Idag sken solen över Landskrona. Jag vet inte hur Jone gör, men han verkar ha en hemlig uppgörelse med de som bestämmer över vädret. För jag minns inga regniga dagar när årets bästa och mest givmilda golftävling avgörs. Jonsters charity Masters. Det är verkligen en dag i välgörenhetens tecken som är otroligt uppskattad av alla deltagare!
Jag hoppas såklart på insamlingsrekord till Nordvästra Skånes barn och ungdomar! Att Ramlösa är huvudsponsor till den här fantastiska stiftelsen, det värmer extra i hjärtat att ha på sig en Ramlösa-tröja en dag som denna. När jag på nära håll ser vad vi är en liten del av.
Ett av Ramlösas lag förstärktes med Paul Tilly. Mer känd som ”ICA Ulf”. Hoppas han lärde sig att Ramlösa är det vatten som skall drickas om du skall dricka mineralvatten. Inte ICA:s egna varumärke…
Vi hade i år igen privilegiet att hålla till vid hålet med den absolut vackraste utsikten!
Som vanligt ett väldigt proffsigt intryck och väldigt proffsigt genomförd tävling. Eldsjälarna i Jonsters levererar alltid över förväntan!
Jag känner just nu att jag har noll inspiration! Det är faktiskt väldigt frustrerande. Våren är vanligen min tid på året. Jag fylls av energi och lust att göra saker, att vara produktiv, att hitta på och inspireras. Men nu, nu känner jag mig inte alls sån. Visst är jag piggare av att solen syns och jag får värme i ansiktet när jag vänder ansiktet mot solen. Men inspirationen och energin att ta tag i saker. Den infinner sig inte. Jag har helt enkelt noll inspiration.
Inte heller på jobbet känner jag mig så inspirerad som jag borde. Jag känner själv att jag inte är lika sprudlande, inte lika glad, inte lika på. Mer avvaktande, tystare, mer tillbakadragen… Vet inte riktigt vad det beror på. Vet bara att det tyvärr får effekt här på bloggen också.
Så nu dessa här lediga dagarna drar jag och Viola till brorsan i Södertälje. Jag hoppas på sol, lugn och ro och lite roliga aktiviteter. Kanske är det det som krävs för att komma tillbaka med nya krafter!
Den här lilla skruttfisen saknar sin morbror! Imorgon drar vi på roadtrip!
Ett hjärta av tulpaner! När jag tittar på det blir jag allt på lite bättre humör! Det är mycket mycket finare i verkligheten än på bild.
I veckan som var fick jag ett tips av en kollega, tipset var att titta på ett klipp från ett nyhetsinslag som handlade om att vi är väldigt många människor som skjuter upp saker och vad det är för faktorer som gör att du tar tag i saker eller gör det du borde.
Idag tittade jag på det, några saker var tänkvärda och intressanta.
Enligt inslaget har var 5:e vuxen problem med att de skjuter upp saker och har då alltså problem med att göra saker i tid. Detta leder enligt inslaget till att vi känner skam, skuld, stress och ångest.
Enligt experten som uttalade sig i efterhand så drivs vi människor av två saker. Antingen att vi får en positiv belöning eller att vi undviker en negativ konsekvens. Det är drivkrafterna till att vi tar tag i saker och gör det vi skall.
Om då den positiva belöningen kommer alldelles för långt fram i tiden så är det ofta lätt att vi inte gör det vi skall och skjuter upp det. För att belöningen inte infaller tillräckligt snabbt.
Ett konkret exmpel som de hade i inslaget var att vi är många som skjuter upp vår deklaration. Efter inslaget så gjorde jag klart allt underlag till min deklaration. Jag kan inte påstå att jag mår så jättedåligt av att inte göra den direkt och skjuta upp den. Men däremot så känns det ju väldigt bra när du väl har gjort det.
Experten gav också tips i att kombinera det tråkiga med ngt roligt eller att se till att belöna sig med något dirket efter den tråkiga aktiviteten. Här insåg jag att jag omedvetet har hittat ett sätt där. Jag lyssnar på ljudbok, om jag tycker att boken är så bra att jag vill lyssna så mycket som möjligt så viker jag tex. tvätt, stryker eller gör något annat riktigt tråkigt. Det funkar även på träningen, att göra så. Känner jag mig inte alls motiverad en kväll så tänker jag att jag får lyssna 30 min till av ljudboken och sen så får jag ta ett härligt varmt bad. Så jag tror att jag är en person som drivs av just positiv belöning. Inte så mycket av att försöka undvika negativa konsekvenser. Även om det känns som att dessa två faktorer ibland kan vara samma sak.
