Etikettarkiv: feminism

Vad är egentligen feminism?

Jag stöter på sk experter inom feminismen varje vecka iaf i mina flöden via Facebook, instagram, poddar och bloggar. Det sätter ofta igång tankar hos mig om jag är feminist eller inte.

När jag googlar så tänker jag att jag är det: Ok, jag vet att wikipedia inte är den mest tillförlitliga källan, men jag gillar den här skrivelsen: Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att ge kvinnor samma rättigheter och möjligheter som tidigare endast varit tillskrivna män. Det handlar om politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.”
Varför: Jo, för här handlar det om att uppnå jämlikhet, allas lika värde. Vare sig du är man eller kvinna. Det ställer jag upp på till 100% direkt. Det försöker jag få in i mina barns huvuden varje dag. Det spelar ingen roll om du är pojke eller flicka, du kan göra det du vill, leka med allt, ha alla typer av kläder på dig. Den enda skillnaden är att vi har snopp och snippa. (Ja, ja. det finns faktiskt fler fysiska skillnader. Men jag tycker den nivån räcker för deras ålder nu). Jag vill så gärna att de inte skall känna sig begränsade pga sina kön. Jag blir glad när William vågar säga att han vill ha långt hår, att han gillar nagellack och att han gillar att titta på tv-program som enligt honom ”bara tjejer tittar på i skolan”. Men det gör inget, för jag gillar dem också. Konstaterar han.

Men vi lever ju i en liten bubbla och jag inser så väl att det jag försöker lära och inpränta i dem är bara ett enda budskap av alla budskap de utsätts för. Böckerna är så ofta med traditionella könsroller i färg och budskap. Så många av vännerna säger saker som att tjejer är så och killar är så. Sen har vi diskussioner om det hemma. Jag läser tom på sociala medier om förskolepedagoger som säger sig må lite dåligt när de ser pojkar i rosa kläder! Ska inte dem om några vara förebilder i att olika är bra och ok!?

Det senaste som fick mig att tänka ännu mer på detta var när jag lyssnade på fredagspodden och Hanna och Amanda tog upp att de hade blivit recenserade för sin bok och även för flera andra saker också, av två kulturjournalister på Sydsvenskan som enligt dem själva är feminister. Nu har jag inte lyssnat på hela deras avsnitt, men i det klippet jag hörde så hann de raljera och göra sig ordentligt lustiga över det som Hanna och Amanda sysslar med. Får man inte gillar krämer, fina handdukar och doftljus om man är feminist? Det lät inte så på dem.

Det finns en till känd feminist vars blogg jag ibland läser när det dyker upp länkar i mitt Facebook flöde. Lady Dahmer,  hon har nyligen skrivit ett inlägg om rätten att hata män under feminismens vingar. Jag tänker när jag läser att jag är en sån som inte tycker att det verkar så bra för någon att hata. Samtidigt så kan jag förstå att den känslan finns om man har blivit utsatt för hemska saker. Men, ändå så tror jag inte att hat gör oss mer jämlika. Ja, möjligen att jag är naiv. Men lika väl som Lady Dahmer skriver att kvinnor borde ha rätt att känna hat mot män under feminismens vingar så borde kvinnor ha rätt att säga att de inte vill känna hat, att de gillar krämer, doftljus och fina handdukar, att de gillar att klä sig som de känner är bekvämt mm mm under feminismens vingar. 

Så tänker jag, naivt eller ej.

Till glädjeflickorna – Jag får uttala mig

Jag lyssnade på en podcast för någon vecka sedan som tre stycken feminister spelar in. Den kallas glädjeflickorna.  De som gör podden driver bloggarna Lady Dahmer, MondoKanel och Flickvänsmaterialet. Jag skall säga att jag inte har läst två av bloggarna alls, Lady Dahmers blogg har jag läst några gånger då Bloggkommentatorerna ibland refererar till hennes blogg och deras blogg besöker jag regelbundet.

Varför jag började lyssna på deras podd vet jag inte riktigt. Tror det handlade om att jag var nyfiken på hur de pratar och resonerar ur ett feministiskt perspektiv. Eller iaf på det sätt som de tycker är femenistiskt. Jag vill nämligen lära mig mer om detta, jag vill vara feminist.

Om jag läser på tex Wikipedia så säger de att Feminism är: ”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter samt kvinnans likställighet med mannen” Detta tänker jag att jag ställer mig bakom. Jag tänker att vi är alla lika mycket värda vem vi än är, ung, gammal, man, kvinna, svensk, norsk, kines mm…. Men när jag hörde på Glädjeflickornas podd så blir jag irriterad och besviken. Det jag hör från dem är att de ”gömmer” sig bakom ”samhället” och säger att allt är ”samhällets” fel. Jag tänker, vem är samhället? Jo, det är ju vi! Du och jag, alla vi som lever inom i detta fallet Sveriges gränser och följer detta landets struktur.

