Kategoriarkiv: föräldraskap

Tempo

Nu har jag jobbat två veckor. Så fort det går och så lite jag känner att jag hinner med. Nu är vi tillbaka i det snurrande hjulet med schema för varje dag för optimalt utnyttjande, läxor, gympa, utflykter, jobbresor, lunchlådor, veckohandlingar, gräsklippning, ogräsrensning mm mm.

Jag satt på knä i rabatten igår och rensade ogräs. Då kom Viola och William ut och skulle hoppa på den nya studsmattan. Bråket och tjafset var snart igång. Faktiskt så lyckades jag förstå behovet. Det var uppmärksamhet. Jag slutade med mitt och istället gick vi och la oss i den stora hängmattan och höll om varandra och pratade om allt och inget.

En liten gubbe på min axel sa åt mig att jag skulle återgå till mina sysslor och passa på nu när Nils var med UB, gör klart! Men en förståndigare röst inom mig sa åt mig att nej, det jag gör nu är så mycket viktigare! Ligga i hängmattan och ge de stora barnen full uppmärksamhet en stund.

Jag ska försöka minnas det när hjulet snurrar på. Att dra ner tempot och känna in barnen och mina egna behov. För om hundra år… Vem bryr sig om det är maskrosor i rabatterna eller ej? Inte jag. Dessutom är de tydligen helt fantastiskt fina berättade både man och barn för mig när jag sa högt att jag tycker det är dags att göra fint bland blommorna och på gräsmattan….

Tillbaka på Carlsberg

Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.

När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.

Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.

Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.

Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.

Nils 1 år

Hipp hipp hurra! 🎈🎉

Idag är det Nils födelsedag. Ett år…. Ja, jag kommer skriva det… så fort det har gått!

Passande nog är vi i Thailand och här är det inte bara Nils födelsedag. Det är även det Thailändska nyåret, Songkran. Så idag har det firats hela dagen med vattenkrig på de allra flesta ställen. Många restauranger och butiker är stängda idag och de som har öppet har öppet extra länge för att alla skall kunna fira riktigt ordentligt.

Vi har tagit det ganska lugnt idag. Vi la nivån på dagen så att den skulle tillfredsställa en liten 1 åring och hans storasyskon. På morgonen när han kom upp hade jag pyntat med ballonger modell jättestora 🎈och de tyckte han var himla festliga! Det blev många kommentarer och massa pekande på dem från födelsedagsbarnet. Sen blev det glasstårta, sång och presenter. Bästa presenterna var ballong från William och ett kort från Viola. När firandet var klart begav sig de stora ut på vattenkrig i flera timmar. Så roligt de har haft idag.


En lyckad dag helt enkelt. Nu sitter jag här och skriver och lugnet har lagt sig i huset. Alla fyra barnen sover (kusin Jamie är här också) och jag sitter och skriver. De andra tre vuxna är ute och fortsätter fira nyåret, Songkran men på lite mer ”vuxet” vis. Vet inte om det blir mer vattenkrig för dem, men det skulle iaf bli drinkar….

Jag tänker mest på tiden, på hur det var för ett år sen. På den natten när värkarna startade och Nils såg dagens ljus för första gången. Hur smärtsamt det var, hur underbart fantastiskt det var.

