Saker jag skulle vilja sagt till mitt 18 åriga jag

Nu fyller jag snart 38 år. När jag var 18 var den siffran oändligt långt borta. Men nu är den här.

Det finns så många saker jag har lärt mig som jag tänker att jag skulle velat sagt till mitt 18-åriga jag. Kanske hade jag kunnat bespara henne från självförakt, självkritik och osäkerhet.

Så många timmar jag har varit kritisk till mig själv. Till mitt utseende, till min kropp, till mitt hår, till mina kläder, till vad jag har sagt, till om jag är värd att älskas. Nu blir jag väldigt personlig, men jag tror och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att så många unga människor känner samma sak precis här och nu. På många sätt var jag ändå mer skonad än vad de som är 18 år idag är. Jag växte inte upp med att ständigt vara tillgänglig och ”perfekt” i sociala media.

Kanske att det hör livsresan till att gå igenom den fasen. Men jag tänker att det nog hade kunna vara ännu bättre om jag hade insett vissa saker då som jag har insett först nu, för några år sen när jag blev vuxen. Jag kan absolut inte säga att jag är imun mot yttre ideal mm ännu. Det är en ständig kamp varje dag. Men jag har en så otroligt mycket bättre och snällare inställning till mig själv.

Min äldre syster sa sist vi sågs att hon inte längre bryr sig om vad andra tycker om hennes åsikter. Hon har landat i att det är ok om alla inte gillar henne. Hon tänker inte låtsas. Sen konstaterade hon att det kanske är en sak som kommer med åldern. Hon har nog rätt i det, till viss del. Men jag kan ändå inte tänka att det inte måste vara så.

Jag hoppas så innerligt att mina barn kommer ha mindre av det självförakt som jag hade, att de kommer vara mindre självkritiska, att de kommer vara snällare mot sig själva. Jag hoppas att mina ständiga ord till dem ”du är perfekt precis som du är” går in någonstans på djupet och finns där som en grund när de går ut i livet och får alla ideal och ”måsten” på sig.

Cecilia, detta vill jag säga till mitt 18 åriga jag.
Du var perfekt precis som du var. Du var en bra kompis, en bra syster, ett bra barn. Du förtjänades att älskas precis som du var. Du bidrog med mycket bra och du skulle inte sett ut på något annat sätt än du gjorde. Din kropp var perfekt, ditt hår likaså. Älska dig själv precis som du är.

För din kropp är ditt tempel. Den tar dig genom livet varje dag. Den bär dig även om du inte är snäll mot den, den älskar dig precis som du är och den gör allt för dig. Var snäll mot den.

Du behöver inte sminka dig för att duga, du duger precis som du är. Gör det om det är kul. Men gör det inte för någon annans skulle eller för att känna att du duger.

Var helt enkelt snäll mot dig själv. Och du, tack, tack mitt 18 åriga jag för att du tog mig dit jag är idag. Jag skulle inte vilja vara någon annan stans.

Hur kommunicerar vi bäst till varandra?

Har du hört talas om talesättet ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”. Det stämmer väl ibland. Tänker när det handlar om vissa principer, ärlighet, vara snäll, hjälpsam mm. Men! Den allra bästa kommunikationen och samarbetet uppstår nog när du har förmågan att ”behandla andra som de vill bli behandlade”. 

Har du läst boken ”Omgiven av idioter”? Det är ganska många av oss som har det. Den har de senaste månaderna blivit väldigt populär. Vilket är väldigt roligt såklart. Tänker att om många är medvetna om våra olika personlighetstyper och att det faktiskt kan vara bra att anstränga sig för att kommunicera med andra så bra som möjligt så gynnar det alla. Privata relationer, affärsrelationer, vänskapsrelationer, ledarskap för de som är chefer, ledarskap för de som är ledare på fritiden. Ja, alla typer av relationer.

Dessutom så tänker jag att det kanske också ökar självinsikten hos dig själv? Det är ju också en fördel. Att du kan inse hur du själv funkar. Vilka är egentligen dina styrkor och svagheter? Hur fungerar du, och framförallt. Vad triggar dig? Kan du genom större självinsikt inse när du triggas igång och då istället för att instinktivt reagera välja att agera? Sååå svårt, jag vet. Jag övar och övar. Det kommer nog aldrig vara något jag blir fullärd i.

