt det är att vara gravid, hur jobbigt det är att passa en 1:åring. (Ja, såklart att det är helt underbart också. Men det skall det inte handla om nu. Det får du tänka ut själv och förstå att myntet har alltid två sidor. Nu ska vi bara prata om den ena….)

Jag var själv med alla tre barnen i 10 dagar då UB var iväg på sin tysta meditationsupplevelse. Ja, de är helt fantastiska och vi hade det jättebra. Och det är också jättejobbigt. Jag har helt enkelt förträngt hur det är att leva med en 1:åring. Är det detta som kallas semester?!. Inte en chans, det är semester att jobba. Att jobba innebär att kunna sitta i möte och lyssna fokuserat på en sak, att kunna sitta ostört på sitt rum och svara och läsa mail, att kunna gå ut i produktionen och prata med de som jag behöver en stund utan att hela tiden bli avbruten, att kunna sitta ner och äta lunch i lugn och ro utan att kasta i mig maten och sist men inte minst! Att kunna gå på toaletten ifred precis när jag behöver det!

Att vara hemma med tre barn själv och speciellt med en 1:åring innebär att HELA tiden vara på sin vakt och ha ögonen med sig hela tiden. Det går ALDRIG att inte fokusera till viss del på honom. När vi äter så måste jag hela tiden ha koll på om han har druckit klart för att hinna ta emot glaset innan det når golvet. När vi är i köket och jag lagar mat, plockar med disken eller vad som helst så gäller det att hela tiden ha koll på vilka skåp han öppnar och vilka lådor han drar ut. Varje gång göra överslaget om han skall få hållas eller ej och vad det kommer få för konsekvenser. Vad kan gå sönder? Kan han skada sig? Hur mycket får jag städa?

Jag gjorde en miss och jag och lät honom leka med lådan med kryddor. Helt plötsligt var det två burkar med torkad chili som låg på golvet….

Han får för sig att han skall slänga sina leksaker i soporna, han ska öppna grytskåpet och äta på grytunderläggen, han skall röja ur alla lådorna och ha allt på golvet så det är lättillgängligt, han skall undersöka hela plastskåpet (som numera har massa glaslådor) för att smaka på alla sakerna. Att säga Nej och stänga och lyfta undan hjälper i ca 1 sekund. Är jag för tråkig så går han istället runt hörnet och börjar utforska de skåpen. När jag kommer så SKYNDAR han sig att rafsa ut allt han hinner innan jag kommer. Det gäller att alla stolarna är indragna till bordet annars är bebis uppe på bordet snabbare än du hinner undra vart han är.  Det finns två hyllor han inte är ett dugg intresserad av i köket. Det är de två hyllorna med hans leksaker på….

Ja, men ni fattar grejen. Om ni är föräldrar vill säga.

Nu kanske ni tänker att det ändå är enkelt. Jag kan ju bara be någon av de stora att passa honom lite. Jojo, det har jag också tänkt. Såklart att det fungerar. Men tro för allt i världen inte att du kan slappna av ändå. Nej nej! Riskbedömning hos 7 och 9 åringar…. Ja, men vi stannar helt enkelt där…. (Missförstå mig rätt. de är helt fantastiska med honom. Men ändå, det är det där med riskbedömning)

En kväll så la vi oss i hängmattan för att jag tänkte att det är ändå lugnare om vi är ute. Då är det inte lika många dödsfällor eller glasskåp att röja ut. Nej nej. Men det finns ju såklart andra saker att utforska….

Åh! Vatten! Så kul! 👏👏👏

Kolla här! Undrar hur denna funkar?

Jag ska bara!

Ok, lite dåligt samvete får jag nu. Han är ju helt helt fantastiskt gosig när han en liten liten stund kommer och kryper upp och gosar in sig vid halsen och ger mig en stor kram. Eller när någon upptäcktsfärd gjorde honom rädd så han kommer och ställer sig mellan mina ben och kikar fram där bakom. Eller när han slungar iväg ett fantastiskt leende mot mig, eller när de stora faktiskt har lekt ansvarsfullt med honom i 15 min. Ja, det finns såklart massor av såna tillfällen varje dag också. (Ok, ni fick lite av myntets andra sida)

När de sover sött alla tre och jag tänker på detta så fascineras jag mest av vilken energi och upptäckarglädje som finns. Tänk om vi vuxna hade en tiondel av den. Vad hade världen varit då?!

Små bitar av Thailand

Idag när jag och Viola gick hem från en kompis hon lekt med så pratade hon om vad de gjort under eftermiddagen. De hade badat. Hon konstaterade att det var kallt och att hon inte badade länge alls, hon hade hittat en håla i sanden med lite gräs och vindskydd. Där hade det iaf varit lite varmare…

”Mamma, jag saknar Thailand!”. Det var varmare där, vi kunde bada hela tiden och jag kunde hålla andan under vattnet mycket längre än vad jag kan i bassängen på simskolan! Lustigt nog så sa William samma sak igår, att han saknade Thailand och att vi borde flytta tillbaka dit. Att vi väl ändå kan köpa ett hus där och bo där när det är kallt här? Ja, vad svarar jag på det? ”Men hur gör vi med alla vi älskar då? De som vi tycker om att hälsa på?”. Ja, men mamma. De kommer ju och hälsar på förstår du väl. Ja, men såklart!

