Kategoriarkiv: Familj

Nils 1 år

Hipp hipp hurra! 🎈🎉

Idag är det Nils födelsedag. Ett år…. Ja, jag kommer skriva det… så fort det har gått!

Passande nog är vi i Thailand och här är det inte bara Nils födelsedag. Det är även det Thailändska nyåret, Songkran. Så idag har det firats hela dagen med vattenkrig på de allra flesta ställen. Många restauranger och butiker är stängda idag och de som har öppet har öppet extra länge för att alla skall kunna fira riktigt ordentligt.

Vi har tagit det ganska lugnt idag. Vi la nivån på dagen så att den skulle tillfredsställa en liten 1 åring och hans storasyskon. På morgonen när han kom upp hade jag pyntat med ballonger modell jättestora 🎈och de tyckte han var himla festliga! Det blev många kommentarer och massa pekande på dem från födelsedagsbarnet. Sen blev det glasstårta, sång och presenter. Bästa presenterna var ballong från William och ett kort från Viola. När firandet var klart begav sig de stora ut på vattenkrig i flera timmar. Så roligt de har haft idag.


En lyckad dag helt enkelt. Nu sitter jag här och skriver och lugnet har lagt sig i huset. Alla fyra barnen sover (kusin Jamie är här också) och jag sitter och skriver. De andra tre vuxna är ute och fortsätter fira nyåret, Songkran men på lite mer ”vuxet” vis. Vet inte om det blir mer vattenkrig för dem, men det skulle iaf bli drinkar….

Jag tänker mest på tiden, på hur det var för ett år sen. På den natten när värkarna startade och Nils såg dagens ljus för första gången. Hur smärtsamt det var, hur underbart fantastiskt det var.

Jag vaknade kl.01 ca av att värkarna satt igång. Hade haft mycket förvärkar dagarna innan så jag var ju inte säker. Men efter en timme var jag säker och väckte UB. Sa att det har startat, jag går och tar ett bad. Gick till badrummet och tappade upp vatten. 15 min senare ca kom UB in och satte sig och sa att vi kanske skulle ringa mamma och pappa som skulle passa William och Viola. Jag tyckte att vi kunde vänta lite, men UB stod på sig. Det gick ju så snabbt med Viola. Värkarna började komma tätt, knappt 2 min mellan. Så jag ringde och väckte dem. Försökte slappna av i badet. Halv tre kände jag något konstigt och det hördes ett högt klick. Insåg att vattnet gick. Tänkte att oj! Det är nog dags att ta sig upp ur badet och klä på mig för att kunna åka in till sjukhuset. Ringde igen, och sa att nu innebär nu…. 03:15 var äntligen mamma och pappa hos oss, vi väntade i köket, hade sagt hej då till spända och lite ledsna storasyskon och jag hade nu rejält ont och värkarna kom väldigt tätt. Som tur är har vi knappt 10 min till sjukhuset. Vi körde genom ett tyst Varberg och parkerade. Man går in genom akuten och upp för en trappa för att sen gå igenom en lång korridor med en navelsträng ritad på väggen som slutar vid förlossningen.
Vi ringde på och blev insläppta, nu var klockan ca 03:30. De ville visa in oss i ett väntrum, men UB sa att sist tog det 40 min…. Så jag fick ett förlossningsrum och väldigt snabbt blev det väldigt intensivt. Fick på mig undersökningsutrustning som de tack och lov tog bort sen då jag bad om det. Tyvärr fick jag inte heller denna gången bada då vattnet redan hade gått. Jag hade tänkt att jag skulle försöka att bara andas och använda mina meditationstekniker, men kände att jag behövde lustgasen. Smärtan kidnappade min kropp och jag kunde inte riktigt slappna av i det. Däremot så var det iaf uppehåll på någon minut mellan värkarna vilket var väldigt positivt. Det var det inte med Viola och det var jobbigare. Tror dock inte att lustgasen hjälpte så mycket för man skall andas och hålla andan när man använder den och då spände jag mig ännu mer, vilket jag tror ledde till större smärta.

