Debattartikel som publicerades i HN 2 maj

9 september är det val. Det är ett tillfälle för dig att säga vad du tycker är viktigt, vilka sakfrågor som ska prioriteras. Det är också ett tillfälle då du berättar vilken ideologi som ska prägla vårt samhälle. Det är inte bara sakfrågorna som påverkas beroende på vad du lägger för valsedel i lådan, det är också hur samhällets grundsyn ska vara och vilka värderingar som ska råda.

I en tid när Europa och världen visar på kraftiga svängningar åt slutenhet och extremism är det otroligt viktigt att just du tar ställning till vilket Sverige du vill ha.

I Sverige har vi sett samma utveckling de senaste åren. Ett parti med tydlig främlingsfientlig ideologi tog sig in i riksdagen 2010 och har sen dess stadigt gått framåt. Ett parti med många lik i garderoben som har satt på sig kostymen och putsat till politiken i sakfrågorna. Så mycket att det nu har bildats ett parti höger om SD som vill vara ännu tydligare med sina värderingar.

Vi vägrar att tro att alla de människor som lägger sin röst på dessa parti har främlingsfientliga åsikter. Vi tror att det till stor del handlar om ett missnöje med att viktiga frågor i Sverige inte har tagits på allvar och har varit obekväma att prata om. Det är beklagligt och det måste bli en ändring på det. Men lösningen är aldrig att låta högerextrema krafter få grepp om vårt samhälle. Sverige är ett fantastiskt land, byggt på lång tid av fred, entreprenörsanda, plikttrogenhet och gemenskap.

Som liberal är det lätt att vara stolt över vår historia och ideologi. Vi hänvisar inte till en brunfärgad nationalism eller tittar tillbaka till en romantiserad bild av vikingar och karoliner. Vår historia skäms inte för sig. Vårt parti bildades ur kampen för rösträtt för alla kvinnor och män. Varje människa ska vara fri att forma sitt liv, det är grunden för liberal politik. Det spelar ingen roll vart du kommer ifrån. Vi förutsätter att alla vill bidra och vara med och forma sitt eget liv på allra bästa sätt samtidigt som vi har ett samhälle som ställer upp för dig om du skulle falla.

När du lägger din röst på valdagen så lägger du också din röst på hur du vill att samhället ska styras, vilka normer och värderingar som ska gälla. Hur skulle du vilja bli behandlad om du flytt för ditt liv, om du blir sjuk och tvingas vara hemma ett tag, om du är ung och står på tröskeln att ta steget ut i arbetslivet? Låt oss rösta fram partier med humana och inkluderande värderingar. Vi behöver inte mer exkluderande och splittringar, vi behöver jobba tillsammans och inkludera. Lägg liksom oss din röst på Liberalerna den 9 september.

Incitament för jämställt uttag av föräldraledigheten

Har en längre tid funderat mycket på det här med föräldraledigheten och om det är bra att genom politiska beslut försöka styra ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten mellan föräldrarna. Då jag själv har 3 barn och nyligen har varit föräldraledig så är det en fråga jag har levt med och nära de senaste åren.

Jag och min man har totalt sett över våra 3 barn varit väldigt jämställda i vårt uttag. Första barnet tog vi 9 månader var för. Andra barnet tog han 15 mån och jag 4+3 mån. Tredje barnet tog jag 13 mån och han 7 månader. Förutom blandade reaktioner från samhälle och bekanta så tänkte jag resonera kring de rent faktamässiga. Vi har haft ganska enkelt att fatta dessa besluten på flera plan. Förutom vår övertygelse att det är bra för barnen, föräldrarna och relationen att vara hemma med barnen så har det varit ganska enkelt för oss då vi genom våra jobb båda två har rätt till 6 månaders föräldralön från arbetsgivaren. För oss har det inneburit att vi under 6 mån har fått totalt från försäkringskassa och arbetsgivare 90% av vår lön. Detta är otroligt förmånligt tycker jag. Men har insett under dessa åren att skrämmande få känner till detta.