Men det var faktiskt inte en feministisk diskussion jag ville ha med detta inlägg utan en om utanförskap och fattigdom som de har pratat om i en podd nyligen. Det var den podden jag lyssnade på härom veckan och som jag har funderat på mycket sen dess. De raljerade ordentligt över många tidningars sparknep nu när det har varit Januari och många har ont om pengar. Det stod tydligen saker som att köp inte kaffe, ta med istället eller välj lunchlåda istället för att äta ute. De tyckte att det var förnedrande att andra uttalar sig på det sättet då verkligt fattiga inte har lyxen att välja bort kaffe köpt ute. Det håller jag visserligen med om.

Men det som störde mig var att de tyckte inte att någon som inte har varit riktigt fattig skall uttala sig om spartips, hur det är eller ge goda råd. De vet nämligen inte vad de pratar om. Samtidigt så uttalade de sig gärna om chefer, direktörer och personer som har det gott ställt. De sa tex att ju mer pengar du tjänar och ju högre chef du är desto mindre jobbar du. Jaha tänkte jag, hur kommer det sig att de kan uttala sig om det? Om andra bara skall hålla tyst gällande fattigdom så kanske de skall hålla tyst gällande hur höga chefer jobbar? Dessutom säger de att de som har det gott ställt har det på bekostnad av att andra har det dåligt. Det tror jag inte alls på. Jag tror inte att vi måste ha ett samhälle med ”vinnare” och ”förlorare”. Dessutom tror jag inte alls att vinnare betyder att du har gott om pengar. Självklart finns det en gräns för hur mycket man behöver för att leva bra, men efter det tror jag inte alls att pengar gör en lyckligare.

Eller, så vill vi ha ett samhälle med empati och socialt ansvarstagande så att alla får det bättre? Kan vi inte ha den här debatten på ett nyanserat sätt? Hur kommer det sig tex att vi i Sverige är mycket mindre lyckliga än människor i länder som är mycket fattigare och med mycket sämre förutsättningar? (läs om varför de lyckligaste bor i latinamerika)

De raljerar också över att folk säger ”I Sverige har alla samma chans för skolan är gratis mm” Men de menar att så är det inte alls för i vissa skolor ges bättre förutsättningar än i andra. Så är det. Även om skolan är gratis så har inte alla samma chans då alla inte får stöttning hemifrån mm. Men, igen då. När man sen är vuxen och har egna barn, skall man fortfarande sitta och tycka att tack vare att jag inte fick support när jag var liten så kan jag inte göra något och det är synd om mig? Istället för att faktiskt säga att: ”Nej, det har inte varit rättvist, men jag klarar att göra det jag vill, jag vet att jag är värdefull och jag vet att jag kan lika bra som alla andra”. Framgång är ju faktiskt att lyckas med sina egna målsättningar. Vilka de än är.

Om man inte kan tänka så eller ta sig ifrån den situation man inte vill ha så kanske man iaf kan inse att myntet har två sidor? På ena sidan så finns samhället som behöver bli bättre, bättre skola till alla, samma möjligheter till alla genom specialhjälp till de som behöver, bättre löner till de som väljer yrken som är samhällsnödvändiga (Hallå, vart tar vi vägen om ingen vill vårda de äldre, göra grovobbet på sjukhusen eller fostra våra barn). På andra sidan myntet finns du som individ, du har faktiskt ett val. Alltid. Det går inte att gömma sig bakom den första sidan på myntet hela livet och tänka att jag inte kan göra något, jag är ett offer. Det är lättare, men inte ok.

Sist till glädjeflickorna då, jag får uttala mig i den här frågan enligt era referenser. Jag vet precis hur det är att inte kunna prioritera bort en latte, att växa upp utan resurser och att bo i ett hem utan studievana. (Vill poängtera att den var kärleksfull, min uppväxt. Så såklart hade jag mycket mycket bättre förutsättningar än många andra barn)

För att återknyta till resonemanget jag hade i början om feminism då. Det som gör att jag inte känner att titeln feminist passar mig riktigt är att jag upplever att debatten fokuserar på ”samhällsnormer”, ”samhället”, ”patriarkatet”, samt att män är onda och att kvinnor skall få det bättre genom att männen skall få det sämre. Jag tycker inte att vi kan tänka att det inte går att ändra och att vi kan gömma oss bakom den med ”offerkoftan” på. Jag kanske är naiv, men jag vill inte acceptera att det är så. Vi kan alla vara med och påverka och bidra till att våra barn får växa upp i ett mer tolerant, kärleksfullt och jämställt samhälle.

Vad har vi för krav på oss själva?