Minns att när jag skulle krysta så var det minst smärtsamt om jag liksom knep ihop benen… Men då kommer det ju ingen bebis så det ville barnmorskan att jag skulle sluta med och försöka göra mig tung istället. Men det var så otroligt smärtsamt… Allt gick dock jättebra och 04:30 var Nils född. Det allra bästa ögonblicket var när barnmorskan fick kontakt med mig mitt i all smärta och sa ”titta ner nu så ser du hans huvud, han är på väg till dig”. Den synen, den kommer jag aldrig glömma. Det var så coolt, så fantastiskt, så magiskt. Det gav mig den styrkan jag behövde för att göra sista biten med positiv inställning. Han kom ut skrikandes och jättearg. Med en väldigt lång navelsträng. Så denna gången var det inga problem för mig att få upp honom på magen innan navelsträngen var kapad. Vilket innebar att jag också för första gången fick klippa av navelsträngen själv. Vilket jag velat ändå sen William föddes. Helt enkelt en väldigt bra sista förlossning.

Nu har vi varit i symbios i ett år Nils och jag. Vi har varit så nära så nära. Första tre månaderna så bodde han nästan hela tiden i en sjal på mitt bröst. Så mysigt, så smidigt och så tryggt. Amning har fungerat jättebra, han har blivit en glad och pigg liten individ som är väldigt nyfiken på världen. Han älskar sina syskon så mycket, de är så roliga!

Här i Thailand har han tagit sina första steg och nu går han runt hela dagarna och hittar på bus och pekar på saker och pratar om saker. Just nu är det bästa att välja ut en bok, komma och backa intill och sätta sig i knät för att få bläddra och höra någon läsa ur boken.

Han har dock några förbättringspotentialer som jag inte får så mycket gehör för… Sova på nätterna…. Det är inget av våra barn som har tyckt att det är kul…. Samt så bits han och skallar sina syskon om de gosar med mig för mycket eller om han blir sur på dem. Det är saker som inte kan fortgå….

Grattis kära Nils! Vi är så glada att du kom för ett år sen och fulländade vår familj.

Fullt hus

Bloggandet har inte riktigt hunnits med de senaste dagarna känner jag. Märklig känsla när ingen av oss jobbar och vi bara är lediga hela tiden. 😄

Men orsaken är bara positiv så det gör inte så värst mycket tänker jag. För er som undrar hur vi har det så har vi det jättebra! Dagarna är väldigt lika varandra och än så länge har vi bara gjort en enda utflykt hela familjen. Det var till Old Town under Lanta Lanta festival. Supermysigt och roligt. Får bli ett eget inlägg om det om jag hittar några fina bilder därifrån.

Orsaken till det utebilvande bloggandet är att vi har fått besök från familj och vänner. Kan ni tänka er, vi fick spontanbesök hit till Thailand! Av UB:s syster med familj. De bestämde sig och åkte dagen efter. Undra om det inte är ett väldigt bra sätt att resa på. Ingen tid för grublerier, långa listor och höga förväntningar. Packa och åka… Inte nog med det så har vi just nu också andra vänner här nere. Nämligen härliga Frida med familj som har en liten Hedda som är lika gammal som Nils. Eller, hon fyllde 1 år i måndags! Det firade vi med strandhäng, roliga överraskningar till barnen som Frida hade fixat från Sverige och med en avslutande middag på Time for lime. Ett härligt ställe med supergoda drinkar och en mumsig avsmakningsmeny av klassiska Thailändska rätter.


