Idag är jag för trött för att göra många knop och fundera på saker. Hela kroppen strejkar efter en gårdag med klättring i Kullaberg. Hjärnan sa att jag kunde klättra upp för berget som spiderman, verkligheten var lite annorlunda… Så jag googlade på ledarskapsbloggar för att se om jag kunde få lite inspiration. De flesta jag hittade var inte aktiva, eller är de det även om de inte är uppdaterade på månader? Iaf så hittade jag till en sida som var aktiv, freddielarssson.se. Han har skrivit ett inlägg om citat.
Ett av citaten kommer enligt honom från Bill Cosby och lyder ”Jag vet inte nyckeln till framgång, men nyckeln till misslyckande är att försöka göra alla nöjda”
Jag tänker så här:
….Ojoj, nu blev Viola helt förstörd och ledsen över att jag sitter vid datorn och inte leker med henne. Återkommer till hur jag tänker i nästa inlägg, nu blir det lek med Viola istället. Be right back…
Ja, så tycker jag! Alla utövar någon form av ledarskap. Wikipedia säger: ”Ledarskap är ur ett organisatoriskt synsätt ett speciellt beteende som människor utövar i avsikt att påverka andras tänkande, inställning och uppförande. Ledarskap kan ses som det beteende som kommuniceras gentemot andra i ett socialt system”
Jag möter ibland personer som slår ifrån sig och säger att de inte alls är ledare eller utöver ledarskap. Men det gör du! Finns det någon yrkesroll som inte innebär att du utövar någon typ av ledarskap? För visst påverkar vi alla varandra i våra yrken? Visst påverkar vi våra barn, vår partner, våra vänner och släktingar. Tom personer vi inte känner påverkar vi mycket med tex. sociala medier. Våra budskap når mycket längre nu än innan. Ta linkedin tex, där visas hur många du känner i genom dina kontakter. Det är många!
Det kan tyckas obetydligt det jag har skrivit ovan, men jag tror att det är viktigt att tänka på detta och vara medveten. Brukar du fundera på hur du påverkar andra? Vilken makt du har över andras välmående, hur andra tänker och hur andra formas? Detta med att påverkas av andra kommer i ett framtida inlägg, men det är svårare att skriva så jag håller fortfarande på att formulera det inlägget.
Idag har vi varit gifta i 7 år. Min man och jag. Det är ”Yllebröllop”. Borde jag ge min kära man ett par yllestrumpor? Nej, det blir nog inte så. Det jag brukar göra vid dessa högtidsdagar är att reflektera kring dem några dagar innan och efter. Minnas vad vi har gjort. Hur tiden har varit. Vad som har hänt och hur vi kom fram till vårt beslut att gifta oss.
Mycket har absolut hänt. Vi gifte oss som en liten överraskning då vi den sommaren köpte vårt första hus och flyttade in i det den 1 Aug. Så det var nog inte så många som misstänkte något när de blev inbjudna till inflyttningsfest…. Istället var det ett bröllop de kom till. Det blev precis som vi ville. Avslappnat, spontant, romantiskt och helt enkelt en väldigt rolig fest! Att vi sen fick gifta oss i vår trädgård som vi tyckte var helt underbar, det var ett stort plus. Jag minns tillbaka på den dagen med många glada minnen.
Det var i bilen mellan Teckomatorp och Varberg som idé till giftemål där och då växte fram. Av någon anledning gillar vi att prata om saker i bilen. Oftast så kör UB och jag åker med. Vi har en ”trepunktare” att fokusera på (Vägen) och då blir samtalen ofta väldigt bra och väldigt givande. Vi har kommit fram till många saker på det sättet i bilen. Giftemålet, beslutet att skaffa barn, jobbinriktningar, familjebeslut mm. Ofta är själva bilresan lika givande som målet när det är såna här saker som avhandlas.
