Idag tyckte jag att det var dags att städa på barnens rum. Det är ju inte en sådär jättespännande aktivitet som föranleder massa hurra rop. Men det var ändå helt ok. Jag fokuserade idag på att städa med William på hans rum. När vi startade fanns det verkligen saker överallt. Saken är den att min kära son gillar att spara på allt och han vill inte slänga något. Den kombinationen blir efter ett tag ett överbelamrat rum… Idag kändes det i hela min kropp att det var nog. Nu var det dags att göra något.

Det började bra tycker jag. Jag och William var på hans rum och vi pratade om varje sak och var den skulle ligga. Inget fick slängas när jag frågade, det kan ju vara bra att ha… Kände att irritationen växte och när han fortsatte att lägga saker på golvet i garderoben och stängde dörren med orden, ”det syns inte när jag lägger det här”. Då gick jag ner i källaren med alla påsksaker, för de hade han gått med på att vi kunde arkivera i påsklådan. Förra gången vi städade ordentlig så resulterade det i en stor plastlåda med saker som nu står i källaren. Det är ok, men att slänga saker. Det är inte ok…

När jag kom upp igen så öppnade jag garderob och i samband med det så försvann min pedagogiska kommunikationsförmåga och även om jag inte höjde rösten utan försökte prata lugnt och sansat så tror jag att hela mitt kroppsspråk signalerade att jag var irriterad. Jag är övertygad om att barn är fenomenala på att känna på sig när föräldrarnas kroppsspråk och röst/ord inte är kongruenta. Iaf så snappar William och Viola upp det direkt och jag tror inte att de är unika med det. I vilket fall så resulterade det i att William direkt vände taggarna ut och då svarade jag nog tyvärr på det. Det blev ett utbrott, efter en stund kramades vi länge, sa förlåt och sen gick det bra. Vi kompromissade och till slut så hade William städat och slängt lite saker!

Men jag fick frågor som: ”Varför är det du som bestämmer på mitt rum mamma?” ”Får inte jag ha vad jag vill på mitt rum?” ”Det är ju mina saker som jag gillar och vill spara” ”Jag bestämmer väl själv hur jag har det på mitt rum”. Massor med kloka frågor som behöver ha respektfulla svar. Jag försökte, det gick upp och ner. Visst, till slut blev det bra och han la sig glad och sprallig ikväll. Men jag gick i några klassiska gropar och fällor… Efteråt när jag funderar på det så suckar jag över mig själv och tänker att jag borde kunna vara pedagogisk och korrekt hela vägen. Men så tänker jag sen att det finns saker som är viktigare.
1. Att barnen ser att föräldrarna inte är perfekta och att de också gör fel. Det viktiga är att man kan säga förlåt till varandra.
2. Att barnen känner sig respekterade och inte blir kränkta av en bestämmande förälder. Eller lika viktigt för den delen att föräldrarna inte låter sig kränkas av barnen.
3. Att försöka svara så ärligt som möjligt på barnens frågor. Du är inte allvetande, du behöver inte alltid ha alla svaren. Kör med ärlighet så kommer du långt.

Några roliga saker som hände:

Vi städade ut en kartong, jag frågade varför det stod ”Bajs” på den. ”Jo, mamma. Jag hade pengar i den innan och då skrev jag Bajs på den så att om det skulle komma tjuvar hit så skulle de inte titta i lådan för det står att det är bajs i den.” Självklart!

På dörren till William och Violas rum möts man av dessa texter. Välkommen? Nej, inte utan tillstånd…

Williams rum

Violas rum