Kategoriarkiv: föräldraskap

Mors dag

Imorgon är det Mors dag. Affären vimla över av erbjudande på blombuketter, kort, choklad och andra presenter som passar till Mor. Idag var jag en sväng om en bensinmack och där kunde man minsann köpa en stilig plånbok i äkta skinn till mor på mors dag. Är det det som mor vill ha på sin dag av sina barn? En plånbok i skinn?

Jag lyssnar just nu på Klara Zimmergrens bok ”Längtan bor i mina steg”, hon beskrev en sak jag gillar. Att livet är som ett armband. Själva armbandet är livet, händelser och vardagen som tillsammans blir en länk som är vårt liv. Berlockerna på armbandet är de stora händelserna som vi minns, de som gör att armbandet gnistrar och blir speciellt. Alla har vi några berlocker, några stora saker vi minns, saker som gör att vårt liv är speciellt och gnistrar.

Vi pratade idag när jag tillbringade eftermiddagen hos min syster om vad som har varit de absolut roligaste händelserna i livet. Min systerdotter tyckte att studentresan med kompisarna i en vecka på ett varmt turistmål var det roligaste hon har varit med om. Jag sa lite sådär vuxet att ”då har du inte varit med om så mycket roligt än då om det är det bästa” Varvid hon kontrade med att fråga vad mina roligaste minnen var. Jag funderade kring det där en liten stund. Kom fram till att studenttiden är en av de roligaste tiderna. Insåg sen att det är inte så många händelser som jag minns som de allra roligaste. Har jag ett tråkigt liv? Nej, det tycker jag inte. Men när jag tänker tillbaka så är det inte roligt som är det som beskriver mina största händelser. Det är mer ord som omtumlande, fantastiskt, milstolpar.

En milstolpe som var helt fantastisk och omtumlande är ju såklart födelsen av William och Viola. Det är två lysande berlocker i mitt armband som så fort de hängdes på där förändrade armbandet för alltid. Det är klart att det går att säga roligt också då vi har fantastiskt roliga stunder, men det är stunder i vardagen, stunder som bygger armbandet, stunder som nu gör livet mer meningsfullt.

Som idag tex. När vi vaknade så sa barnen att de hade en present till mig. De tyckte inte att det spelade någon roll att mors dag är imorgon. De hade ju gjort en sak som de ville ge. På förskolan hade de gjort ett hjärta i papper som de hade skrivit på och i. William hade skrivit hela meningar själv! Viola sitt namn. William hade dessutom gjort ett bokmärke till mig att ha i böckerna. Det var så fint, så omtänksamt. Kära William och Viola, jag vet att ni har suttit på förskolan och tänkt på mig, ritat till mig, slagit in till mig, skrivit till mig. Det är så mycket bättre och finare än alla blommor, kort och annat trams. Tack mina kära barn för att jag får vara er mamma, för att ni är berlockerna på mitt armband.

Imorgon på mors dag tycker jag det är lika viktigt att alla vi mammor känner en enorm tacksamhet och glädje över att vi får vara mammor till våra ungar, de lär oss så mycket!

Familjens projektledare

Igår var jag och barnen ute och gick en promenad med Wilma på eftermiddagen. Det fick mig att tänka på den där boken, heter den ”Familjens projektledare säger upp sig”? Det var fint väder, efter en liten stund hade jag två jackor i famnen, två par solglasögon, lite stenar, snäckor och blommor som skulle hem men inte ville bäras av ägarna… När jag gick där så tänkte jag på att jag ofta är ”packåsnan” i familjen. Det fick mig att fundera på vilka roller man tar i familjen och den där boken om Familjens projektledare.

Min förutfattade mening är att det ofta är kvinnan i familjen som är projektledare, eller tar på sig rollen som projektledare. För är det inte så? Att du själv tar på dig rollen? Jag gillade inte riktigt den där boken när jag läste den. Visst, det fanns definitivt igenkänningsfaktorer men det jag inte gillade var att jag fick uppfattningen av att hon såg sig som ett offer i situationen. Är det verkligen så? Att hon är ett offer?

