Etikettarkiv: livet

När döden kommer och hälsar på

För några dagar sen kom döden och hälsade på. Lennart, min mammas farbror har gått bort. Lennart som alltid var som en morfar, alltid glad, alltid välkomnande, alltid pratsam och social. Han var pigg och frisk, tog vara på hälsan och tränade och höll sig aktiv. Jag tror och hoppas att han var nöjd, att han kände att han hade haft ett bra liv, en bra historia.

Jag tänkte på det där med vilken historia vi har när jag satt i kyrkan och tittade på programet för begravningsgudstjänsten idag. När döden kommer så är historian slut. Lennarts historia är slut. Hans historia startade 1928 och slutade 2014. En ganska lång historia ändå. Kan vi likna livet vid en historia, vid en bok? Du skriver i första sidan när du tar ditt första andetag och ser världen för första gången utanför livmodern. Om historian startar då, sen fylls den på, sida för sida. Tills sista sidan är full. När sista sidan är ifylld, då är boken klar, historien slut, det återstår bara att stänga igen boken.

20140423-215326.jpg

Vad händer sen med boken? Är det fler som läser den, som minns den, som pratar om den med sina nära och kära? Som tar upp speciella anekdoter som är värda att vrida och vända lite mer på. Kom vi verkligen ihåg att läsa boken tillräckligt noga under tiden, eller inser vi när boken är slut, att vi skulle läst den mer ingående? Ställt mer frågor, analyserat mer?

På de allra flesta saker vill vi ha ett slut, vi vill göra klart, vi sätter upp mål, vi tidssätter våra drömmar med delmål för att vi skall kunna komma fram till slutet. Att bli klar, att läsa klart boken, att göra klart. Det är oftast något bra, något vi strävar efter. Men när det gäller livet, då är inte slutet något att sträva efter, inget vi vill skynda oss till. Ändå så funderar jag på om det trots allt är så att tack vare att vi vet att vi har ett slut, att ingen kommer undan slutet. Så bemödar vi oss med att leva, med att ta hand om våra nära och kära, med att fundera om vi gör de rätta valen, om vi lever det liv vi vill. Det hade nog sett ännu värre ut i världen om inte vi alla visste att döden väntar oss alla. Då hade vi ju alltid kunnat tänka ”jag kan göra det imorgon”, ”jag kan be den personen om ursäkt imorgon”. Nu vet vi inte säkert att det alltid kommer vara en morgon. På ett sätt är det nog bra, att vi liksom skärper till oss lite, att vi anstränger oss lite, att ha tanken, ”jag har ju bara ett liv”.

Lite orättvist är det allt. Naturen, den lever om och om igen. Varje vår kommer knopparna åter, blommorna slår ut och gräset börjar växa. Varje sommar når allt sitt klimax, varje höst börjar löven falla och till vintern står träden kala, naturen frusen och vilande. Vilar för att börja om om några månader igen. Men vi människor, vi kan inte börja om. Vi skriver i vår bok, sida för sida. I samma takt, alla har vi samma förutsättningar. Vi har dock två saker som är unika för varje historia, för varje bok som skrivs. Tjockleken på boken, antalet sidor. Det varierar för oss alla och ingen vet hur många sidor just din bok har. Sen är det en viktig sak till som är helt unik. Vi fyller sidorna med helt individuella saker, vi väljer helt och hållet själva vad vi fyller just vår bok med. Det är ingen annan som kan fylla din bok, skriva din historia. Det gör du själv.20140423-215344.jpg

William sa en kväll när han skulle sova och vi hade läst och släckt ljuset att han skulle leva i oändligheten. Han fick då frågan, ”hur tänker du då?”. Jo, sa han. Jag kommer att få barn och de kommer att få barn och sen får de barn. På så sätt så kommer jag leva i all oändlighet.

20140423-215410.jpg

För de här tre pluttarna har historien bara börjat. Ändå kommer det ut så kloka ord ibland och så djupa tankar.

Ett Gästinlägg – Perspektiv

Här kommer ett gästinlägg av min kära syster Melanie:

Livet är orättvist! Just idag känns det så.

Då kan man ju undra varför jag känner så? Jo för att förra veckan fick jag efter flera månaders sjukdom reda på att jag har en muskel sjukdom som heter Myastenia gravis. Det innebär att signalöverföringen från nervändan till muskelcellen är störd och att de viljestyrda musklerna i kroppen inte riktigt alltid funkar som jag vill och att jag blir extremt uttröttad vid ansträngning. I bästa fall läker sjukdomen ut efter 4-5 år efter att jag opererat ut tymus körteln bakom bröstbenet. I värsta fall påverkar den andningsmuskeln så jag slutar att andas. Just nu varierar känslorna mycket, Positiv, negativ, ”Det finns dem som har det sämre, varför gnäller jag känslan”, deppig och ibland bara helt känslolös.

Så vad händer nu? Just nu äter jag mellan 15-20 symptom lindrande tabletter om dagen för att må lite bättre och för vardagliga saker som är helt självklart att göra får jag tänka en gång extra om jag klarar det.

