I veckan slogs jag av att mina ”värsta” konkurrenter sitter och gosar med mig i soffan varje kväll. Kanske inte just de två, men deras generation. Dessutom om man tänker globalt så har de också svåra konkurrenter i form av de små barnen som växer upp i tex. Asien. Men nu håller jag mig lokalt.
Anledningen till insikten var att William helt plötsligt satt och kollade you-tube på TV. Det är ju inte revolutionerande i sig. Men att han helt själv hade klurat ut hur det funkade och inte tyckte det var alls svårt eller konstigt. Han sa att ”jag bara tryckte lite där och där så funkade det, det var inte alls svårt”. Det kanske stämmer att Apple:s produkter verkligen är helt intuitiva… Han sitter och kollar you-tube klipp för att lära sig Mine craft bättre, han kopplar upp paddan till TV:n genom Apple-tv:n för att se bättre. Lätt som en plätt!
Tekniken är precis lika enkel för Viola som är två år yngre. När hon var 1,5 försökte hon bläddra i tidningar genom att dra med fingret över sidan… say no more… Nu låter det som att de sitter framför de burkarna hela dagarna, det gör de verkligen inte. Jag tror på det där med att det inte är bra för ögonen med för mycket, så användandet är begränsat. Men ändå så går det lekande lätt och det är den mest naturliga sak i världen.
För mig faller det inte alls lika naturligt. Jag gillar när tekniken underlättar för mig i vardagen och i jobbet, men jag har inte det brinnande intresset att utforska och lära mig massa runt omkring som de har. Får helt enkelt satsa på att jag kommer ha andra kompetenser också. Med detta sagt vill jag påminna alla oss/ni i tidigare generationer. Var snäll, ödmjuk och släpp fram de yngre. De har värdefull kompetens som du inte har och tillsammans blir ni otroligt mycket starkare än var för sig!
I slutet av Juli begav jag mig iväg på ett 10 dagars tyst meditationsläger i Ödeshög. Jag hade väldigt få förkunskaper och hade inte heller läst på om hur just denna meditationstekniken var. När jag anmälde mig var det mer, ”skall jag börja meditera och lära mig det så är det lika bra att gå all in”. Så som jag brukar göra helt enkelt. Prova ordentligt.
Min förväntan inför lägret funderade jag såklart på mer och mer när det började närma sig. Jag kom fram till att jag hoppades att jag skulle lära mig saker som jag inte visste att jag inte kunde, men som är bra att kunna. Precis som den där inlärningstrappan där man på första steget är omedvetet inkompetent, sen är man medvetet inkompetent, sen medvetet kompetent och till sist omedvetet kompetent. På sista steget är den en så naturlig del av en att man inte tänker på att man gör det. (Som att man tex. växlar när man gasar upp eller bromsar med bilen efter några år som bilförare).
Så mitt mål var helt enkelt att gå från omedvetet inkompetent till medvetet inkompetent och kanske i bästa fall på några sätt medvetet kompetent. Om detta var en teknik som kunde hjälpa mig eller om den kunde ge mig något, det visste jag inte. Men jag var fast beslutsam att prova.
Jag trodde att jag hade kunnat föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att sitta still och meditera totalt 12 timmar per dag, att vara tyst i 10 dagar och att gå upp kl. 04:00 varje dag. Men det var jobbigare, mycket jobbigare. Inte att vara tyst i 10 dagar och inte att gå upp kl.04. Det jobbigaste var att hitta motivation att sitta och meditera så länge varje dag och att bestämma sig för att försöka sitta still och ignorera de obehagliga förnimmelser som uppkom av det. Det var verkligen hårt arbete att orka fokusera. Att inte sväva iväg i tanken. Många gånger tänkte jag att jag undrar vad jag har gett mig in på, borde jag inte åka hem… Men jag är ingen person som ger upp, det är inte synonymt med mig… Så jag fullföljde och det är jag jätteglad för att jag gjorde. För det gav mig verkligen häftiga upplevelser som öppnade en dörr. Nu vet jag vad jag kan åstadkomma helt själv, genom att fokusera, skärpa sinnet och bestämma själv vad jag låter påverka mig eller inte. Det är precis det som står i många av de böcker jag har läst, bland annat Robin Sharmas böcker om sin munk. Men det var en enorm skillnad här, för nu fick jag tvinga mig själv till att inte bara förstå och tycka att det är vettigt intellektuellt utan också uppleva det rent fysiskt. Det hjälpte iallafall mig att förankra det på ett sätt som inte går genom att bara läsa böcker.