För några dagar sen kom döden och hälsade på. Lennart, min mammas farbror har gått bort. Lennart som alltid var som en morfar, alltid glad, alltid välkomnande, alltid pratsam och social. Han var pigg och frisk, tog vara på hälsan och tränade och höll sig aktiv. Jag tror och hoppas att han var nöjd, att han kände att han hade haft ett bra liv, en bra historia.
Jag tänkte på det där med vilken historia vi har när jag satt i kyrkan och tittade på programet för begravningsgudstjänsten idag. När döden kommer så är historian slut. Lennarts historia är slut. Hans historia startade 1928 och slutade 2014. En ganska lång historia ändå. Kan vi likna livet vid en historia, vid en bok? Du skriver i första sidan när du tar ditt första andetag och ser världen för första gången utanför livmodern. Om historian startar då, sen fylls den på, sida för sida. Tills sista sidan är full. När sista sidan är ifylld, då är boken klar, historien slut, det återstår bara att stänga igen boken.
Vad händer sen med boken? Är det fler som läser den, som minns den, som pratar om den med sina nära och kära? Som tar upp speciella anekdoter som är värda att vrida och vända lite mer på. Kom vi verkligen ihåg att läsa boken tillräckligt noga under tiden, eller inser vi när boken är slut, att vi skulle läst den mer ingående? Ställt mer frågor, analyserat mer?
På de allra flesta saker vill vi ha ett slut, vi vill göra klart, vi sätter upp mål, vi tidssätter våra drömmar med delmål för att vi skall kunna komma fram till slutet. Att bli klar, att läsa klart boken, att göra klart. Det är oftast något bra, något vi strävar efter. Men när det gäller livet, då är inte slutet något att sträva efter, inget vi vill skynda oss till. Ändå så funderar jag på om det trots allt är så att tack vare att vi vet att vi har ett slut, att ingen kommer undan slutet. Så bemödar vi oss med att leva, med att ta hand om våra nära och kära, med att fundera om vi gör de rätta valen, om vi lever det liv vi vill. Det hade nog sett ännu värre ut i världen om inte vi alla visste att döden väntar oss alla. Då hade vi ju alltid kunnat tänka ”jag kan göra det imorgon”, ”jag kan be den personen om ursäkt imorgon”. Nu vet vi inte säkert att det alltid kommer vara en morgon. På ett sätt är det nog bra, att vi liksom skärper till oss lite, att vi anstränger oss lite, att ha tanken, ”jag har ju bara ett liv”.
Lite orättvist är det allt. Naturen, den lever om och om igen. Varje vår kommer knopparna åter, blommorna slår ut och gräset börjar växa. Varje sommar når allt sitt klimax, varje höst börjar löven falla och till vintern står träden kala, naturen frusen och vilande. Vilar för att börja om om några månader igen. Men vi människor, vi kan inte börja om. Vi skriver i vår bok, sida för sida. I samma takt, alla har vi samma förutsättningar. Vi har dock två saker som är unika för varje historia, för varje bok som skrivs. Tjockleken på boken, antalet sidor. Det varierar för oss alla och ingen vet hur många sidor just din bok har. Sen är det en viktig sak till som är helt unik. Vi fyller sidorna med helt individuella saker, vi väljer helt och hållet själva vad vi fyller just vår bok med. Det är ingen annan som kan fylla din bok, skriva din historia. Det gör du själv.
William sa en kväll när han skulle sova och vi hade läst och släckt ljuset att han skulle leva i oändligheten. Han fick då frågan, ”hur tänker du då?”. Jo, sa han. Jag kommer att få barn och de kommer att få barn och sen får de barn. På så sätt så kommer jag leva i all oändlighet.
För de här tre pluttarna har historien bara börjat. Ändå kommer det ut så kloka ord ibland och så djupa tankar.
Fick hem en fråga och en muta från SIFO idag. De vill veta vad jag tycker människor har för skyldigheter och rättigheter i en demokrati. Så frågan var om jag kunde tänka mig att fylla i deras undersökning och mutan var en trisslott. Då jag har läst några böcker av Henrik Fexeus så insåg jag varför de har gjort som de har gjort. Och det funkar!
För att med gott samvete kunna skrapa lotten och dra hem storkovan (nej, jag vann inte denna gången heller.) så svarade jag snällt på enkäten. Efter bara några frågor så insåg jag att det var en intressant enkät. Så jag blev glad när jag hade möjlighet att få svaren! De kommer jag dela med mig av när jag får dem.
