månadsarkiv: maj 2013

En dag i välgörenhetens tecken

För några veckor sedan skrev jag om Jonsters charity som Ramlösa är huvudsponsor till. Idag var det dags för deras största arrangemang för året som är deras årliga golftävling Jonsters charitys masters på Landskrona golfklubb.

Vädret var underbart under hela tävlingen, stämningen var på topp med massor av glada golfare som alla var stolta att de genom att delta och stötta stiftelsen bidrog till att samla in pengar till barn och ungdomar i regionen. De gör en otrolig stor skillnad för barn och ungdomar i Helsingborgsregionen!

Helt enkelt en väldigt trevlig dag!

 

20130531-214608.jpg

20130531-214638.jpg

Den ljuva framtiden!

Jag minns den där härliga tiden när det var dags för studenten! (Känner mig lite gammal som skriver så sån mening…) Allt var ett oskrivet blad, jag var så förväntansfull! Så mycket spännande som låg framför mig som jag inte hade någon aning om. Jag hade ingen ångest, inte vad jag minns. Men jag drömde aldrig heller om att bli chef eller jobba med dryck…

Ända sen jag var runt 10 år hade min dröm varit att bli Polis. Och det var den även när jag tog studenten, även om jag hade sökt in till maskiningenjör, så sökte jag in till Polishögskolan de första året jag pluggade på högskolan.

Tänk att vissa saker blir precis som man tänker sig och vissa saker blir helt annorlunda. Ibland till det bättre och ibland till det sämre.

Det var ändå så himla speciellt! Att förbereda för studenten, ta studenten, börja på höskolan, träffa massa nya kompisar! Shit vad kul det var och faktiskt några år sen nu… 1999….Jag hade ingen aning om att jag 14 år senare skulle sitta där jag sitter idag. Och jag är otroligt glad och tacksam för att jag sitter där jag sitter idag.

När är det dags att släppa taget och göra något nytt?

För många år sen när jag var på en utbildning träffade jag en person som berättade väldigt mycket om sig själv. När han insåg att vi båda hade varit studenter och att jag hade besökt några av studentfesterna runt om i landet, berättade han om sina erfarenheter. Han hade pluggat i över 10 år! Då när vi träffades läste han bara enstaka kurser samtidigt som han jobbade av en anledning, han ville fortfarande kunna åka runt på studentfester och festa i sin overall… Jag tänkte då på när är det dags att släppa taget och gör något nytt? Hur ofta håller vi kvar vid våra nuvarande aktiviteter och beteenden för att vi känner oss trygga om bekväma i det? Vi vet vad vi har, men inte vad vi får helt enkelt.

Natur med fågel

Jag kommer på mig själv ibland med att vara så där jä-la självgod och tänka; ”Hen borde släppa taget och göra något nytt” Precis som i exemplet ovan. Det är verkligen inte illa menat. Men jag bör nog tänka på att det ibland inte är så som det ser ut att vara.

Det är ju verkligen inte lätt. Att inse situationen och sen göra något åt det. Bryta de gamla mönster du lever i.

Jag tror att det kan vara bra att sätta av någon timme minst två gånger om året för att gör en sammanfattning av din vardag. Hur är det på jobbet? Hur är det privat? Hur är det med fritidsaktiviteterna? Är du nöjd, är du uttråkad, får du utmaningar mm? Vad är nästa steg? Är du nöjd som det är och vill ha kvar samma situation till nästa utvärderingen eller är det dags att aktivt börja jobba för att förändra någon del?

För kom ihåg, det är bara du. Ingen annan som kan ändra din situation om du inte är nöjd med den. Så gör det nu! Gör en utvärdering. Jag har precis gjort min…

Föräldraskap by night…

Jag är helt säker på att du blir en bättre ledare när du blir förälder och får den erfarenheten med dig in i ditt yrkesliv.

När vi fick barn så tänkte vi nog att det första året kommer vara en utmaning. Det är ju dumt att vara för optimistisk… Fyra år senare funderar jag ibland på vad vi gav oss in i. Missförstå mig rätt… De är världens sötaste ungar och jag skulle utan tvekan offra livet för dem. Men… Jag vet ärligt talat inte hur länge till jag klarar mig utan ordenlig sömn på nätterna.

