I förra inlägget skrev jag om att det är en lite stressig period just nu. Att jag får kompensera barnen med mys och bus senare. I torsdags kväll blev jag brutalt påmind om att helt plötsligt kan allt ändras och det finns inget senare längre. När olyckan är framme förändras allt på bara några sekunder. Från att ha varit en vanlig torsdagskväll som jag hade jobbat länge som vanligt på blev det en fruktansvärd kväll som alltid kommer finnas kvar i minnet. En kväll med ångest, oro, ovisshet och kast mellan hopp och förtvivlan.
Min älskade minsta lillebror blev lite efter 19 i torsdags påkörd av tåget i sin bil på en oövervakad järnvägsövergång. Allt vi visste var att han levde och att han var på väg till Sahlgrenska i helikopter. Nu är det lite mer än två dygn sen och läget ser stabilt ut. Vi är alla i familjen så otroligt tacksamma att han verkar ha haft änglavakt eller mirakulös tur, sekunderna på sin sida.
Men det har varit långa dygn, långa timmar, långa minuter. Minuter och timmar då vi sitter vid hans sida och hela tiden tittar efter förbättringar. Timmar som jag sitter och funderar, funderar på vad som kunde hänt, funderar på om, tänk om han hade varit några sekunder senare, tidigare…. Funderar på hur lyckligt lottade vi ändå är.
Jag funderar mycket på min egen situation. Hur jag ser på livet. Är jag tillräckligt tacksam? Lever jag tillräckligt mycket som jag vill? Jag vill inte leva som att varje dag vore den sista, absolut inte. Jag vill ha en långsiktighet i mitt liv och jag vill leva för saker längre fram också. Skapa en bra framtid för barnen, för familjen. Men jag vill behandla mina nära och kära så att de vet hur mycket jag bryr mig om dem, när den sista dagen kommer. Då vill jag att de skall veta det. Det funderar jag mycket på nu. Jag får lite ont i magen när jag tänker på förra inlägget. Så vill jag inte göra för länge, inte så länge så att jag inte lever som jag vill till mina nära och kära.
Tankarna har inte landat mer än så. De pendlar nu mellan tacksamhet, ledsenhet, grubblerier och massa om.
Budget tar all tid. Reflektionstiden är minimal och det dåliga samvetet stiger och stiger…
Innan jag jobbade som chef, eller ja. De där 1,5 år som jag jobbade som konstruktör och när jag var student var september förknippat för mig med restresor till sol och bad. Härlig avkoppling till bra pris. Nu är september förknippat med ovan saker. Budget och dåligt samvete. Det dåliga samvetet kopplades på efter 2008 när jag fick barn. Innan var det bara budget.
Jag gillar att ligga steget före. Jag gillar att vara väl förberedd och att jobba proaktivt. Vill nog påstå att jag lyckas göra det ganska bra även om jag själv tycker att jag lever i en organisation som dundrar framåt i full fart. Men i september så hinner jag inte med. Jobbdagarna är långa, de störs av skit som uppdatering av Outlook!!! Hur tänkte vi nu??? Jag har inte tid med IT-problem….
Det dåliga samvetet kryper på och blir större och större. Igår sov barnen när jag kom hem, idag hann jag krama dem godnatt. Skall det vara så? Samtidigt är det ju ett I-landsproblem. Jag har ett jobb jag älskar. Men det känns inte bra såklart att inte räcka till så mycket som jag vill till familjen. Just nu har jag inte ork att reflektera på hur jag skall långsiktigt hantera detta. Nu handlar det nog mer om att ta mig igenom närmsta veckorna och tänka att jag får kompensera barnen med tid, mys och saker de vill göra sen. Det gäller att ankra in andra bra saker. November tex, jag jobbar för fullt för att ankra in den månaden som två veckors tillfälle att åka till sol och bad och bara vara i vår lilla familj. Ankringen skall bara sätta sig hos mannen….