Helst med tanke på dessa frågor nedan:
Jag kände mig allt kluven när jag kryssade i mitt alternativ. Å ena sidan så tycker jag absolut inte att de skall få utrymme för sina åsikter. Å andra sidan så tänkte jag att om vi skall ha demokrati och yttrandefrihet så måste det ju gälla allt. Ingen borde få hindra några åsikter. Å andra sidan så tänker jag att om vi verkligen har en fungerande demokrati och yttrandefrihet så är alla så upplysta och kloka och utanförskapet är obefintligt så ingen skulle vilja lyssna eller ställa sig i skaran som har de åsikterna. Eller är det för naivt av mig?
I detta inlägg så skrev jag om lite reflektioner på varför vi är som vi är hur vi blir de vi blir. Jag försöker vara noga med att omge mig med personer som jag kan inspireras av och som jag kan lära mig av. Nu skall jag berätta lite för er om en riktig stjärna som du kan inspireras av och lära dig av.
En sån person är min kära man. Vi träffades för 10 år sen nu. Jag minns inte riktigt hur jag var då, inte heller riktigt hur han var. Visst var vi oss själva, men helt klart att vi har påverkats av att vi har levt 10 år tillsammans.
Det finns så många skäl att älska honom, tänker inte berätta alla här för då får jag inte ha honom ifred… Men några uppenbara som alla vet om. Han är en person som inte ser till ytan alls, han ser personer för dem de är. Han lägger inte märke till om de är smala, tjocka, fattas ett finger eller haltar. Han ser förbi sånt och lägger märke till hur personen är.
Han är klok och snäll. Ett riktigt stort hjärta samtidigt som han är otroligt beräknande och analyserande. Han är absolut inte blåögd även om han har en inställning till att människor är trevliga och ärliga. Han har verkligen lärt mig allt jag kan om att vara taktisk och jag har mycket kvar att lära.
Det har alltid varit en självklarhet för honom att vi är två om allt. Vi är två om föräldraskapet och tar båda ansvar för det, vi är två som vill ha stimulerande jobb, vi är två om att äga ett hus med alla de förpliktelser som det innebär, vi är två om att stå för inkomsterna och utgifterna. För mig är detta en förutsättning har jag insett, det var inget jag tänkte på för 10 år sen, men nu inser jag att jag hade inte kunnat ha det annorlunda.
När jag har gjort karriär och satsat på jobbet har UB som en självklarhet stöttat upp hemma, hämtat barnen, lämnat barnen, stöttat, lyssnat, gett tips och råd. Allt utan någon bitterhet eller utan något gnäll. (Finns en sak han gnäller över och det är sömnbrist. Som tyvärr har varit en återkommande del av våra småbarnsår.) Ja, det är en självklarhet att man skall agera som två när man är det och hitta det som fungerar för sin egen familj. Vi är inget undantag, vi har hittat vårt sätt. Dock så är jag väldigt tacksam för vårt sätt.
Nu är jag också så glad för min kära mans skull. Han har precis antagit en ny utmaning på sitt jobb. Fått en chans att visa sina talanger och sina kunskaper. Han har fått en möjlighet att lära sig nytt och att lära och påverka det företag han jobbar på. Det passar bra att han jobbar i den koncernen som delar ut riktigt betydelsefulla stjärnor. Han är nämligen en av de största stjärnor! Min stjärna.
Jag har funderat på det sen jag hade ett intressant samtal med en kollega. ”Varför är jag som jag är?” Vad är det som formar oss och är vi alla ”offer” för att vi blev de personerna vi är tack vare den uppväxtmiljö vi har haft? Hur stort ansvar har du som individ att forma dig själv? Kan du forma dig själv om du har haft oturen att tex växa upp med föräldrar som inte alls har gett dig någon självkänsla? Eller är det kört då? Får du gå igenom livet med dålig självkänsla utan förmåga att själv kunna göra något åt det?
Iom detta samtal så lästa jag runt lite på nätet och kom till ett inlägg från en annan bloggare som hade varit på en föreläsning av en professor i genetik. Han hade enligt den bloggaren uttryckt att ”du är alla människor som du har träffat och som har gjort intryck på dig”. Det låter ju å ena sidan klokt tycker jag, å andra sidan helt galet också!
Eller är det så enkelt att du då helt enkelt skall vara väldigt kräsen med vilka människor du omger dig med? Men om du under din uppväxt har varit omgiven av personer som inte låter ditt kritiska tänkande utvecklas, eller låter dig ifrågasätta eller tänka själv, är du då maktlös i att välja umgänge som är bra för dig?