Det blir bättre och bättre. Faktum är att jag sa till min syster för några veckor sedan att nu ser vi ljuset i tunneln, nu börjar det blir riktigt bra. Vi, jag och min man blev båda märkbart piggare. Så kom bakslaget… det kommer ju såklart. Amatörmässigt av mig att inte inse det….

De senaste veckorna har V helt enkelt tyckt att det är en dum idé att sova hela natten. Dessutom är hon sjukt envis… (undrar vem hon fått det ifrån…)

Hur som helst. Jag försöker se det från den ljusa sidan och de senaste nätterna har jag tänkt att detta kommer förbättra mitt tålamod, öka min stresstålighet och göra att jag blir bättre på att ta ett djupt andetag och andas… Det kommer jag definitivt ha nytta av i mitt ledarskap också! Så jag försöker tänka att jag utvecklar båda sakerna hela tiden. Föräldraskapet genom att jag över ledarskap på dagen och ledarskapet iom att jag övar föräldraskapet på natten…

Tänk att denna söta lilla tjej förvandlas till ett monster på nätterna…

20130528-211120.jpg

Den allra svåraste förändringen…

Är den som är varaktig…

Jag har hur många gånger som helst satt upp ett mål och lagt en plan för att nå det målet. När jag sen har nått målet har ju min plan varit att fortsätta med den goda vanan, om det nu är det jag har förändrat. Ta tex löpning. I slutet av 2011 började jag träna och springa igen för vet inte vilken gång i livet. Det var verkligen roligt och jag anmälde mig till Springtime i Helsingborg (10 km) som går i början av maj. Hade även en målsättning på tiden.

Jag printade ut en 12 veckors plan på hur jag skulle träna för att nå mina mål. Det fungerade väldigt bra och jag kunde ”ticka av” mina framsteg i träningsplanen. Väl på den stora dagen sprang jag loppet under min måltid! Jag var jättenöjd. Sen sprang jag inte något mer på hela sommaren….

Över 6 månaders träning gick inte att bibehålla. Jag har funderat mycket på varför förändringen inte var varaktig…Nu har jag börjat springa igen sen några veckor tillbaka. Det är ok, men när jag inte har något att se fram emot eller sträva mot så är jag inte lika motiverad. Jag inser helt enkelt att det som motiverar mig mest är när jag har ett tydligt mål som jag kan bryta ner till delmål. Så nu har jag anmält mig till Varbergsloppet i Juli och den 1 Juni när platserna till Göteborgsvarvet släpps så skall jag anmäla mig dit. Tänker att jag då har ett långsiktigt mål som kommer sporra mig. Jag tycker ju att det är superkul att springa och härligt att känna framtstegen. Men målet sporrar mig mer än resan dit. Bara att erkänna…

Så nu känns det rätt att sätta ett långsiktgt mål och se om jag sen har skapat en vana/förändring som varar ändå eller om jag då behöver sätta upp ett nytt mål. Troligen det sistnämnda.

Jag tror att det viktiga är att lära känna sig själv och vad som triggar dig.

 

Vem är ”man” egentligen….?

Ordet ”man” gillar jag verkligen inte. Nu menar jag inte ”man” som i manlig eller män. Utan när du säger ”man” istället för ”jag”.

Jag hör det så ofta! ”Man tycker ju att det borde….” ”Man borde göra något åt det….”, ”Man känner sig…”. I mina öron är det ordet något du säger för att du inte vill ta på dig fullt ägarskap! Jag brukar fråga när jag hör detta, ”Vem är man?” Eller uttalande som ”vi tycker….”, ”jag pratar för alla när…” eller ”Alla tjejers dröm…”.