Det är lika dant för mig nu när jag tillbringar många timmar i veckan i bilen. Visst, det slukar tid som inte är med familjen och inte på jobbet, men det ger värdefull egentid som jag kan ägna åt tankar, funderingar och ljusböcker. Jag gillar att det går att göra något vettigt av ett nödvändigt ont. Ofta går det alltid att göra det. Första delen av bilfärden brukar jag ägna åt att filtrera dagens händelser eller planera det som skall komma. Andra delen av resan brukar jag lyssna på ljudbok/podcast eller reflektera på privatlivet.
Nu har jag läst klart boken ”Love is the killer app” och jag tänkte att ni kanske är intresserade av en recension av boken. Det är en ledarskaps/business bok skriven av en genuin amerikan. Vad menar jag med genuin amerikan? Hans språk är verkligen amerikanskt! Det är helt enkelt inte lagom, utan väldigt färgstarkt.
Boken handlar om hur du kan lyckas bättre i karriären och i din business genom att vara en generös medmänniska som delar med dig av dina kunskaper, erfarenheter och ditt nätverk helt utan egen vinning. Din drivkraft är att du vill se andra lyckas genom dig. Du skapar på detta sätt ett unikt och värdefullt nätverk med likasinnade personer och du får affärsrelationer som går bortom all hård fakta kring affärerna. Det blir en personlig relation mellan er där ni känner till varandras familjer och intressen och på det sättet har andra band mellan er än bara de affärsmässiga.
Jag håller helt med bokens innehåll och andemening om att vara en god medmänniska och vilka ringar på vattnet det kan ge. Att sprida värme och glädje och hjälpsamhet i sin omgivning och vad det kan resultera i.
Minus i boken är språket, att den inte är speciellt fängslande och att efter 1/3 av boken känns det inte som att det kommer speciellt mycket nytt.
Dock så är den unik i sig då den endast fokuserar på relationer och inget annat.
Tacksamheten blev så påtaglig härom dagen! Kommer ni ihåg att jag skrev för ett tag sen om att leva i nuet och vara med här och nu. Inte vara ett steg före hela tiden och planera nästa sak och inte heller att vara ett steg efter hela tiden och tänka tillbaka på tider som har flytt. Utan att vara här och nu. Det försöker jag verkligen bli bättre på som jag skrev i det inlägget.
Detta är säkert gammal skåpmat för er, men jag snubblade iaf över ett tips för ett tag sen om att varje kväll innan jag somnar tänka igenom dagen och skriva ner minst tre saker som har varit bra och som jag är tacksam för. Stort som smått. Det har hjälpt mig mycket. Både att leva här och nu och att känna tacksamhet för det jag har.
Härom kvällen när jag var ute med Wilma såg himlen ut som på bilden nedan. Det var tusen gånger finare i verkligheten än som det ser ut på bilden. Men jag var bara tvungen att försöka fånga ögonblicket. Det var så vackert. Även om bilden inte är lika fin så är minnet det för mig. Jag kände i det ögonblicket så stor tacksamhet för allt. Jag är frisk, jag bor på ett underbart ställe, jag har en underbar familj, jag går här en ljummen sommarkväll med min älskade hund och njuter av lugnet.
Jag älskar att lära mig nya saker! De två veckorna sen jag kom tillbaka till jobbet har varit väldigt lärorika. Jag har haft nöjet att ersätta några kollegor ut ledningsgruppen på jobbet nu när de har haft semester. Detta har gjort att jag har fått sätta mig in i vissa arbetsuppgifter som jag inte är van vid och har gjort på några år. Samt att jag har haft ännu mer tillfälle att vara ute i verksamheten mycket och prata med mina kollegor. (Härligt med färre möten under en period!) Vad jag har lärt mig! Så mycket kunskap det finns på vår lilla arbetsplats bland mina kollegor. Jag älskar det! Det är bara till att investera lite tid och ställa frågor och lyssna på svaren. Så har jag lärt mig massor!
