Vad mycket vi kan om vi inte vet att det är svårt

Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.

De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.

Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!

Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.

Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.

Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….

Semester

Nu pågår semestern för fullt som för många andra. Strandvädret har lyst med sin frånvaro. Men vad gör väl det. Det har varit fantastiskt hitta på väder. Så det har vi passat på att utnyttja. Här kommer en bildsammanställning.

En dag for vi till Falkenberg och socialiserade oss med Monica och hennes familj. Vi hade en härlig stund på Vallarnas lekplats och parkour bana

Såklart har vi passat på att besöka jordgubbslandet. Vareborg som alltid har levererat gjorde oss besvikna i år. Vi åkte till Munkagårds jordgubbsplockning och det var fantastiskt bra där!

Som vanligt har vi tagit oss ner till Farmor och farfar några gånger. Förutom att träffa farmor och farfar är det kul med variation i leksakerna tycker Nils och Viola.

En av gångerna ner till Skåne stannade vi till på Kungsbygget och provade på rodel och zipline. Tummen upp på det.

Efter besök på Falsterbo horse show (Som för övrigt nog är lättare att besöka utan barn…) så besökte vi ett stenåldersmuseum som låg i närheten. Där hade de brödbak, pärltillverkning och man fick prova på att använda utrustning som fanns på den tiden….

En dag begav vi oss till Lund för att göra experiment mm. Minns ej namnet men det låg vid Universitetet vid väg och vattens byggnad. Det mesta var kul för William och Viola. Nils fick mest sitta i vagnen. Men två saker tyckte han att han kunde prova på. En vattenbana och denna klättervägg. Jippi!

Självklart ville Nils hjälpa farmor och farfar fixa maten på farmors födelsedag.

 

Livet med en 1:åring….

Tänk att det är så lätt att förtränga vissa saker… Hur ont det gör att föda barn, hur jobbigt det är att vara gravid, hur jobbigt det är att passa en 1:åring. (Ja, såklart att det är helt underbart också. Men det skall det inte handla om nu. Det får du tänka ut själv och förstå att myntet har alltid två sidor. Nu ska vi bara prata om den ena….)

Jag var själv med alla tre barnen i 10 dagar då UB var iväg på sin tysta meditationsupplevelse. Ja, de är helt fantastiska och vi hade det jättebra. Och det är också jättejobbigt. Jag har helt enkelt förträngt hur det är att leva med en 1:åring. Är det detta som kallas semester?!. Inte en chans, det är semester att jobba. Att jobba innebär att kunna sitta i möte och lyssna fokuserat på en sak, att kunna sitta ostört på sitt rum och svara och läsa mail, att kunna gå ut i produktionen och prata med de som jag behöver en stund utan att hela tiden bli avbruten, att kunna sitta ner och äta lunch i lugn och ro utan att kasta i mig maten och sist men inte minst! Att kunna gå på toaletten ifred precis när jag behöver det!

Att vara hemma med tre barn själv och speciellt med en 1:åring innebär att HELA tiden vara på sin vakt och ha ögonen med sig hela tiden. Det går ALDRIG att inte fokusera till viss del på honom. När vi äter så måste jag hela tiden ha koll på om han har druckit klart för att hinna ta emot glaset innan det når golvet. När vi är i köket och jag lagar mat, plockar med disken eller vad som helst så gäller det att hela tiden ha koll på vilka skåp han öppnar och vilka lådor han drar ut. Varje gång göra överslaget om han skall få hållas eller ej och vad det kommer få för konsekvenser. Vad kan gå sönder? Kan han skada sig? Hur mycket får jag städa?

Jag gjorde en miss och jag och lät honom leka med lådan med kryddor. Helt plötsligt var det två burkar med torkad chili som låg på golvet….

Han får för sig att han skall slänga sina leksaker i soporna, han ska öppna grytskåpet och äta på grytunderläggen, han skall röja ur alla lådorna och ha allt på golvet så det är lättillgängligt, han skall undersöka hela plastskåpet (som numera har massa glaslådor) för att smaka på alla sakerna. Att säga Nej och stänga och lyfta undan hjälper i ca 1 sekund. Är jag för tråkig så går han istället runt hörnet och börjar utforska de skåpen. När jag kommer så SKYNDAR han sig att rafsa ut allt han hinner innan jag kommer. Det gäller att alla stolarna är indragna till bordet annars är bebis uppe på bordet snabbare än du hinner undra vart han är.  Det finns två hyllor han inte är ett dugg intresserad av i köket. Det är de två hyllorna med hans leksaker på….