Det här inlägget handlar inte om ledarskap, däremot om föräldraskap. (Ja, kanske lite om ledarskap också då…) Men mest om föräldraskap och vår syn på oss själva. Ikväll funderar jag mycket på vad vi har för krav på oss själva. Vilken värld är det vi uppfostrar våra barn i?

Jag läser endel bloggar, tycker om det och det ger mig inspiration till min egen blogg ibland. Ikväll också, men inte på ett positivt sätt. Det finns så många tjejer på nätet som skriver bloggar, vissa stora, vissa inte. Unga tjejer som skriver om mode, om deras liv, om att vara ung förälder mm. Det finns hur mycket som helst. Denna veckan har jag stött på två olika bloggar som jag läste lite kring. Det skapade många tankar och jag hoppas att jag kan förmedla min poäng kring det här.

Båda mina exempel handlar om hur vi ser på oss själva och vad vi har för krav på oss själva. Det är dessa två tjejer, Paow och Dessie. Jag har ingen aning såklart vad det här är för tjejer och jag tänker inte alls gå in och tycka till om det de har gjort. Men just Paows berättelse om sin bröstoperation gjorde mig fundersam. Vad är det egentligen som gör att vi tjejer (oftast) tar beslutet att genomgå ett riskfyllt ingrepp genom att sövas, få kroppen uppskärd, stoppa in främmande föremål och sen ha smärtor efteråt? Dessutom så betalar vi tusentals kronor för att göra det. Jag blir ledsen av det, för jag kan verkligen inte förstå och jag vill inte vara en del av ett samhälle där ytan är så viktigt att vi är beredda på att ta såna risker och beslut. Jag skall inte påstå att jag på något sätt är immun. Jag precis som alla andra möts dagligen av budskap om kropp, sex, ideal mm. Och på något sätt så tror jag på det där med tillgång och efterfrågan. Det är för enkelt att säga att du inte kan påverka eller att du är ett offer. Jag tror att vi alla kan påverka. Men varför duger vi inte som vi är? Varför fokuserar vi inte på sånt som faktiskt är viktigt?

Ta sen Dessie, från det jag har läst kunde jag se att hon är en ung och nybliven mamma. I inlägget jag stötte på så rasade hon på sina läsare för att de kritserar henne för att hon lämnar sin son som är några veckor hemma hos sin pappa när hon fikar eller går på möte. Varför moraliserar vi så kring det här med föräldraskap? Och vad ställer vi för krav på varandra här? Och varför är det såhär i synnerhet kring mammarollen? Nu generaliserar jag, det inser jag. Men min uppfattning från mina intryck kring detta är att mamman har en massa krav på sig att leva upp till. Hon skall vara med bebisen 24/7, hon skall vara lyckligast i hela världen över sin bebis, hon skall vara helt uppslukad av bebisbubblan mm. När pappan är hemma så ”passar” han sitt barn. Återigen, jag vet att detta inte gäller alla. Härligt att det ändras! Men varför går det så sakta!?

Varför kan vi inte vara toleranta och inse att vi alla har olika förutsättningar i vårt föräldraskap? Jag har massor med åsikter i denna fråga, tro mig. Men jag försöker att komma ihåg att bita mig i tungan och tänka att det är ju faktiskt upp till var och en hur de löser de första åren. (Dock så tror jag på orsak och verkan…) Vissa beteenden leder till andra beteenden längre fram. Fundera igenom det inom er familj så att det inte kommer som en chock. Det värsta av allt här, jag upplever att det är främst mammor/kvinnor som hackar ner på andra mammor. Varför är det så?! Vi om någon borde ju veta hur det är att vara mamma?

Jag har fått ett stort antal förfrågningar om att vara med i kvinnliga nätverk mm. Jag tackar nej. För jag kan inte stå för det. Varför behövs det kvinnliga nätverk tänker jag? Varför fokuserar vi så på könet? Varför är det så ensidigt? Varför kan vi inte lägga bort könet en stund och titta på individen. Jag tror verkligen på nätverkande och nätverk! Men jag vill ha nätverk med mångfald! Annars är det iaf inget för mig.

Förstår inte heller de här upprörda känslorna kring ord som ”hen”. Eller att du behöver skriva debattartiklar om att du som kvinna inte rakar dig under armarna. Kan vi inte bara sluta! Sluta att fokusera på dessa sakerna! Menar absolut inte att vi skall radera ut vårt kön eller vem vi är, menar bara att vi kanske istället borde fokusera på vad vi har för egenskaper, för kvalifikationer, hur vi är som medmänniskor, hur vi agerar mot andra, att vi bryr oss om varandra.

Antingen så är jag helt ute och cyklar och gör livet alldelles för enkelt för mig. Eller så är det just så enkelt. Om det är så enkelt, varför är det då så svårt?!

Kärlek och tolerans!

Ta min hand så hjälper vi varandra och går tillsammans