Min tanke flera gånger var att alla borde prova detta! Alla människor kan nog få ut något av det. Jag tänket också flera gånger att det är helt galet att vi inte har det här i skolan! Starta dagen varje morgon med att i 10 min fokusera på andningen, sitta stilla och lyssna på sin egen kropp.
Om du tänker åka så är mina tips:
1. Läs på innan så du vet vad det handlar om
2. Bestäm dig
Jag var på Astrid Lindgrens värld för ett tag sen med barn och syster. Vi stannade kvar en dag extra och tog oss till Astrid Lindgrens Näs. Där var mycket intressant info om hennes liv och en utställning om Krigsdagböckerna som hon har skrivit. Hon skrev dagbok under hela andra världskriget, klistrade in artiklar och gjorde analyser och reflektioner. Detta blev boken Krigsdagböcker 1939-1945. Hon jobbade på ett hemligt jobb med att gå igenom post för att säkra att ingen hemlig info läckte ut från Sverige. Detta gjorde att hon också fick ta del av många öden och insåg kanske mer än andra hur illa det tex var för judarna i Europa.
Krigsdagböcker är en riktigt bra bok. Inte nog med att Astrid Lindgren skriver väldigt bra, detta är innan hon blev författare och förutom att det är väldigt intressant med hänsyn till vad som hände i världen under denna tid så berättar hon om det på ett fängslande sätt och hon ironiserar över dessa maktens herrar på ett bra sätt.
Man får också följa med och får glimtar i hennes privatliv under dessa åren och det är under dessa åren som Pippi Långstrump blir till. Hon börjar berätta om Pippi för sin dotter Karin när hon ligger sjuk 1940 tror jag att det var. 1944 får Karin ett nedskrivet manuskript på sin födelsedag. Astrid bestämmer sig för att skriva ner det när hon har stukat foten och ligger till sängs i 3 veckor. Bonnier refuserar manuskriptet och det ges ut 1945 av Rabén och Sjögren. Måste vara ett av Bonniers största misstag…
Hur som helst så fick detta mig att tänka på en sak. Jag läser just nu Pippi Långstrump för Viola och igår läste vi om när Pippi går på cirkus. Ni kan ju alla berättelsen om hur hon brottar ner Starke Adolf och hur ynklig han framstår. Detta skrev hon mitt under andra världskriget. Inte kan det vara en slump att han heter Starke Adolf?
Semestern är här för många och för många står den för dörren om någon vecka. Vad planerar vi inför semestern? Resor, aktiviteter med barnen, simskola, dagar på stranden, vandringar, jordgubbsplockning och härliga grillkvällar.
Saker skall packas, bokas, koordineras, synka kalendrar, tvättas, inhandlas mm mm. Vid första tanken så känns semestern väldigt avkopplande och olik jobbet? Men vid närmare eftertanke så är det inte helt olikt jobbet. När det kommer till ledarskap då? Tar även det semester? Jag skulle vilja säga tvärt om, när semestern infinner sig så är det fler av oss som behöver utöva ett gott ledarskap hela dagarna, mycket mer och intensivt än vad vi behöver göra på jobbet. Vi som har barn umgås med dessa underbara själar hela dagarna och kvällarna tillsammans med olika aktiviteter.
försök undvika ett Karlsson på taket ledarskap om det går
Visst är det fantastiskt på många sätt. När dagen förlöper så finns inte mycket tid över för att tänka sig bort eller grubbla över framtiden eller dåtiden. Att leva i nuet är våra barn duktiga på att låta oss öva på. När de sen har lagt sig, mycket senare än vanligt, när solen står lågt och vinden har lagt sig. Då kan jag ta semester från ledarskapet också, då vill jag sätta mig i den sköna stolen, blicka ut mot horisonten, lägga upp fötterna och andas! Det bästa är att dessa så helt olika ögonblick och situationer hänger ihop. Det ena går inte att få utan det andra. Det är det jag gillar allra allra mest!
Efter tre dagar på minimal yta med en hög intensitet är vi alla trötta och lägntar hem till lite lugnare tempo. En av Ub:s kompis sa att minst hälften av alla dagarna på semestern ska vara oplanerade. för vila och spontanitet. tycker det låter som en bra regel.
Så svårt det verkar vara för vissa att säga förlåt, att be om ursäkt när de har klivit fel, sårat någon eller sagt något dumt. Jag förstår ärligt talat inte hur det kan vara så svårt. Det är en mening, ”jag ber om ursäkt” eller ännu lättare, ett ord, ”förlåt”.