Då och då kommer det uttalande från politiska partier om hur de skulle vilja reglera uttaget mellan föräldrarna för att skapa en mer lik fördelning av uttaget av föräldraledigheten. Om vi tittar på det ur en strukturell synvinkel så tror jag absolut på att det spelar roll på många plan för vårt samhälle hur vi tar ut föräldraledigheten. Ditt enskilda beslut i din familj påverkar många i det stora hela. Det handlar om syn på kvinnor och män i arbetslivet, karriärmöjligheter, strukturer och synsätt, VAB, löneutveckling, pension, ”manliga och kvinnliga” roller som påverkar våra barn mm. Finns nackdelar med dagens uttagsnivåer både för kvinnor och män på ett strukturellt plan.

Tittar vi istället på det ur den enskildes perspektiv så är det lätt att tycka att ingen annan skall besluta hur vår familj skall göra. Det är upp till oss att skapa den bästa möjliga för vår familj utifrån våra förutsättningar. Det kan handla om löneläge, vilja att vara hemma med barnen, karriärambitioner, egenföretagande, studerande eller andra livssituationer som gör att dagens mall eller system inte passar den enskilda familjen eller gynnar ett visst typ av uttag.

Så finns det då någon helig väg som är optimal? Troligen ingen för alla och envar. Dessutom så handlar det nog också om vad jag tror på, skall jag värna individens rätt att bestämma själv eller skall jag inskränka på den till förmån för det stora hela? Går det att ha ett system som tar hänsyn till alla där ingen hamnar i kläm? Vare sig du jobbar, studerar, driver eget företag?

Jag tror såhär:

  • Ändringar av dagens system skall ha barnen i fokus. Inga förändringar får göras som gör att barnen hamnar i kläm. Det är barnens rätt till att få vara hemma med sina föräldrar dess första tid i livet som vi ska tillgodose anser jag.
  • Det är bra för barn och föräldrar att båda är hemma en längre period om det är möjligt att lösa.
  • Att hitta frivilliga incitament som gynnar de flesta familjer är att föredra framför tvång. Tex föräldralön. Varför promotas detta inte mer?
  • Generellt så tänker jag att vi i Sverige har ett fantastiskt förmånligt system som möjliggör för många familjer att hitta ett sätt som är bra.
  • Även om vi har ett bra system i dag, ett av de bättre i världen. Så innebär det ändå såklart att det kan bli bättre

Nästan allt som är en självklarhet för dig är omöjligt för min vän

Vad tar du för givet i livet?

En promenad, hämta barnen från förskolan/skolan, handla, laga mat, duscha, dammsuga, ta barnen till deras träning, byta sänglakan, tvätta, gå på bio, äta på restaurang, träna. Det finns så många vardagsögonblick som jag många gånger bara låter passera, jag stannar inte upp. Jag åker från jobbet och gör alla vardagsgöromål utan att reflektera, jag tar det för givet. Det är troligen många som har en liknande vardag, min barndomsvän var en dem. Vi är lika gamla, vi har båda barn. Hennes familj lever ett aktivt liv där skidåkning, cykling, löpning och idrottsevenemang var ett stående inslag. Hon hade precis som jag och kanske du, drömmar, planer, karriärtankar, roligt jobb, familjeliv där alla hjälps åt, årliga resor mm. Men så en dag fick hon en kraftig infektion, det är snart 3 år sen. Min vän blev aldrig bra igen.

Febern ville inte ge med sig, en ständig sjukdomskänsla i kroppen, konstant värk likt influensa, huvudvärk, sämre kognitiv förmåga, extrem energibrist och en rad andra symptom har hon fått leva med sedan dess. Alla vardagsaktiviteter som tidigare var självklara är nu omöjliga för henne. Efter lång kamp med ett flertal läkare och otaliga sjukhusbesök fick hon tillslut träffa en ME-specialist. Min vän fick diagnosen ME, något som gav henne svar men ingen bot. I dagsläget finns nämligen ingen behandling mer än att hålla sin aktivitetsbalans och inte göra mer än kroppen tål samt i vissa fall symtomlindrande medicin. Kan du tänka dig att 1,5 timmes läsning gör dig försämrad i flera dygn så att du inte klarar föra samtal? Därefter fortsätter du att vara sängliggande, dag in och dag ut.

