Kategoriarkiv: Relationer

Är 13% av oss i Sverige rasister?

Vi hade val igår, 13% valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Är 13% av oss Svenskar rasister? Jag vill inte tro det, jag tror att Sverige är ett öppet land med massor av empati. Ett land där vi har mycket tolerans, där vi bryr oss om varandra. Om det stämmer, varför väljer då 13% av befolkningen här att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. I Skåne valde 18% av befolkningen att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, 18%…

Hör hur Socialdemokratiska representanter vägrar att svara på frågan varför alla partier har stått still eller backat förutom Sverigedemokraterna. Frågan jag ställer mig är varför så många Svenskar väljer att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det är finns ju trots allt en anledning till detta, en anledning till att 13% av väljarna väljer att lägga bort alla viktiga frågor som skola, omsorg, jobb och skatter för att lägga sin röst på ett parti som har som starkast profilering i Indvandringsfrågor. Jag vägrar att tro att detta beror på att vi Svenskar har blivit intolleranta och rasister. Jag tror att det beror på att de andra partierna vägrar att inse att vi har ett stort problem gällande vår invandringspolitik.

När inte de andra partierna vågar ta den här debatten, erkänna att det finns många problem och komma med förslag på vad de skall göra bättre, då tror jag att det kan bli så att över 700 000 svenskar väljer att lägga sin röst på just Sverigedemokraterna. Jag kan inte för en sekund sympatisera med vad de står för. Men jag kan se att vi har ett problem i Sverige som vi måste ta tag i. Problemet är inte de människor som kommer hit. Problemet är tycker jag hur vi tar hand om de människor som kommer hit.

Igen så tror jag att det är så enkelt som att gå tillbaka och titta på dig själv. Vissa av oss kan tänka sig att flytta utomlands för att jobba, för att prova på en ny kultur. Men hur många av oss skulle frivilligt skicka iväg våra barn ensamna över halva jordklotet för skojs skull? Hur många av oss skulle välja att sälja att vi äger och har för att ge oss ut på en farlig resa till ett annat land där vi inte vet om vi är välkomna? Hur många av oss skulle vilja efter vi har kommit till det nya landet hamna i gamla campingstugor långt ut på landet utan att veta hur länge vi måste vara där innan de kan bygga upp ett liv, hur många av oss vill inte kunna göra rätt för sig och försörja sig? Listan kan göras hur lång som helst. Om jag hade kommit till ett nytt land utan någon trygget hade jag självklart också sökt mig till mina landsmän om det hade funnits några. Har ni läst Villhelm Mobergs böcker? Det var ju även så för oss Svenskar, vi gick i veckor för att ta oss till de ställen i USA där det redan bodde andra Svenskar.

Jag blir så arg när jag hör Jimmy Åkesson kalla de som röstar på honom för ”Sverigevänner”. Jag är också Sverigevän! Jag vill också kunna vinka med min svenska flagga och vara stolt! Stolt över att vara Svensk! Svensk för mig är att vara öppen, visa empati, ta tillvara på människors potential, ge alla här möjlighet att försörja sig, ge alla möjlighet att utvecklas. Oberoende av hudfärg, oberoende av tro, oberoende av bakgrund.

Kom igen nu alla andra partier! Lägg ner stoltheten och erkänn att vi har ett problem när 13% av befolkningen är så missnöjda med invandringspolitiken att de väljer att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Våga nu ta debatten så att vi kan se invandringen som en möjlighet som den är, inte ett hot!

Jag – förstörd av struktur?

Om mina föräldrar hade döpt mig nu så hade nog mitt mellannamn, eller kanske mitt tilltalsnamn blivit struktur. Jag upplever inte mig själv som otroligt strukturerad, men i dialog och diskussion med andra inser jag att jag nog inte är riktigt normal… Det hjälper nog inte av att jag har lyckats hitta en man som också går igång på struktur. Idag funderade jag på om vi alltid har varit såna eller om vi är förstörda…

Tänker tillbaka på tiden innan barn, hus och hund. Innan jag hade 10 år som chef i bagaget. Minns att jag och min kära man var spontana på kvällarna efter jobbet. Vi tog bilen och bara körde dit vägen bar, ibland till köpenhamn, ibland till helsingborg, ibland till göteborg… Det slutade med härliga och spännande restaurangbesök, upptäcksfärder och roliga möten. Vi lagade härliga middagar hemma, vi la oss och sov 1 timme efter jobbet. Ja, jag gjorde det som föll mig in. Jag minns att jag var en väldigt impulsiv och luststyrd person. Tror att det finns kvar lite någonstans långt in, den där impulsiva, spralliga tjejen som gjorde det som verkade kul. Missförstå mig rätt, när jag föreläser eller motiverar mig själv så poängterar jag vikten av att göra det som ger dig glädje och som driver din lust. Lust att lära, utvecklas och prova nya saker. Det har jag inte tappat bort. Men den vardagliga impulsiviteten, den är borta.