Dessutom har jag senaste tiden kommit på det optimala sättet att lära mig saker utan att läsa. Jag älskar att läsa böcker, men jag hittar nästan aldrig tiden att läsa. Nu har jag insett att jag kan lyssna på Podcasts och ljudböcker! Det är underbart! När jag är ute och går, springer, cyklar eller kör bil så lyssnar jag på detta. Helst plötsligt slår jag två flugor i en smäll. Jag motionerar eller tar mig till och från jobbet samtidigt som jag lär mig massor av intressanta saker. Det är så bra. Nu tänker jag googla fram något som liknar Netflix fast med ljuböcker att ladda ner. Visst måste det finnas? Något du kan betala för per månad och få tillgång till både faktaböcker och skönlitteratur?
I veckan skall jag till Serbien på en ”Packaging expert workshop” Min förväntan är att jag kommer lära mig massor. Både lära känna mina kollegor och knyta värdefulla kontakter, samt lära av deras goda exempel och lära mig av erfarenheter. Jag ser verkligen fram emot veckan.
Jag undrar bara vilka kunskaper som jag måste glömma av nu när jag kommer lära mig massor av nya… Risken finns att det blir kunskaper om tvättning, städning, mangling, diskning mm. Tur att vi är fler i hushållet som kan de sakerna…
När är det lagom och det är dags att bromsa karriären för att hinna med annat? När skall man välja att tacka nej till nästa karriärsteg för familjen eller kanske inte ens en gång förbereda sig för nästa karriärsteg till förmån för familjen? Svaren är inte enkla, ser jag till mig själv som individ så mår jag som bäst när jag har utmaningar och möjligheter att påverka utvecklingen, men det innebär ju ibland att man försakar familjen. Men visst jag har testat på andra sidan också, varit föräldraledig 14 månader i sträck men vår yngsta dotter, detta var utvecklande på ett annat sätt men jag hade verkligen inte pallat med att gå hemma längre, 14 månader var nog några månader för länge. Jag älskar att jobba och jag älskar mina barn, och jag är övertygad om jag hade varit en mycket sämre förälder om jag hade varit hemma med dem hela tiden, dessutom hade jag gått och undrat vad jag hade gjort med mitt liv. Jag vet människor som älskar att vara hemma med barnen och som skulle kunnat vara det hur många år som helst och de mår bra av det. Det som är svårt för mig är att hitta rätt nivå av jobb och familj, hur mycket skall man jobba och hur mycket kan man jobba, det är fortfarande inte lätt i alla tjänster att gå ner och jobba deltid.
Jag talade en gång med en företagsledare som jag känner som arbetade på en hög nivå och dessutom hade en del styrelseuppdrag (han hade vid tillfället gått i pension). Han sa till mig: ”Tänk över dina val väldigt noggrant, jag satsade allt på karriären och nu känner jag inte mina barn, det jag försöker nu är att lära känna mina barnbarn”. Självklart talade vi om detta ett tag men slutsatsen var den att han nu inte var säker på om han hade gjort rätt val i livet och den relation som han missade att bygga upp när barnen växt upp går inte att ta igen senare.
Vad är då slutsatsen? Man kan aldrig båda ha kakan och äta den, allting har en baksida, skall man vinna vissa saker måste man offra vissa saker, det gäller bara att vinna rätt saker och offra rätt saker för den totala vinsten skall bli så stor som möjligt. Vinst i det här fallet är livskvalité och livsglädje, vilket inte är samma sak som ekonomisk vinst även om den kan vara en del av livskvaliteten.
Så:
1) Skaffa en familj som du älskar och trivs med
2) Skaffa ett arbete som du älskar och trivs med
3) Balansera punkt 1 och 2 i förhållande till vad du känner du mår bäst av.
Och trivs du inte med situationen se till att förändra den, att gå och gnälla och beklaga sig gör ingenting bättre.
Mannen på bilden är inte företagsledaren i texten utan Williams farfar.
