Kategoriarkiv: föräldraskap

Incitament för jämställt uttag av föräldraledigheten

Har en längre tid funderat mycket på det här med föräldraledigheten och om det är bra att genom politiska beslut försöka styra ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten mellan föräldrarna. Då jag själv har 3 barn och nyligen har varit föräldraledig så är det en fråga jag har levt med och nära de senaste åren.

Jag och min man har totalt sett över våra 3 barn varit väldigt jämställda i vårt uttag. Första barnet tog vi 9 månader var för. Andra barnet tog han 15 mån och jag 4+3 mån. Tredje barnet tog jag 13 mån och han 7 månader. Förutom blandade reaktioner från samhälle och bekanta så tänkte jag resonera kring de rent faktamässiga. Vi har haft ganska enkelt att fatta dessa besluten på flera plan. Förutom vår övertygelse att det är bra för barnen, föräldrarna och relationen att vara hemma med barnen så har det varit ganska enkelt för oss då vi genom våra jobb båda två har rätt till 6 månaders föräldralön från arbetsgivaren. För oss har det inneburit att vi under 6 mån har fått totalt från försäkringskassa och arbetsgivare 90% av vår lön. Detta är otroligt förmånligt tycker jag. Men har insett under dessa åren att skrämmande få känner till detta.

Då och då kommer det uttalande från politiska partier om hur de skulle vilja reglera uttaget mellan föräldrarna för att skapa en mer lik fördelning av uttaget av föräldraledigheten. Om vi tittar på det ur en strukturell synvinkel så tror jag absolut på att det spelar roll på många plan för vårt samhälle hur vi tar ut föräldraledigheten. Ditt enskilda beslut i din familj påverkar många i det stora hela. Det handlar om syn på kvinnor och män i arbetslivet, karriärmöjligheter, strukturer och synsätt, VAB, löneutveckling, pension, ”manliga och kvinnliga” roller som påverkar våra barn mm. Finns nackdelar med dagens uttagsnivåer både för kvinnor och män på ett strukturellt plan.

Tittar vi istället på det ur den enskildes perspektiv så är det lätt att tycka att ingen annan skall besluta hur vår familj skall göra. Det är upp till oss att skapa den bästa möjliga för vår familj utifrån våra förutsättningar. Det kan handla om löneläge, vilja att vara hemma med barnen, karriärambitioner, egenföretagande, studerande eller andra livssituationer som gör att dagens mall eller system inte passar den enskilda familjen eller gynnar ett visst typ av uttag.

Så finns det då någon helig väg som är optimal? Troligen ingen för alla och envar. Dessutom så handlar det nog också om vad jag tror på, skall jag värna individens rätt att bestämma själv eller skall jag inskränka på den till förmån för det stora hela? Går det att ha ett system som tar hänsyn till alla där ingen hamnar i kläm? Vare sig du jobbar, studerar, driver eget företag?

Jag tror såhär:

  • Ändringar av dagens system skall ha barnen i fokus. Inga förändringar får göras som gör att barnen hamnar i kläm. Det är barnens rätt till att få vara hemma med sina föräldrar dess första tid i livet som vi ska tillgodose anser jag.
  • Det är bra för barn och föräldrar att båda är hemma en längre period om det är möjligt att lösa.
  • Att hitta frivilliga incitament som gynnar de flesta familjer är att föredra framför tvång. Tex föräldralön. Varför promotas detta inte mer?
  • Generellt så tänker jag att vi i Sverige har ett fantastiskt förmånligt system som möjliggör för många familjer att hitta ett sätt som är bra.
  • Även om vi har ett bra system i dag, ett av de bättre i världen. Så innebär det ändå såklart att det kan bli bättre

Sömn

Denna sömn. Som är så viktig och avgörande för välbefinnandet. Som vi tar för givet när det fungerar och som kan skapa så mycket ångest…

Vad är mina kriterier för en bra sömn?
Kallt i rummet
Mörkt
Tyst
Tjockt härligt varmt täcke
Två kuddar. En till huvudet – en till magen. JA, det är så ljuvligt att ha en extra kudde vid magen så att jag kan ligga på både sidan och magen samtidigt. Insåg detta när jag var gravid, för att avlasta den växande magen. Nu efter graviditeterna är det minst lika härligt.