Privat bild

Min vän har en vardag som innebär vila 22-23 timmar/dygn för att undvika förvärrade symtom. Mindre vila eller aktiviteter utanför hemmet ger stor försämring och ökade symtom, detta benämns som “ansträngningsutlöst försämring” (Post-Exertional Malaise) och är typiskt för sjukdomen. Dagliga aktiviteter som att duscha, prata i telefon, eller läsa läxor med barnen måste prioriteras då ett val innebär att de andra får väljas bort. Att följa med på barnens aktiviteter är inte längre ett alternativ, det följer hon om det går från FaceTime från soffan. Att lämna hemmet är ett jätteprojekt som nästan aldrig blir av längre. Hemmet, sängen, soffan är det som utgör vardagen sen flera år. ME benämns ofta som en neuroimmunologisk sjukdom. Den har olika svårighetsgrader där vissa har en mildare variant med en lätt funktionsnedsättning medan de allra sjukaste är helt sängliggande, isolerade, kan inte prata och klarar varken av ljud eller ljus. Sjukdomen drabbar i alla åldrar, många unga som precis har börjat sitt vuxenliv eller till och med barn. Barn som förlorar sin ungdom, som ser sina kamrater växa upp och själva är fångar i sin säng. Sjukdomen är vanligare än MS. Mer än 40 000 personer beräknas ha sjukdomen i Sverige. I världen är det miljontals. Kunskapen är låg inom sjukvården. De flesta som söker vård blir oftast inte trodda, förstådda eller hjälpta. Människorna som blir sjuka kan ofta inte göra sin röst hörd, de är hemma, isolerade. De syns inte i samhället. Forskningen är låg, anslagen otillräckliga.

Jag skriver detta för att synliggöra ME, för att lyfta, för att berätta. Det behövs två saker för att hjälpa alla drabbade och i framtiden hitta bot och behandling,

– synlighet och forskningsanslag.

Detta kan vi hjälpa till med! Jag, du, alla vi som fortfarande är friska och kan njuta av att ha en vardag. Hjälp mig att dela, ge en summa till biomedicinsk forskning:

Bankgironummer: 136-7481
Swishnummer: 123 056 33 95 (mottagare: RME Forskning)
Läs mer på http://www.rme.nu och se gärna dokumentären Unrest som finns på bla Netflix.

Sömn

Denna sömn. Som är så viktig och avgörande för välbefinnandet. Som vi tar för givet när det fungerar och som kan skapa så mycket ångest…

Vad är mina kriterier för en bra sömn?
Kallt i rummet
Mörkt
Tyst
Tjockt härligt varmt täcke
Två kuddar. En till huvudet – en till magen. JA, det är så ljuvligt att ha en extra kudde vid magen så att jag kan ligga på både sidan och magen samtidigt. Insåg detta när jag var gravid, för att avlasta den växande magen. Nu efter graviditeterna är det minst lika härligt.

Så varför skriver jag detta inlägget? Jag borde ju ha de allra bästa förutsättningarna för underbar ostörd sömn. Ja, om inte det berodde på….

Min älskade minsta lilla torterare… Han som är snart 2 år. Som har krävt en plats nära nära och fått det. Med detta lilla sista barn så har jag liksom inte alls kunnat se till att han sover i sin egen spjälsäng, i sitt eget rum… Han har velat vara nära och mitt hjärta har sagt att det är rätt sak att göra att låta honom vara nära. Jag trodde i min enfald att efter 1 år skulle vi iaf få ordning på sömnen… Men icke… Nu börjar jag faktiskt bli ganska trött.

