månadsarkiv: april 2018

Incitament för jämställt uttag av föräldraledigheten

Har en längre tid funderat mycket på det här med föräldraledigheten och om det är bra att genom politiska beslut försöka styra ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten mellan föräldrarna. Då jag själv har 3 barn och nyligen har varit föräldraledig så är det en fråga jag har levt med och nära de senaste åren.

Jag och min man har totalt sett över våra 3 barn varit väldigt jämställda i vårt uttag. Första barnet tog vi 9 månader var för. Andra barnet tog han 15 mån och jag 4+3 mån. Tredje barnet tog jag 13 mån och han 7 månader. Förutom blandade reaktioner från samhälle och bekanta så tänkte jag resonera kring de rent faktamässiga. Vi har haft ganska enkelt att fatta dessa besluten på flera plan. Förutom vår övertygelse att det är bra för barnen, föräldrarna och relationen att vara hemma med barnen så har det varit ganska enkelt för oss då vi genom våra jobb båda två har rätt till 6 månaders föräldralön från arbetsgivaren. För oss har det inneburit att vi under 6 mån har fått totalt från försäkringskassa och arbetsgivare 90% av vår lön. Detta är otroligt förmånligt tycker jag. Men har insett under dessa åren att skrämmande få känner till detta.

Då och då kommer det uttalande från politiska partier om hur de skulle vilja reglera uttaget mellan föräldrarna för att skapa en mer lik fördelning av uttaget av föräldraledigheten. Om vi tittar på det ur en strukturell synvinkel så tror jag absolut på att det spelar roll på många plan för vårt samhälle hur vi tar ut föräldraledigheten. Ditt enskilda beslut i din familj påverkar många i det stora hela. Det handlar om syn på kvinnor och män i arbetslivet, karriärmöjligheter, strukturer och synsätt, VAB, löneutveckling, pension, ”manliga och kvinnliga” roller som påverkar våra barn mm. Finns nackdelar med dagens uttagsnivåer både för kvinnor och män på ett strukturellt plan.

Tittar vi istället på det ur den enskildes perspektiv så är det lätt att tycka att ingen annan skall besluta hur vår familj skall göra. Det är upp till oss att skapa den bästa möjliga för vår familj utifrån våra förutsättningar. Det kan handla om löneläge, vilja att vara hemma med barnen, karriärambitioner, egenföretagande, studerande eller andra livssituationer som gör att dagens mall eller system inte passar den enskilda familjen eller gynnar ett visst typ av uttag.

Så finns det då någon helig väg som är optimal? Troligen ingen för alla och envar. Dessutom så handlar det nog också om vad jag tror på, skall jag värna individens rätt att bestämma själv eller skall jag inskränka på den till förmån för det stora hela? Går det att ha ett system som tar hänsyn till alla där ingen hamnar i kläm? Vare sig du jobbar, studerar, driver eget företag?

Jag tror såhär:

  • Ändringar av dagens system skall ha barnen i fokus. Inga förändringar får göras som gör att barnen hamnar i kläm. Det är barnens rätt till att få vara hemma med sina föräldrar dess första tid i livet som vi ska tillgodose anser jag.
  • Det är bra för barn och föräldrar att båda är hemma en längre period om det är möjligt att lösa.
  • Att hitta frivilliga incitament som gynnar de flesta familjer är att föredra framför tvång. Tex föräldralön. Varför promotas detta inte mer?
  • Generellt så tänker jag att vi i Sverige har ett fantastiskt förmånligt system som möjliggör för många familjer att hitta ett sätt som är bra.
  • Även om vi har ett bra system i dag, ett av de bättre i världen. Så innebär det ändå såklart att det kan bli bättre

Nästan allt som är en självklarhet för dig är omöjligt för min vän

Vad tar du för givet i livet?