Så varför skriver jag detta inlägget? Jag borde ju ha de allra bästa förutsättningarna för underbar ostörd sömn. Ja, om inte det berodde på….

Min älskade minsta lilla torterare… Han som är snart 2 år. Som har krävt en plats nära nära och fått det. Med detta lilla sista barn så har jag liksom inte alls kunnat se till att han sover i sin egen spjälsäng, i sitt eget rum… Han har velat vara nära och mitt hjärta har sagt att det är rätt sak att göra att låta honom vara nära. Jag trodde i min enfald att efter 1 år skulle vi iaf få ordning på sömnen… Men icke… Nu börjar jag faktiskt bli ganska trött.

Skriver inte detta för sympati eller gnäll. Skriver för igenkänning. Igår när jag la mig tänkte jag på det. Hur jag anpassar mig för denna lilla torterare…

Igår när jag kröp ner i sängen så insåg jag att jag tänkte: ”Jag passar på att ligga på höger sida för när som helst kan han vakna och då måste jag sova på vänster sida resten av natten och hålla honom i handen.

Vi har nämligen nått någon slags kompromiss? Han sover på sin egen madrass. Vi har alla lagt våra madrasser på golvet nu. Så nu har vi 4 90 cm madrasser på golvet. En till Nils, Två till oss vuxna och en extra om ngn av de stora har en mardröm… Men han vill inte riktigt finna sig i att sova 5 cm från mig på sin egen kudde… Han små ljuvliga mjuka och lena händer och fötter kommer krafsandes och letandes på natten på hela mig. De letar efter en hudficka som är så stor att han kan trycka in sin hand och fot i den. Jag har ingen sån…. Så händerna letar vidare över ansikte, armhåla… jag vaknar såklart, tar hans hand och säger att du får ligga på kudden, vi håller handen. Ibland är det ok, men oftast är det inte ok. Han sliter ut handen ur min och fortsätter sin färd. Jag blockerar med kuddar, det hjälper inte. Den där lilla lilla foten och tårna letar sig under kudden och in till mig. De där lena mjuka händerna och fötterna verkar på natten förvandlas till små sylvassa klor som letar sig in. Hur är det liksom ens möjligt?!

Vid 3 års ålder måste det väl ändå vara så att han sover största delen av natten i ett sträck?! …snälla… låt det vara så….

Behandla mig inte annorlunda för att jag är kvinna

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag har läst massor av texter idag. Om vad dagen betyder för enskilda kvinnor, varför dagen skapades, vad vi kämpade för i Sverige när dagen startades. Hur den har utvecklats olika i olika länder.

Jag tycker att det är en viktig dag. Inte av anledningen att jag vill bli särbehandlad en dag, ha män som säger ”grattis” som är ”extra trevliga”, jag vill inte få presenter. Jag tycker att det är en viktig dag för att jag INTE vill bli behandlad annorlunda för att jag är kvinna.

Jag vill bli behandlad precis på samma sätt som alla män.
Jag vill bli lyssnad på pga min kompetens, erfarenhet och kunskap, inte för mitt kön.
Jag vill bli ha samma lön som män med samma kompetens och yrke.
Jag vill förväntas leverera samma sak som män
Jag vill bli bedömd för vad jag gör och för mina handlingar, inte för mitt yttre.
Jag vill slippa känna krav på att jag skall anpassa mig till en mall eller norm.
Jag vill kunna ta lika mycket plats i ett rum.
Jag vill ha samma karriärmöjligheter som män
Jag vill känna mig oberoende, stark och kompetent.

Jag har två söner och en dotter. 
Jag vill att min dotter ska ha samma möjligheter som mina söner.
Jag vill att mina söner ska lära sig att ha nära till gråt, känslor, empati, omhändertagande.
Jag vill att min dotter ska veta att hon får vara bullrig, skrikig, bråkig, smutsig, precis som hon vill.

Jag är vuxen. Det ligger numera i mitt eget ansvar att försöka påverka och förändra. Att utmana mina egna bojor som kommer från min uppväxt i det Sverige som var och som är nu.
Det är upp till mig att inse att jag duger precis som jag är. Att jag inte behöver se ut på något visst sätt. Även om jag dagligen matas med bantningstips, kom i form tips, klädtips, sminktips, hårtips. Jag är vuxen och jag kan skita i precis allt det. Jag kan försöka påverka andra. Min självkänsla ligger inte i om jag tar på mig mascara på morgonen eller ej. Men tro det eller ej, det har tagit flera år att känna så. Nu känner jag så. Det finns så många fler saker att utmana och ta tag i.

