I förra inlägget skrev jag om att det är en lite stressig period just nu. Att jag får kompensera barnen med mys och bus senare. I torsdags kväll blev jag brutalt påmind om att helt plötsligt kan allt ändras och det finns inget senare längre. När olyckan är framme förändras allt på bara några sekunder. Från att ha varit en vanlig torsdagskväll som jag hade jobbat länge som vanligt på blev det en fruktansvärd kväll som alltid kommer finnas kvar i minnet. En kväll med ångest, oro, ovisshet och kast mellan hopp och förtvivlan.

Min älskade minsta lillebror blev lite efter 19 i torsdags påkörd av tåget i sin bil på en oövervakad järnvägsövergång. Allt vi visste var att han levde och att han var på väg till Sahlgrenska i helikopter. Nu är det lite mer än två dygn sen och läget ser stabilt ut. Vi är alla i familjen så otroligt tacksamma att han verkar ha haft änglavakt eller mirakulös tur, sekunderna på sin sida.

Men det har varit långa dygn, långa timmar, långa minuter. Minuter och timmar då vi sitter vid hans sida och hela tiden tittar efter förbättringar. Timmar som jag sitter och funderar, funderar på vad som kunde hänt, funderar på om, tänk om han hade varit några sekunder senare, tidigare…. Funderar på hur lyckligt lottade vi ändå är.

Jag funderar mycket på min egen situation. Hur jag ser på livet. Är jag tillräckligt tacksam? Lever jag tillräckligt mycket som jag vill? Jag vill inte leva som att varje dag vore den sista, absolut inte. Jag vill ha en långsiktighet i mitt liv och jag vill leva för saker längre fram också. Skapa en bra framtid för barnen, för familjen. Men jag vill behandla mina nära och kära så att de vet hur mycket jag bryr mig om dem, när den sista dagen kommer. Då vill jag att de skall veta det. Det funderar jag mycket på nu. Jag får lite ont i magen när jag tänker på förra inlägget. Så vill jag inte göra för länge, inte så länge så att jag inte lever som jag vill till mina nära och kära.

Tankarna har inte landat mer än så. De pendlar nu mellan tacksamhet, ledsenhet, grubblerier och massa om.