Jag vaknade kl.01 ca av att värkarna satt igång. Hade haft mycket förvärkar dagarna innan så jag var ju inte säker. Men efter en timme var jag säker och väckte UB. Sa att det har startat, jag går och tar ett bad. Gick till badrummet och tappade upp vatten. 15 min senare ca kom UB in och satte sig och sa att vi kanske skulle ringa mamma och pappa som skulle passa William och Viola. Jag tyckte att vi kunde vänta lite, men UB stod på sig. Det gick ju så snabbt med Viola. Värkarna började komma tätt, knappt 2 min mellan. Så jag ringde och väckte dem. Försökte slappna av i badet. Halv tre kände jag något konstigt och det hördes ett högt klick. Insåg att vattnet gick. Tänkte att oj! Det är nog dags att ta sig upp ur badet och klä på mig för att kunna åka in till sjukhuset. Ringde igen, och sa att nu innebär nu…. 03:15 var äntligen mamma och pappa hos oss, vi väntade i köket, hade sagt hej då till spända och lite ledsna storasyskon och jag hade nu rejält ont och värkarna kom väldigt tätt. Som tur är har vi knappt 10 min till sjukhuset. Vi körde genom ett tyst Varberg och parkerade. Man går in genom akuten och upp för en trappa för att sen gå igenom en lång korridor med en navelsträng ritad på väggen som slutar vid förlossningen.
Vi ringde på och blev insläppta, nu var klockan ca 03:30. De ville visa in oss i ett väntrum, men UB sa att sist tog det 40 min…. Så jag fick ett förlossningsrum och väldigt snabbt blev det väldigt intensivt. Fick på mig undersökningsutrustning som de tack och lov tog bort sen då jag bad om det. Tyvärr fick jag inte heller denna gången bada då vattnet redan hade gått. Jag hade tänkt att jag skulle försöka att bara andas och använda mina meditationstekniker, men kände att jag behövde lustgasen. Smärtan kidnappade min kropp och jag kunde inte riktigt slappna av i det. Däremot så var det iaf uppehåll på någon minut mellan värkarna vilket var väldigt positivt. Det var det inte med Viola och det var jobbigare. Tror dock inte att lustgasen hjälpte så mycket för man skall andas och hålla andan när man använder den och då spände jag mig ännu mer, vilket jag tror ledde till större smärta.

Minns att när jag skulle krysta så var det minst smärtsamt om jag liksom knep ihop benen… Men då kommer det ju ingen bebis så det ville barnmorskan att jag skulle sluta med och försöka göra mig tung istället. Men det var så otroligt smärtsamt… Allt gick dock jättebra och 04:30 var Nils född. Det allra bästa ögonblicket var när barnmorskan fick kontakt med mig mitt i all smärta och sa ”titta ner nu så ser du hans huvud, han är på väg till dig”. Den synen, den kommer jag aldrig glömma. Det var så coolt, så fantastiskt, så magiskt. Det gav mig den styrkan jag behövde för att göra sista biten med positiv inställning. Han kom ut skrikandes och jättearg. Med en väldigt lång navelsträng. Så denna gången var det inga problem för mig att få upp honom på magen innan navelsträngen var kapad. Vilket innebar att jag också för första gången fick klippa av navelsträngen själv. Vilket jag velat ändå sen William föddes. Helt enkelt en väldigt bra sista förlossning.

Nu har vi varit i symbios i ett år Nils och jag. Vi har varit så nära så nära. Första tre månaderna så bodde han nästan hela tiden i en sjal på mitt bröst. Så mysigt, så smidigt och så tryggt. Amning har fungerat jättebra, han har blivit en glad och pigg liten individ som är väldigt nyfiken på världen. Han älskar sina syskon så mycket, de är så roliga!

Här i Thailand har han tagit sina första steg och nu går han runt hela dagarna och hittar på bus och pekar på saker och pratar om saker. Just nu är det bästa att välja ut en bok, komma och backa intill och sätta sig i knät för att få bläddra och höra någon läsa ur boken.

Han har dock några förbättringspotentialer som jag inte får så mycket gehör för… Sova på nätterna…. Det är inget av våra barn som har tyckt att det är kul…. Samt så bits han och skallar sina syskon om de gosar med mig för mycket eller om han blir sur på dem. Det är saker som inte kan fortgå….

Grattis kära Nils! Vi är så glada att du kom för ett år sen och fulländade vår familj.

En månad

Nu har vi varit i Thailand i en månad! Gahhh! Så fort det går. Innan jag åkte så funderade jag på hur det skulle kännas med just tidsperspektivet. Innan när vi har varit på semester i två veckor så har det känts så lagom och det har varit med glädje som vi har åkt hem igen. Laddade med energi och en känsla att det har varit härligt med semester och härligt att vara hemma igen. Hur skulle det bli att vara borta i 3 mån? Det kändes så länge.