Jag är vuxen, jag har barn. Jag och alla föräldrar har ett ansvar att inte lägga våra skeva normer och ideal på våra barn. Jag vill att mina barn ska veta att de duger precis som de är, hur deras yttre än ser ut, jag vill att de skall veta att de får uttrycka sig, att de kan åstadkomma precis vad de vill.
Vi pratar ofta om att den enda skillnaden mellan pojkar och flickor är könet, att annars spelar det ingen roll, att man tycker inte saker automatiskt bara för att man är pojke eller flicka. Jag vill inte sätta mina barn i ett fack. Jag vill att de skall få vara som de är, utan att begränsa sig. Känsliga, empatiska, starka, envisa, snälla, omhändertagande. 

Jag tillhör ett starkt släkte.
Jag föder barn, jag ammar barn,
Jag klarar av år utan sömn samtidigt som jag klarar av att jobba, hålla koll på logistiken hemma.
Jag jobbar hela dagarna, jag jobbar hela kvällarna
I get shit done!
När jag blir kränkt eller orättvist behandlad tar jag inte till våld, eller blir aggresiv och stalkar. Jag ruskar av mig det och går vidare.
Jag vaktar min familj, mina barn och min man. Den som rör min familj får med mig att göra.

Jag har kvinnor före mig att tacka för att jag får rösta, för att jag kan välja vilken utbildning jag vill, för att alla yrken är öppna för mig, för att jag kan vara föräldraledig och ändå ha ett jobb kvar, för att jag kan lämna barnen i tryggt förvar på förskolan och jobba, för att jag kan vara självständig och oberoende, som såg till att inkludera pappor i föräldraskapet, för att pappor också får lov att vara mjuka och empatiska och föräldralediga. Alla dessa kvinnor som gick före mig, som gjorde det möjligt för mig att vara där jag är idag. Ha ett liv där jag inte varje dag behöver kämpa för min överlevnad, för att vi har kommit så långt. Ni, alla dessa starka kvinnor före mig.

Nu tänker jag göra mitt yttersta för att inte göra er besvikna, för att se till att nästa generation kvinnor och män skall ännu mer kunna leva sida vid sida med stor respekt för varandra och till varandra.

Saker jag skulle vilja sagt till mitt 18 åriga jag

Nu fyller jag snart 38 år. När jag var 18 var den siffran oändligt långt borta. Men nu är den här.

Det finns så många saker jag har lärt mig som jag tänker att jag skulle velat sagt till mitt 18-åriga jag. Kanske hade jag kunnat bespara henne från självförakt, självkritik och osäkerhet.

Så många timmar jag har varit kritisk till mig själv. Till mitt utseende, till min kropp, till mitt hår, till mina kläder, till vad jag har sagt, till om jag är värd att älskas. Nu blir jag väldigt personlig, men jag tror och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att så många unga människor känner samma sak precis här och nu. På många sätt var jag ändå mer skonad än vad de som är 18 år idag är. Jag växte inte upp med att ständigt vara tillgänglig och ”perfekt” i sociala media.

Kanske att det hör livsresan till att gå igenom den fasen. Men jag tänker att det nog hade kunna vara ännu bättre om jag hade insett vissa saker då som jag har insett först nu, för några år sen när jag blev vuxen. Jag kan absolut inte säga att jag är imun mot yttre ideal mm ännu. Det är en ständig kamp varje dag. Men jag har en så otroligt mycket bättre och snällare inställning till mig själv.

Min äldre syster sa sist vi sågs att hon inte längre bryr sig om vad andra tycker om hennes åsikter. Hon har landat i att det är ok om alla inte gillar henne. Hon tänker inte låtsas. Sen konstaterade hon att det kanske är en sak som kommer med åldern. Hon har nog rätt i det, till viss del. Men jag kan ändå inte tänka att det inte måste vara så.

Jag hoppas så innerligt att mina barn kommer ha mindre av det självförakt som jag hade, att de kommer vara mindre självkritiska, att de kommer vara snällare mot sig själva. Jag hoppas att mina ständiga ord till dem ”du är perfekt precis som du är” går in någonstans på djupet och finns där som en grund när de går ut i livet och får alla ideal och ”måsten” på sig.