Jag fick upp ögonen och blev medveten om detta när jag gick en kommunikologiutbildning där vi pratade om detta samt ”du och jag övertramp”. Jag insåg efter den utbildningen varför jag ibland känt mig irriterad och ”klappad på huvudet”. När det uttalas saker i min närhet som antyder att jag tycker något som någon annan säger blir jag irriterad. Ingen annan kan ju veta hur jag känner/tycker i den specifika frågan…

Nu för tiden försöker jag verkligen att alltid säga ”jag” eller specificera vilka jag menar. Istället för att säga ”vi” brukar jag säga ”vi i ledningsgruppen”. För att det skall bli tydligt och för att det skall bli tydligt vad jag står i de frågor jag uttalar mig om.

Jag hör väldigt ofta personer som bli intervjuade som säger ”man” istället för ”jag”. Sluta med det! Jag tror dessutom att om du slutar säga ”man” och börjar säga ”jag” istället så känns det bättre inombords.

Vem är man

En till väldigt inspirerande person

För några veckor sen skrev jag ett inlägg om min kära stora syster som verkligen inspirera mig. Idag är det dags att lyfta fram en annan person som också är en sann förebild.

Även henne råkar jag vara släkt med. Hon är nämligen min kloka lillasyster. Hon blev för ca 9 månader sen mamma till en underbar liten son. Hon har inget förhållande med pappan, utan gör detta till största delen helt själv. Det är helt underbart att se henne med sin son! Hon ser ut att njuta av varje stund och hon tycker alltid att det är värt det, även om hon inte får sova på flera nätter som när han har varit sjuk. Jag minns att jag några gånger när W var liten fick be UB att ta honom på nätterna när han skrek och skrek. Jag var så trött att jag inte litade på mig själv helt. Men hon fixar det på något sätt!

Inte nog med det, även om hon har fullt upp med sitt eget har hon alltid tid för andra i hennes omgivning. Hon ställer alltid upp på familj och vänner och är där och stöttar dem. Jag förundras över hur mycket hon har att ge andra och vilket gott hjärta hon har.

Som om det inte räcker, så är hon dessutom en helt otroligt bra säljare och ledare. Hon jobbar i en skobutik sen många år och hon har senaste året haft ansvaret som butikschef. Hon ser till att allt stämmer, från inventeringar till kampanjer, till scheman mm. Dessutom har hon vunnit flera priser inom företaget för bästa försäljning mm. Kunder kommer fram till henne på stan och undrar hur det är, när hon jobbade som gravid var det många som oroade sig för henne så hon inte tröttade ut sig. Hon hade kunder som kom tillbaka bara för att hon var där och hon bemötte alla med respekt och vänlighet samtidigt som hon är otroligt kunnig inom sitt område. Det finns inget hon inte vet om skor…

Hon är så otroligt stark, har så stor integritet, vilja av stål, envis, godhjärtad, klok och glad. Alltså en helt underbar människa. Nathalie, jag är så tacksam över att få vara din syster!

Jämställd föräldraledighet…

Jag tror verkligen att det generellt hade blivit bättre om vi hade delat mer på föräldraledigheten än vad vi gör idag.Jag tror inte på tvång och jag tror verkligen på individens rätt att bestämma själv. Men i denna frågan undrar jag om det inte är enda sättet för att komma framåt… Varför tar vi inte ut föräldraledigheten mer lika?!

Jag vet att detta inte passar alla, vissa tror att de är oumbärliga på jobbet, vissa är egna företagare och kan absolut inte vara lediga och vissa studerar tex. Men för den stora massan tror jag verkligen att detta skulle vara bra. Framförallt för barnen.

Jag tror verkligen att det är många förhållande som blir mycket mer uppdelade i traditionella könsroller när barnen kommer. Kvinnan stannar oftare hemma en majoritet av tiden och blir den som sköter Hushållets AB med allt vad det innebär. Arbetstiderna är kvällar och helger. (Det är ju tur så att hon kan ha sitt vanliga jobb på dagarna…)

Vi hade uppdelningen att den som var hemma som skötte tvätt, städning, matlagning mm. Så att vi kunde spendera tid tillsammans efter jobbet. Hade vi inte bytt vid halvtid första gången och jag hade tvingats lämna ifrån mig hushållet AB hade jag fortfarande haft de arbetsuppgifterna, det hade inte funkat…