Skriver inte detta för sympati eller gnäll. Skriver för igenkänning. Igår när jag la mig tänkte jag på det. Hur jag anpassar mig för denna lilla torterare…

Igår när jag kröp ner i sängen så insåg jag att jag tänkte: ”Jag passar på att ligga på höger sida för när som helst kan han vakna och då måste jag sova på vänster sida resten av natten och hålla honom i handen.

Vi har nämligen nått någon slags kompromiss? Han sover på sin egen madrass. Vi har alla lagt våra madrasser på golvet nu. Så nu har vi 4 90 cm madrasser på golvet. En till Nils, Två till oss vuxna och en extra om ngn av de stora har en mardröm… Men han vill inte riktigt finna sig i att sova 5 cm från mig på sin egen kudde… Han små ljuvliga mjuka och lena händer och fötter kommer krafsandes och letandes på natten på hela mig. De letar efter en hudficka som är så stor att han kan trycka in sin hand och fot i den. Jag har ingen sån…. Så händerna letar vidare över ansikte, armhåla… jag vaknar såklart, tar hans hand och säger att du får ligga på kudden, vi håller handen. Ibland är det ok, men oftast är det inte ok. Han sliter ut handen ur min och fortsätter sin färd. Jag blockerar med kuddar, det hjälper inte. Den där lilla lilla foten och tårna letar sig under kudden och in till mig. De där lena mjuka händerna och fötterna verkar på natten förvandlas till små sylvassa klor som letar sig in. Hur är det liksom ens möjligt?!

Vid 3 års ålder måste det väl ändå vara så att han sover största delen av natten i ett sträck?! …snälla… låt det vara så….

Alla har lika mycket tid?

Det slog mig höromdagen av att tiden är lika för alla. Alla har 24 timmar till förfogande varje dygn. Tänk vad jämlikt ändå?

Ok, jag är mycket väl medveten om att alla inte har samma förutsättningar att nyttja tiden. Vissa är sjuka, vissa har fysiska hinder som gör att även om dygnet har 24 timmar så finns det ingen möjlighet att ”nyttja” dessa timmar som individen vill.

Om vi för ett ögonblick smalnar av vår tanke till alla andra som faktiskt har de fysiska och mentala förmågan att nyttja sin tid. Är det inte då faktiskt väldigt jämlikt att vi alla har lika många timmar att tillgå?

Min första tanke var att jo så är det ju.

Fast, det räckte att ägna tanken några minuter så insåg jag att nej, så är det ju inte. Även om alla har 24 timmar så har inte alla den fria viljan att spendera tiden som de själva vill. Jag är ju verkligen en anhängare av att ta ansvar för sitt eget liv och inte hamna i en offerkoffa. Men i många fall så handlar det inte om att inte ta ansvar eller se sig själv som ett offer. I många fall så handlar det om överlevnad, strutkurer som inte kan brytas av individen själv och förutsättningar som gör att det inte går att bryta sig ut.
Om jag blicker utanför min priviligierade tillvaro och min umgängeskrets så är ju världen så mycket större än så. I många länder är fattigdomen extrem, det finns inget annat väl än att ägna de flesta timmar på dygnet åt att hitta mat och vatten för överlevnad, eller i vissa kulturer är tex kvinnor så styrda och förtryckta att det inte finns realistiska möjligheter för dem att själva bestämma över sin egen tid. Exemplena går att göra en lång lång lista av.

Så jag tar tillbaka det där med att det är jämställt att alla har 24 timmar på dygnet att disponera. Å ena sidan kan det tyckas så. Men vi en andra blick så är frågan betydligt mer komplex än så.

Behandla mig inte annorlunda för att jag är kvinna

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag har läst massor av texter idag. Om vad dagen betyder för enskilda kvinnor, varför dagen skapades, vad vi kämpade för i Sverige när dagen startades. Hur den har utvecklats olika i olika länder.

Jag tycker att det är en viktig dag. Inte av anledningen att jag vill bli särbehandlad en dag, ha män som säger ”grattis” som är ”extra trevliga”, jag vill inte få presenter. Jag tycker att det är en viktig dag för att jag INTE vill bli behandlad annorlunda för att jag är kvinna.