Reflektionstiden nu är i bilen på väg hem. Det positiva är att det är ju ändå en stund, det negativa är att bilresan är så lång… En liten hatkärlek… Nu springer jag mellan datorn och köket för att få ihop en middag till imorgon, så inlägges kvalitet ber jag om ursäkt för… Men jag har lovat mig själv att uppdatera några gånger i veckan, hålla detta forum levande. Jag ser ju att ni är några som läser, även om ni inte kommenterar. Tror att det gäller att hålla det jag lovar även när det är stressigt. Allra mest det jag lovat mig själv. Löpning har jag lovat mig själv 3 ggr/vecka också. 0 än så länge och inte blir det av ikväll heller… Men det är 4 dagar kvar. Jag skall hålla vad jag lovar…
Det känns så tydligt att hösten är här nu… Hela helgen har det blåst och småregnat till och från. Energin jag kände i somras börjar försvinna. Känner hur den blir mindre och mindre. Dagarna blir mörkare, när jag var ute och sprang i veckan insåg jag efter halva rundan att jag borde haft på mig reflexer…
Barnen har fått sin första förkylning med hosta och feber nu när de är tillbaka på förskolan. VAB imorgon på förmiddagen… Jag gillar inte detta riktigt… Nu är det många långa månader kvar till nästa sommar… Jag hoppas, hoppas på att vi kan lysa upp mörkret i höst med några veckor till något varmare ställe.
Barnen har dock inte riktigt samma perspektiv. William har nedräkning till sin födelsedag och pratar varje dag om sin önskelista och vad han skall ha för mat och dryck på kalaset. Båda skruttarna har nedräkning för att deras moster och kusin snart flyttar närmare oss så vi får gångavstånd till dem. Jag ser också fram emot att det kanske kan få ut mig på en och annan kvällspromenad i höst/vinter. Det är ju så mycket trevligare att gå själv.
Starten på hösten innebär ju också ibland kräftskiva. Det var vi på igår. Hos UB:s arbetskamrat och mammagruppsmedlem. (Två olika personer). De har en son i Violas ålder och kvällen var fantastiskt trevlig! God mat, jättetrevliga människor, barnen hade superroligt. Kunde inte bli bättre. Synd bara att de skall flytta från Varberg alldelles för snart…
Så visst har hösten ljuspunkter… Denna helgen har det varit så påtagligt bara att den är på väg och att den ljuva sommaren är över.
Jag skrev i mitt tidigare inlägg om boken ”Love is the killer app”. Jag läste den främst för att jag går en internationell utbildning på jobbet där det ingår att läsa ett antal böcker mellan tillfällena. Jag bestämde mig för att efter jag har läst en ”obligatorisk” bok så får jag ”belöna” mig med att läsa en valfri feel good bok.Min kära man hade en dag överraskat mig med att lägga en bok på mitt sidobord vid sängen. Nämligen boken ”Heja heja” med Martina Haag. Jag gillar hennes böcker, de är snabblästa, trevliga och kräver ingen koncentration.
Just denna känner jag för att läsa just nu då den handlar om att gå från ”att stapla 20 meter till att springa maraton” Då jag tänker ta mig runt Helsingborgs maraton i september 2014 så känns det roligt att få lite inspiration genom att läsa en bok av en person som inte är träningsfantast sen många år tillbaka utan från en ”helt vanlig” person. En som bestämde sig för att börja springa.
Boken var trevlig som jag förväntade mig och med lite roliga inslag. Martina är bra på att få vardagshändelser att låta väldigt roliga. Hon kan skriva roligt om saker som är helt vanliga. Det gillar jag. Hon verkar ha haft två motivationsfaktorer för att skapa ett varaktigt resultat.
1. Springa med kompisar. De är 3 tjejer som tränar ihop och åker på lopp ihop.
2. Hon springer en massa lopp och samlar på medaljerna.
Jag tänker ofta att en sak som hör barndomen till är att önska sig något, att ha drömmar, att ha förväntningar, att inte se några begränsningar och att inte befinna sig inom några speciella ramar. Jag tänker att barn verkligen kan uppleva lyckan i att önska sig något och att spara till det.
Vi har sen ett tag haft ett system med veckopeng på max 10 kr beroende på hur de uppför sig mot varandra. Helt enkelt ett sätt att belöna bra beteende istället för att hela tiden tjata och korrigera. Jag har ingen aning om hur ”rätt” det är, men det fungerar bra ur två aspekter. De har blivit ”snällare” mot varandra och det är mindre konflikter. Samt att de har insett att de kan spara till saker de önskar sig och drömmer om själva.
I Januari såg William en radiostyrd båt att ha utomhus för 200 kr. Nu har han sparat och sparat och i söndags fick han sin första 100 lapp. Han ville inte ta med den till Astrid Lindgrens värld för han konstaterade att han är halvvägs till målet!
Viola däremot tyckte att hon hade sparat klart och hon ville ta med pengar för att kunna köpa Emils ”mysse”. Hon plockade ut den, betalade den och bar stolt iväg den i en påse med Pippi på. Hon var så stolt över att hon hade kunnat köpa sin mysse!