Kanske har det med olika faser i livet? Nu kräver den här fasten en helt annan struktur iaf. Spontana utflykter har bytts mot struktur till tusen. Planen för veckan som innefattar hämtning, lämning, packande av matsäck, löpning, läsning, jobbande mm mm. Det ger inget utrymme för spontantitet… Men såklart så är detta inget unikt, alla småbarnsföräldrar känner nog igen sig mer eller mindre.

Men vi har tagit det ett steg till. I helgen fick jag äntligen upp vår tavla som strukturerar upp veckan på dagsaktiviteter, som visar veckomatsedeln på ena sidan och som har en förtryckt handlingslista uppbyggd efter hur varorna i affären vi handlar i är uppställda. Det är bara att kryssa för på vår lista och ev. skriva antal… Jag fick också upp vår kvittenslista för våra sällanrengöringsaktiviteter i respektive rum. Alla saker som görs med intervall mellan 1 månad och 6 månader. Så skönt! När allt det var uppe kände jag ett lugn sprida sig i kroppen… Nu var allt visuellt och jag behöver inte oroa mig för att jag har missat något… Ja, jag är medveten om att det kanske inte är helt normalt. Men kanske kan jag med detta inlägg ge lite inspiration till er som känner att ni vill ha en lite mer förutsägbar tillvaro där du och din partner har stämt av och delat upp ansvaret mellan er?

Men jag vill absolut inte rekomendera någon att göra mer än vad som känns bekvämt och kanske ibland inte ens det. För ca 2 år sen när jag en fredag frågade William på väg hem från förskolan om vi skulle hitta på något roligt på eftermiddagen så svarade han: ”Mamma, vi får först gå hem och se vad som står på listan”. Efter det uttalandet insåg jag att jag skulle backa tillbaka lite med listor mm… Så det slutade jag med ett tag, när jag sen fick abstinens så skrev jag listor igen men utan att barnen såg det…

Nu sitter tavlan uppe och lugnet lägras inom mig. …Hoppas bara inte att jag förstör barnen för mycket…

Dock så försöker jag balansera det med spontana aktiviteter också. I helgen tog vi oss till ett närbeläget naturreservat och plockade svamp, lekte med Wilma och klättrade i sluttningar, på träd och vid bäcken. Ljuvligt såklart!

Det är nog så att varje skede i livet har sin njutning. Nu är tvåsamhetsaktiviteterna utbytta mot familjeaktiviteter. Finns det något som värmer hjärtat mer än när barnen springer omkring och är helt uppslukade av det som händer i nuet och bara njuter!

Effektivitetsförstörd?

Nu under semestern har jag haft möjlighet att reflektera över olika saker. Bland annat över hur jag beter mig. Jag tror att jag är effektivitetsförstörd. (Kan man vara det föresten?) Det känns så iaf. Jag har väldiga problem med att göra bara en sak har jag insett.

När jag tränar så vill jag gärna lyssna på ljudbok. (Helt ok tycker jag) När jag tittar på tv så gör jag ofta något annat samtidigt, kollar på facebook eller har datorn framför mig och beställer böcker, kollar mailen mm. När jag lagar mat vill jag ofta hinna med att läsa bok, lyssna på ljudbok eller något annat. När jag borstar tänderna har jag en bok i andra handen, när jag har munskölj i under 2 minuter så passar jag på att göra lite stretch och rörlighetsövningar. Inser att jag har extremt svårt att bara göra en sak och inte bli lite stressad över det… Det kan ju inte vara ”normalt” (Om det nu finns något som är normalt…)

Jag ser effektiviseringsmöjligheter i allt, hela tiden. Tänker att jag efter många år i arbetslivet med förbättringsfokus och effektivitetsfokus har fått detta in i ryggmärgen. Eller är det så att jag har varit sån hela tiden? Inte vet jag, vad kom först. Hönan eller ägget? (Det är tydligen ett jättenkelt svar på den frågan enligt min man så jag kanske skall fråga honom vad han anser)

Iaf så har jag verkligen försökt att ”avprogramera” mig lite och inte bli stressad av att jag inte gör allt samtidigt. Så de senaste kvällarna har jag suttit i fotöljen och BARA läst en bok. Så skönt när jag låter mig nöjas med det. Alltid bra med variation tror jag iaf.

