Värdighet i vården

Igår begravdes min fina pappa. Som efter nästan 10 månader förlorade kampen mot en av de dödligaste cancersorterna vi har. Pancreas. Jag har under hans sjukdomstid skrivit anteckningar. Konkret på vad som hänt, men också tankar och reflektioner. För han var helt extraordinär min pappa. Hur han hanterade denna svåra kamp. Hur han inte lät den definiera honom. Hur han änna in i slutet hade en livsvilja och tacksamhet för den tid han fick.

Han hade dock många bakslag och komplikationer som gjorde att vi fick stöta på mer kontakt än vi ville med vården. Det blev många nätter på sjukhus. Med allt vad det innebär, mitt i en pandemi. Jag slits mellan ilska, sorg och tacksamhet hur han behandlades. Hur de allra flesta han träffade är fantastiska personer som brinner för sitt yrke. Men mitt i allt det så överskuggades det av ineffektiva processer, kommunikationsbrist, brist på kontinuitet och engagemang för att göra det lilla extra. Nonchalans och läkare som inte tyckte att anhöriga var värda att lyssna på. Jag vet att det inte ska definiera den vård pappa fick. Men det är svårt att släppa det, att acceptera det. Därför får du här nedanför läsa ett stycke från mina anteckningar. Jag vill dela med mig av dem. För att kanske kan det hjälpa någon annan. Kanske kan det få någon regionpolitiker att tänka till, förändra. Kanske läser någon inom sjukvården och kanske går det att förändra. Jag tror att allt går, är man tillräckligt många är man stark. Jag tror på den enskilda individen. Som bestämmer sig för att göra skillnad, samlar sina kollegor som känner samma sak. Helst plötsligt har en stark individ som är en mycket liten kugge i ett stort system blivit en stark grupp som tillsammans kan åstadkomma förändring och flytta berg. Jo, det går.

Nu vet jag att det var här allt började gå utför på riktigt. När du inte längre kunde äta som du skulle och du var tvungen att sätta in ett stent till för att vidga passagen mellan magsäcken och tolvfingertarmen så blev det värre med värre komplikationer än innan. Du fick ett stent där, som gick sönder nästan direkt. Men även om vi uttryckte den oron så tog det flera veckor innan de gick med på att kolla dig ordentligt och de blev mycket förvånade att stenten hade gått sönder. Sånt skulle ju inte ske. Inte nog med det så var det en kirurg som opererade som var nonchalant och överlägsen. Fanns ingen annan att tillgå. De du hade haft när de bytte stenten i gallgången, de som är absolut bäst. De var inte tillgängliga. Jag undrar så om utgången blivit annorlunda om du inte hade haft alla dessa krångel. Såklart hade det varit annorlunda. Men det går ju aldrig att veta hur.

Jag undrar än idag varför de inte kollade upp mer varför den gick sönder. Inte en gång utan två gånger! När den gick sönder andra gången hade de inte kollat på det. Igen blev det förvånade! Men herregud! Detta är pappas liv ni bollar med. Det är inte ok!!! Du fick insatt två denna gång då det tydligen var krångligt. Det gick inte att ta bort den gamla helt. Sen gick den sönder igen! Då kunde de inte sätta dit en ny. De tog bort den trasiga delen och sa att det fungerade ok med det som fanns kvar. Att riskerna var för stora att göra något mer. Var det sant? Eller tänkte man att det är tillräckligt för en så svårt sjuk person? Det står så konstiga saker i journalen. Jag misstänkte att nu börjar de prioritera ner dig pappa. Men det får de väl inte göra utan att prata med dig och oss först?