På söndag kommer mina föräldrar ner för att vara med oss här i två veckor och sen så löser Nathalie, Jamie och Tobbe av dem. Vi har med andra ord gäster ett tag nu. Det innebär förhoppningsvis att vi ger oss iväg på några utflykter och att vi får mysigt sällskap samt kanske en eller två kvällar med barnvakt för romantisk middag vid havet. 😍

Children of the forest

Svenska skolan Sanuk här på Koh Lanta stöttar en organisation som heter CHildren of the forest. Det är ett barnhem i norra Thailand nära gränsen till Burma med föräldralösa barn. Hela skolan hade engagerat sig. Barnen hade olika aktiviter för varandra och föräldrarna som de tog betalt för, föräldrar hade bakat och fått sponsrad fika att sälja och det var en utlottning med fina priser från lokala företag.

En mycket lyckad och rolig eftermiddag där alla pengar gick till denna organisation. Det roligaste var att se barnen engagera sig, prata om det innan och efter och berätta om vart pengarna kommer gå och vad som kommer hända.

Än så länge är jag väldig positiv till skolan då de jobbar aktivt och engagerat med allt de tar sig för och barnens vardag fylls av så mycket mervärden än ”bara att lära sig sina ämnen”. Jag tror verkligen att detta är något barnen kommer ha med sig i sina ryggsäckar som en otrolig tillgång när de kommer hem.

En månad

Nu har vi varit i Thailand i en månad! Gahhh! Så fort det går. Innan jag åkte så funderade jag på hur det skulle kännas med just tidsperspektivet. Innan när vi har varit på semester i två veckor så har det känts så lagom och det har varit med glädje som vi har åkt hem igen. Laddade med energi och en känsla att det har varit härligt med semester och härligt att vara hemma igen. Hur skulle det bli att vara borta i 3 mån? Det kändes så länge.

Hur känns det nu då? Efter en månad. En tredjedel av tiden. Så fort det har gått! Jag känner inte någon hemlängtan alls. Visst, jag har en vardag hemma som jag gillar jättemycket. Men här är vardagen minst lika härlig. Här är varmt, vackert, vi är hemma både jag och mannen och vi har massa tid tillsammans. Vi kan träna varje dag, vi badar varje dag, vi äter ute nästan varje dag, vi har en fantastiskt vacker omgivning. Barnen gillar skolan, har fått vänner och går och sjunger på Sanuk sången flera gånger per dag. Jag är helt övertygad om att Nils också njuter. Han har massa tid med mamma, pappa och syskon. Jag kommer fortsätta att njuta av de kommande två månaderna och jag hoppas att vi ändå kommer känna att det är lagom att åka hem i början av maj.


De kommande två månaderna blir det mycket besök av nära och kära, det blir några utflykter. Vi tänkte att vi passar på att göra dem när barnen har påsklov och när vi ändå har besökare här. Jag hoppas att jag skall gå en matlagningskurs, taimaten är fantastiskt god och jag vill lära mig lite för att kunna fortsätta laga taimat när vi kommer hem.

Ännu en vecka och tacksamhet

Så är det helg igen. Vad fort det går! I vanliga fall när vi semestrar 2 veckor så vet jag att de där veckorna har känts som lång tid. Men nu, när vi skall vara borta så länge så har 2,5 vecka förflutit jättefort! Galet vad annorlunda det är när tidsperspektivet är annorlunda. Men samtidigt så var det så här jag hoppades att det skulle vara. Att vi skulle hitta vår vardag och rutiner som fungerar bra för oss här. Samtidigt som vi kan hitta på roliga saker också. Dessutom är rutinerna här inte alls som hemma. Här finns visserligen element som att handla, tvätta och hämta och lämna på skolan. Men även saker som ”vilken restaurang skall vi äta på ikväll”, yoga varje dag, springa på stranden, bada i poolen eller i havet?. Ja, såna härliga semesterinslag som nu är en del av vår vardag. Det är så lyxigt och härligt. Jag är så tacksam för att vi sitter här, att vi kan göra detta och att vi faktiskt kom iväg. Att drömen blev en plan, som sen sattes i verket och nu upplevs av oss.