Jag vill bli behandlad precis på samma sätt som alla män.
Jag vill bli lyssnad på pga min kompetens, erfarenhet och kunskap, inte för mitt kön.
Jag vill bli ha samma lön som män med samma kompetens och yrke.
Jag vill förväntas leverera samma sak som män
Jag vill bli bedömd för vad jag gör och för mina handlingar, inte för mitt yttre.
Jag vill slippa känna krav på att jag skall anpassa mig till en mall eller norm.
Jag vill kunna ta lika mycket plats i ett rum.
Jag vill ha samma karriärmöjligheter som män
Jag vill känna mig oberoende, stark och kompetent.

Jag har två söner och en dotter. 
Jag vill att min dotter ska ha samma möjligheter som mina söner.
Jag vill att mina söner ska lära sig att ha nära till gråt, känslor, empati, omhändertagande.
Jag vill att min dotter ska veta att hon får vara bullrig, skrikig, bråkig, smutsig, precis som hon vill.

Jag är vuxen. Det ligger numera i mitt eget ansvar att försöka påverka och förändra. Att utmana mina egna bojor som kommer från min uppväxt i det Sverige som var och som är nu.
Det är upp till mig att inse att jag duger precis som jag är. Att jag inte behöver se ut på något visst sätt. Även om jag dagligen matas med bantningstips, kom i form tips, klädtips, sminktips, hårtips. Jag är vuxen och jag kan skita i precis allt det. Jag kan försöka påverka andra. Min självkänsla ligger inte i om jag tar på mig mascara på morgonen eller ej. Men tro det eller ej, det har tagit flera år att känna så. Nu känner jag så. Det finns så många fler saker att utmana och ta tag i.

Jag är vuxen, jag har barn. Jag och alla föräldrar har ett ansvar att inte lägga våra skeva normer och ideal på våra barn. Jag vill att mina barn ska veta att de duger precis som de är, hur deras yttre än ser ut, jag vill att de skall veta att de får uttrycka sig, att de kan åstadkomma precis vad de vill.
Vi pratar ofta om att den enda skillnaden mellan pojkar och flickor är könet, att annars spelar det ingen roll, att man tycker inte saker automatiskt bara för att man är pojke eller flicka. Jag vill inte sätta mina barn i ett fack. Jag vill att de skall få vara som de är, utan att begränsa sig. Känsliga, empatiska, starka, envisa, snälla, omhändertagande. 

Jag tillhör ett starkt släkte.
Jag föder barn, jag ammar barn,
Jag klarar av år utan sömn samtidigt som jag klarar av att jobba, hålla koll på logistiken hemma.
Jag jobbar hela dagarna, jag jobbar hela kvällarna
I get shit done!
När jag blir kränkt eller orättvist behandlad tar jag inte till våld, eller blir aggresiv och stalkar. Jag ruskar av mig det och går vidare.
Jag vaktar min familj, mina barn och min man. Den som rör min familj får med mig att göra.

Jag har kvinnor före mig att tacka för att jag får rösta, för att jag kan välja vilken utbildning jag vill, för att alla yrken är öppna för mig, för att jag kan vara föräldraledig och ändå ha ett jobb kvar, för att jag kan lämna barnen i tryggt förvar på förskolan och jobba, för att jag kan vara självständig och oberoende, som såg till att inkludera pappor i föräldraskapet, för att pappor också får lov att vara mjuka och empatiska och föräldralediga. Alla dessa kvinnor som gick före mig, som gjorde det möjligt för mig att vara där jag är idag. Ha ett liv där jag inte varje dag behöver kämpa för min överlevnad, för att vi har kommit så långt. Ni, alla dessa starka kvinnor före mig.

Nu tänker jag göra mitt yttersta för att inte göra er besvikna, för att se till att nästa generation kvinnor och män skall ännu mer kunna leva sida vid sida med stor respekt för varandra och till varandra.