Ja, men ni fattar grejen. Om ni är föräldrar vill säga.

Nu kanske ni tänker att det ändå är enkelt. Jag kan ju bara be någon av de stora att passa honom lite. Jojo, det har jag också tänkt. Såklart att det fungerar. Men tro för allt i världen inte att du kan slappna av ändå. Nej nej! Riskbedömning hos 7 och 9 åringar…. Ja, men vi stannar helt enkelt där…. (Missförstå mig rätt. de är helt fantastiska med honom. Men ändå, det är det där med riskbedömning)

En kväll så la vi oss i hängmattan för att jag tänkte att det är ändå lugnare om vi är ute. Då är det inte lika många dödsfällor eller glasskåp att röja ut. Nej nej. Men det finns ju såklart andra saker att utforska….

Åh! Vatten! Så kul! 👏👏👏

Kolla här! Undrar hur denna funkar?

Jag ska bara!

Ok, lite dåligt samvete får jag nu. Han är ju helt helt fantastiskt gosig när han en liten liten stund kommer och kryper upp och gosar in sig vid halsen och ger mig en stor kram. Eller när någon upptäcktsfärd gjorde honom rädd så han kommer och ställer sig mellan mina ben och kikar fram där bakom. Eller när han slungar iväg ett fantastiskt leende mot mig, eller när de stora faktiskt har lekt ansvarsfullt med honom i 15 min. Ja, det finns såklart massor av såna tillfällen varje dag också. (Ok, ni fick lite av myntets andra sida)

När de sover sött alla tre och jag tänker på detta så fascineras jag mest av vilken energi och upptäckarglädje som finns. Tänk om vi vuxna hade en tiondel av den. Vad hade världen varit då?!

Kvinnor, kan man verkligen lita på dem?

De där kvinnorna, vad duger de till egentligen?

Om vi börjar från början och tar en tillbakablick till Adam och Eva när de var lyckligt ovetande i lustgården… Allt var perfekt. Sen, vad hände sen. Jo, sen så lurade Eva Adam att ta ett bett på den förbjudna frukten. Efter det gick allt utför. Gud straffade Adam och Eva och de fick inte längre bo i lustgården. Eva och alla framtida kvinnor skulle föda barn genom otroliga smärtor, Eva och framtida kvinnor kunde ju absolut inte fatta egna beslut eller veta vad som var bäst för dem så de skulle helt enkelt lyda under mannen. Som visste bättre.

I tusentals år har det nu varit så och är fortfarande så i nästan alla delar av världen. Vilket land vi än tittar på så lever de patriarkala strukturerna. I vissa kulturer mer än andra. Eller mer än andra är nog fel att säga, däremot annorlunda.  Jag tänker inte utveckla detta mer för det finns så många andra som gör det så mycket bättre än jag. Men ju mer jag läser om detta och ju mer jag tänker på detta desto mer ser jag hela tiden mönster på att det är så och på hur vi omedvetet och medvetet håller dessa normer vid liv. Både av män och kvinnor!

Om vi istället går tillbaka till Adam och Eva där i lustgården. När allt var frid och fröjd. När de levde i paradiset. Det var ju under de förutsättningarna att de gjorde precis som Gud sa, att de inte ifrågasatte något eller undrade något. Att de inte tog egna initiativ och att de inte funderade själva. Eva gjorde det, hon ifrågasatte den högsta auktoriteten (Gud) som fanns, hon ifrågasatte varför de inte fick äta av den frukten, hon nöjde sig inte med några svar som inte gav svar på hennes fråga. Hon testade själv och var vetgirig och ville veta.

Om vi nu tänker efter –
Adam –  Ifrågasatte inget, lydde allt som Gud sa, tänkte inte själv utan lät sig styras av någon annan och tänkte att den personen vet nog vad som är bäst för mig.

Eva – Ifrågasatte, tänkte själv och tog egna initiativ och ville lära sig mer.

Visst är det tydligt vem du idag helst hade velat ha i din organisation, som vän och kollega?…. Say no more….