Jag är så glad att jag hade tid att vara med dig pappa på sjukhuset, hemma. Det kändes så fint att du la så mycket tillit i mina händer. Samtidigt var det ett otroligt tungt ansvar. Ansvar för ett liv. Jag vill tro att jag gav dig hopp. Att vi kämpade tillsammans. Du kämpade för att göra din kropp stark, hålla ditt sinne starkt, fokusera på nuet, uppleva livet. Jag kämpade för att du skulle ha den bästa maten, de bästa tillskotten, den bästa vården. Utmanade och kontrollerade, frågade och gav mig inte. Vi mötte de bästa sköterskorna man kunde ibland. Som tur var fanns det massor av dem. Som du och jag hade kontinuerlig kontakt med, som vi träffade bara en gång. Men samtidigt mötte vi såna som såg dig som en i mängden. En patient, en patient som skulle vara tacksam för att de gav dig lite tid. Du var det. Jag var inte det. Jag tänkte att det är de som ska vara tacksamma för att de får träffa dig fina pappa. De ska behandla dig värdigt och som ett oersättligt liv. Värdefullt. Det vill jag för alla. Man ska inte vara en i mängden i vården. Man ska vara unik och oersättlig. Det är så man är. Till alla er läkare och personal inom vården. Hur skulle ni själva vilja bli behandlade eller hur skulle ni vilja att era älskade skulle bli behandlade. Snälla ni, när ni ser era kollegor behandla patienter nonchalant. Gör något. Säg ifrån. Acceptera inte och var en del av systemet. När de faller mellan stolarna, gör något. Acceptera inte ”dålig kommunikation” När politiker är okunniga, acceptera inte. Jag vet att det kanske är för mycket begärt. Men snälla ni, ni räddar liv genom att säga ifrån. Ni förbättrar er egen arbetsmiljö. Det måste bli en förändring nu. Det hjälper inte hur underbara människor det finns inom vården om ni inte får rätt förutsättningar. Jag vet efter denna upplevelse att de flesta av er har ett enormt hjärta. Vill göra gott. Låt den stora massan av er vara det som definierar vården. Acceptera inte ett system som inte tillåter detta. Låt oss tillsammans göra skillnad.

4 reaktion på “Värdighet i vården

  1. Gunnel Wandel

    När någon närstående är sjuk möts den av många individer. Ja alla är inte lika. Några sätter patienten i centrum andra inte. Som anhöriga har vi en viktig roll. Att vara uppdaterad ,läsa journalen påpeka och fråga där kan vi spela roll. Det är tungt att inte bli bemött på det sätt man önskar. Att sträva mot en sammanhållande läkare så vi vet till vem vi ska ställa våra frågor är ett steg på vägen för en bättre vård. Att möta läkare och sjuksköterskor som inte tagit sig tid att läsa journalen är frustrerande. Vi vet att de har mycket att göra men det är livsviktigt att vårdarna har en helhetsbild och inte bara ser den för dagen gällande sjukdomen för alla de multisjuka som vårdas. Man möter också förstående kunniga och medkännande i vården inte att förglömma.

    1. Cecilia Rönn Inläggsförfattare

      Så kloka tankar. En vårdkontakt in hade varit guld värt. tror också att det hade underlättat enorm på så många plan och ökat effektiviteten inom vården då många kommunikationsmissar hade undvikits. Var sig det är allvarliga sjukdomar eller ej man söker för.

  2. Margareta Bernås

    När min mamma hade behov av vård och omsorg, var Jag hennes röst, försökte underlätta och ställa krav å hennes vägnar, då fick jag upplevelser som påminner om dina. Jag engagerade mig politiskt i L istället för att gnälla. Jag har en blogg som beskriver hur jag först engagerade mig i äldrevården, kommunens ansvar, sedan Sjukvården, regionens ansvar, trodde att antalet vårdplatser inom sjukvården var för få, jag och kollade antalet vårdplatser inom sjukvården vi har i Sverige, vilket visade att vi har lägst antal per invånare i EU, och senast försöka peka på arbetsmiljön eftersom personalbrist var en betydelsefull orsak för sjukvårdens tillkortakommande. Tänkte att om man ser till att arbetsmiljön blir bra, så löser sig många problem.
    Vet inte om jag gjort någon nytta eftersom jag var politisk novis och bröt mot spelregler, jag var så fylld av att försöka göra skillnad. Vill stödja dig och blir glad av ditt ärliga engagemang. Allt jag skrivit och publicerat finns i bloggen.

Kommentarer inaktiverade.