Trots att jag idag sitter med helt uppätna ben efter en kväll på restaurang med klänning. Benen bränner, kliar och består av säkert 40 stora bölder av vad jag tror är myggbett. Ok, inte så kul. Men! Så tackam jag ändå är att vi är här.

På måndag bär det av till havs igen för dykning tillsammans med en kompis som är här i två veckor med sin familj. Skall bli så roligt! Jag sitter och hoppas på att få en lugn dag till havs så att jag kanske inte behöver kräkas upp allt som finns i magen…

Igår firade vi kompisen som fyllde 35 med bad vid deras strand, god mat, goda drinkar, kall öl och fantastiskt trevlig personal som lekte och busade med barnen. Vi satt i vilstolar med en kal drink och öl och såg på när solen gick ner samtidigt som barnen busade runt på stranden. Livet när det är som bäst!

Det är såna här dagar jag kommer minnas med värme i hjärtat när jag blir äldre. Det är jag säker på. Jag vårdar dem ömt i hjärtat och hoppas på att jag kan plocka fram dem många gånger och bli glad av minnet.


Ok, mycket sentimentalitet nu. Men det är verkligen inte svårt att vara tacksam här.

Nu har vårt äventyr börjat

Idag är det fredag och vi har varit i Thailand sen i onsdags kväll. Äventyret har börjat! Resan gick över förväntan. Jag vet inte om det har med inställningen att göra eller om det bara gick bra helt enkelt. Vi hade iaf valt att flyga rutten Landvetter-Frankfurt, Frankfurt – Bangkok och Bangkok – Krabi. Den långa flygningen hamnade nattetid och Nils sov totalt 8 av de 11 timmarna i sin babybasinett vi beställt på planet med bara en amning mellan. Alltså en av de bättre nätterna totalt i hans liv! De stora barnen sov också större delen av flygningen i sina säten. På flygplatserna och de andra flighterna skötte sig William och Viola exemplariskt. Det var med andra ord två positiva och glada föräldrar som landade på Krabis flygplats i onsdags kväll med sina 3 små guldkort. (Att resa med barn är minst lika effektivt som guld och platinakort… vi fick alltid gå på bland de första…)


Från Krabis flygplats hade vi bokat en minibuss med barnstolar som skulle ta oss till vår villa på Southern Lanta. Det tog dryga 2 timmar. Även här gick resan jättebra. Barnen sov i stort sett hela vägen. Sen onsdagskväll anlände vi till vår villa och blev insläppta och visade det viktigaste innan vi kunde börja packa upp och hitta lite mat att äta.

Tidsförskjutningen har dock varit svår för Nils. William och Viola har anammat den bra, lite extra kvällspigga är de allt men de kan vi ju unna oss när vi är här och när skolan kommer börja först 8:30 på måndag. Nils däremot var vaken till 02 första natten och igår somnade han vid 23:30. Förhoppningsvis är det på banan om några dagar.

Igår ägnade vi dagen åt att utforska vår nya omgivning, besöka Sanuk, den svenska skolan som William och Viola skall gå på.


 Nils är nog ganska påverkad av värmen och tidsomställningen och har varit gnällig nästan hela dagen. Vilket inte är helt likt honom. Han var dock som en solstråle när vi doppade oss i poolen!
Enda molnet just nu är att jag har blivit myggbiten på ganska många ställen av både dag- och kvällsmyggan. Trots smörjning och sprayning av myggmedel. Som tur är verkar barnen och Ulf-Björn klara sig med det vi har med hemifrån Sverige. Jag skall ge mig ut idag och kolla om jag kan hitta ett myggmedel till mig som är effektivt men ändå inte giftigt. Med tanke på att vi skall stanna ett tag så kommer det ju att bli endel myggmedel per dag. Samtidigt är jag nojig för denguefeber och vill såklart undvika det till varje pris.