Våga vara telefonfri

Precis innan min semester så blev jag ofrivilligt telefonfri. Något hände med telefonen som gjorde att den stängde av sig som om batteriet var slut även om det var fulladdat. Jag kunde inte hitta någon systemtik i det, det hände när som helst. Då var det bara otroligt stressande, jag skulle vara tillgänglig och det viktigaste arbetsredskapet fungerade inte.

Men nu, nu när jag har semester och jag efter en vecka börjar känna att jag inte behöver vara tillgänglig hela tiden, att allt kommer rulla på hur bra som helst utan mig. Så känns det underbart att vara telefonfri. Jag har vågat vägra telefonen alla dagar denna veckan, på stranden, på promenaderna, på lekplatsen… Och ärligt talat, det är ju så härligt! Det enda jag saknar är att jag när jag vågar vara telefonfri ofrivilligt blir kamerafri. Så det är nog dags att rota fram den gamla hederliga kameran… För det är lite trist att jag har missat massor med härliga fotomoments.

…. Och ärligt talat, det här med facebook och instagram… Hur sjukt är det inte egentligen att jag när jag går kvällspromenaden med Wilma igår tänkte att jag borde haft med mig telefonen för kvällen vid havet var så vacker och min tanke då var. ”Den här vackra kvällen skulle jag vilja ta kort på och posta på Instagram” Texten hade nog blivit något som ”Underbar kvällspromenad med Wilma”, eller ”Njuter av den härliga sommarkvällen på kvällspromenaden med Wilma.”

När jag senare loggade in på Facebook ser jag massor av bilder som ovan, på stranden, med ett vinglas i handen till en härlig utsikt, på fantastisk grillmat, badande familjer, semestrande familer mm mm. Ärligt talat, vad är syftet med alla dessa uppdateringar? Jag vet, jag kastar stenar i glashus för jag gör precis såna uppdateringar också. Helst på barnen, dessa barn. De läggs upp av mig och många andra föräldrar i tid och otid. Varför gör vi det? Jag har inte funderat så mycket på det innan, men nu när jag vågar vara telefonfri en stund så känns det inte lika ”självklart” att agera sådär. Samtidigt måste jag ju erkänna att det är trevligt att se vad andra sysslar med på sin semester och veta om viktiga milstolpar i vänners liv. Helst de som är svårt att träffa.

Att bli lurad och ändå vara glad

I söndags var vi några från gruppen som hade bestämt oss för att besöka Taj Mahal. När jag är i Indien så vill jag ju inte missa det. Var lite orolig för resan men bestämde mig för att sätta på mig åksjukarmbanden, ta med kräkpåse och åka med. Dagen var fantastisk och trots att jag lurad så var jag ändå nöjd och glad.

För att ta det från början så tog resan på morgonen dit 4 timmar (hemresan tog 6 timmar…). Resan dit var ett äventyr i sig. Har ni läst boken, ”Delhis vackraste händer”? Vare sig du skall åka till Indien eller inte så är den boken väl värd att läsas. Han beskriver saker som jag har upplevt de senaste dagarna och det är både roligt och sorgligt att det är på det sättet som författaren i boken beskriver.

Mikael Bergstrand skriver om hur det är att stå i kö i Indien. Om du gör som hemma i Sverige så kommer du aldrig komma fram, du kommer stå sist hela tiden. Det gäller att bestämma sig för att det är din tur nästa gång så är det det. Ungefär så. Det stämde. jag stod i kö för att handla en läsk när vi stannade till. Men jag kom aldrig fram innan bussen skulle gå igen…

Taj Mahal var helt fantstiskt och vi hade en bra guide med oss. Han sa åt oss att absolut inte köpa något av alla de människor som kom till oss och sålde saker. Han lotsade oss sen igenom allt och berättade historien om Taj Mahal. Hur den byggdes till minne av mogulhärskarens älskade 2:a hustru som dog i barnsäng när hon födde hans 14:e barn. Han berättade hur de överlevande barnen växte upp. Hur den yngsta sonen mördade sina äldre söner och satte sin far i fängelse för att få ta över själv. Han berättade om att mogulhärkaren hade tänkt att bygga ett svart Taj Mahal till sig själv när han skulle dö. Men att det bara var grunden till den byggnaden som hann komma upp innan han blev fängslad av sin son. Ja, det var många mer fantastiska berättelser.