Saker jag skulle vilja sagt till mitt 18 åriga jag

Nu fyller jag snart 38 år. När jag var 18 var den siffran oändligt långt borta. Men nu är den här.

Det finns så många saker jag har lärt mig som jag tänker att jag skulle velat sagt till mitt 18-åriga jag. Kanske hade jag kunnat bespara henne från självförakt, självkritik och osäkerhet.

Så många timmar jag har varit kritisk till mig själv. Till mitt utseende, till min kropp, till mitt hår, till mina kläder, till vad jag har sagt, till om jag är värd att älskas. Nu blir jag väldigt personlig, men jag tror och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att så många unga människor känner samma sak precis här och nu. På många sätt var jag ändå mer skonad än vad de som är 18 år idag är. Jag växte inte upp med att ständigt vara tillgänglig och ”perfekt” i sociala media.

Kanske att det hör livsresan till att gå igenom den fasen. Men jag tänker att det nog hade kunna vara ännu bättre om jag hade insett vissa saker då som jag har insett först nu, för några år sen när jag blev vuxen. Jag kan absolut inte säga att jag är imun mot yttre ideal mm ännu. Det är en ständig kamp varje dag. Men jag har en så otroligt mycket bättre och snällare inställning till mig själv.

Min äldre syster sa sist vi sågs att hon inte längre bryr sig om vad andra tycker om hennes åsikter. Hon har landat i att det är ok om alla inte gillar henne. Hon tänker inte låtsas. Sen konstaterade hon att det kanske är en sak som kommer med åldern. Hon har nog rätt i det, till viss del. Men jag kan ändå inte tänka att det inte måste vara så.

Jag hoppas så innerligt att mina barn kommer ha mindre av det självförakt som jag hade, att de kommer vara mindre självkritiska, att de kommer vara snällare mot sig själva. Jag hoppas att mina ständiga ord till dem ”du är perfekt precis som du är” går in någonstans på djupet och finns där som en grund när de går ut i livet och får alla ideal och ”måsten” på sig.

Cecilia, detta vill jag säga till mitt 18 åriga jag.
Du var perfekt precis som du var. Du var en bra kompis, en bra syster, ett bra barn. Du förtjänades att älskas precis som du var. Du bidrog med mycket bra och du skulle inte sett ut på något annat sätt än du gjorde. Din kropp var perfekt, ditt hår likaså. Älska dig själv precis som du är.

För din kropp är ditt tempel. Den tar dig genom livet varje dag. Den bär dig även om du inte är snäll mot den, den älskar dig precis som du är och den gör allt för dig. Var snäll mot den.

Du behöver inte sminka dig för att duga, du duger precis som du är. Gör det om det är kul. Men gör det inte för någon annans skulle eller för att känna att du duger.

Var helt enkelt snäll mot dig själv. Och du, tack, tack mitt 18 åriga jag för att du tog mig dit jag är idag. Jag skulle inte vilja vara någon annan stans.

Hur kommunicerar vi bäst till varandra?

Har du hört talas om talesättet ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”. Det stämmer väl ibland. Tänker när det handlar om vissa principer, ärlighet, vara snäll, hjälpsam mm. Men! Den allra bästa kommunikationen och samarbetet uppstår nog när du har förmågan att ”behandla andra som de vill bli behandlade”. 

Har du läst boken ”Omgiven av idioter”? Det är ganska många av oss som har det. Den har de senaste månaderna blivit väldigt populär. Vilket är väldigt roligt såklart. Tänker att om många är medvetna om våra olika personlighetstyper och att det faktiskt kan vara bra att anstränga sig för att kommunicera med andra så bra som möjligt så gynnar det alla. Privata relationer, affärsrelationer, vänskapsrelationer, ledarskap för de som är chefer, ledarskap för de som är ledare på fritiden. Ja, alla typer av relationer.

Dessutom så tänker jag att det kanske också ökar självinsikten hos dig själv? Det är ju också en fördel. Att du kan inse hur du själv funkar. Vilka är egentligen dina styrkor och svagheter? Hur fungerar du, och framförallt. Vad triggar dig? Kan du genom större självinsikt inse när du triggas igång och då istället för att instinktivt reagera välja att agera? Sååå svårt, jag vet. Jag övar och övar. Det kommer nog aldrig vara något jag blir fullärd i.