Hur känns det nu då? Efter en månad. En tredjedel av tiden. Så fort det har gått! Jag känner inte någon hemlängtan alls. Visst, jag har en vardag hemma som jag gillar jättemycket. Men här är vardagen minst lika härlig. Här är varmt, vackert, vi är hemma både jag och mannen och vi har massa tid tillsammans. Vi kan träna varje dag, vi badar varje dag, vi äter ute nästan varje dag, vi har en fantastiskt vacker omgivning. Barnen gillar skolan, har fått vänner och går och sjunger på Sanuk sången flera gånger per dag. Jag är helt övertygad om att Nils också njuter. Han har massa tid med mamma, pappa och syskon. Jag kommer fortsätta att njuta av de kommande två månaderna och jag hoppas att vi ändå kommer känna att det är lagom att åka hem i början av maj.


De kommande två månaderna blir det mycket besök av nära och kära, det blir några utflykter. Vi tänkte att vi passar på att göra dem när barnen har påsklov och när vi ändå har besökare här. Jag hoppas att jag skall gå en matlagningskurs, taimaten är fantastiskt god och jag vill lära mig lite för att kunna fortsätta laga taimat när vi kommer hem.

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.


Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. 💖

Det är solklart vilka av mänskligheten som är den absoluta eliten!

Så självklart att jag inte behöver skriva det väl? Det är föräldrarna som är hemma med sina barn. De som är hemma och tar hand om barnen flera månader/år. (Jag menar INTE de som är hemma över sommaren tillsammans med den andre personen eller de som tar några extra veckor när det är jul…)

Varför då? (Om du mot all förmodan inte förstår helt varför jag säger detta påstående)

De kan konsten att ha simultankapacitet. Helst om de har fler än ett barn.
De har struktur och tänker framåt för att ligga steget före för att inte några oplanerade situationer skall uppstå.
Samtidigt som de behärskar ovan så är de bra på att leva i nuet och fokusera här och nu. För de vet hur fort underbara ögonblick försvinner.
De fungerar (inte optimalt, men de fungerar) på extremt lite sömn och de är bra på att hela tiden se till att få lite vila så fort tillfälle ges.
De är omhändertagna och har empati
De är ekonomiska och kan hantera mindre resurser
När de sen är tillbaka på jobbet så är de effektiva för de vill inte sitta hela kvällen på jobbet, de har en tid för hämtning att passa.

Så… vart passar dessa personer in då? Precis! Överallt! På VD:poster, Styrelseordförande, operativa chefer, Ekonomichefer, HR chefer, inom sjukvården, inom offentlig sektor, inom privat sektor. Ja, överallt helt enkelt.

Så till dig som rekryterar. En obligatorisk fråga borde vara: ”Har du barn och har du varit föräldraledig med dem en längre period”
Bara för att vara övertydlig. Det är INTE alls lika meriterande att ha barn utan att ha varit föräldraledig med dem en längre period. Visst har du byggt på dig vissa kvaliteter men du är mest van vid att någon annan sköter det tunga grovjobbet, att någon annan sköter den övergripande planeringen och strukturen och du är van att komma till ett dukat bord och städat hem. Det är den gamla strukturen och det gamla ledarskapet. Det vill ni inte ha…. Vi borde verkligen ta vara på den extrema kompetensen som finns och som inte utnyttjas fullt ut allas ännu.

(Dessutom, majoriteten av denna elit kostar inte alls lika mycket att anställa som de mindre kompetenta för de har av någon konstig anledning ofta lägre lön…. Men inte länge till hoppas jag!)

Bokrecension – Smakäventyret

Nu är Nils sex månader och vi har börjat introducera mat till honom. Jag ville göra annorlunda än vad jag har gjort med William och Viola. Visserligen lagade vi mycket mat till dem också, men jag förlitade mig mycket på de traditionella råden och trodde på de som sa till mig att jag inte kunde tillgodose deras vitamin- och järnbehov om jag inte gav dem pulvergröt eller pulvervälling tillverkad av livsmedelsföretagen upptill den vanliga maten och amningen. Så det gjorde jag. Så många kg pulvergröt och välling vi har burit hem från affären…

Nu några år senare har jag läst på betydligt mer och är mer kritisk. Varför duger inte den maten vi vuxna äter och den maten som syskonen äter till den lilla bebisen också? Det tror jag absolut att den gör. Bara jag är noga med att se till att den mat som Nils får introducerat är varierad och näringstät.

