månadsarkiv: mars 2018

Sömn

Denna sömn. Som är så viktig och avgörande för välbefinnandet. Som vi tar för givet när det fungerar och som kan skapa så mycket ångest…

Vad är mina kriterier för en bra sömn?
Kallt i rummet
Mörkt
Tyst
Tjockt härligt varmt täcke
Två kuddar. En till huvudet – en till magen. JA, det är så ljuvligt att ha en extra kudde vid magen så att jag kan ligga på både sidan och magen samtidigt. Insåg detta när jag var gravid, för att avlasta den växande magen. Nu efter graviditeterna är det minst lika härligt.

Så varför skriver jag detta inlägget? Jag borde ju ha de allra bästa förutsättningarna för underbar ostörd sömn. Ja, om inte det berodde på….

Min älskade minsta lilla torterare… Han som är snart 2 år. Som har krävt en plats nära nära och fått det. Med detta lilla sista barn så har jag liksom inte alls kunnat se till att han sover i sin egen spjälsäng, i sitt eget rum… Han har velat vara nära och mitt hjärta har sagt att det är rätt sak att göra att låta honom vara nära. Jag trodde i min enfald att efter 1 år skulle vi iaf få ordning på sömnen… Men icke… Nu börjar jag faktiskt bli ganska trött.

Skriver inte detta för sympati eller gnäll. Skriver för igenkänning. Igår när jag la mig tänkte jag på det. Hur jag anpassar mig för denna lilla torterare…

Igår när jag kröp ner i sängen så insåg jag att jag tänkte: ”Jag passar på att ligga på höger sida för när som helst kan han vakna och då måste jag sova på vänster sida resten av natten och hålla honom i handen.

Vi har nämligen nått någon slags kompromiss? Han sover på sin egen madrass. Vi har alla lagt våra madrasser på golvet nu. Så nu har vi 4 90 cm madrasser på golvet. En till Nils, Två till oss vuxna och en extra om ngn av de stora har en mardröm… Men han vill inte riktigt finna sig i att sova 5 cm från mig på sin egen kudde… Han små ljuvliga mjuka och lena händer och fötter kommer krafsandes och letandes på natten på hela mig. De letar efter en hudficka som är så stor att han kan trycka in sin hand och fot i den. Jag har ingen sån…. Så händerna letar vidare över ansikte, armhåla… jag vaknar såklart, tar hans hand och säger att du får ligga på kudden, vi håller handen. Ibland är det ok, men oftast är det inte ok. Han sliter ut handen ur min och fortsätter sin färd. Jag blockerar med kuddar, det hjälper inte. Den där lilla lilla foten och tårna letar sig under kudden och in till mig. De där lena mjuka händerna och fötterna verkar på natten förvandlas till små sylvassa klor som letar sig in. Hur är det liksom ens möjligt?!

Vid 3 års ålder måste det väl ändå vara så att han sover största delen av natten i ett sträck?! …snälla… låt det vara så….

Alla har lika mycket tid?

Det slog mig höromdagen av att tiden är lika för alla. Alla har 24 timmar till förfogande varje dygn. Tänk vad jämlikt ändå?

Ok, jag är mycket väl medveten om att alla inte har samma förutsättningar att nyttja tiden. Vissa är sjuka, vissa har fysiska hinder som gör att även om dygnet har 24 timmar så finns det ingen möjlighet att ”nyttja” dessa timmar som individen vill.

Om vi för ett ögonblick smalnar av vår tanke till alla andra som faktiskt har de fysiska och mentala förmågan att nyttja sin tid. Är det inte då faktiskt väldigt jämlikt att vi alla har lika många timmar att tillgå?

Min första tanke var att jo så är det ju.

Fast, det räckte att ägna tanken några minuter så insåg jag att nej, så är det ju inte. Även om alla har 24 timmar så har inte alla den fria viljan att spendera tiden som de själva vill. Jag är ju verkligen en anhängare av att ta ansvar för sitt eget liv och inte hamna i en offerkoffa. Men i många fall så handlar det inte om att inte ta ansvar eller se sig själv som ett offer. I många fall så handlar det om överlevnad, strutkurer som inte kan brytas av individen själv och förutsättningar som gör att det inte går att bryta sig ut.
Om jag blicker utanför min priviligierade tillvaro och min umgängeskrets så är ju världen så mycket större än så. I många länder är fattigdomen extrem, det finns inget annat väl än att ägna de flesta timmar på dygnet åt att hitta mat och vatten för överlevnad, eller i vissa kulturer är tex kvinnor så styrda och förtryckta att det inte finns realistiska möjligheter för dem att själva bestämma över sin egen tid. Exemplena går att göra en lång lång lista av.