Hela helgen var de så glada över att vara i Astrids värld, kunna träffa Pippi, Emil, Ronja och många fler. De ville absolut inte åka hem och Viola tyckte att jag skulle sluta jobba så vi kunde vara där varje dag.
Jag försökte förklara att vi kan åka dit igen nästa sommar. Hon konstaterade med trumpen min att det är jättelångt till dess….
En nöjd William i lilla staden
Äntligen har hon köpt sin ”mysse”!
Snart börjar Pippis sjörövaräventyr!
Efter Pippis föreställning fick de styra Hoppetossa!
Mamma, nu har jag flyttat in i detta huset…
Jag vill Inte vänta till nästa år med att komma tillbaka!
Idag är har Carlsberg familjedag på Astrid Lindgrens värld. Vi har varit där en gång innan med William och nu när Viola är tillräckligt stor tänkte vi göra slag i saken och åka dit. Vi hoppas på en dag med fint väder och massor av roliga äventyr tillsammans med Astrids alla karaktärer.
Vi stannar till imorgon för att riktigt kunna krama allt ur parken när vi är där och dessutom skall jag träffa Mikael Ahlerup, VD för Astrid Lindgrens värld. Jag träffade honom första gången dagen efter kompetensgalan när jag blev utsedd till Årets unga chef 2012. Han blev utsedd till Årets chef 2011. Jag ser verkligen fram emot att få prata lite med honom och få höra om hans resa med att göra parken så populär som den är idag och hur hans syn på ledarksap är.
Jag har precis lyssnat klart på boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic´: min historia”. Vilken trevlig och inspirerande historia. Måste erkänna att jag inte har haft så bra koll på Zlatans alla turer och steg. Så boken var ju dessutom lite spännande då jag inte hade koll på vilka matcher mm han vunnit eller inte. Men det som gjorde boken så bra, intresserad av fotboll eller ej är ju att lyssna på Zlatans uppväxt, kamp för att bli accepterad och ta sig fram i fotbollsvärlden, den otroligt hårda träningen som ligger bakom hans framgångar och hur han resonerade i med och motgångar. Hur han fungerar och vad som driver och motiverar honom.
Det var inpsirerande! Han är ett levande bevis, en sann saga nästan, som bevisar att du kan om du vill. Vill du tillräckligt mycket och har din drivkraft så kan du göra det du vill. Du kan förverkliga din dröm! Zlatan hade inget gratis, en ganska jobbig och otrygg uppväxt tolkar jag det som, inte de allra bästa förutsättningarna i skolan mm. Han hade mycket emot sig på planen i början med föräldrar som ville peta honom ur laget som grabb för att han utmärkte sig! Han köpte enligt boken sina första fotbolls skor i mataffären för 50 spänn. Visst, talangen har han ju säkert. Men bakom den ligger tusentals timmar med hård träning, anpassning för att kunna ta sig fram i den värld han lever i mm. Det tycker jag är inspirerande, han har aldrig gett upp, han har följt sin dröm! Att han dessutom är en stor inspiration till många småkillar och tjejer där ute som drömer om att bli stjärnor, det är bra.
Nu är jag bara nyfiken på två saker gällande Zlatan;
1. När skall Helena skriva sin bok om samma sak men från hennes perspektiv? Det skulle jag verkligen vilja läsa. Hur är det att vara fotbollsfru till en så stor stjärna med all den uppståndelse det bär med sig om med den ensamheten det verkar innebära?
2. Vad skall du göra när du är klar med karriären Zlatan? Du verkar ha så du klarar dig flera liv efter varandra. Kan du inte göra något i välgörenhetens tecken för de där fattiga tjejerna och killarna som behöver trygghet och stöttning när de inte får det i hemmet eller i skolan?
Hur långt du kan komma på viljan har jag funderat på de senaste dagarna. Helt klart så är min inställing att du kan komma väldigt långt på viljan! Men vissa aktiviteter kräver även andra egenskaper/färdigheter än bara vilja.