Å ena sidan kan det ju vara så. Men en stark sida i mig säger bestämt nej! Det finns så många männsikors livsöden som säger helt annat. Männsikor som har haft alla odds mot sig men ändå tagit sig ut livssituationer som verkligen inte är bra för dem. Det har funnits något i dem, en röst som har sagt att de förtjänar bättre, att de duger som de är, att de inte behöver vara ett offer för omständigheterna. Jag tänker att om dessa människor som har haft alla odds mot sig kan, varför kan då inte vi alla? Är det verkligen ok att ”skylla” på att jag har haft otur att bara omge mig med personer som inte är bra för mig, efter att du varit vuxen ett tag och uppnått medelåldern, ligger då inte ansvaret på dig att ifrågasätta dina egna handlingar och jobba med självinsikt och självkänsla? Ligger då inte ansvaret på dig att känna igen signaler från personer som du omger dig med som inte är bra för dig och faktiskt bryta upp med dem? Om du ändå väljer att fortsätta att omge dig med dessa personer, är det då inte ditt eget ansvar?
Jo, jag tycker det iaf. Kanske naivt och lätt för mig att säga som inte har varit i en av de värsta situationerna. Men jag tror inte det är därför jag tycker så, av naivitet. Jag tror att det är för att jag tror så mycket på individens förmåga och kraft att faktiskt skapa sig ett liv som de vill ha. Ett livt där du inte är offer för omständigheter, offer för elaka människor, offer för dålig självkänsla. Jag tror att alla människor kan bryta såna mönster och ta sig framåt. Tror dock att du måste göra något som för vissa är jätte jättesvårt. Nämligen att be om hjälp och blotta sina svagheter, helt enkelt släppa ner skölden och visa sig precis som du är.
För visst är vi unika och underbara precis som vi är? Precis som snöflingor.
Första solen som tittar fram och värmer riktigt ordentligt är allt något speciellt. Så denna helgen har varit en slapp utehelg med massor av sociala aktiviteter. Den har gått så fort bara! Det var länge sedan jag kände så, att jag nästan inte har hunnit med, att jag gärna hade haft en ledig dag till.
Vi har passat på att träffa gamla vänner som jag inte har träffat på allt för länge och dessutom har vi varit väldigt sociala med stora delar av familjen. Härligt!
Det här inlägget handlar inte om ledarskap, däremot om föräldraskap. (Ja, kanske lite om ledarskap också då…) Men mest om föräldraskap och vår syn på oss själva. Ikväll funderar jag mycket på vad vi har för krav på oss själva. Vilken värld är det vi uppfostrar våra barn i?
Jag läser endel bloggar, tycker om det och det ger mig inspiration till min egen blogg ibland. Ikväll också, men inte på ett positivt sätt. Det finns så många tjejer på nätet som skriver bloggar, vissa stora, vissa inte. Unga tjejer som skriver om mode, om deras liv, om att vara ung förälder mm. Det finns hur mycket som helst. Denna veckan har jag stött på två olika bloggar som jag läste lite kring. Det skapade många tankar och jag hoppas att jag kan förmedla min poäng kring det här.
Båda mina exempel handlar om hur vi ser på oss själva och vad vi har för krav på oss själva. Det är dessa två tjejer, Paow och Dessie. Jag har ingen aning såklart vad det här är för tjejer och jag tänker inte alls gå in och tycka till om det de har gjort. Men just Paows berättelse om sin bröstoperation gjorde mig fundersam. Vad är det egentligen som gör att vi tjejer (oftast) tar beslutet att genomgå ett riskfyllt ingrepp genom att sövas, få kroppen uppskärd, stoppa in främmande föremål och sen ha smärtor efteråt? Dessutom så betalar vi tusentals kronor för att göra det. Jag blir ledsen av det, för jag kan verkligen inte förstå och jag vill inte vara en del av ett samhälle där ytan är så viktigt att vi är beredda på att ta såna risker och beslut. Jag skall inte påstå att jag på något sätt är immun. Jag precis som alla andra möts dagligen av budskap om kropp, sex, ideal mm. Och på något sätt så tror jag på det där med tillgång och efterfrågan. Det är för enkelt att säga att du inte kan påverka eller att du är ett offer. Jag tror att vi alla kan påverka. Men varför duger vi inte som vi är? Varför fokuserar vi inte på sånt som faktiskt är viktigt?
Ta sen Dessie, från det jag har läst kunde jag se att hon är en ung och nybliven mamma. I inlägget jag stötte på så rasade hon på sina läsare för att de kritserar henne för att hon lämnar sin son som är några veckor hemma hos sin pappa när hon fikar eller går på möte. Varför moraliserar vi så kring det här med föräldraskap? Och vad ställer vi för krav på varandra här? Och varför är det såhär i synnerhet kring mammarollen? Nu generaliserar jag, det inser jag. Men min uppfattning från mina intryck kring detta är att mamman har en massa krav på sig att leva upp till. Hon skall vara med bebisen 24/7, hon skall vara lyckligast i hela världen över sin bebis, hon skall vara helt uppslukad av bebisbubblan mm. När pappan är hemma så ”passar” han sitt barn. Återigen, jag vet att detta inte gäller alla. Härligt att det ändras! Men varför går det så sakta!?