Efter det fick vi återigen uppmaning att inte köpa något på vägen ut och sedan blev vi tagna till ”rekommenderade” ställen för att saker på. Det var precis som i boken. Vi blev lotsade till en affär på en tvärgata som hade varit omöjlig att hitta till där innehavaren sålde mattor, smycken och kläder. Helst säkert att innehavaren och guiden hade en deal och att guiden fick provision…. Men jag fick ändå några fina sjalar till bra pris om du jämför med Sverige så jag gick lurad och glad därifrån… De sålde även stora underbara Kashmirsjalar till ett pris av ca 500 kr. Men jag hade inte koll på de Svenska priserna så jag lät bli det.

Landsbyggden på vägen tillbaka var väldigt intressant. Små stråkojor som vi inte kunde enas i om invånarna bodde i eller inte, åkrar och getter och kor tillsammans med grusvägar och barn som passade getterna. Såg nog 1 eller 2 traktorer. Nästan inga vanliga ”hus” så jag tror att hyddorna nog ibland utgjorde boplats.

Jag har fortfarande svårt att hantera de här kontrasterna när jag tänker på det och ser det. Men trotts det så har nästan alla jag sett varit väldigt trevliga och glada. De verkar ha en positiv syn på livet även om de inte äger så mycket. Generellt då… Framförallt om man jämför med oss Svenska. Vi som är deprimerade, besvikna och allmänt missnöjda. Fy f-n vad bra vi har det!!!

Mitt i allt välstånd vi har byggt upp (som såklart är jättebra!) så har vi tappat bort något som är jätteviktigt tror jag. Vet inte riktigt vad det är, men jag tror att Indierna har just det vi saknar. (Flera människogrupper i världen har det). Tror att det handlar till viss del om vår drivkraft efter materiella saker som syns som att man har lyckats, att vi inte längre lever tillsammans med våra familjer, att vi är mer ensamma än någonsin samtidigt som vi är ständigt uppkopplade. Tror att det ligger i det området.

Är det sommar nu?

Idag slog det mig. Det är sommar nu. För det är det väl? 7 Juni och allt.

William ville cykla till mormor i stan idag så det gjorde vi på eftermiddagen. När vi cyklade förbi badplatsen var det ett antal personer som badade, det satt massor av folk på uteserveringen och åt mat, det var jättelång kö till glasskiosken och ett antal personer spelade minigolf vid campingen som är full med husvagnar. Då slog det mig. Det är sommar nu. Jag funderade på vart våren tog vägen. Vart tog April och Maj vägen? De två månader som jag verkligen gillar. I år har jag inte kunnat njuta av dem som jag brukar.

Tre-toppar. Glasskiosken som det är kö vid alla fina och halvfina sommardagar i läjet.

Vi har ett jättefint träd här hemma vid uppfarten. Jag parkerar bilen vid det trädet varje dag. Det har jättefina blommor. Nu i veckan när jag parkerade och tittade upp på trädet så insåg jag att många av blommorna var överblommade och vissna! När hann de både knoppas och blomma utan att jag märkte det?

Men gångna månader går ju inte att få tillbaka, så nu skall jag iaf se till att njuta av den sommar som har kommit till oss. Nästan hela sommaren är kvar, härlig och med massor av underbara dagar som kommer bli kära minnen.

I år har jag haft ett mål för min semester. Bara ett. Det är att inte planera något. Än så länge har jag lyckats. Inte en enda semesterdag är inplanerad och det känns så skönt. Av denna sommar har jag fyra härliga veckor som ligger helt oskrivna utan några måsten. Det känns härligt!

Viola myser med Wilma. Wilma skall bo här lite i sommar. Vi måste ju testa igen. Om Williams allergi är bättre eller inte.

Idag var det tydligen fotografering på fotbollen.

Stressa ner och hitta glädjen

Jag har haft löpningen som mitt sätt att stressa ner. Hur roligt och uppslukande jobbet än är, hur underbara barnen och familjelivet än är, hur härligt det än är att ha hus, så är det stundtals väldigt stressande att försöka få ihop pusslet på bästa sätt. Hinna med alla saker på den nivån jag vill. Då har jag senaste tiden haft löpningen som en bra ventil för att stressa ner.