I helgen var jag och klättrade i Kullaberg! Det var helt fantastiskt roligt! Vi hade en superbra instruktör med som visade/berättade och coachade oss uppåt. Vi var 4 i sällskapet och jag var sist ut på första klättringen. När de andra klättrade såg jag framför mig hur jag likt Spiderman tog mig upp för berget smidigt och snabbt utan större ansträngning… Enligt instruktören var det en ganska lätt klättring, när jag väl hade provat var det inte alls så lätt. Men det gick ändå att ta sig upp med vilja och lite muskler till hjälp. (Ja, selen var också ovärderlig)
När vi skulle ta andra klättringen som var lite svårare än den första var jag återigen sist ut. Nu insåg jag att jag kanske inte var riktigt som Spiderman… Aningens svagare och mindre rutinerad. UB uttryckte sig efter första klättringen att det var lite svårt att sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Ingen av oss var helt enkelt inte lika vid och smidig som spiderman heller…
Instruktören sa att det fanns ett moment på den andra klättringen som var svår, efter den blev det inte lättare men fler alternativ att välja på i sin klättring. De andra kom inte förbi det svåra momentet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hela vägen upp. Sagt och gjort, lite sliten i benen och armarna efter första klättringen satte jag igång. Shit vad svårt det var! Jag hade nästan passerat den svåra biten, jag hängde mig fast i en onaturlig ställning och behövde ta ett långt steg för att komma förbi den svåra biten. Jag tänkte ”Friskt vågat hälften vunnet!” och satsade. Men jag orkade inte och trillade ner! (Ja, det var högt och väldigt läskigt) Men jag litade på utrustningen och instruktören. När jag hängde där i luften, helt slut. Frågade instruktören om jag skulle ge upp. Fan heller! Jag var ju så nära! Så jag gav mig upp igen. Nu klarade jag det! Den svåra biten var passerad! Yes!
Sen kom momentent att jag skulle sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Fy f-n vad trött jag var! Benen skakade okontrollerat. Jag hade en bit kvar och jag var tvungen att inse att nej, det går inte. Hjärnan vill, men kroppen vill inte längre.
Väl nere hade jag knappt krafter att gå till bilen och under bilresan kunde jag knappt lyfta armarna… Så jag kände att jag verkligen inte hade gett upp för tidigt. Men ändå! Det stör mig att jag inte har den fysik jag vill ha.
Så min slutsats är att viljan tar dig mycket längre än du tror! När du är slut så har du nästan alltid lite krafter kvar för att pressa dig lite till. Detta gäller nästan allt. Vill du tillräckligt mycket så kommer du långt. Men när det gäller vissa utmaningar så måste du träna också. Träna, läsa på, förbereda dig och träna igen. Det är ju inte för inte som de allra bästa inom sina områden säger att det gäller att lägga de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra.
Min andra slutsats är att du kommer mycket längre om du har tips och hjälp av de som är riktigt bra på det du skall göra. Och sist men inte minst, du måste våga lita på dina kollegor, träningskompisar mm som du befinner dig med i pressade situationer. Vågar du inte lita på dem eller på den säkerhetsutrustning du har, då kommer du aldrig våga pressa dig till din gräns och veta vart den går och hur långt du kan komma. Så våga det! Släng dig ut i dina utmaningar!
Paradigmskift förekommer inom vetenskapen hela tiden, i större eller mindre omfattningen. Sanningar som uppfattas som absoluta förändras och kastas omkull. Men detta är inte bara ett fenomen inom vetenskapen utan även något som sker på alla företag, men för att gå händelserna i förhand så får vi först definiera termen Paradigmskifte:
Ett paradigmskifte ingår i ett sammanhang av olika faser:
Det finns en allmän föreställning om ett fenomen, eller det finns ett tankemönster, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. Forskning som befinner sig i denna fas kallar Kuhn normalvetenskap, och den kännetecknas av problemlösning inom tankemönstrets eller föreställningens ramar.
Det föreligger anomalier, som kollektivet inte förmår ta till sig, eftersom de fastnat i sina tankemönster, eller den utbredda föreställningen är så grundmurad att dess ”sanning” är överordnad vad som motsäger den.
Forskningen kommer till en kris där anomalin måste förklaras.
Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör.
Forskningen kommer till en förvetenskaplig fas, där det nya paradigmet fastställs.
Därefter kommer en ny fas av normalvetenskap inom det nya paradigmet.
