Om mina föräldrar hade döpt mig nu så hade nog mitt mellannamn, eller kanske mitt tilltalsnamn blivit struktur. Jag upplever inte mig själv som otroligt strukturerad, men i dialog och diskussion med andra inser jag att jag nog inte är riktigt normal… Det hjälper nog inte av att jag har lyckats hitta en man som också går igång på struktur. Idag funderade jag på om vi alltid har varit såna eller om vi är förstörda…
Tänker tillbaka på tiden innan barn, hus och hund. Innan jag hade 10 år som chef i bagaget. Minns att jag och min kära man var spontana på kvällarna efter jobbet. Vi tog bilen och bara körde dit vägen bar, ibland till köpenhamn, ibland till helsingborg, ibland till göteborg… Det slutade med härliga och spännande restaurangbesök, upptäcksfärder och roliga möten. Vi lagade härliga middagar hemma, vi la oss och sov 1 timme efter jobbet. Ja, jag gjorde det som föll mig in. Jag minns att jag var en väldigt impulsiv och luststyrd person. Tror att det finns kvar lite någonstans långt in, den där impulsiva, spralliga tjejen som gjorde det som verkade kul. Missförstå mig rätt, när jag föreläser eller motiverar mig själv så poängterar jag vikten av att göra det som ger dig glädje och som driver din lust. Lust att lära, utvecklas och prova nya saker. Det har jag inte tappat bort. Men den vardagliga impulsiviteten, den är borta.
Kanske har det med olika faser i livet? Nu kräver den här fasten en helt annan struktur iaf. Spontana utflykter har bytts mot struktur till tusen. Planen för veckan som innefattar hämtning, lämning, packande av matsäck, löpning, läsning, jobbande mm mm. Det ger inget utrymme för spontantitet… Men såklart så är detta inget unikt, alla småbarnsföräldrar känner nog igen sig mer eller mindre.
Men vi har tagit det ett steg till. I helgen fick jag äntligen upp vår tavla som strukturerar upp veckan på dagsaktiviteter, som visar veckomatsedeln på ena sidan och som har en förtryckt handlingslista uppbyggd efter hur varorna i affären vi handlar i är uppställda. Det är bara att kryssa för på vår lista och ev. skriva antal… Jag fick också upp vår kvittenslista för våra sällanrengöringsaktiviteter i respektive rum. Alla saker som görs med intervall mellan 1 månad och 6 månader. Så skönt! När allt det var uppe kände jag ett lugn sprida sig i kroppen… Nu var allt visuellt och jag behöver inte oroa mig för att jag har missat något… Ja, jag är medveten om att det kanske inte är helt normalt. Men kanske kan jag med detta inlägg ge lite inspiration till er som känner att ni vill ha en lite mer förutsägbar tillvaro där du och din partner har stämt av och delat upp ansvaret mellan er?
Men jag vill absolut inte rekomendera någon att göra mer än vad som känns bekvämt och kanske ibland inte ens det. För ca 2 år sen när jag en fredag frågade William på väg hem från förskolan om vi skulle hitta på något roligt på eftermiddagen så svarade han: ”Mamma, vi får först gå hem och se vad som står på listan”. Efter det uttalandet insåg jag att jag skulle backa tillbaka lite med listor mm… Så det slutade jag med ett tag, när jag sen fick abstinens så skrev jag listor igen men utan att barnen såg det…
Nu sitter tavlan uppe och lugnet lägras inom mig. …Hoppas bara inte att jag förstör barnen för mycket…
Dock så försöker jag balansera det med spontana aktiviteter också. I helgen tog vi oss till ett närbeläget naturreservat och plockade svamp, lekte med Wilma och klättrade i sluttningar, på träd och vid bäcken. Ljuvligt såklart!
Det är nog så att varje skede i livet har sin njutning. Nu är tvåsamhetsaktiviteterna utbytta mot familjeaktiviteter. Finns det något som värmer hjärtat mer än när barnen springer omkring och är helt uppslukade av det som händer i nuet och bara njuter!
