Jag vill inte ge upp löpningen. Det är verkligen viktigt för mig. Det är ett sätt att rensa huvudet, att få nytt syre i kroppen, att känna naturen runt omkring mig, att trötta ut kroppen på ett skönt sätt. För mig är det den ultimata återhämtningen. Visst kan jag cykla, gå eller skikea. Men det är inte samma sak. När jag springer är jag fri, stark och jag tar mig dit jag vill med min egen kraft. Inget annat.
Nu har det snart gått ett år sen jag började få ont i knät. Vad jag kan läsa mig till på nätet så är det löparknä. Vanligt förekommande. Tycker att jag har gjort mycket för att råda bot på det. Sjukgymnast, löpanalys, bytt skor, knäskydd, löpteknik, styrketräning, stretchning, uppehåll med löpningen. Men inget att hjälpt. Mitt mål har sen förra året varit Helsingborgs marathon. Jag är anmäld, jag vill verkligen genomföra loppet. Men jag har som max sprungit 1,7 mil och det var länge sen. Jag har inte kunnat träna löpning med en jämn frekvens på länge.
Mitt problem är att jag inte kan ge upp. Även om jag borde det. Eller iaf skjuta projektet framåt. Ibland är det nog dags att inse att det inte fungerar och satsa på något annat. Men jag vill inte ge upp löpningen, inte än. Så nu har jag hittat ytterligare stretch-övningar, styrkeövningar och ett knäskydd som skall vara bra. Om inte detta fungerar så får jag nog inse att det inte blir något marathon för mig. Men det svider… Jag vill inte vara en sån som inte fullföljer mina egna utmaningar. Så jag hoppas verkligen att detta fungerar. För det ligger väldigt långt ifrån min natur att ge upp… Jag kan inte alls förlika mig med det… Inte alls.