Små bitar av Thailand

Idag när jag och Viola gick hem från en kompis hon lekt med så pratade hon om vad de gjort under eftermiddagen. De hade badat. Hon konstaterade att det var kallt och att hon inte badade länge alls, hon hade hittat en håla i sanden med lite gräs och vindskydd. Där hade det iaf varit lite varmare…

”Mamma, jag saknar Thailand!”. Det var varmare där, vi kunde bada hela tiden och jag kunde hålla andan under vattnet mycket längre än vad jag kan i bassängen på simskolan! Lustigt nog så sa William samma sak igår, att han saknade Thailand och att vi borde flytta tillbaka dit. Att vi väl ändå kan köpa ett hus där och bo där när det är kallt här? Ja, vad svarar jag på det? ”Men hur gör vi med alla vi älskar då? De som vi tycker om att hälsa på?”. Ja, men mamma. De kommer ju och hälsar på förstår du väl. Ja, men såklart!

Fantastiska ungar. Lösningar på allt. Så härligt ändå att de inte bara klagar på vad de inte gillar utan också kommer med konkreta lösningar för att det skall bli bättre. Det hoppas jag verkligen att de kommer fortsätta med.

Thailand i all ära. Men en kväll som det är ikväll. När vinden har mojnat, när vattnet glittrar, fåglarna kvittrar och solen lyser. Ja, då är det inte mycket som slår Sverige… Ikväll är en magisk kväll. Så nu försöker vi helt enkelt med att ta det bästa av två värdar och slå ihop det. Idag blev det så genom att hänga upp ”hänggungan”? som vi köpte i Thailand. Nu får den finnas här som en härlig påminnelse om våra tre fantastiska månader.


Sämre vy när jag tränar yoga har jag haft! Tacksam 🙏💚

Vad gör Varbergs kommun för att förhindra övergrepp på barn?

I veckan som var publicerades en artikel i Hallands Nyheter som jag och två kollegor inom Liberalerna har skrivit. Jag kommer att följa upp den med ett besök på kommunfullmäktige på tisdag. Jag har anmält en ”allmänhetens fråga” och hoppas få svar på den där.

Här ser ni artikeln. Faktan är hämtad från rapporterna: ”Det gäller en av fem – fakta om barn, sexuella övergrepp och sexuell exploatering i Sverige 2014” och ”Detta borde alla veta om sexuella övergrepp mot barn 2016”.

Jag har även tagit hjälp av all fakta som är samlad på hemsidan ”Tre ska bli noll”. Det är en organisation som jobbar utan vinstintresse för att med hjälp av experter sätta samman förslag och material som nu både förskolor och idrottsföreningar kan använda för att systematisera och införa integritetsarbete för barnen.


Detta är en så viktig fråga. Med dagens statistik så innebär det att över 2300 barn i Varbergs kommun mellan 0 och 15 år utsätts för sexuella övergrepp! Det är för mig helt omöjligt att ta in och förstå vidden av. Så många liv som förstörs, så många barn som utsätts för något av det värsta. Som vi vuxna har misslyckats! När vi har ett samhälle som inte skyddar de som behöver skyddet allra mest.

Jag hoppas och tror att jag kommer få svar på tisdag som är bra. Som visar att Varbergs kommun jobbar med denna viktiga fråga på ett målinriktat och strukturerat sätt. Det måste bara vara så.

Vänner ❤️

Vänner! Så fantastiskt det är med vänner. Jag försöker verkligen att hålla kontakten med vännerna även nu under dessa åren med små barn då det verkligen är utmanande att få tiden att räcka till.

Jag är lyckligt lottad som känner att jag nästan inte hinner med. Så sorgligt det hade varit om jag kände tvärt om, att jag inte hade några vänner att försöka behålla kontakten med. Är en person som har ganska få vänner, men summan av att ha få vänner i perioder i livet är att det tillslut ändå blir ganska många vänner. Jag har någon kvar från barndomen, någon från gymnasietiden, några från högskoletiden, någon från tiden när jag tränade massa med Wilma, någon från tiden när jag var engagerad inom studenvärlden, några som är mina syskon. Ja, ni fattar. Tillslut så blir det ju ganska många. Vilken lycka!

Nu när jag är nyligen hemkommen från Thailand så har jag ett sug att träffa mina fina vänner igen. Några har jag lyckats få till träffar med, vi har hunnit med att ha kalas för Nils så då fick vi träffa familjerna igen. Några har jag ännu inte fått till något datum med.