Dessutom är det ju så att ibland så råkar vi ju såra någon utan att det är vår mening. Då borde det ju vara ännu lättare att be om ursäkt. För har du dessutom inte haft en intention att såra någon men det ändå blev fel, vill du då inte be om ursäkt?! I min värld så är det självklart. Inte nödvändigtvis för det du sa, det kanske behövde sägas. Men kanske för hur du sa det om det råkade såra mottagaren.
Enligt mig är det en av de enklaste saker du kan göra som ledare som tar dig längst. Det visar så mycket.
* Att du inte är felfri
* Att du vågar stå för dina fel och brister, dina grodor
* Att du vill andra väl
* Att du lyssnar på feedback
* Att du tar ansvar för att din kommunikation
* Att du har självinsikt
Och som allt annat som i princip är självklart. Det är inte svårare här än att tänka efter mottot, ”jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad”
Jag behöver väl inte säga att detta är bara för ledare. Det gäller såklart alla, arbetskompisar, familjemedlemmar, vänner mm. Det är både svårt och lätt att vårda sina relationer.
Detta hände mig i veckan. Jag kände mig besviken på ett bemötande jag hade fått. Jag gav personen i fråga feedback och berättade hur jag kände. Personen svarade med att känna sig väldigt förorättad, tyckte att jag hade helt fel och att jag kände på fel sätt. Intressant tänkte jag, hur kan hen veta att min känsla och upplevelse är fel. Möjligen att hen inte menade att det skulle bli så, men likväl blev det så och jag tog åt mig. Händelsen slutade med att vi pratade med varandra och jag bad om ursäkt för att jag under konversationen någon dag tidigare hade uttryckt mig klumpigt, tänkte att det kanske är lättare för hen om jag börjar med att visa mig ödmjuk och stå för det jag tyckte att jag hade gjort fel. Men nej, personen svarade med att hålla med om att jag hade gjort fel, men sen när jag återigen berättade att jag hade tagit illa vid mig och förväntade mig ett annat bemötande fick jag återigen bara ett svar att jag trodde att du fattade det…
Tänkte på detta idag. Det är ju såklart inte upp till mig att ta ansvar för någon annans handlingar. Men jag sa iaf vad jag tyckte och jag stod för det jag hade sagt och jag lät inte hen klanka ner på mig eller trycka på mig några åsikter som inte var mina. Hade såklart kunnat göra vissa saker annorlunda. Det gör jag nog nästa gång. Men jag kommer inte sluta med att säga ifrån när jag tycker att någon beter sig illa mot mig. Det är jag stolt över. Jag vet iaf att jag har lärt mig något, om vad jag kan göra bättre och mer om hur andra kan reagera… Det är intressant med mänskliga relationer. Väldigt intressant.
Ni kommer väl ihåg alvedonreklamen med den stora hunden som skyddar den lilla hunden från regnet? Jag kom att tänka på den när jag lyssnade på boken ”De förklädda flickorna i Kabul! Skriven av Jenny Nordberg. Varför då? Jo, för det var en så central del i boken som handlade om makt. Alla stora har ju såklart inte makt, men det blev iaf min tankekoppling. Är man stor och/eller har man makt ska man vara snäll.
Boken tycker jag att alla ska läsa! Den handlar om hur livet i Afghanistan är för väldigt många personer. Den handlar om några kvinnor som alla har olika liv och livsöden, men en sak gemensamt. De har inte velat nöja sig med att vara en handelsvara, en ägodel som först ägs av sin far och sen sin man, ett kärl som bara är till för att föda fram arvingar (absolut minst 1 pojke), en person som inte får säga till om något gällande sitt eget liv. De har också gemensamt att de under några år har varit förklädda till pojkar. Också det av olika skäl, vissa för att föräldrarna inte har någon son och de måste ha en son för att vara respekterade. Då är det bättre med en förklädd flicka än inget alls. Vissa för att de behövde hjälpa sina föräldrar att arbeta och det går inte för sig att flickor vistas utanför husets väggar.
Denna boken hade så mycket viktigt att berätta att min recension av boken skulle bli alldeles för lång. Jag säger det igen, läs den!
Det som fastnade mest på mig var när författaren gjorde liknelser mellan Afghanistan och väst. Att det fortfarande i USA finns yrken inom armen (iaf när boken skrevs) som inte är tillåtna för kvinnan. Pga, känslighet, styrka… Författaren frågade kvinnorna i boken varför de ville klä ut sig, varför vissa inte gick tillbaka till att vara kvinnor när de blev vuxna. De sa att för dem handlade att vara man om en sak, makt. Jämställdhet vore att de också fick makt. Såklart är det så, inte bara i Afghanistan, även här i Sverige, över hela världen. Mer eller mindre.