Fantastiska ungar. Lösningar på allt. Så härligt ändå att de inte bara klagar på vad de inte gillar utan också kommer med konkreta lösningar för att det skall bli bättre. Det hoppas jag verkligen att de kommer fortsätta med.

Thailand i all ära. Men en kväll som det är ikväll. När vinden har mojnat, när vattnet glittrar, fåglarna kvittrar och solen lyser. Ja, då är det inte mycket som slår Sverige… Ikväll är en magisk kväll. Så nu försöker vi helt enkelt med att ta det bästa av två värdar och slå ihop det. Idag blev det så genom att hänga upp ”hänggungan”? som vi köpte i Thailand. Nu får den finnas här som en härlig påminnelse om våra tre fantastiska månader.


Sämre vy när jag tränar yoga har jag haft! Tacksam 🙏💚

Tempo

Nu har jag jobbat två veckor. Så fort det går och så lite jag känner att jag hinner med. Nu är vi tillbaka i det snurrande hjulet med schema för varje dag för optimalt utnyttjande, läxor, gympa, utflykter, jobbresor, lunchlådor, veckohandlingar, gräsklippning, ogräsrensning mm mm.

Jag satt på knä i rabatten igår och rensade ogräs. Då kom Viola och William ut och skulle hoppa på den nya studsmattan. Bråket och tjafset var snart igång. Faktiskt så lyckades jag förstå behovet. Det var uppmärksamhet. Jag slutade med mitt och istället gick vi och la oss i den stora hängmattan och höll om varandra och pratade om allt och inget.

En liten gubbe på min axel sa åt mig att jag skulle återgå till mina sysslor och passa på nu när Nils var med UB, gör klart! Men en förståndigare röst inom mig sa åt mig att nej, det jag gör nu är så mycket viktigare! Ligga i hängmattan och ge de stora barnen full uppmärksamhet en stund.

Jag ska försöka minnas det när hjulet snurrar på. Att dra ner tempot och känna in barnen och mina egna behov. För om hundra år… Vem bryr sig om det är maskrosor i rabatterna eller ej? Inte jag. Dessutom är de tydligen helt fantastiskt fina berättade både man och barn för mig när jag sa högt att jag tycker det är dags att göra fint bland blommorna och på gräsmattan….

Tillbaka på Carlsberg

Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.

När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.

Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.

Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.

Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.

Nils 1 år

Hipp hipp hurra! 🎈🎉

Idag är det Nils födelsedag. Ett år…. Ja, jag kommer skriva det… så fort det har gått!

Passande nog är vi i Thailand och här är det inte bara Nils födelsedag. Det är även det Thailändska nyåret, Songkran. Så idag har det firats hela dagen med vattenkrig på de allra flesta ställen. Många restauranger och butiker är stängda idag och de som har öppet har öppet extra länge för att alla skall kunna fira riktigt ordentligt.

Vi har tagit det ganska lugnt idag. Vi la nivån på dagen så att den skulle tillfredsställa en liten 1 åring och hans storasyskon. På morgonen när han kom upp hade jag pyntat med ballonger modell jättestora 🎈och de tyckte han var himla festliga! Det blev många kommentarer och massa pekande på dem från födelsedagsbarnet. Sen blev det glasstårta, sång och presenter. Bästa presenterna var ballong från William och ett kort från Viola. När firandet var klart begav sig de stora ut på vattenkrig i flera timmar. Så roligt de har haft idag.


En lyckad dag helt enkelt. Nu sitter jag här och skriver och lugnet har lagt sig i huset. Alla fyra barnen sover (kusin Jamie är här också) och jag sitter och skriver. De andra tre vuxna är ute och fortsätter fira nyåret, Songkran men på lite mer ”vuxet” vis. Vet inte om det blir mer vattenkrig för dem, men det skulle iaf bli drinkar….

Jag tänker mest på tiden, på hur det var för ett år sen. På den natten när värkarna startade och Nils såg dagens ljus för första gången. Hur smärtsamt det var, hur underbart fantastiskt det var.