Så nog har livet visat mig ännu en gång att det finns mycket som är skört.

Negativa jag:
Jag är 23 år och har fått en muskelsjukdom som jag kanske får dras med hela livet. Jag har absolut ingen energi och vill helst försvinna eller isolera mig tills detta ordnar sig, jag känner mig ofta som en belastning för min omgivning. Jag får känna efter  varje dag om jag klarar att gå ut 20 minuter och promenera med hunden. Ibland är det en kamp att försöka hålla uppe huvudet och ibland får jag för mig att jag är blind eftersom ögonlocken trillar ner.

Positiva jag:

Äntligen har läkarna kommit på vad jag har för något. Tabletterna som jag äter hjälper mig ganska bra! Min läkare ringer 1- 2ggr i veckan och kollar läget.
Jag ska få behandlingar som förhoppningsvis hjälper mig bra. Jag har en sån underbart stöttande Pojkvän, familj och vänner som jag kan gnälla håll i huvudet på som ändå finns där för mig utan att tveka och bokstavligt talat leder mig hem från ett kalhygge mitt ute i skogen.
Jag försöker komma ut och hitta på grejer om jag orkar, istället för att sitta hemma och deppa.

Då kommer vi till det där om perspektiv, konstigt nog kommer många människor (inklusive jag) oftast till insikt när någonting händer en själv eller någon vi känner. Så vad är egentligen värt att gnälla,bråka och vara arg på? I slutändan är familj och vänner viktigast och det märks vilka som finns vid din sida. Det gäller att värdera det vi har medan vi har det. Det kan försvinna så snabbt. Jag kan ju såklart bara prata för mig men detta och förra årets händelse har påverkat mig väldigt mycket! Jag har insett att jag inte längre orkar lägga ner energi på obetydliga situationer och konflikter som i slutändan inte ger mig någonting. Mina känslor går upp och ner, men jag har mycket roligt att se fram emot detta året!

/Melanie

Ibland är livet härligt och vackert!

Ibland är livet härligt och vackert!

Lever du livet?

Ibland undrar jag om det bara är jag som har så svårt att leva i nuet eller om det är vanligt. För det är inget som jag pratar så mycket med min omgivning om. Det är något jag hela tiden jobbar på att bli bättre på i det tysta. Jag har jättesvårt för att koppla bort dåtid och framtid och bara låta nutid ta plats. Javisst, bättre och bättre blir jag allt på det. För jag över medvetet på det ofta, varje dag.

Jag försöker tänka på att ta in nuet, lägga märke till det och känna tacksamhet för det.

I bilen för några dagar sen när jag körde ner från min älskade vän i Karlstad: Här sitter jag i bilen med barnen i baksätet. Mina två älskade friska ungar. Åker hem ifrån min äldsta vän som jag har känt sen barnsben och som jag håller kontakten med, hon som jag känner att jag kan prata med allt om även om vi inte delar vardagen ihop. Jag är på väg hem till mitt hus som jag är så tacksam över att jag kan bo i och när jag kommer hem så väntar min älskade man på mig. (Se! Där lyckades jag inte bara hålla mig till nuet….)

För några veckor sedan vid poolen i Grekland: Nu sitter jag här vid poolen och känner solens strålar värma mig i hela kroppen. Jag tittar på barnen när de plaskar i poolen och skrattar och busar med morfar, mormor, mostrar och kusiner. De njuter i fulla drag och jag kan sitta här och titta på dem om given av min familj. Vi är alla friska i familjen och vi har efter 5 års sparande faktiskt kommit hit allihop på vår gemensamma semester.
Ta tillvara på livet

Häromdagen i rabatten: Nu sitter jag på knä här i jorden och lukar bort ogräset. Värmen är behaglig, jag är lite blöt om knäna av den fuktiga jorden, spannen är snart full och jag är snart klar. Så fint det blir, undrar vilka blommor som kommer upp ur jorden? Se så fina rosorna är och se så bra våra grönsaker växer i odlingslådorna…

Jag behöver helt klart öva mer. Men jag blir bättre på det och jag tänker iaf minst en gång per dag på hur lyckligt lottad jag är, att jag har en familj som älskar mig och som jag kan älska, att jag har vänner som bryr sig, ett jobb som är roligt, ett underbart ställe att bo på. Att mina barn kan växa upp trygga. Vi alla har massor att vara tacksamma för.

Ännu mer tänker jag på det när jag läser Kristian Gidlunds blogg, i kroppen min. Hans öde är så tragiskt och jag önskar så att inte någon skulle behöva genomgå det. Han skriver så otroligt träffande och gripande. Jag tror han har fått många människor att inse att de skall ta tillvara på livet mer. Och att vi alla måste hjälpas åt att bidra för att utrota sjukdomar som cancer. Som jag skrev om i detta inlägg tidigare.

”Återigen bör vi lära oss av barnen. De är generellt mycket bättre än oss vuxna på att leva här och nu!”