Så när kommer de som har makt att frivilligt lämna ifrån sig en del av den för att låta de med lägre makt komma fram? Inte är detta en fråga om bara jämställdhet mellan könen. Det är ju såhär överallt, på många fler sätt i många olika konstellationer. Män har makt över kvinnor, vuxna har makt över barn, människor har makt över djur, rika har makt över fattiga…
Det fick mig också att fundera på det här med könsroller. Författaren sa också att för länge sedan var det inte så viktigt att klä sina små bebisar i blått eller rosa för att visa könet. Att bebisar kläddes i vita kläder med spets mm. Att rosa tom var en manlig färg innan man började klä flickbebisar i den. Finns det egentligen någon mer skillnad mellan oss än just våra roller när det gäller fortplantning? Jag tänkte, ”Finns det en enda viktig anledning till att sätta in oss i olika könsroller?” Jag kom inte på EN ENDA anledning…. Kommer du på någon?
Varför kan vi inte bara få vara den vi är? Få göra det vi intresseras för? Hjälpas åt i framtiden när vi hittar en partner med våra gemensamma åtaganden? Vissa säger att det finns kvinnliga och manliga egenskaper mm. Hur vet vi hur mycket ”man föds med” och hur mycket som är vår sociala prägling. För visst börjar det väldigt tidigt.
Jag tror att nästan allt det här går att summera med makt. Jag hoppas att jag under min livstid kommer få uppleva att vi går mer och mer mot att de som är stora är snälla. Att de med makt är snälla mot de med mindre makt och att de lämnar ifrån sig av sin makt till förmån för att fler skall få det bättre. Men för att det skall bli så tror jag att en sak är viktig och måste inses, att de som har det bättre nu pga mer makt inte kommer få det sämre för att andra får det bättre. Vi kan alla få det bra utan att trycka ner någon annan på vägen. Det tror jag på iaf.
Wilma är snäll mot Wilma och bär hennes keps på väg hem från förskolan
Nu är framtidens kvinnliga ledares lista rankad och nummer 1 blev Lina Jorheden, landschef östra Afrika, Atlas Copco. Stort grattis!
Det har varit en väldigt rolig, givande, tänkvärd och inspirerande dag! Jag tar med mig massor av bra anteckningar och planer hem på vad jag skall göra för saker framöver för att förverkliga mina olika målsättningar. Samt så är jag berikad med massa nya kontakter och inspirerande samtal. Så många duktiga och coola och tuffa unga kvinnor det finns i Sverige!
Idag var det en tidig morgon. Nu bär det av till Stockholm för att delta i lunchseminarie, föreläsningar och träffa många andra fantastiska och inspirerande personer. Det är dags för att utse framtidens kvinnliga ledare 2015. Ledarna gör detta för sjunde året tror jag det var. Tar fram en lista med 75 kvinnor som rankas som framtidens kvinnliga ledare. Detta är fjärde året jag har äran att få delta. Samt det näst sista. Om det blir nästa år vet jag ju såklart inte. Men maxålder. Är 36 år. Nyss fyllda 35 kommer jag alltså att vara en av ”gamlingarna” i gruppen.
Skall hur som bli väldigt trevligt och dessutom toppas dagen med att jag får nöjet att träffa brorsan som envisas med att bo på östkusten. Märkligt att Scania tydligen är en så bra arbetsgivare… Bra dock att det finns sovplats när jag besöket huvudstaden.
Från tåget på morgonen. Det var verkligen en härlig dag med massor av sol!
Jag har varit helt inne i tentabubblan senaste veckan. Såg precis nu att jag har varit väldigt dålig på att uppdatera. Men nu behöver jag en liten tenta-paus. Så då tänkte jag passa på att berätta om min senaste föreläsning jag hade som var i härliga Helsingborg!
Miljöförvaltningen hade kick off och de hade bjudit in mig för att prata om fokus på kärnverksamheten och resonera kring alla verksamheters allra viktigaste tillgång och hur man gör för att få ut så mycket som möjligt av den tillgången. (Såklart vet alla att jag menar vi människor som jobbar i organisationen)
Jag fick nöjet att först vara med i 1 timme och lyssna på deras planer för 2015. De var väldigt duktiga och jag blev otroligt inspirerad. Kände att, här skulle vara roligt att jobba och nu skall jag maila Miljöförvaltningen här i Varberg och fråga vad deras planer är för det vill jag veta.
