Jag har funderat på det sen jag hade ett intressant samtal med en kollega. ”Varför är jag som jag är?” Vad är det som formar oss och är vi alla ”offer” för att vi blev de personerna vi är tack vare den uppväxtmiljö vi har haft? Hur stort ansvar har du som individ att forma dig själv? Kan du forma dig själv om du har haft oturen att tex växa upp med föräldrar som inte alls har gett dig någon självkänsla? Eller är det kört då? Får du gå igenom livet med dålig självkänsla utan förmåga att själv kunna göra något åt det?
Iom detta samtal så lästa jag runt lite på nätet och kom till ett inlägg från en annan bloggare som hade varit på en föreläsning av en professor i genetik. Han hade enligt den bloggaren uttryckt att ”du är alla människor som du har träffat och som har gjort intryck på dig”. Det låter ju å ena sidan klokt tycker jag, å andra sidan helt galet också!
Eller är det så enkelt att du då helt enkelt skall vara väldigt kräsen med vilka människor du omger dig med? Men om du under din uppväxt har varit omgiven av personer som inte låter ditt kritiska tänkande utvecklas, eller låter dig ifrågasätta eller tänka själv, är du då maktlös i att välja umgänge som är bra för dig?
Å ena sidan kan det ju vara så. Men en stark sida i mig säger bestämt nej! Det finns så många männsikors livsöden som säger helt annat. Männsikor som har haft alla odds mot sig men ändå tagit sig ut livssituationer som verkligen inte är bra för dem. Det har funnits något i dem, en röst som har sagt att de förtjänar bättre, att de duger som de är, att de inte behöver vara ett offer för omständigheterna. Jag tänker att om dessa människor som har haft alla odds mot sig kan, varför kan då inte vi alla? Är det verkligen ok att ”skylla” på att jag har haft otur att bara omge mig med personer som inte är bra för mig, efter att du varit vuxen ett tag och uppnått medelåldern, ligger då inte ansvaret på dig att ifrågasätta dina egna handlingar och jobba med självinsikt och självkänsla? Ligger då inte ansvaret på dig att känna igen signaler från personer som du omger dig med som inte är bra för dig och faktiskt bryta upp med dem? Om du ändå väljer att fortsätta att omge dig med dessa personer, är det då inte ditt eget ansvar?
Jo, jag tycker det iaf. Kanske naivt och lätt för mig att säga som inte har varit i en av de värsta situationerna. Men jag tror inte det är därför jag tycker så, av naivitet. Jag tror att det är för att jag tror så mycket på individens förmåga och kraft att faktiskt skapa sig ett liv som de vill ha. Ett livt där du inte är offer för omständigheter, offer för elaka människor, offer för dålig självkänsla. Jag tror att alla människor kan bryta såna mönster och ta sig framåt. Tror dock att du måste göra något som för vissa är jätte jättesvårt. Nämligen att be om hjälp och blotta sina svagheter, helt enkelt släppa ner skölden och visa sig precis som du är.
För visst är vi unika och underbara precis som vi är? Precis som snöflingor.