Cecilia, detta vill jag säga till mitt 18 åriga jag.
Du var perfekt precis som du var. Du var en bra kompis, en bra syster, ett bra barn. Du förtjänades att älskas precis som du var. Du bidrog med mycket bra och du skulle inte sett ut på något annat sätt än du gjorde. Din kropp var perfekt, ditt hår likaså. Älska dig själv precis som du är.

För din kropp är ditt tempel. Den tar dig genom livet varje dag. Den bär dig även om du inte är snäll mot den, den älskar dig precis som du är och den gör allt för dig. Var snäll mot den.

Du behöver inte sminka dig för att duga, du duger precis som du är. Gör det om det är kul. Men gör det inte för någon annans skulle eller för att känna att du duger.

Var helt enkelt snäll mot dig själv. Och du, tack, tack mitt 18 åriga jag för att du tog mig dit jag är idag. Jag skulle inte vilja vara någon annan stans.

2017

2017, ett intressant år som har varit turbulent, fantastiskt, jobbigt, insiktsfullt och lärorikt.
Började året med en drömresa då hela familjen tillbringade tre månader i Thailand. De stora barnen blev massa erfarenheter rikare med skola inThailand som de uppskattade mycket. Jag och Ulf-Björn njöt av lugnet, det enkla vardagslivet, vardagslyxen och den kontinuerliga yogaträningen.

Ibland är världen upp och ner. Jag vill vända den rätt

Yogan har varit en central del av 2017 och i Thailand insåg jag genom Ashtanga att jag verkligen uppskattade fysisk yoga.
Sommaren hemma var lugn. Ulf-Björn var i Ödeshög på 10 dagars tyst Vipassana meditation och efter det kunde vi på djupet prata om upplevelsen som även jag hade 2015. Dock hade vi helt skilda upplevelser av det.
Hösten när Ulf-Björns föräldraledighet var slut så började lilla Nils på förskolan och efter en lång inskolning så trivs han riktigt bra. Jag började jobba 75% och var ledig onsdagar. Helt fantastiskt att ha tid hemma och ork över.
Efter Thailand började jag engagera mig ännu mer inom Liberalerna för att kunna göra skillnad för våra barn. Jag vill att alla barn på förskolan i Varbergs kommun skall få lära sig integritet på förskolan. Det finns så många rapporter som visar att det hjälper att jobba förebyggande. Både framtida offer och förövare. Detta arbete fortsätter 2018 med ännu mer kraft. Jag valde även i höst att ställa upp till kommunal- och riksdagsval för Liberalerna.
På hösten började jag även min 200 timmars RYT yogalärarutbildning. Den fortsätter 2018 och jag är så otroligt tacksam för de insikter och kunskaper som det ger mig.


Tack 2017 för de lärdomar du har gett och välkommen 2018. Det kommer bli ett spännande år som jag ser fram emot både personligt och yrkesmässigt.

Att gå från saker till aktiviteter

Det där med julkalender…

Jag är så kluven till det. Å ena sidan så förstår jag inte alls vitsen med det. Varför skall vi liksom ha en present/chokladbit eller något annat varje dag fram till julafton då det är ännu mer choklad och/eller presenter? Jo, men såklart så förstår jag ju också att det är ett sätt att öka konsumtionen… Men, jag har ändå inte lyckats stå emot helt. Jag vet ju hur glada barnen blir av det. Så det blev julkalender i år också. Men! Faktiskt så blev det inte så många presenter, det blev små inslagna kort med små aktiviteter. Vi ska pyssla, slå in julklappar, baka pepparkakor, åka pulka, åka till ishallen. Ja sånt. Det har varit positivt från barnens sida iaf. Hoppas de gillar resten av dagarna också fram till jul.