En sak bara som jag kände jag när hade läst boken.  jag började ännu mer att kategorisera människor jag träffade. ”Undra vad den personen har för färg eller färger? Det är säkert grön…”. Sådär. Tänker att det kan ju såklart ha en positiv fördel om ditt syfte är att försöka bemöta personen på ett bra sätt. Men det kan ju också ha en nackdel i att du tidigt kategoriserar personen och sen läser av allt efter den etikett du har satt på personen. Det kan ju förstöra den personens möjligheter att ge en korrekt bild av sig själv.

Så att försöka bemöta människor utan fördomar och etiketter är ju en bra idé. Väldigt svår dock…

Här hittar du boken Omgiven av idioter: Adlibris, Bokus, CDON

Nytt syfte med bloggen

När jag började blogga för några år sen så var mitt syfte att skriva om ledarskap. Det är ett stort intresse som jag tänkte mycket på, jobbade med i mitt yrke som Platschef på Ramlösa Hälsobrunn och föreläste inom. Jag hade ett behov av att skriva ner mina tankar och reflektioner kring detta främst.

Nu har det gått några år och visst är mitt intresse för ledarskap fortfarande stort, eller framförallt kommunikation och hur du tillsammans skapar bra resultat i en organisation.

På det privata planer har jag studerat ett år i Göteborg, fått ett barn till, bytt tjänst inom samma företag och påbörjat en omvälvande personlig utveckling genom att upptäcka Vipassana mediation och yoga. Jag är ju nu också mitt uppe i en yogalärarutbildning som ger mycket på alla plan.

Dock så har det nya syftet med bloggen vuxit fram under en tid nu. Jag har inte haft en lust att skriva, har varit för mycket tankar som är för personliga för att dela här. Som jag vill bearbeta inom mig själv. Fast det har varit en sak som har pockat på. Mitt politiska engagemang och vad jag ska göra med det.

För drygt ett år sen när jag var i Thailand en längre period med familjen så bestämde jag mig för att min huvudfråga jag vill driva för att förändra är samhället skyddar våra barn mot övergrepp. Klä på dem med kunskap kring deras rättigheter. Jobba proaktivt för att förhindra övergrepp, för att förhindra förövare. Jag har under förra året och i början på detta året påverkat och lyft frågan inom min kommun. Nu har de uppdaterat sina riktlinjer för att jobba mer proaktivt i denna fråga på kommunens förskolor. Det gör mig såklart jätteglad.

Samtidigt så har jag läst många exempel där barn som råkar ut för övergrepp hemma som faktiskt vågar berätta för någon vuxen de litar på om och om igen blir svikna av samhället. Vi som samhälle sviker våra barn om och om igen. Jag vill ändra på det. Jag vill lägga tid och energi på att göra skillnad för våra barn. Därför har jag valt att bli politiskt aktiv, därför kommer jag ställa upp i kommunalvalet i Varberg och som riksdagskandidat för Liberalerna i Halland. Därför har också bloggen fått ett nytt syfte. För genom den kan jag göra min röst hörd och nå ut till fler. Det är iaf min förhoppning.

Jag har fler frågor som jag brinner för. Men mitt 💙 klappar extra mycket för våra barn.

Vad klappar ditt ❤️ för?

Idag är det alla❤️dag. Vad klappar ditt hjärta för? Mitt klappar extra för våra barn. Alla barn är vårt gemensamma ansvar. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, en trygg hemmiljö, en trygg skola och ett tryggt samhälle där de vet att de kan lite på oss vuxna. Att vi hjälper dem om det händer något. Vi låter dem inte bli brickor i de vuxnas värd. Vi gör alltid det bästa för barnen! Det ska vara en självklarhet att barnens värd är fylld av kärlek, stöd, uppmuntran, respekt. ❤️