En sak bara som jag kände jag när hade läst boken.  jag började ännu mer att kategorisera människor jag träffade. ”Undra vad den personen har för färg eller färger? Det är säkert grön…”. Sådär. Tänker att det kan ju såklart ha en positiv fördel om ditt syfte är att försöka bemöta personen på ett bra sätt. Men det kan ju också ha en nackdel i att du tidigt kategoriserar personen och sen läser av allt efter den etikett du har satt på personen. Det kan ju förstöra den personens möjligheter att ge en korrekt bild av sig själv.

Så att försöka bemöta människor utan fördomar och etiketter är ju en bra idé. Väldigt svår dock…

Här hittar du boken Omgiven av idioter: Adlibris, Bokus, CDON

Nytt syfte med bloggen

När jag började blogga för några år sen så var mitt syfte att skriva om ledarskap. Det är ett stort intresse som jag tänkte mycket på, jobbade med i mitt yrke som Platschef på Ramlösa Hälsobrunn och föreläste inom. Jag hade ett behov av att skriva ner mina tankar och reflektioner kring detta främst.

Nu har det gått några år och visst är mitt intresse för ledarskap fortfarande stort, eller framförallt kommunikation och hur du tillsammans skapar bra resultat i en organisation.

På det privata planer har jag studerat ett år i Göteborg, fått ett barn till, bytt tjänst inom samma företag och påbörjat en omvälvande personlig utveckling genom att upptäcka Vipassana mediation och yoga. Jag är ju nu också mitt uppe i en yogalärarutbildning som ger mycket på alla plan.

Dock så har det nya syftet med bloggen vuxit fram under en tid nu. Jag har inte haft en lust att skriva, har varit för mycket tankar som är för personliga för att dela här. Som jag vill bearbeta inom mig själv. Fast det har varit en sak som har pockat på. Mitt politiska engagemang och vad jag ska göra med det.

För drygt ett år sen när jag var i Thailand en längre period med familjen så bestämde jag mig för att min huvudfråga jag vill driva för att förändra är samhället skyddar våra barn mot övergrepp. Klä på dem med kunskap kring deras rättigheter. Jobba proaktivt för att förhindra övergrepp, för att förhindra förövare. Jag har under förra året och i början på detta året påverkat och lyft frågan inom min kommun. Nu har de uppdaterat sina riktlinjer för att jobba mer proaktivt i denna fråga på kommunens förskolor. Det gör mig såklart jätteglad.

Samtidigt så har jag läst många exempel där barn som råkar ut för övergrepp hemma som faktiskt vågar berätta för någon vuxen de litar på om och om igen blir svikna av samhället. Vi som samhälle sviker våra barn om och om igen. Jag vill ändra på det. Jag vill lägga tid och energi på att göra skillnad för våra barn. Därför har jag valt att bli politiskt aktiv, därför kommer jag ställa upp i kommunalvalet i Varberg och som riksdagskandidat för Liberalerna i Halland. Därför har också bloggen fått ett nytt syfte. För genom den kan jag göra min röst hörd och nå ut till fler. Det är iaf min förhoppning.

Jag har fler frågor som jag brinner för. Men mitt 💙 klappar extra mycket för våra barn.

Vad klappar ditt ❤️ för?

Idag är det alla❤️dag. Vad klappar ditt hjärta för? Mitt klappar extra för våra barn. Alla barn är vårt gemensamma ansvar. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, en trygg hemmiljö, en trygg skola och ett tryggt samhälle där de vet att de kan lite på oss vuxna. Att vi hjälper dem om det händer något. Vi låter dem inte bli brickor i de vuxnas värd. Vi gör alltid det bästa för barnen! Det ska vara en självklarhet att barnens värd är fylld av kärlek, stöd, uppmuntran, respekt. ❤️

2017

2017, ett intressant år som har varit turbulent, fantastiskt, jobbigt, insiktsfullt och lärorikt.
Började året med en drömresa då hela familjen tillbringade tre månader i Thailand. De stora barnen blev massa erfarenheter rikare med skola inThailand som de uppskattade mycket. Jag och Ulf-Björn njöt av lugnet, det enkla vardagslivet, vardagslyxen och den kontinuerliga yogaträningen.

