månadsarkiv: september 2017

Jag har blivit klokare

Har de senaste månaderna försummat bloggen. Känner att jag inte riktigt har haft tid eller ork att prioritera inlägg, tänkvärda formuleringar mm. Så jag gick tillbaka till mina allra tidigaste inlägg och läste vad jag skrivit om då. Tänkte att det är ju mer än 3 år sen nu så det har ni säkert glömt… Jag kan ju återanvända några inlägg. Smidigt…

Men, nej. Det vill jag inte alls. Jag tycker att jag uttryckte mig märkligt i ett flertal inlägg. Jag var mer svart eller vit i mina åsikter och nyanseringar. Framförallt så var jag mycket mer fokuserad på karriären. Inget fel med något av detta. Mer än att jag kände att det där är inte jag längre, det är inte de värderingarna jag har kvar. Jag har alltid tyckt att familjen är viktigt och jag lägger mycket tid och energi på både den lilla familjen som mina barn kallar oss och den stora familjen. (Alltså föräldrar och syskon mm. ) Men innan försökte jag hinna med allt. Verkligen allt. Ok, jag har fortfarande de tendenserna. Men idag är det mer uppfyllt av att jag vill ha allt i form av: Massor med tid med barnen, njuta här och nu av varje minut med familjen, stimulerande fritid både för kropp och själv och ett stimulerande och utmanande arbete. Innan tog jobbet så mycket av min tid att det också blev min fritid. Det är inte hållbart i längden. Hur roligt jobbet än är så är jag helt övertygad om att jag är en bättre mamma och person på jobbet när jag känner att jag får alla bitar tillgodosedda. Jag är effektivare på jobbet för jag vill hem i tid till barnen, jag får återhämtning mentalt och kroppsligt för jag försöker att gå upp i det som händer hemma utan att tänka på annat och jag ser till att få göra saker bara för min egen skull också.

Ja, det är svårt. Men jag vill inte tillbaka till Cecilia för 3 år sen. Jag är glad att jag har vandrat vägen såklart. För utan den skulle jag ju inte vara här jag är nu. Och det vill jag verkligen.

Men, såklart är inget perfekt på något sätt.

  • Varje söndag står jag och min man framför vår white board och planerar veckan. Det är inte utan en viss stress som vi får ihop det med lämning, hämtning, barnens aktivitet, våra aktiviteter, jobb, matlagning mm. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper till när det kniper.
  • Någon gång per dag kommer jag på mig med att jag måste stanna upp och djupandas
  • De vuxnas träning hänger löst många gånger. Ibland blir det inte mer än 15 min på yogamattan när alla andra sover…
  • Böcker, så många böcker jag har som inte är lästa som jag vill läsa.
  • Skulle försöka få ihop en kväll att träffa några vänner. Efter massa försök så insåg vi att nej, det får nog bli nästa år…

Ok, och så en sak till då. Jag vet att allt ovan är lyxiga problem! Jag är såklart tacksam för att det är så. Kände bara att jag var tvungen att skriva det…

Det spelar ingen roll vart du har varit. Det som spelar roll är vart du ska

Varför lägger vi så mycket vikt på CV, bakgrund, utbildning, formell kompetens mm?

Jag vill inte säga att det är oviktigt. Men det kan vara väldigt missvisande och det kan vara väldigt begränsande för individen.

Jag har pratat några gånger med en väldigt klok och inspirerande person som bedriver detta bolaget. De fokuserar inte på CV utan på kompetenser och vart du vill.

Vad har dina tidigare erfarenheter gett dig för kompetenser och hur använder du dem? Du har klarat av en högre utbildning. Men hur då? Hur mycket pluggade du? Jobbade du extra vid sidan av? Var du engagerad inom kårvärlden?

Du har haft tidigare jobb mm. Men vad har du lärt dig? Vilka reflektioner har du gjort? Hur har det format dig som person? Är du sann mot dig själv? Gör du det du är bäst på? Är det det du vill?

Jag tycker det är otroligt intressant och ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att det egentligen ligger till grunden för hela vår människosyn. Hur bedömer vi människor? Utifrån utseende, social status, titel, härkomst, hur bra du pratar svenska, vilket namn du har, kön, utbildning mm mm… Varför vill vi sätta människor i fack? Det finns såklart flera svar på den frågan. Men det intressanta tycker jag är att våga sluta sätta människor i fack. Inte bedöma dem eller döma dem för vad de har varit och vart de kommer ifrån, utan se alla utifrån samma glasögon och fråga vart de är på väg…

Detta inlägg var inte tänkt att bli politiskt. Men nu blir det så ändå här i slutet. Jag har insett att det är just därför som jag känner mig mest hemma hos Liberalerna. För att det är just det som är grunden i liberalismen. Alla människor skall ha samma förutsättningar att förverkliga sina livsmål i ett samhälle med sociala skyddsnät. Alla bedöms och behandlas lika men alla är inte lika. Jag håller verkligen verkligen med om det.