Dels så hade de lagt upp timmen på ett proffsigt sätt där de varvade film, prat och delaktighet från många. Samt att de använde kommunikologi-verktyg och förankrade känslor till framtida målbilder för alla. Många bra knep som jag tar med mig.
Men inte nog med det, när de presenterade vad de skall lägga fokus på 2015 så kände jag att, ”åh, vi skulle bott kvar i Helsingborg”. Det är ett härligt problem att jag kan gilla två städer så mycket. De skulle satsa sin tid på att utbilda handlare och restaurangägare på att bli mer medvetna om förpackningar och plaster, de skulle göra kontroller och hjälpa till att förbättra boendemiljön för invånarna, de skulle satsa på att förbättra miljön för barnen i skolan och förskolan och massa andra bar initiativ som jag verkligen kände var helt rätt. Mycket nytta för skattepengarna i Helsingborg!
När det var min tur så var det faktiskt ganska lätt att knyta ihop det som de hade sagt med det jag ville säga. Jag kände iaf att det hängde ihop och att de på många sätt jobbar så som jag tycker skapar engagemang och delaktighet som sedan leder till bra resultat.
Idag tyckte jag att det var dags att städa på barnens rum. Det är ju inte en sådär jättespännande aktivitet som föranleder massa hurra rop. Men det var ändå helt ok. Jag fokuserade idag på att städa med William på hans rum. När vi startade fanns det verkligen saker överallt. Saken är den att min kära son gillar att spara på allt och han vill inte slänga något. Den kombinationen blir efter ett tag ett överbelamrat rum… Idag kändes det i hela min kropp att det var nog. Nu var det dags att göra något.
Det började bra tycker jag. Jag och William var på hans rum och vi pratade om varje sak och var den skulle ligga. Inget fick slängas när jag frågade, det kan ju vara bra att ha… Kände att irritationen växte och när han fortsatte att lägga saker på golvet i garderoben och stängde dörren med orden, ”det syns inte när jag lägger det här”. Då gick jag ner i källaren med alla påsksaker, för de hade han gått med på att vi kunde arkivera i påsklådan. Förra gången vi städade ordentlig så resulterade det i en stor plastlåda med saker som nu står i källaren. Det är ok, men att slänga saker. Det är inte ok…
När jag kom upp igen så öppnade jag garderob och i samband med det så försvann min pedagogiska kommunikationsförmåga och även om jag inte höjde rösten utan försökte prata lugnt och sansat så tror jag att hela mitt kroppsspråk signalerade att jag var irriterad. Jag är övertygad om att barn är fenomenala på att känna på sig när föräldrarnas kroppsspråk och röst/ord inte är kongruenta. Iaf så snappar William och Viola upp det direkt och jag tror inte att de är unika med det. I vilket fall så resulterade det i att William direkt vände taggarna ut och då svarade jag nog tyvärr på det. Det blev ett utbrott, efter en stund kramades vi länge, sa förlåt och sen gick det bra. Vi kompromissade och till slut så hade William städat och slängt lite saker!
Men jag fick frågor som: ”Varför är det du som bestämmer på mitt rum mamma?” ”Får inte jag ha vad jag vill på mitt rum?” ”Det är ju mina saker som jag gillar och vill spara” ”Jag bestämmer väl själv hur jag har det på mitt rum”. Massor med kloka frågor som behöver ha respektfulla svar. Jag försökte, det gick upp och ner. Visst, till slut blev det bra och han la sig glad och sprallig ikväll. Men jag gick i några klassiska gropar och fällor… Efteråt när jag funderar på det så suckar jag över mig själv och tänker att jag borde kunna vara pedagogisk och korrekt hela vägen. Men så tänker jag sen att det finns saker som är viktigare.
1. Att barnen ser att föräldrarna inte är perfekta och att de också gör fel. Det viktiga är att man kan säga förlåt till varandra.
2. Att barnen känner sig respekterade och inte blir kränkta av en bestämmande förälder. Eller lika viktigt för den delen att föräldrarna inte låter sig kränkas av barnen.
3. Att försöka svara så ärligt som möjligt på barnens frågor. Du är inte allvetande, du behöver inte alltid ha alla svaren. Kör med ärlighet så kommer du långt.
Några roliga saker som hände:
Vi städade ut en kartong, jag frågade varför det stod ”Bajs” på den. ”Jo, mamma. Jag hade pengar i den innan och då skrev jag Bajs på den så att om det skulle komma tjuvar hit så skulle de inte titta i lådan för det står att det är bajs i den.” Självklart!
På dörren till William och Violas rum möts man av dessa texter. Välkommen? Nej, inte utan tillstånd…