Jag tänkte tillbaka på mig själv. Det är ju det jag har att relatera till. Kommer ihåg när William var 9 månader och UB skulle ta över efter mig och vara hemma med William i 9 månader. Vi hade kommit överens om att den som var hemma skulle städa och veckohandla och laga mat. Jag tror att det var en nyckel till att vi sen när båda jobbade fortsatte att dela på våra sysslor. Men det jag minns mest är hur jag fick sitta på händerna för att inte min inre projektledare skulle ta över, jag vet ju bäst hur William funkar och hur skötväskan skall packas. Men, jag lyckades lägga band på mig själv och när UB skulle åka iväg till sina föräldrar med William så fick han packa allt själv. Tänkte att det värsta som kan hända är ju att han får kompletteringshandla. Nu kanske ni tänker att det låter ju som en banal sak, men om ni som läser detta är projektledare i er familj, händer det då aldrig att det är ni som packar barnens saker när ni skall iväg? Kanske är det så att ni alltid gör det? Om ni är helt ärliga… Det där gjorde att jag fick inse att han fixar det, han fixar att packa till barnen, han fixar att få på dem kläder till förskolan, att fylla på extrakläderna, att ta med och lämna lappar. (Ärligt talat, det är ju tramsigt att tro något annat).

Det jag fick göra var dock en väldigt viktig sak. Inse att mitt sätt är inte alltid rätt sätt. Att UB klarar det precis lika bra som jag fast oftast på ett annat sätt. Helt enkelt släppa kontrollbehovet. Det är ju faktiskt lättare sagt än gjort.

Så när det kommer till boken. Du behöver inte säga upp dig som familjens projektledare om du inte tar anställning som det från första början. Vågar du avstå den anställningen?

Projektledare? Jag?

Noll inspiration

Jag känner just nu att jag har noll inspiration! Det är faktiskt väldigt frustrerande. Våren är vanligen min tid på året. Jag fylls av energi och lust att göra saker, att vara produktiv, att hitta på och inspireras. Men nu, nu känner jag mig inte alls sån. Visst är jag piggare av att solen syns och jag får värme i ansiktet när jag vänder ansiktet mot solen. Men inspirationen och energin att ta tag i saker. Den infinner sig inte. Jag har helt enkelt noll inspiration.

Inte heller på jobbet känner jag mig så inspirerad som jag borde. Jag känner själv att jag inte är lika sprudlande, inte lika glad, inte lika på. Mer avvaktande, tystare, mer tillbakadragen… Vet inte riktigt vad det beror på. Vet bara att det tyvärr får effekt här på bloggen också.

Så nu dessa här lediga dagarna drar jag och Viola till brorsan i Södertälje. Jag hoppas på sol, lugn och ro och lite roliga aktiviteter. Kanske är det det som krävs för att komma tillbaka med nya krafter!

Den här lilla skruttfisen saknar sin morbror! Imorgon drar vi på roadtrip!

Ett hjärta av tulpaner! När jag tittar på det blir jag allt på lite bättre humör! Det är mycket mycket finare i verkligheten än på bild.

När döden kommer och hälsar på

För några dagar sen kom döden och hälsade på. Lennart, min mammas farbror har gått bort. Lennart som alltid var som en morfar, alltid glad, alltid välkomnande, alltid pratsam och social. Han var pigg och frisk, tog vara på hälsan och tränade och höll sig aktiv. Jag tror och hoppas att han var nöjd, att han kände att han hade haft ett bra liv, en bra historia.

Jag tänkte på det där med vilken historia vi har när jag satt i kyrkan och tittade på programet för begravningsgudstjänsten idag. När döden kommer så är historian slut. Lennarts historia är slut. Hans historia startade 1928 och slutade 2014. En ganska lång historia ändå. Kan vi likna livet vid en historia, vid en bok? Du skriver i första sidan när du tar ditt första andetag och ser världen för första gången utanför livmodern. Om historian startar då, sen fylls den på, sida för sida. Tills sista sidan är full. När sista sidan är ifylld, då är boken klar, historien slut, det återstår bara att stänga igen boken.

Vad händer sen med boken? Är det fler som läser den, som minns den, som pratar om den med sina nära och kära? Som tar upp speciella anekdoter som är värda att vrida och vända lite mer på. Kom vi verkligen ihåg att läsa boken tillräckligt noga under tiden, eller inser vi när boken är slut, att vi skulle läst den mer ingående? Ställt mer frågor, analyserat mer?