Vill tipsa andra blivande Koh Lanta resenärer om en suverän Facebook grupp som heter ”Vi älskar Koh Lanta!”. Där finns massor av kunskap, massor av bra tips och saker som kan vara bra att veta innan och under resan.

Recept för lyckliga förhållande?

Har funderat endel på vad det är för saker som krävs för lyckliga förhållande. Såklart är ju vi alla olika så det finns uppenbarligen inte ett och samma recept för alla. Men jag tänker att det ändå kanske finns några ingredienser som alla behöver ha i sina recept. Såklart kanske mer eller mindre av ingredienserna.

Har ni sett på serien Dag som går på Netflix? Jag har precis avslutat den och jag kan ju konstatera att ingen av karaktärerna är mellanmjölk… Men ändå så tycker jag att Dag har en poäng och det är att han har behov av egentid. Iof har han extremt stort behov. Så stort att han inte kan tänka sig att bo ihop med sin älskade eller sina barn… Det kanske är till att dra det till sin spets. Men när jag tänker på det så tänker jag att det där med att kanske bo vägg i vägg i ett hus med varsin lägenhet eller liknande egentligen inte är en så dålig idé? För visst är det så att en av de vanligaste saker som par bråkar och tjafsar om är hur standarden skall vara i hemmet och vem som har gjort vad? Finns ju såklart andra alternativ till separat boende:

  • Hjälp i hemmet
  • Att komma överens om en standard hur hur städat/undanplockat det skall vara
  • Ett schema med vem som gör vad och hur ofta
  • mm

Om vi återgår till egentiden så tror jag att efter tjafs om hur det är hemma så är det här med egentid ett hett ämne. Helst om man har barn… Vem tränar mest, när kan jag träna, vem är iväg med vänner mm mm. Här tror jag iaf att det finns en avgörande faktor som är viktig. Funderade på den efter att jag lyssnat på podden Lillelördag. Anita Schulman har tydligen separerat från sin Calle. Hon beskrev i detta avsnitt hur skönt det var med varannan vecka livet. Att hon hade sina barn varannan vecka och att den andra veckan kunde hon jobba sent, vara spontan med vännerna, löka hemma, allt utan ett uns av dåligt samvete eller att någon hade synpunkter på vad hon gjorde med sin tid. Skall jag vara ärlig så är det en sak som jag har tyckt varit svårast med familjelivet. Att inte längre äga min egen tid. Att behöva anpassa mig och förhålla mig till flera andra som anser sig ha lika mycket att säga till om vad jag skall lägga min tid på som jag själv. Så är det ju såklart för alla. Men jag tänker att visst borde man iaf kunna få detta som Anita beskriver tillfredsställt på en rimlig nivå även om du är i ett förhållande? Inte skall väl lösningen behöva vara att ha varannan veckas liv?

Här tror jag faktiskt att jag har en nyckel som är bra för alla! Sluta med missunnsamhet! Om din partner skall iväg med vänner, ha egentid eller vad som helst så se till att inte skicka sms om hur jobbigt det är med barnen, hur trött du är eller något annat som får den andre att få dåligt samvete för att hen är iväg….När hen kommer hem igen. Var inte sur, tvär och suckande! Var glad för den andres skull och fråga hur det har varit mm. Vid frågan om hur du har haft det så bre inte på om hur jobbigt det har varit! För ärligt talat, hur kul är det att åka iväg om du hela tiden skall ha lite dåligt samvete för att du är iväg och sen mötas av ett åskmoln när du kommer hem?

Samma sak med jobb och träning mm som sker i vardagen. Om ni är överens och det är ok för dig från början. Var då inte sur när den andre jobbar länge, kommer hem från träningen eller något annat.

Som vid så många andra tillfällen funkar här: Behandla den andre som du vill bli behandlad/bemött (förutsatt att ni båda har behov av att göra saker var för sig…). Tänkt att du unnar den andre det och var givmild! Detta tror jag är en enkel och effektiv ingrediens som funkar i alla recept.