Hur ser du på livet? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Ser du saker från den positiva sidan eller förväntar du dig det värsta? Jag tycker att detta är intressanta frågor och jag tror att det påverkar vår vardag mer än vi tror. Ibland befinner vi ju oss i såna ytterligheter att det är svårt att se det kanske jättemörkt eller jätteljust.
Men i vardagen så tror jag att vi själva kan styra till stor del om vi ser på livet och de situationer som uppstår. Hur du dessutom går in i olika situationer tror jag påverkar din omgivning mer än du tror. Det sägs att du utstrålar 80% genom kroppsspråk och 20% genom talet. Jag tror verkligen på det.
Det allra viktigaste tror jag är att du sätter dig själv i förarsätet på ditt eget liv och gör ett aktivit ställningstagande på hur du vill se på tillvaron. Livet är ju faktiskt för kort för att gå och vara missnöjd på tillvaron utan att göra något aktivt för att bryta sig ur den situationen.
Idag blev jag påmind om hur kort livet kan bli och om hur skört det är. Att du verkligen inte kan ta något för givet. En person jag känner genom jobbet gick bort i förra veckan. Väldigt hastigt. Från frisk till att bara trilla ihop. Det händer då och då och vi kan ibland läsa om det när det är något idrottsstjärna eller något som drabbas. Det är alltid lika hemskt. Så hemskt att du faktiskt inte vet om du kommer göra det du har planerat om ett dygn, eller ens om några timmar.
När jag tänker för mycket på det ryser jag och känner mig väldigt illa till mods. Tankar som att vara tacksam för livet, för allt jag har kommer och etsar sig fast. Tankar om att fokusera på vad som verkligen är viktigt i livet. Tar jag vara på livet tillräckligt mycket? Skall jag leva som att varje dag var den sista?
Nej, jag tror inte att det är rätt för mig. Då skulle jag inte vilja gå till jobbet varje dag och spara undan pengar på lönen mm. Det skulle inte tjäna något till. Jag vill leva som att jag skall få vara kvar ett tag till och skapa en stabil och säker framtid för min familj. Men samtidigt tror jag att jag måste och många med mig kanske njuta mer av nuet. Jag har skrivit om det innan och jag försöker verkligen det. När sånt som ovan händer så blir det så ännu mer påtagligt. Jag är så tacksam att jag lever! Att jag har ett jobb att gå till, en familj, vänner, en kropp som inte ger mig några större begränsningar.
Jag hade ett samtal med en kollega om såna här saker förra veckan också. Vi resonerade om vad som kommer kännas viktigt om ett ex antal år när vi har gått i pension och barnen är stora. När jag ligger på dödsbädden, är det troligt att jag kommer ångra att jag inte jobbade mer eller att jag inte umgicks mer med min familj?
Nu blev jag ganska personlig. Missförstå mig rätt. jag älskar mycket med mitt jobb, hade jag inte gjort det hade jag inte velat lägga ner mycket tid på det. Det är otroligt utmanande, utvecklande, energigivande och jag har fantastiska kollegor. Men ibland, när det blir politik, när det blir för pressat, när det blir för mycket. Då måste jag ta mig en tankeställare och faktiskt inte springa vidare i ekorrhjulet utan att stanna upp och tänka.
När jag tänker efter så har jag ju faktiskt lyckats att vara föräldraledig i två omgångar. Några månader varje gång. Jag har kunnat ha en lång sommarsemester när barnen var lite mindre. Jag kunde jobba lite kortare arbetsdagar förra hösten. Företaget satsade på mig och gav mig nytt jobb när jag var gravid. Jag har lärt mig att jag är inte oumbärlig, ingen av oss är det. Inse det och känn sedan trycket lätta på axlarna! (Se dessutom till att omge dig med duktiga människor)
Så idag när jag lägger mig i sängen kommer jag tacka för allt jag har och hur lyckligt lottad jag är. Vi har alla något att vara tacksamma för varje dag. Det tror jag på.