När jag träffade några av vännerna på en härlig lunch för några söndagar sen så tänkte jag på detta när jag körde hem från det. Hur fantastiskt glad jag är att jag har er, mina kära vänner. Vad roligt och befriande det är att ha andra vuxna att prata med som känner mig relativt bra om som jag genuint bryr mig om att veta hur det är med dem.

Jag är Liberal

För lite mer än ett år sen så blev jag medlem i ett politiskt parti. Det hade legat och mognat inom mig många år. Att jag vill engagera mig politiskt. Varför? Jo, som de flesta andra tror jag.

Jag vill förändra världen och göra den till en bättre plats. Jag vill att mina barn ska växa upp i en värd där det finns sociala skyddsnät så att de kan känna sig trygga i att de får sjukvård mm när de behöver det, att vi bor i ett samhälle där vi bryr oss om varandra och hjälper varandra, samtidigt som de skall känna att de kan åstadkomma precis vad de vill. Att de har ett speciellt syfte på jorden, en speciell talang och att samhället vill ha deras talang. Att det inte är någon annan som gör det åt dem, de får arbeta hårt och de kommer vilja göra det för belöningen i att känna att de åstadkommer något är fantastisk.

Ja, men ni hör. Såna saker. Kan såklart räkna upp massa fler saker, som att vi skall ha den bästa skolan i hela världen, att vi skall hjälpa andra länder som inte är lika rika som oss, att vi skall ha ett klimat där alla vill bidra mm mm.

Jag har vid nästan varje val röstat på olika partier. Så att bestämma sig för ett parti var inte det lättaste. Men de senaste åren har jag ändå känt att jag är liberal. Jag tror verkligen på individens förmåga och kapacitet. Jag tror på att skapa ett samhälle där individen får blomma ut i det den kan bäst. Samtidigt vill jag ha ett samhälle där vi tar han dom varandra, där de som blir sjuka, föräldrar, gamla får den support och den hjälp de behöver. Där den som blir arbetslös får en ersättning medans den försöker hitta ett annat jobb. Så när jag hade läst de flesta partiers partiprogram så kände jag att ja, jag är liberal.

Nu är jag aktiv inom Liberalerna i Varberg. Jag ser fram emot den här resan. Så mycket jag kommer lära mig och bidra med.

Foto: Ulf-Björn Rönn. Ibland är världen upp och ner. Jag vill vända den rätt

Foto: Nick Narcosis. Jag simmar hela tiden vidare till nya utmaningar att vända rätt

Foto: Nick Narcosis
Så här arg kan jag bli på orättvisor och när svaga drabbas!

Det är till barnen vi har alla skyldigheter. Vi vuxna. Vi ska skydda dem med alla medel, vi ska se till att världen de tar över är väl omhändertagen. Det är vår skyldighet

Tempo

Nu har jag jobbat två veckor. Så fort det går och så lite jag känner att jag hinner med. Nu är vi tillbaka i det snurrande hjulet med schema för varje dag för optimalt utnyttjande, läxor, gympa, utflykter, jobbresor, lunchlådor, veckohandlingar, gräsklippning, ogräsrensning mm mm.

Jag satt på knä i rabatten igår och rensade ogräs. Då kom Viola och William ut och skulle hoppa på den nya studsmattan. Bråket och tjafset var snart igång. Faktiskt så lyckades jag förstå behovet. Det var uppmärksamhet. Jag slutade med mitt och istället gick vi och la oss i den stora hängmattan och höll om varandra och pratade om allt och inget.

En liten gubbe på min axel sa åt mig att jag skulle återgå till mina sysslor och passa på nu när Nils var med UB, gör klart! Men en förståndigare röst inom mig sa åt mig att nej, det jag gör nu är så mycket viktigare! Ligga i hängmattan och ge de stora barnen full uppmärksamhet en stund.

Jag ska försöka minnas det när hjulet snurrar på. Att dra ner tempot och känna in barnen och mina egna behov. För om hundra år… Vem bryr sig om det är maskrosor i rabatterna eller ej? Inte jag. Dessutom är de tydligen helt fantastiskt fina berättade både man och barn för mig när jag sa högt att jag tycker det är dags att göra fint bland blommorna och på gräsmattan….

Tillbaka på Carlsberg

Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.

När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.

Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.

Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.

Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.