Ibland är världen upp och ner. Jag vill vända den rätt

Yogan har varit en central del av 2017 och i Thailand insåg jag genom Ashtanga att jag verkligen uppskattade fysisk yoga.
Sommaren hemma var lugn. Ulf-Björn var i Ödeshög på 10 dagars tyst Vipassana meditation och efter det kunde vi på djupet prata om upplevelsen som även jag hade 2015. Dock hade vi helt skilda upplevelser av det.
Hösten när Ulf-Björns föräldraledighet var slut så började lilla Nils på förskolan och efter en lång inskolning så trivs han riktigt bra. Jag började jobba 75% och var ledig onsdagar. Helt fantastiskt att ha tid hemma och ork över.
Efter Thailand började jag engagera mig ännu mer inom Liberalerna för att kunna göra skillnad för våra barn. Jag vill att alla barn på förskolan i Varbergs kommun skall få lära sig integritet på förskolan. Det finns så många rapporter som visar att det hjälper att jobba förebyggande. Både framtida offer och förövare. Detta arbete fortsätter 2018 med ännu mer kraft. Jag valde även i höst att ställa upp till kommunal- och riksdagsval för Liberalerna.
På hösten började jag även min 200 timmars RYT yogalärarutbildning. Den fortsätter 2018 och jag är så otroligt tacksam för de insikter och kunskaper som det ger mig.


Tack 2017 för de lärdomar du har gett och välkommen 2018. Det kommer bli ett spännande år som jag ser fram emot både personligt och yrkesmässigt.

Att gå från saker till aktiviteter

Det där med julkalender…

Jag är så kluven till det. Å ena sidan så förstår jag inte alls vitsen med det. Varför skall vi liksom ha en present/chokladbit eller något annat varje dag fram till julafton då det är ännu mer choklad och/eller presenter? Jo, men såklart så förstår jag ju också att det är ett sätt att öka konsumtionen… Men, jag har ändå inte lyckats stå emot helt. Jag vet ju hur glada barnen blir av det. Så det blev julkalender i år också. Men! Faktiskt så blev det inte så många presenter, det blev små inslagna kort med små aktiviteter. Vi ska pyssla, slå in julklappar, baka pepparkakor, åka pulka, åka till ishallen. Ja sånt. Det har varit positivt från barnens sida iaf. Hoppas de gillar resten av dagarna också fram till jul.

De bästa kollegorna ger feedback

Jag hade en intressant diskussion med en kollega tidigare i veckan och vi pratade om just vikten av att kunna be om ursäkt när saker blir fel. Viktigt för alla såklart, men speciellt viktigt i ledarskapet.

Det blev så att jag berättade om ett tillfälle när jag kommunicerade med en grupp på mitt jobb för några år sen och sen fick jag veta att mitt budskap hade landat helt fel. Istället för att skapa mer förståelse så hade det landat på ett sätt så att de blev besvikna på mig och trodde att jag menade något helt annat än vad jag menat.

Såklart gick jag tillbaka till gruppen när jag fick veta detta och förklarade. Denna gången tydligare och jag kontrollerade att budskapet hade gått fram. Framförallt så bad jag om ursäkt för hur jag hade uttryckt mig tidigare. Att jag inte alls hade menat så som det landade.

Men konklusionen av detta ovan är inte att det är starkt att be om ursäkt. (för vissa kanske det kan vara det) Utan det viktiga är att faktiskt få feedbacken om att det inte blev rätt, att det uppfattades som det gjorde. Hade jag aldrig fått feedbacken så hade jag inte vetat att det blev fel. Gruppen hade kanske trott att jag stod för något jag inte alls gjorde och dessutom hade jag inte fått en chans att lära mig av mitt misstag.

Så feedback är verkligen bra anser jag. Se bara till att leverera den med en god intention så att den som tar emot den kan ta den på rätt sätt och göra något bra av den.

Får jag representera väljarna i Varbergs kommun?

Jag har bestämt mig för att försöka få förtroendet att representera väljarna i Varbergs kommun. Jag har sen tidigare skrivit att jag har funnit mest samhörighet i sakfrågor och närmst den liberala ideologin. 

För att kandidera till kommunalvalet så ska den som kandiderar skriva en presentation av vad de vill åstadkomma och fokusera på. Jag har skrivit min presentation här.