❤️❤️❤️

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.


Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. 💖

Snälla människor

Denna hösten har jag stött på så många snälla och hjälpsamma människor. Det är lätt att dras iväg i att världen är galen, det sker terrordåd, krig härjar och Trumph blir president. Så ur ett globalt perspektiv så har 2016 varit ett mörkt år.

Därför vill jag lyfta lite ljus också. Det är bara naivt att tro att det kanske väger upp hemska globala saker som händer. Så länge galna maktlystna män har makten på olika ställen i världen kommer miljontals människor att lida… Jag tänker inte ens försöka ge perspektiv på det…

Så jag håller mig till det lilla. Som har hänt i min närhet. Banala saker kanske kan tyckas. Men det tycker inte jag.

En kväll i november tror jag det var så promenerade jag runt i stan i väntan på att barnets gymnastik skulle vara slut. När jag gick tillbaka mot gympahallen och bilen insåg jag att jag hade tappat mitt körkort under promenaden! Jag gick tillbaka och letade men hittade det inte. Blev mest trött och lite orolig. Kändes olustigt att veta att någon kanske använder det som falskt id nu… En dag senare får jag ett meddelande via Facebook. Det är en snäll själ som har hittat mitt körkort och jag får tillbaka det! Tack! 💖

Min son köper ett tv-spel på en loppis. Han är superglad och vill testa det direkt när vi kommer hem. Han har lagt halva sin besparing på spelet. Så en väldigt stor investering för honom. Det visar sig att spelet är sönder. Jag blir ledsen och besviken över detta och efterlyser de som höll i loppisen på en Varbergs sida på Facebook. På några timmar är det över 60 personer som engagerar sig, delat inlägget vidare och tom erbjuder sig att ge ett likadant tv-spel till min son! Jag får genom dessa snälla människor hjälp att hitta de som höll i loppisen och allt löser sig med att jag får lämna tillbaka spelet och min son får tillbaka sina pengar. 💕

Det är två exempel på snälla, omtänksamma, givmilda människor som jag inte känner men som ändå utan att tveka har sträckt ut sin hand, gjort goda gärningar och hjälpt sina medmänniskor. Tack! 🙏

Med förhoppning om att 2017 blir det året då massor av goda gärningar blir som ringar på vatten, de förökar sig exponentiellt och kommer göra verklig skillnad i världen. Det måste bli en bra plats för alla våra barn att växa upp på!

Nu börjar det närma sig. Vår Thaimout

Nu börjar det närma sig. Det känns mer och mer verkligt. Skall bli så fantastiskt härligt! Vi förbereder och planerar.

Visumansökan är inlämnad. Biljetter bokade. Skola ordnad. Boende ordnat. De stora sakerna är klara och det känns fantastiskt bra.

Nu är det andra saker som får ta plats i huvudet. Drömmar om hur dagarna kommer se ut, hur det kommer vara att gå utmed stranden och ta ett dopp i havet tidig morgon. Hur den solmogna frukten kommer smaka att sätta tänderna i samtidigt som jag känner solen värma mig.

Jag funderar på hur soluppgångarna och solnedgångarna kommer se ut, om de är annorlunda mot här. Hur kommer stjärnorna att se ut? Hur kommer det vara att få promenera varje dag på stranden och känna sanden mellan tårna? Att varje dag ha massor av tid tillsammans med familjen.

Samtidigt som jag längtar massor så är även den här tiden innan avresan ljuvlig. Med alla drömmar, förhoppningar, fantasier och planering. Det ger också väldigt mycket glädje nu innan. För det är dubbel det där. Samtidigt som jag längtar till avresa så är det fantastiskt att ha äventyret framför mig.

Jag läser denna bloggen några gånger i veckan och mår bra för jag vet att snart är det där min vardag.