Jag vaknade kl.01 ca av att värkarna satt igång. Hade haft mycket förvärkar dagarna innan så jag var ju inte säker. Men efter en timme var jag säker och väckte UB. Sa att det har startat, jag går och tar ett bad. Gick till badrummet och tappade upp vatten. 15 min senare ca kom UB in och satte sig och sa att vi kanske skulle ringa mamma och pappa som skulle passa William och Viola. Jag tyckte att vi kunde vänta lite, men UB stod på sig. Det gick ju så snabbt med Viola. Värkarna började komma tätt, knappt 2 min mellan. Så jag ringde och väckte dem. Försökte slappna av i badet. Halv tre kände jag något konstigt och det hördes ett högt klick. Insåg att vattnet gick. Tänkte att oj! Det är nog dags att ta sig upp ur badet och klä på mig för att kunna åka in till sjukhuset. Ringde igen, och sa att nu innebär nu…. 03:15 var äntligen mamma och pappa hos oss, vi väntade i köket, hade sagt hej då till spända och lite ledsna storasyskon och jag hade nu rejält ont och värkarna kom väldigt tätt. Som tur är har vi knappt 10 min till sjukhuset. Vi körde genom ett tyst Varberg och parkerade. Man går in genom akuten och upp för en trappa för att sen gå igenom en lång korridor med en navelsträng ritad på väggen som slutar vid förlossningen.
Vi ringde på och blev insläppta, nu var klockan ca 03:30. De ville visa in oss i ett väntrum, men UB sa att sist tog det 40 min…. Så jag fick ett förlossningsrum och väldigt snabbt blev det väldigt intensivt. Fick på mig undersökningsutrustning som de tack och lov tog bort sen då jag bad om det. Tyvärr fick jag inte heller denna gången bada då vattnet redan hade gått. Jag hade tänkt att jag skulle försöka att bara andas och använda mina meditationstekniker, men kände att jag behövde lustgasen. Smärtan kidnappade min kropp och jag kunde inte riktigt slappna av i det. Däremot så var det iaf uppehåll på någon minut mellan värkarna vilket var väldigt positivt. Det var det inte med Viola och det var jobbigare. Tror dock inte att lustgasen hjälpte så mycket för man skall andas och hålla andan när man använder den och då spände jag mig ännu mer, vilket jag tror ledde till större smärta.

Minns att när jag skulle krysta så var det minst smärtsamt om jag liksom knep ihop benen… Men då kommer det ju ingen bebis så det ville barnmorskan att jag skulle sluta med och försöka göra mig tung istället. Men det var så otroligt smärtsamt… Allt gick dock jättebra och 04:30 var Nils född. Det allra bästa ögonblicket var när barnmorskan fick kontakt med mig mitt i all smärta och sa ”titta ner nu så ser du hans huvud, han är på väg till dig”. Den synen, den kommer jag aldrig glömma. Det var så coolt, så fantastiskt, så magiskt. Det gav mig den styrkan jag behövde för att göra sista biten med positiv inställning. Han kom ut skrikandes och jättearg. Med en väldigt lång navelsträng. Så denna gången var det inga problem för mig att få upp honom på magen innan navelsträngen var kapad. Vilket innebar att jag också för första gången fick klippa av navelsträngen själv. Vilket jag velat ändå sen William föddes. Helt enkelt en väldigt bra sista förlossning.

Nu har vi varit i symbios i ett år Nils och jag. Vi har varit så nära så nära. Första tre månaderna så bodde han nästan hela tiden i en sjal på mitt bröst. Så mysigt, så smidigt och så tryggt. Amning har fungerat jättebra, han har blivit en glad och pigg liten individ som är väldigt nyfiken på världen. Han älskar sina syskon så mycket, de är så roliga!

Här i Thailand har han tagit sina första steg och nu går han runt hela dagarna och hittar på bus och pekar på saker och pratar om saker. Just nu är det bästa att välja ut en bok, komma och backa intill och sätta sig i knät för att få bläddra och höra någon läsa ur boken.

Han har dock några förbättringspotentialer som jag inte får så mycket gehör för… Sova på nätterna…. Det är inget av våra barn som har tyckt att det är kul…. Samt så bits han och skallar sina syskon om de gosar med mig för mycket eller om han blir sur på dem. Det är saker som inte kan fortgå….

Grattis kära Nils! Vi är så glada att du kom för ett år sen och fulländade vår familj.

En månad

Nu har vi varit i Thailand i en månad! Gahhh! Så fort det går. Innan jag åkte så funderade jag på hur det skulle kännas med just tidsperspektivet. Innan när vi har varit på semester i två veckor så har det känts så lagom och det har varit med glädje som vi har åkt hem igen. Laddade med energi och en känsla att det har varit härligt med semester och härligt att vara hemma igen. Hur skulle det bli att vara borta i 3 mån? Det kändes så länge.

Hur känns det nu då? Efter en månad. En tredjedel av tiden. Så fort det har gått! Jag känner inte någon hemlängtan alls. Visst, jag har en vardag hemma som jag gillar jättemycket. Men här är vardagen minst lika härlig. Här är varmt, vackert, vi är hemma både jag och mannen och vi har massa tid tillsammans. Vi kan träna varje dag, vi badar varje dag, vi äter ute nästan varje dag, vi har en fantastiskt vacker omgivning. Barnen gillar skolan, har fått vänner och går och sjunger på Sanuk sången flera gånger per dag. Jag är helt övertygad om att Nils också njuter. Han har massa tid med mamma, pappa och syskon. Jag kommer fortsätta att njuta av de kommande två månaderna och jag hoppas att vi ändå kommer känna att det är lagom att åka hem i början av maj.


De kommande två månaderna blir det mycket besök av nära och kära, det blir några utflykter. Vi tänkte att vi passar på att göra dem när barnen har påsklov och när vi ändå har besökare här. Jag hoppas att jag skall gå en matlagningskurs, taimaten är fantastiskt god och jag vill lära mig lite för att kunna fortsätta laga taimat när vi kommer hem.

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.


Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. 💖