För att få mer inspiration och kött på benen så köpte jag Ann Fernholms bok ”Smakäventyret: Att lära små barn äta mat”. Den är späckad med konkreta fakta hämtat från forskning, nyare rön, den innehåller också ej vetenskapliga påståenden utan istället praktiska erfarenheter som hon är väldigt noga med att poängtera att det är samt enkla och konkreta tips och fakta kring tex järninnehåll i livsmedel, varför skall vi vara försiktiga med salt mm.

En bra bok! Läs den och våga ifrågasätta och läs foldrarna från BVC med kritiska ögon och ställ frågor om du tycker något låter konstigt. Det är så mycket råd om mat till våra barn som ges som har väldigt liten grund i tillförlitlig forskning. (Och hur skall du veta vilken forskning som är tillförlitlig…. )

Den är både bra att läsa och god att äta på...

Den är både bra att läsa och god att äta på…

Här hittar du boken: Adlibris, Bokus, CDON

Varför vill vi inte erbjuda våra barn allt?

För ett tag sedan skrev jag en recension av boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”. Sen dess har jag funderat mer på detta (ja, jag har mycket tid att fundera och det finns massor av ”viktigare” frågor) och jag undrar varför frågan ofta är laddad och missförstås. När jag läser vissa bloggar, instagramkonton, föräldraforum eller föräldragrupper på Facebook så är det ofta två läger och ofta är tonen inte speciellt trevlig. Ger mig inte in i diskussionerna då jag tycker det är svårt att göra en saklig diskussion på nätet. Det görs bäst öga mot öga. Men jag kan inte låta bli att fundera på varför frågan är så laddad och varför det kommer kommentarer som att ”jag hatar ordet hen”, ”min pojke ska minsann inte bära klänning”, ”det ska synas att min tjej är en tjej” och ”jag vill inte avköna mina barn”.

Här tänker jag att vissa har haft otur när de tänker. Eventuellt så kanske jag också gör en tankevurpa, men jag tänker iaf såhär. Jag vill inte heller avköna mina barn, jag vill inte kalla min son eller dotter för hen. Hen för mig är ett smidigt ord om du inte vet könet. Tex så vet du kanske inte könet på bebisen i magen. ”Hen” är lika bra att säga som ”den”. Nog om det ordet.

Jag har två söner och en dotter. Det är en sak de är, pojkar och flicka. Det är absolut viktigt. Men det stannar inte där, vid att de är pojkar och flicka. De är även spralliga, snabba, busiga, glada, känsliga, tuffa, starka, snälla, kramiga, känsliga mm. De har massa egenskaper, de gillar massa olika färger, de gillar massa olika lekar, idrotter, böcker och spel.

Det jag tycker är så tråkigt med föräldrar och vuxna som stannar vid att individen är flicka eller pojke ofta också har stereotypa kläder, färger, leksaker, egenskaper och aktiviteter som passar sig att göra om du råkar vara född till pojke eller flicka. Varför är vi så snabba med att trycka in våra barn i sådana fack och begränsa deras valmöjlighet? Tänk så mycket lättare det hade varit för många barn om de kände att alla känslor, kläder, lekar, egenskaper mm hade varit ok? Om de kunde få uppmuntran och bekräftelse för vad de än gillar och vill göra.

Det är så jag tänker iaf. Jag vill ge dem hela paletten. Inte bara två val. Inte avköna, men sluta att värdera könet. Det är bara en sak våra barn är. Sen finns det så mycket mycket mer.

Bokrecension – Fem gånger mer kärlek

Har precis lyssnat på boken ”Fem gånger mer kärlek” som är skriven av Martin Forster. Boken bygger på sammanfattning av forskning gällande att skapa fungerade familjer. Den tar bland annat upp vad gränssättning kan höra för nytta, hur det kan göras och vad forskningen säger om detta. 