Innan löpningen så hade jag Wilma, att träna med henne var så otroligt avstressande och härligt. Något som tog min fulla uppmärksamhet under de stunderna och den koncentrationen gjorde att jag inte kunde låta tankarna virra iväg och älta något annat. Sen provade jag ridning ett tag. Precis lika bra det också! Koncentrera du dig inte så åker du av hästen. (Det gäller mig iaf…)

Nu är löpningen något som jag kan få till då jag kan springa när som helst. Ingen tid att passa. Dock har löpningnen och jag ett ganska problematiskt förhållande. Mitt huvud och mitt flås älskar löpningen. Jag springer så att jag blir såpass trött att ältandet slutar, i kombination med en ljudbok i öronen är det perfekt! Men nu är det jäkla knät en motvalskärring! Jag är så trött på det där knät! Jag kan inte utöva min löpning så som jag vill, jag kan inte få min efterlängade ventil och min stressa ner aktivitet är borta eller i gungning.

Det stör mig och det har stört mig hela våren. Våren är dessutom den tiden då min energi kommer tillbaka. Tror att löpning och ljuset i kombination är det som gör det.

Men det är bara att bita ihop och ta nya tag. Eller skärpa till sig? Eller hitta ett annat sätt att stressa ner? Ja, så min kära man var snäll och spånade ”ideér” med mig. Eller iaf så föreslog han att ”tvätta trallen, det är jobbigt och du kan stressa ner med det”. Han trodde nog att jag skulle dissa idén. men faktum är att jag ser fram emot att tvätta trallen och måla/olja in den. Det kommer bli så bra! Det kommer ske i helgen!

Balsam för själen

Ibland behöver man balsam för själven, jag känner att jag behöver det nu. Jag har mycket att fundera på just nu. Därav att det har varit lite få inlägg. Ber om ursäkt för det. Men jag har också lovat mig själv att bloggen skall vara något roligt. Inget måste. Sakerna jag funderar på är inte saker jag känner att jag kan lufta här just nu. Även om det såklart nog hade varit skönt att skriva av sig. Det jag ägnar mig åt just nu är istället sysslor som känns som balsam för själen.

Igår gick jag och la mig kl åtta! Ja, tom tidigt för att vara mig. Men så skönt det var. När jag sen vaknade ganska pigg kl.06 och tittade ut på en morgon med knallblått och spegelblankt vatten som mötte en ljus morgonhimmel kände jag mig väldigt lyckligt lottad. Jag satt i min kära fåtölj en bra stund och bara satt, öppnade balkongdörren innan så att jag kunde känna vinden som kom in och smekte kinden samtidigt som fåglarna kvittrade. Det är så skönt att konkret, med buller och bång påminnas om hur bra jag har det!

Innan jag gick upp lutade jag mig lite över sängkanten och fann att Viola under natten har kommit upp eller att UB har hämtat upp henne. Hon låg där iaf med huvudet och håret utslaget på kudden, liggandes på sidan med handen under kinden som stöd. Täcket lite avsparkat så att axlarna och benen var bara. Så ljuvlig, så rofylld hon såg ut. Min kära lilla dotter. Detta är balsam för själen för mig.

Jag var hemma med barnen idag, jobbade bara en liten liten stund på förmiddagen här hemma. Vi kunde göra saker som att gå till lekplatsen, äta jordgubbar på altanen, de hade vattenkrig, jag kunde vilka i hängmattan, vi kunde cykla till frisören. Allt det är balsam för själen. Att kunna bara vara i nuet och för en liten stund lägga bort tankarna. Nu kommer de igen. Nu när jag är själv hemma och barnen och mannen är iväg. Tänkte att jag tar en favorit i repris och sätter mig i fåtöljen igen…

Så kort han blev i håret min lilla prick! Men han var bestämd på hur han ville ha det…

De gillar att leka på Ankarskolans lekplats. W är jättenöjd över att detta blir hans lekplats till hösten… V är inte lika nöjd över att hon måste vänta 2 år till…

Det funkar på kvällen också…

Bokrecension – Barnmorskan Cecilia Lund

Nu har jag stiftat bekantskap med Barnmorskan Cecilia Lund. Det är Katerina Janouch som har skrivit en serie om Barnmorskan och flerbarnsmamman Cecilia Lund. Läser du böckerna får du lära känna henne, hennes man och fyra barn. Hon har dessutom två systrar, en mamma och en mormor som du får lära känna. Förutom Cecilias privatliv med upp och nedgångar så får vi följa med till hennes jobb som barnmorska. Utöver det så dras Cecilia Lund in i otroliga händelser som drabbar henne själv, hennes familj och bekanta.