Cecilia Rönn

Mina hörnstenar som jag vill fokusera allra mest på är Barnen, Miljön och Företagande

Har påbörjat min yogalärarutbildning

Snart är det dags för helg nummer 2 av tio i min yogalärarutbildning. Helg nummer 1 var helt fantastisk på många sätt. Både en inblick i vilken kunskap jag kommer få ta del av, så mycket kunskap det finns som jag inte kommer få ta del av. Som tiden behövs för att genom erfarenhet skaffa ännu mer kunskap. Så små detaljer som kan göra så stora skillnader. Men framförallt. Så många som säger saker som om det vore sanningar som de egentligen inte har belägg för. Det var ju iof ingen nyhet. Så är det ju hela tiden överallt. Men jag insåg att jag nog inte har varit tillräckligt kritisk i min tidigare praktik, att jag har tänkt att alla yogalärare vet vad de pratar om.

För att få ytterligare kött på benen har jag tänkt att jag skall försöka träna för så många olika lärare som möjligt. För att få mer kunskap, variation och för att kunna se och förstå skillnader.

Upp till det så har vi i utbildningen fått massor av litteratur att ta oss igenom. Vilket är väldigt bra.

Förutom allt det ovan så har jag börjat lyssna på några yogapoddar. De är trevliga och informativa. Men som med allt annat så försöker jag nu att lyssna med ett lite mer kritiskt öra.
Här är dem om ni är sugna på att lyssna på yogapoddar.
En yogapodd
Yogalärarna
Yogapodden

Jag har blivit klokare

Har de senaste månaderna försummat bloggen. Känner att jag inte riktigt har haft tid eller ork att prioritera inlägg, tänkvärda formuleringar mm. Så jag gick tillbaka till mina allra tidigaste inlägg och läste vad jag skrivit om då. Tänkte att det är ju mer än 3 år sen nu så det har ni säkert glömt… Jag kan ju återanvända några inlägg. Smidigt…

Men, nej. Det vill jag inte alls. Jag tycker att jag uttryckte mig märkligt i ett flertal inlägg. Jag var mer svart eller vit i mina åsikter och nyanseringar. Framförallt så var jag mycket mer fokuserad på karriären. Inget fel med något av detta. Mer än att jag kände att det där är inte jag längre, det är inte de värderingarna jag har kvar. Jag har alltid tyckt att familjen är viktigt och jag lägger mycket tid och energi på både den lilla familjen som mina barn kallar oss och den stora familjen. (Alltså föräldrar och syskon mm. ) Men innan försökte jag hinna med allt. Verkligen allt. Ok, jag har fortfarande de tendenserna. Men idag är det mer uppfyllt av att jag vill ha allt i form av: Massor med tid med barnen, njuta här och nu av varje minut med familjen, stimulerande fritid både för kropp och själv och ett stimulerande och utmanande arbete. Innan tog jobbet så mycket av min tid att det också blev min fritid. Det är inte hållbart i längden. Hur roligt jobbet än är så är jag helt övertygad om att jag är en bättre mamma och person på jobbet när jag känner att jag får alla bitar tillgodosedda. Jag är effektivare på jobbet för jag vill hem i tid till barnen, jag får återhämtning mentalt och kroppsligt för jag försöker att gå upp i det som händer hemma utan att tänka på annat och jag ser till att få göra saker bara för min egen skull också.

Ja, det är svårt. Men jag vill inte tillbaka till Cecilia för 3 år sen. Jag är glad att jag har vandrat vägen såklart. För utan den skulle jag ju inte vara här jag är nu. Och det vill jag verkligen.

Men, såklart är inget perfekt på något sätt.

  • Varje söndag står jag och min man framför vår white board och planerar veckan. Det är inte utan en viss stress som vi får ihop det med lämning, hämtning, barnens aktivitet, våra aktiviteter, jobb, matlagning mm. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper till när det kniper.
  • Någon gång per dag kommer jag på mig med att jag måste stanna upp och djupandas
  • De vuxnas träning hänger löst många gånger. Ibland blir det inte mer än 15 min på yogamattan när alla andra sover…
  • Böcker, så många böcker jag har som inte är lästa som jag vill läsa.
  • Skulle försöka få ihop en kväll att träffa några vänner. Efter massa försök så insåg vi att nej, det får nog bli nästa år…

Ok, och så en sak till då. Jag vet att allt ovan är lyxiga problem! Jag är såklart tacksam för att det är så. Kände bara att jag var tvungen att skriva det…