De två argument jag oftast hör till varför kvinnan är hemma mest är :
1: Jag/hon vill vara hemma hela tiden. – Men ärligt talat, har inte mannen rätt att vara hemma han också? Kräv det då om du vill! Det är bådas barn lika mycket.
2: Vi har inte råd att dela på ledigheten – Så kan det ju vara. Men alla som är hemma vet att de får max 80% av sin inkomst under ledigheten. Kan man då kanske spara 20% under graviditeten också? Så kanske den som tjänar mest har råd att vara hemma någon månad extra? Dessutom har de flesta kollektivavtal nu för tiden föräldrakompensation på några månader. (Hos oss får man mellanskillnaden så att man totalt får ut 90% av sin lön i 5 mån!) Dessutom har försäkringskassan jämställdhetsbonus och det kan bli en fördelaktig skatteeffekt av att dela på ledigheten.

Så till slut kommer det tror jag för de flesta ner till om man vill eller ej. Tjejer! Kom igen nu! Vill ni inte att ni skall ta mer lika ansvar för barnen, klädkoll, matkoll, städning, fritidsaktiviteter mm? Blir det inte mindre bråk och slitningar då? Vill ni komma efter i löneutvecklingen och vara den som tar flest VAB-dagar för att ni ”tjänar minst”, men framförallt, vill ni verkligen beröva pappan/partnern på det underbara och fantastiska band du skapar med ditt barn när du är hemma med det.

Ja, ok. det är j-vligt jobbigt att vara hemma med ungarna vissa stunder. Men det är en helt ovärderlig erfarenhet som du dessutom utvecklas otroligt mycket av.
Föräldraledighet

Engagemang = bättre hälsa?

Idag hade vi ledardag på jobbet. Alla chefer på företaget samlades, ca  100 st. Det var en otroligt bra om givande dag. En del var en föreläsning av en våra Norska kollegors företagsläkare, Tore Krog. Han var verkligen bra och inspirerande!

Jag måste bara delge er några av sakerna han sa idag som jag verkligen tycker var tänkvärda! Dessa kommer jag fundera vidare på.

Individens upplevda engagemang = Resurser + Krav. Att ställa krav är att bry sig!

Individens upplevda engagemang är start länkat med Performance. (Självklart!)

Det som jag tycker var mest fascinerande var att han sa att personer som är Engagerade har hälften så mycket depressioner och ångest som övriga! 70 % fler av de Engagerade tycker att jobbet har en positiv effekt på deras välbefinnande och bland de engagerade är sjukfrånvaron 60% mindre!

Visst är det fantastiskt! Att det har en så stor inverkan på din hälsa om du är engagerad eller ej!

Enligt Tore är en av de största drivkrafterna till att man upplever sig engagerad att man har utvecklingsmöjligheter på jobbet.

Visst låter det logiskt och enkelt? Och visst är det fantastiskt att vi har redskapen i våra händer för att själva skapa oss en friskare vardag?! Så, är du inte nöjd, se till att påtala för din chef vad du behöver för att bli engagerad och bestäm dig för att skapa dig en vardag som du mår bra av.

Engagemang

Entreprenören geni eller psykopat – ett gästinlägg

Efter arbetat i entreprenörsföretag och med entreprenörer samt träffat andra som har jobbat i liknande situationer har jag tänkt på att mediabilden av entreprenören är ganska enkelspårig.

Entreprenör är ett begrepp för en företagsam person, ofta i betydelsen företagsgrundare. I vidare bemärkelse används termen om en person är drivande och arbetar hårt för att nå framgång.
Detta är Wikipedias beskrivning och den överensstämmer bra med den bild som media skapar av entreprenörerna och entreprenörsföretagen, dock så är det bara ena sidan av myntet. Det som har slagit mig är att många av entreprenörsföretagen jag direkt eller indirekt kommit i kontakt med saknar empati. Personalen och individerna i företagen är bara en resurs såsom många andra för att nå ett mål och i vissa fall så har inventarierna ett högre värde eftersom de syns i balansräkningen. Personal som jobbar dygnet runt (och då menar jag dygnet runt), dålig arbetsmiljö, chefer som skriker och skäller på sina anställda, orimliga krav, psykisk ohälsa och sjukskrivningar är en annan sida av myntet. En av faktorerna till den höga tillväxten och framgången är att personalen jobbar hårdare än konkurrenterna och de som inte passar in i bilden försöker man bli av med på mer eller mindre justa sätt.