En promenad, hämta barnen från förskolan/skolan, handla, laga mat, duscha, dammsuga, ta barnen till deras träning, byta sänglakan, tvätta, gå på bio, äta på restaurang, träna. Det finns så många vardagsögonblick som jag många gånger bara låter passera, jag stannar inte upp. Jag åker från jobbet och gör alla vardagsgöromål utan att reflektera, jag tar det för givet. Det är troligen många som har en liknande vardag, min barndomsvän var en dem. Vi är lika gamla, vi har båda barn. Hennes familj lever ett aktivt liv där skidåkning, cykling, löpning och idrottsevenemang var ett stående inslag. Hon hade precis som jag och kanske du, drömmar, planer, karriärtankar, roligt jobb, familjeliv där alla hjälps åt, årliga resor mm. Men så en dag fick hon en kraftig infektion, det är snart 3 år sen. Min vän blev aldrig bra igen.

Febern ville inte ge med sig, en ständig sjukdomskänsla i kroppen, konstant värk likt influensa, huvudvärk, sämre kognitiv förmåga, extrem energibrist och en rad andra symptom har hon fått leva med sedan dess. Alla vardagsaktiviteter som tidigare var självklara är nu omöjliga för henne. Efter lång kamp med ett flertal läkare och otaliga sjukhusbesök fick hon tillslut träffa en ME-specialist. Min vän fick diagnosen ME, något som gav henne svar men ingen bot. I dagsläget finns nämligen ingen behandling mer än att hålla sin aktivitetsbalans och inte göra mer än kroppen tål samt i vissa fall symtomlindrande medicin. Kan du tänka dig att 1,5 timmes läsning gör dig försämrad i flera dygn så att du inte klarar föra samtal? Därefter fortsätter du att vara sängliggande, dag in och dag ut.

Privat bild

Min vän har en vardag som innebär vila 22-23 timmar/dygn för att undvika förvärrade symtom. Mindre vila eller aktiviteter utanför hemmet ger stor försämring och ökade symtom, detta benämns som “ansträngningsutlöst försämring” (Post-Exertional Malaise) och är typiskt för sjukdomen. Dagliga aktiviteter som att duscha, prata i telefon, eller läsa läxor med barnen måste prioriteras då ett val innebär att de andra får väljas bort. Att följa med på barnens aktiviteter är inte längre ett alternativ, det följer hon om det går från FaceTime från soffan. Att lämna hemmet är ett jätteprojekt som nästan aldrig blir av längre. Hemmet, sängen, soffan är det som utgör vardagen sen flera år. ME benämns ofta som en neuroimmunologisk sjukdom. Den har olika svårighetsgrader där vissa har en mildare variant med en lätt funktionsnedsättning medan de allra sjukaste är helt sängliggande, isolerade, kan inte prata och klarar varken av ljud eller ljus. Sjukdomen drabbar i alla åldrar, många unga som precis har börjat sitt vuxenliv eller till och med barn. Barn som förlorar sin ungdom, som ser sina kamrater växa upp och själva är fångar i sin säng. Sjukdomen är vanligare än MS. Mer än 40 000 personer beräknas ha sjukdomen i Sverige. I världen är det miljontals. Kunskapen är låg inom sjukvården. De flesta som söker vård blir oftast inte trodda, förstådda eller hjälpta. Människorna som blir sjuka kan ofta inte göra sin röst hörd, de är hemma, isolerade. De syns inte i samhället. Forskningen är låg, anslagen otillräckliga.

Jag skriver detta för att synliggöra ME, för att lyfta, för att berätta. Det behövs två saker för att hjälpa alla drabbade och i framtiden hitta bot och behandling,

– synlighet och forskningsanslag.

Detta kan vi hjälpa till med! Jag, du, alla vi som fortfarande är friska och kan njuta av att ha en vardag. Hjälp mig att dela, ge en summa till biomedicinsk forskning:

Bankgironummer: 136-7481
Swishnummer: 123 056 33 95 (mottagare: RME Forskning)
Läs mer på http://www.rme.nu och se gärna dokumentären Unrest som finns på bla Netflix.