Jag har blivit klokare

Har de senaste månaderna försummat bloggen. Känner att jag inte riktigt har haft tid eller ork att prioritera inlägg, tänkvärda formuleringar mm. Så jag gick tillbaka till mina allra tidigaste inlägg och läste vad jag skrivit om då. Tänkte att det är ju mer än 3 år sen nu så det har ni säkert glömt… Jag kan ju återanvända några inlägg. Smidigt…

Men, nej. Det vill jag inte alls. Jag tycker att jag uttryckte mig märkligt i ett flertal inlägg. Jag var mer svart eller vit i mina åsikter och nyanseringar. Framförallt så var jag mycket mer fokuserad på karriären. Inget fel med något av detta. Mer än att jag kände att det där är inte jag längre, det är inte de värderingarna jag har kvar. Jag har alltid tyckt att familjen är viktigt och jag lägger mycket tid och energi på både den lilla familjen som mina barn kallar oss och den stora familjen. (Alltså föräldrar och syskon mm. ) Men innan försökte jag hinna med allt. Verkligen allt. Ok, jag har fortfarande de tendenserna. Men idag är det mer uppfyllt av att jag vill ha allt i form av: Massor med tid med barnen, njuta här och nu av varje minut med familjen, stimulerande fritid både för kropp och själv och ett stimulerande och utmanande arbete. Innan tog jobbet så mycket av min tid att det också blev min fritid. Det är inte hållbart i längden. Hur roligt jobbet än är så är jag helt övertygad om att jag är en bättre mamma och person på jobbet när jag känner att jag får alla bitar tillgodosedda. Jag är effektivare på jobbet för jag vill hem i tid till barnen, jag får återhämtning mentalt och kroppsligt för jag försöker att gå upp i det som händer hemma utan att tänka på annat och jag ser till att få göra saker bara för min egen skull också.

Ja, det är svårt. Men jag vill inte tillbaka till Cecilia för 3 år sen. Jag är glad att jag har vandrat vägen såklart. För utan den skulle jag ju inte vara här jag är nu. Och det vill jag verkligen.

Men, såklart är inget perfekt på något sätt.

  • Varje söndag står jag och min man framför vår white board och planerar veckan. Det är inte utan en viss stress som vi får ihop det med lämning, hämtning, barnens aktivitet, våra aktiviteter, jobb, matlagning mm. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper till när det kniper.
  • Någon gång per dag kommer jag på mig med att jag måste stanna upp och djupandas
  • De vuxnas träning hänger löst många gånger. Ibland blir det inte mer än 15 min på yogamattan när alla andra sover…
  • Böcker, så många böcker jag har som inte är lästa som jag vill läsa.
  • Skulle försöka få ihop en kväll att träffa några vänner. Efter massa försök så insåg vi att nej, det får nog bli nästa år…

Ok, och så en sak till då. Jag vet att allt ovan är lyxiga problem! Jag är såklart tacksam för att det är så. Kände bara att jag var tvungen att skriva det…

Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….

Semester

Nu pågår semestern för fullt som för många andra. Strandvädret har lyst med sin frånvaro. Men vad gör väl det. Det har varit fantastiskt hitta på väder. Så det har vi passat på att utnyttja. Här kommer en bildsammanställning.

En dag for vi till Falkenberg och socialiserade oss med Monica och hennes familj. Vi hade en härlig stund på Vallarnas lekplats och parkour bana

Såklart har vi passat på att besöka jordgubbslandet. Vareborg som alltid har levererat gjorde oss besvikna i år. Vi åkte till Munkagårds jordgubbsplockning och det var fantastiskt bra där!

Som vanligt har vi tagit oss ner till Farmor och farfar några gånger. Förutom att träffa farmor och farfar är det kul med variation i leksakerna tycker Nils och Viola.

En av gångerna ner till Skåne stannade vi till på Kungsbygget och provade på rodel och zipline. Tummen upp på det.

Efter besök på Falsterbo horse show (Som för övrigt nog är lättare att besöka utan barn…) så besökte vi ett stenåldersmuseum som låg i närheten. Där hade de brödbak, pärltillverkning och man fick prova på att använda utrustning som fanns på den tiden….

En dag begav vi oss till Lund för att göra experiment mm. Minns ej namnet men det låg vid Universitetet vid väg och vattens byggnad. Det mesta var kul för William och Viola. Nils fick mest sitta i vagnen. Men två saker tyckte han att han kunde prova på. En vattenbana och denna klättervägg. Jippi!

Självklart ville Nils hjälpa farmor och farfar fixa maten på farmors födelsedag.

 

Livet med en 1:åring….