Varför kan vi inte vara toleranta och inse att vi alla har olika förutsättningar i vårt föräldraskap? Jag har massor med åsikter i denna fråga, tro mig. Men jag försöker att komma ihåg att bita mig i tungan och tänka att det är ju faktiskt upp till var och en hur de löser de första åren. (Dock så tror jag på orsak och verkan…) Vissa beteenden leder till andra beteenden längre fram. Fundera igenom det inom er familj så att det inte kommer som en chock. Det värsta av allt här, jag upplever att det är främst mammor/kvinnor som hackar ner på andra mammor. Varför är det så?! Vi om någon borde ju veta hur det är att vara mamma?
Jag har fått ett stort antal förfrågningar om att vara med i kvinnliga nätverk mm. Jag tackar nej. För jag kan inte stå för det. Varför behövs det kvinnliga nätverk tänker jag? Varför fokuserar vi så på könet? Varför är det så ensidigt? Varför kan vi inte lägga bort könet en stund och titta på individen. Jag tror verkligen på nätverkande och nätverk! Men jag vill ha nätverk med mångfald! Annars är det iaf inget för mig.
Förstår inte heller de här upprörda känslorna kring ord som ”hen”. Eller att du behöver skriva debattartiklar om att du som kvinna inte rakar dig under armarna. Kan vi inte bara sluta! Sluta att fokusera på dessa sakerna! Menar absolut inte att vi skall radera ut vårt kön eller vem vi är, menar bara att vi kanske istället borde fokusera på vad vi har för egenskaper, för kvalifikationer, hur vi är som medmänniskor, hur vi agerar mot andra, att vi bryr oss om varandra.
Antingen så är jag helt ute och cyklar och gör livet alldelles för enkelt för mig. Eller så är det just så enkelt. Om det är så enkelt, varför är det då så svårt?!
Ta min hand så hjälper vi varandra och går tillsammans
Jag har sagt vid några tillfällen när jag har fått frågan vem jag ser upp till i ledarskapssammanhang att jag inte har något speciell person som jag ser upp till eller tar saker från. Jag försöker göra det från alla jag träffar, lära mig, inspireras och se upp till. Jag har ännu inte träffat någon som jag inte har hållt med om i något och jag har inte träffat någon jag har håll med om i allt.
Det är fortfarande sant. Men däremot så träffade jag för ett tag sen en person som jag faktiskt inte gillar så mycket. Det insåg jag i efterhand efter lite reflektion. ”Problemet” var att jag kände att jag kanske inte riktigt vågade tro på mig själv i detta läget. Personen i fråga var väldigt populär, högt aktad och känd för att ha gjort fantastiska saker! Hen blev presenterad på ett otroligt sätt som verkligen satte förväntningarna. Jag har funderat i efterhand om det kanske berodde på just förväntningarna. Att de var så höga att jag blev besviken när det visade sig vara en ”vanlig” människa? Jag tror faktiskt inte det.
Och jag har kommit fram till att jag måste väga tro på mig själv. Egentligen är det väl inte så viktigt om jag gillar personen eller inte. Jag lär inte träffa hen någon mer gång och hen lär inte komma ihåg mig heller. Men det som var viktigt för mig var att just komma till insikten att jag vill våga lite på min insikt och på min magkänsla.
Jag tror det är superviktigt att våga låta de värderingar du har som du gillar och känner är en tillgång för dig faktsikt få lov att vara viktiga och en styrande kompass för dig. Så känner jag iaf, när väldigt mycket händer och ändras hela tiden så känns det viktigt för mig att jag står stabilt på marken, stark i min tro på mig själv och på det jag tror är rätt och fel.
Läste för ett tag sedan att ”sunt förnuft” är fördomar du fick när du var 18 år som du rättar dig efter. Så behöver det absolut inte vara. Såklart att du skall lära dig hela livet och ständigt utveckla och utmana dina egna värderingar och åsikter. Försöka se under ytan på ditt eget isberg och utveckla din person hela tiden. Men i det och i en föränderlig omvärd är det väldigt viktigt att våga tro på dig själv. Det är jag iaf helt övertygad om, gör du inte det så har du ju inte heller något att utgå ifrån och något att utveckla.