Det som förvånar mig mest är inte alla dessa negativa sidor utan det konstiga utan personalen som stannar kvar under dessa förutsättningar. Under mina samtal med dessa individer har jag försökt bli klok på vad är det som gör att de stannar och inte går vidare (många är mycket kompetenta och drivande)?

Jag har identifierat ett antal olika faktorer som gör att de stannar kvar:

1) De tror inte på sig själv och värderar inte sin kunskap och kompetens. Detta kan bero på att de har gjort en snabb karriär inom företaget samtidigt som det växt under ett antal år. T.ex. ekonomiassistenten som blev ekonomichef.

2) De har lyckats skapa en isolerad bubbla där de kan jobba i lugn och ro och där interaktionerna med andra individer inom företaget är låg. Det kan också vara så att deras specialområde inte är av ”intresse” för företaget.

3) De älskar förändringar och utmaningar, att lyckas med det omöjliga ger dem en kick. Att få vara med och påverka och snabbt se resultaten av arbetet.

Ofta är det en faktor som är dominerande men det kan även vara en sammanvägning av alla tre faktorerna.
Varför lämnar jag inte för alltid entreprenörsföretagen? Självklart beror det på uppsidorna som de mer klassiska företagen har svårt att erbjuda och då speciellt de som är av en mer förvaltande karaktär (jag har även jobbat i sådana)

1) Att kunna lägga fram ett förslag på hur man kan utveckla affären och inom kort se resultatet utan alla måste tycka till. I det förvaltande bolaget är det inte alltid man överhuvudtaget är intresserad av nya idéer och är man det så skall allt förankras med alla och utredas i alla instanser innan man kan planera för en implementation.

2) Man ser mer till individens potential än lång och gedigen erfarenhet. I entreprenörsföretaget är det viktigt att förstå affären, vilja något och realisera och tack vare tillväxten så öppnas det upp nya karriärsmöjligheter om man är duktig och framåt. Tyvärr kan även detta resultera i chefer som inte är mogna till att vara chefer och där personalen blir lidande för deras snabba karriär (har träffat några sådana trainees).

3) Det finns inte tid till så mycket skitsnack och man är tvungen till att hjälpa varandra om man skall lyckas och det ger ett sammansvetsat team. Detta kan tyvärr även bli precis tvärt om, vilket jag också har varit med om.

Inlägget skulle ju handla om entreprenören och inte om entreprenörsföretag men i verkligheten är företaget ofta en spegelbild av entreprenören. Jag tror man måste vara lite galen för att kunna bryta ny mark och hitta nya smarta sätt att göra gamla saker (eller nya). Att vara så galen så att man vågar bryta loss och kasta sig ut i det okända. Det jag inte gillar med entreprenören är när empatin saknas och människor far illa.

Hittade även följande artikel på Dagens Industri när jag letade efter en undersökning som jag hade läst där man jämförde personlighetsdrag hos entreprenörer och psykopater, dock hittade jag inte artikeln men innehållet är liknade. Verkar som jag inte är den första som funderat på frågan.

Tips att tänka på när du skall om du skall testa jobba i entreprenörsvärlden:
1. Kolla så det finns ett kollektivavtal, det ger en viss grundtrygghet. Om inte måste du kolla allt från pensioner till försäkringar samt se till att ha med alla dessa detaljer i ditt anställningsavtal. Men helt klart var tveksam om de inte har kollektivavtal.
2. Du måste gilla förändringar!
3. Det kostar blod, svett och tårar.
4. Intervjua din närmaste chef noggrant och försök ta informella referenser på honom eller henne.
5. Förvänta dig hårt jobb (se till att vid intervjun att bli klok på hur hårt jobb som förväntas, det kan vara helt orimligt ).
6. Förväntade dig det oväntade och prestera det omöjliga ; )

Tänk om man kunde få de positiva sidorna från både entreprenörsföretaget och det klassiska företaget…..