Uppenbarligen så var det något med serien som tilltalade mig iom att jag lyssnade mig igenom alla böckerna. Kanske att jag ville veta hur det gick med Cecilia och hennes familj. Det jag tyckte var mest intressant var hennes yrkesroll som barnmorska och vad som hände på förlossningen.

Det var några saker som gjorde att jag några gånger funderade på om jag skulle sluta lyssna på böckerna. Dels så drogs Cecilia Lund in i de mest osannolika händelser. Det händer knappast en person så mycket under den korta tiden som böckerna utspelar sig.

Det andra som jag inte riktigt gillade var att Cecilia i sitt privatliv hade en förmåga att strula till det så. Hon sa inte uppenbara saker, hon ältade massa i onödan. Ja, det var lite frustrerande helt enkelt. Å andra sidan så tog hon sig i de sista böckerna och blev tuffare och mer hälsosam för sitt eget bästa. Kanske är det Katerinas tanke med böckerna. Dock så fick det mig nästan att sluta läsa.

Ytterligare en sak som är bra med böckerna enligt mig är att det ger en bra och realistisk skildring om hur det är att försöka kombinera familjeliv med småbarn, arbete och sin relation med sin partner. Det finns helt klart igenkänningsfaktorer.

Men i det stora hela så tycker jag att det var ok avkopplingsläsning. Betyg 3 av 5. Dessutom kommer den sjunde boken ut i juni. Den heter Blodssystrar.

Här är böckerna:
Bedragen, Adlibris, Bokus, CDON
Systerskap, Adlibris, Bokus, CDON
Hittebarnet, Adlibris, Bokus, CDON
Tigerkvinnan, Adlibris, Bokus, CDON
Modershjärtat, Adlibris, Bokus, CDON
Nattsländan, Adlibris, Bokus, CDON

Grattis kära syster!

Idag är det 17 maj. Norges nationaldag, min systers födelsedag. Vi har ofta skämtat om att hon är ett norgeskämt… Undrar om hon tycker att det skämtet är kul fortfarande… Troligen inte. Idag fyller hon 40 år. Grattis kära syster!

Hon har länge sagt att hon skall fira sin 40 års-dag i Norge. Kanske känner hon att hon hör ihop lite med Norge tack vare att de delar födelsedag. Men så blev det inte. Idag gjorde hon en annan sak som hon inte har gjort tidigare. Hon sprang Göteborgsvarvet! Jag är så stolt över henne. (Ja, många gör det. Men första gången du gör något sådant är ändå speciellt.) Nu sitter hon nog på restaurang med sin familj och några vänner och firar. Firar varvet och firar födelsedag.

Jag är mycket stolt över Malin på grund av massor av saker. Detta ovan är bara en sak att lägga till på den listan. För att nämna några saker så är det att jag känner att hon alltid finns där om jag behöver det, för att lyssna, för att peppa. Hon har en härlig familj med man och två barn som är lika fina de. Hon visar hela tiden att de är allra viktigast i hennes liv, hon prioriterar alltid dem framför allt annat. Det är en självklarhet helt enkelt.

När det kommer till hennes arbetsliv så är jag väldigt stolt över henne där också. Hon har alltid gjort det som känns rätt för henne. Hon sa upp sig från ett jobb utan att ha något annat fast att gå till för hon kände att hon var färdig. Det löste sig, tänk att hon hade modet att göra så. Hur många av oss vågar verkligen göra det? Ta klivet ut i det osäkra? Efter det har hon tagit på sig utmaning efter utmaning och levererat. Jag har aldrig jobbat med Malin, men jag tänker ibland att jag hade velat det. Tror att jag hade lärt mig mycket av hur hon är på jobbet.

Ja du kära syster, du är verkligen en inspiration för din omgivning! Hoppas verkligen att du njuter av kvällen och blir ordentligt firad. Grattis kära syster!

Bild lånad från Malins Instagram. Malin, du tar inte många bilder på dig själv…