Tänk att det är så lätt att förtränga vissa saker… Hur ont det gör att föda barn, hur jobbigt det är att vara gravid, hur jobbigt det är att passa en 1:åring. (Ja, såklart att det är helt underbart också. Men det skall det inte handla om nu. Det får du tänka ut själv och förstå att myntet har alltid två sidor. Nu ska vi bara prata om den ena….)

Jag var själv med alla tre barnen i 10 dagar då UB var iväg på sin tysta meditationsupplevelse. Ja, de är helt fantastiska och vi hade det jättebra. Och det är också jättejobbigt. Jag har helt enkelt förträngt hur det är att leva med en 1:åring. Är det detta som kallas semester?!. Inte en chans, det är semester att jobba. Att jobba innebär att kunna sitta i möte och lyssna fokuserat på en sak, att kunna sitta ostört på sitt rum och svara och läsa mail, att kunna gå ut i produktionen och prata med de som jag behöver en stund utan att hela tiden bli avbruten, att kunna sitta ner och äta lunch i lugn och ro utan att kasta i mig maten och sist men inte minst! Att kunna gå på toaletten ifred precis när jag behöver det!

Att vara hemma med tre barn själv och speciellt med en 1:åring innebär att HELA tiden vara på sin vakt och ha ögonen med sig hela tiden. Det går ALDRIG att inte fokusera till viss del på honom. När vi äter så måste jag hela tiden ha koll på om han har druckit klart för att hinna ta emot glaset innan det når golvet. När vi är i köket och jag lagar mat, plockar med disken eller vad som helst så gäller det att hela tiden ha koll på vilka skåp han öppnar och vilka lådor han drar ut. Varje gång göra överslaget om han skall få hållas eller ej och vad det kommer få för konsekvenser. Vad kan gå sönder? Kan han skada sig? Hur mycket får jag städa?

Jag gjorde en miss och jag och lät honom leka med lådan med kryddor. Helt plötsligt var det två burkar med torkad chili som låg på golvet….

Han får för sig att han skall slänga sina leksaker i soporna, han ska öppna grytskåpet och äta på grytunderläggen, han skall röja ur alla lådorna och ha allt på golvet så det är lättillgängligt, han skall undersöka hela plastskåpet (som numera har massa glaslådor) för att smaka på alla sakerna. Att säga Nej och stänga och lyfta undan hjälper i ca 1 sekund. Är jag för tråkig så går han istället runt hörnet och börjar utforska de skåpen. När jag kommer så SKYNDAR han sig att rafsa ut allt han hinner innan jag kommer. Det gäller att alla stolarna är indragna till bordet annars är bebis uppe på bordet snabbare än du hinner undra vart han är.  Det finns två hyllor han inte är ett dugg intresserad av i köket. Det är de två hyllorna med hans leksaker på….

Ja, men ni fattar grejen. Om ni är föräldrar vill säga.

Nu kanske ni tänker att det ändå är enkelt. Jag kan ju bara be någon av de stora att passa honom lite. Jojo, det har jag också tänkt. Såklart att det fungerar. Men tro för allt i världen inte att du kan slappna av ändå. Nej nej! Riskbedömning hos 7 och 9 åringar…. Ja, men vi stannar helt enkelt där…. (Missförstå mig rätt. de är helt fantastiska med honom. Men ändå, det är det där med riskbedömning)

En kväll så la vi oss i hängmattan för att jag tänkte att det är ändå lugnare om vi är ute. Då är det inte lika många dödsfällor eller glasskåp att röja ut. Nej nej. Men det finns ju såklart andra saker att utforska….

Åh! Vatten! Så kul! 👏👏👏

Kolla här! Undrar hur denna funkar?

Jag ska bara!

Ok, lite dåligt samvete får jag nu. Han är ju helt helt fantastiskt gosig när han en liten liten stund kommer och kryper upp och gosar in sig vid halsen och ger mig en stor kram. Eller när någon upptäcktsfärd gjorde honom rädd så han kommer och ställer sig mellan mina ben och kikar fram där bakom. Eller när han slungar iväg ett fantastiskt leende mot mig, eller när de stora faktiskt har lekt ansvarsfullt med honom i 15 min. Ja, det finns såklart massor av såna tillfällen varje dag också. (Ok, ni fick lite av myntets andra sida)

När de sover sött alla tre och jag tänker på detta så fascineras jag mest av vilken energi och upptäckarglädje som finns. Tänk om vi vuxna hade en tiondel av den. Vad hade världen varit då?!