Som ledare måste man vara medveten om att likväl som vetenskapen lever med paradigm såväl finns paradigm inom företagen. Etablerade tankemönster som finns kvar i väggarna, kanske baserade på kunskaper och erfarenheter vid ett visst historiskt tillfälle. Ett exempel kan vara till exempel e-handel; i företaget kanske man testade på e-handel för tio år sedan, projektet floppade och slutsatsen blev ”e-handel är inget som våra kunder är intresserade av, de kräver det fysiska mötet för att köpa”. Detta kanske var sant för tio år sedan eller så var projektet bara dåligt planerat och implementerat, men erfarenheten cementeras i företaget. Tio år senare lever fortfarande devisen kvar att e-handel inte är något för företagets kunder, men man märker att andra företag i liknande branscher lyckas med e-handel, ytterligare lite senare börjar även konkurrenteras e-handel satsningar framstå som lyckade, en del anställda inom företaget börjar ifrågasätta ”sanningen” om e-handel inte är något för företagets kunder, och till sist börjar även kunderna i ökande mängd ifrågasätta varför företaget inte erbjuder samma e-tjänster som alla konkurrenter, och förhoppningsvis då vid ett givet tillfälle väger vågen över och ”sanningen” om e-handel inte är något för företaget krossas. Detta är bara ett exempel för att illustera hur dessa paradigm kan byggas upp inom företaget och förhoppningsvis krossas, om inte, så faller företaget kanske istället (Ett stort misstag var att missa paradigmskiftet från mekaniska räknemaskiner/skrivmaskiner till elektroniska http://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_AB)
Hur klarar man sig från dessa ”sanningar” och hur avslöjar man dem? Ett av de viktigaste sätten att skydda sig så det inte går som för Facit är att man anställer personal som frågasätter och skapar ett klimat där det är möjligt att ifrågasätta. Dock räcker inte detta utan man måste även skapa en miljö av förändring, där det är naturligt att förändra förutsättningarna och målen beroende på den yttre miljöns påverkan på företaget. Flexibilitet och nytänkande inom en struktur av etablerade processer. Låter detta konstigt? Att skapa enkla, tydliga och effektiva flöden är grunden för flexibilitet och nytänkande. Har man ingen bild av nutiden och hur den ser ut, så vet man inte om förbättringarna är förbättringar, eller bara ett annat sätt att uppnå samma resultat.
Att utmana paradigm inom ett företag kan vara som bestiga berg
Om man som chef vill snabba på paradigmskiftena kan man vara observant på anomalier (punkt 2), dessa är signaler på att något inte riktigt stämmer. Och här gäller det att vara riktigt observant, dessa anomalier brukar snabbt försöka förklaras bort av ”kollektivet” som t.ex. effekt av vädret, konjunkturen etc. Men här gäller det inte bara köpa förklaringen utan ifrågasätta. Tryck på anomalien och kräv mer förklaringar, varför, varför, varför… Det kan ju vara den viktiga signalen som behöver fångas upp men det kan ju likväl vara en fullgod förklaring, men är man observant kan man fånga upp och spräcka det felaktiga paradigmet mycket tidigare.
Ett aktuellt och massmedialt paradigmskifte som befinner sig en fas två eller tre är synen på fett som skadlig eller en nyttig del av kosten (även kallad LCHF etc) debatten. Man kan där se en klassisk (fettsnål diet är bäst) sida som försvarar sig stenhårt och försöker förklara bort de vetenskapliga undersökningar som pekar på att kolhydrater är den stora faran för hälsokosten.
Om detta är ett paradigmskifte eller ej lär vi veta om 10-20 år när vi tittar i backspegeln, men jag tror att det är ett paradigmskifte. Jag får väl göra en uppföljning av inlägget 2030.
I söndags började jag skriva ett inlägg om ledarskapscitat. Ett jag fastnade för var detta:
Ett av citaten kommer enligt honom från Bill Cosby och lyder ”Jag vet inte nyckeln till framgång, men nyckeln till misslyckande är att försöka göra alla nöjda”
Ang detta citatet så tänker jag i följande resonemang: Även om du vill, går det att göra alla nöjda? Vi har ju alla olika tycken om vad som är viktigt, rätt och fel mm. Så det där med att göra alla nöjda, det var väldigt länge sedan som jag strävade efter det. Däremot tror jag att det är viktigt och möjligt att få och förtjäna respekt av de du jobbar med. Även om jag inte alltid gillar beslut som fattas så kan jag förstå dem och respektera dem.
Jag hade samtal med en person en gång som sa att hen inte hade som ambition att alla skulle tycka om hen. Det där med att tycka om, det kan ju betyda både respekt eller vara ett tecken på nöjdhet. Vi diskuterade det lite och jag frågade om hen tyckte om och respekterade sin chef. Det gjorde hen. Vi konstaterade sen att de är väldigt olika, hen och sin chef. Men hen respekterar och tycker om chefen ändå pga av relationen de har, att hen kan vara delaktig i disukssioner och även om hen inte gillar eller är nöjd med alla beslut som finns respekten och förståelsen.
Så det jag tror är viktigt är att se till att sina medarbetare får vara delaktiga i besluten genom att få ge input på förslagen innan beslut fattas och även om det inte blir som alla vill så är det lättare att acceptera och förstå varför beslutet blev som det blev.