Boken innehåller konkreta exempel och övningar. 

Det jag gillar med boken är just att titeln genomsyrar i princip hela bokens angreppssätt. Den riktar sig i första hand till föräldrar som har barn mellan 2-12 år.

Jag anser att det är en väldigt bra och läsvärd bok. Den gav mig många tankeställare, jag kände väl igen mig vilket innebar att jag kunde relatera till utmaningarna och kände mig motiverad att prova några av bokens verktyg. 

Om det är så att en bok innehåller alla lösningar? Nej, som med alla böcker liknande denna så läs den med kritisk blick och ta till dig det du tycker verkar vettigt. Diskutera den med din partner och var eniga. Nu väntar jag med iver på att min kära man ska läsa den så att vi kan bolla några av bokens budskap. 

Meningen med livet… del 3

Ok, lite många avbrott.

På Torsdagen var det fjärde dagen med fantastiskt härligt väder, fjärde dagen med morgonpromenad med Pokémon go spelande, fjärde dagen med feedback om att pappas gröt är bättre… (hur svårt kan det vara ?!). Jag gick där och tyckte att allt var jobbigt, stressigt och att jag ”måste ta mig igenom dagen”. Men insåg då… Meningen med livet är att njuta av att leva det!

Ja, jag är ledsen om det inte var mer spännande än så. Kanske är det inte din mening? Eller kanske är det just det? Det är min iaf. Och det är inget revolutionerande eller nytt. Det har sagt på så många olika sätt. Robin Sharma skriver att den diamantströdda vägen är livet, det gäller att fylla vägen med fantastiska saker och ta tillvara på ögonblicken. Carpe diem, fånga dagen… Finns massor av fler kloka personer som säger samma sak med lite andra ord. Men det var faktiskt inte fören där och då som det landade i min mage och skakade om ordentligt. Jag kände mig smått euforisk och upprymd. Jag kände att jag ville dela med mig till hela världen! Lyssna på detta! Detta är meningen med livet. Men jag vet ju att jag själv har hört och läst det så många gånger innan denna morgon utan att det landade innanför mitt medvetna, innan det tog sig in innanför huden och slog rot där. Så kanske är det samma för er? Inte vet jag, men nu är det iaf sagt. Igen…

Det kan uppfattas som själviskt, för mig innebär det att vara givmild, generös, njuta av vackra saker, uppskatta de små sakerna och framförallt, ägna mig åt saker som jag kommer le åt och känna värme i hjärtat av när jag tänker tillbaka på dem när jag är riktigt gammal. 

Ok, präktigt? Ja, men jag är iaf väldigt glad åt detta. Det släppte massa stress, massa tråkiga tankar och jag har det som ett mantra när jag vill komma i rätt balans igen. Jag vill inte missa här och nu. Det finns inget viktigare än här och nu. Jag vill göra härliga saker, det är ett svek mot mig själv att inte göra allt i min makt för att vara glad och nöjd med min tillvaro.


Jag misslyckas ofta, men det gör inget, för ögonblicket senare kan jag skärpa till mig igen och få en ny chans. Som igår i bilen på väg hem från ett kalas. Jag var trött och hade ont i huvudet. Jag hade packat allt och stuvat in alla i bilen. W sa efter en stund, ”Mamma, hör du vad Nils säger?” Jag tänkte, han kan ju inte prata ännu och sa, ”Nej, det gör jag inte och jag vill inte höra nu, jag vill att ni sover för det är sent.” Men så hörde jag vad jag sa och ångrade mig. Jag sa, ”Förlåt W för att jag är sur, jag är bara trött. Jag vill höra vad Nils sa, vad sa han?” William vänder sig till Nils igen och säger ”Säg mamma”. Nils svarar ”mamamamamama” ”mammama” (Ja, jag vet, han kan inte prata… Men så härligt det var för mammahjärtat att höra….och låtsas en liten stund…) ❤️❤️❤️