Så jag tar tillbaka det där med att det är jämställt att alla har 24 timmar på dygnet att disponera. Å ena sidan kan det tyckas så. Men vi en andra blick så är frågan betydligt mer komplex än så.

Behandla mig inte annorlunda för att jag är kvinna

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag har läst massor av texter idag. Om vad dagen betyder för enskilda kvinnor, varför dagen skapades, vad vi kämpade för i Sverige när dagen startades. Hur den har utvecklats olika i olika länder.

Jag tycker att det är en viktig dag. Inte av anledningen att jag vill bli särbehandlad en dag, ha män som säger ”grattis” som är ”extra trevliga”, jag vill inte få presenter. Jag tycker att det är en viktig dag för att jag INTE vill bli behandlad annorlunda för att jag är kvinna.

Jag vill bli behandlad precis på samma sätt som alla män.
Jag vill bli lyssnad på pga min kompetens, erfarenhet och kunskap, inte för mitt kön.
Jag vill bli ha samma lön som män med samma kompetens och yrke.
Jag vill förväntas leverera samma sak som män
Jag vill bli bedömd för vad jag gör och för mina handlingar, inte för mitt yttre.
Jag vill slippa känna krav på att jag skall anpassa mig till en mall eller norm.
Jag vill kunna ta lika mycket plats i ett rum.
Jag vill ha samma karriärmöjligheter som män
Jag vill känna mig oberoende, stark och kompetent.

Jag har två söner och en dotter. 
Jag vill att min dotter ska ha samma möjligheter som mina söner.
Jag vill att mina söner ska lära sig att ha nära till gråt, känslor, empati, omhändertagande.
Jag vill att min dotter ska veta att hon får vara bullrig, skrikig, bråkig, smutsig, precis som hon vill.

Jag är vuxen. Det ligger numera i mitt eget ansvar att försöka påverka och förändra. Att utmana mina egna bojor som kommer från min uppväxt i det Sverige som var och som är nu.
Det är upp till mig att inse att jag duger precis som jag är. Att jag inte behöver se ut på något visst sätt. Även om jag dagligen matas med bantningstips, kom i form tips, klädtips, sminktips, hårtips. Jag är vuxen och jag kan skita i precis allt det. Jag kan försöka påverka andra. Min självkänsla ligger inte i om jag tar på mig mascara på morgonen eller ej. Men tro det eller ej, det har tagit flera år att känna så. Nu känner jag så. Det finns så många fler saker att utmana och ta tag i.

Jag är vuxen, jag har barn. Jag och alla föräldrar har ett ansvar att inte lägga våra skeva normer och ideal på våra barn. Jag vill att mina barn ska veta att de duger precis som de är, hur deras yttre än ser ut, jag vill att de skall veta att de får uttrycka sig, att de kan åstadkomma precis vad de vill.
Vi pratar ofta om att den enda skillnaden mellan pojkar och flickor är könet, att annars spelar det ingen roll, att man tycker inte saker automatiskt bara för att man är pojke eller flicka. Jag vill inte sätta mina barn i ett fack. Jag vill att de skall få vara som de är, utan att begränsa sig. Känsliga, empatiska, starka, envisa, snälla, omhändertagande. 

Jag tillhör ett starkt släkte.
Jag föder barn, jag ammar barn,
Jag klarar av år utan sömn samtidigt som jag klarar av att jobba, hålla koll på logistiken hemma.
Jag jobbar hela dagarna, jag jobbar hela kvällarna
I get shit done!
När jag blir kränkt eller orättvist behandlad tar jag inte till våld, eller blir aggresiv och stalkar. Jag ruskar av mig det och går vidare.
Jag vaktar min familj, mina barn och min man. Den som rör min familj får med mig att göra.

Jag har kvinnor före mig att tacka för att jag får rösta, för att jag kan välja vilken utbildning jag vill, för att alla yrken är öppna för mig, för att jag kan vara föräldraledig och ändå ha ett jobb kvar, för att jag kan lämna barnen i tryggt förvar på förskolan och jobba, för att jag kan vara självständig och oberoende, som såg till att inkludera pappor i föräldraskapet, för att pappor också får lov att vara mjuka och empatiska och föräldralediga. Alla dessa kvinnor som gick före mig, som gjorde det möjligt för mig att vara där jag är idag. Ha ett liv där jag inte varje dag behöver kämpa för min överlevnad, för att vi har kommit så långt. Ni, alla dessa starka kvinnor före mig.

Nu tänker jag göra mitt yttersta för att inte göra er besvikna, för att se till att nästa generation kvinnor och män skall ännu mer kunna leva sida vid sida med stor respekt för varandra och till varandra.