På de allra flesta saker vill vi ha ett slut, vi vill göra klart, vi sätter upp mål, vi tidssätter våra drömmar med delmål för att vi skall kunna komma fram till slutet. Att bli klar, att läsa klart boken, att göra klart. Det är oftast något bra, något vi strävar efter. Men när det gäller livet, då är inte slutet något att sträva efter, inget vi vill skynda oss till. Ändå så funderar jag på om det trots allt är så att tack vare att vi vet att vi har ett slut, att ingen kommer undan slutet. Så bemödar vi oss med att leva, med att ta hand om våra nära och kära, med att fundera om vi gör de rätta valen, om vi lever det liv vi vill. Det hade nog sett ännu värre ut i världen om inte vi alla visste att döden väntar oss alla. Då hade vi ju alltid kunnat tänka ”jag kan göra det imorgon”, ”jag kan be den personen om ursäkt imorgon”. Nu vet vi inte säkert att det alltid kommer vara en morgon. På ett sätt är det nog bra, att vi liksom skärper till oss lite, att vi anstränger oss lite, att ha tanken, ”jag har ju bara ett liv”.

Lite orättvist är det allt. Naturen, den lever om och om igen. Varje vår kommer knopparna åter, blommorna slår ut och gräset börjar växa. Varje sommar når allt sitt klimax, varje höst börjar löven falla och till vintern står träden kala, naturen frusen och vilande. Vilar för att börja om om några månader igen. Men vi människor, vi kan inte börja om. Vi skriver i vår bok, sida för sida. I samma takt, alla har vi samma förutsättningar. Vi har dock två saker som är unika för varje historia, för varje bok som skrivs. Tjockleken på boken, antalet sidor. Det varierar för oss alla och ingen vet hur många sidor just din bok har. Sen är det en viktig sak till som är helt unik. Vi fyller sidorna med helt individuella saker, vi väljer helt och hållet själva vad vi fyller just vår bok med. Det är ingen annan som kan fylla din bok, skriva din historia. Det gör du själv.

William sa en kväll när han skulle sova och vi hade läst och släckt ljuset att han skulle leva i oändligheten. Han fick då frågan, ”hur tänker du då?”. Jo, sa han. Jag kommer att få barn och de kommer att få barn och sen får de barn. På så sätt så kommer jag leva i all oändlighet.

För de här tre pluttarna har historien bara börjat. Ändå kommer det ut så kloka ord ibland och så djupa tankar.

Resultatet av mitt utvecklingssamtal med mig själv

Jag skrev ju detta inlägget för några dagar sen gällande att ha sitt utvecklingssamtal med sig själv. Dessa dagar har jag inte alls reflekterat eller funderat på de sakerna. Dock så blev det lite tid för det idag. Jag kom fram till 4 saker som är viktigt för mig just nu. Som jag skall fokusera på nästa halvår. Jag känner att jag inte är på en plats just nu där det lämpar sig för stora beslut med annan inriktning än den jag har just nu.

Så detta blev mina fokus för nästkommande halvår:
1. Ägna min fulla uppmärksamhet till barnen på kvällarna tills de lagt sig. Låt mig inte stressas av alla måsten. Jag gör dem efter barnen har lagt sig om jag orkar.
Jag har ju just nu förmånen att ansvara för hämtningen, vilket ger mig möjlighet att mysa och umgås mer med barnen. Känner ofta dåligt samvete över att de få timmarna på kvällarna efter hämtning inte blir som vi har tänkt oss då jag känner att det är så mycket att plocka med och göra när vi kommer hem. Har kommit fram till att det mesta är inget som måste göras omgående. Det trygga med tvätthögar och stök är att det ligger kvar, det försvinner inte om jag inte plockar upp det direkt…

2, Bestöm mig för att jag har mest roligt på jobbet och sluta grubbla. Den nya utmaningen kommer gå bra och jag vet vad som krävs. Fokusera på att göra rätt sak i rätt tid. Jobba inte mer än vad jag tycker är roligt och givande.
Sista tiden har jag inte känt mig lika motiverad som innan, dessutom känner jag mig ny och osäker i min nya roll till viss del. Men det är faktiskt så att jag till viss del påverkar min vardag själv, det skall jag ta vara på och jag vet vad jag tycker är roligt! Det skall jag fokusera på.

3. Det tredje fokusområdet är lite för privat för att skriva om här på bloggen. Så det håller jag för mig själv.
När jag startade bloggen så beslutade jag mig för att våga vara personlig. Men jag vill inte vara för privat. För min egen del och för dem det berör.

4. Njut av livet och allt du har här och nu! Njut av att jag har en underbar familj, många nära och kära, att jag kan träna och att jag har ett stimulerande jobb. Jag skall våga vägra tänka på nästa steg och fokusera på det steg jag befinner mig på här och nu!
Detta är en stor utmaning för mig. Att verkligen njuta i nuet av allt som händer utan att tänka ”sen” eller ”nästa gång”.

Det här var resultatet av mitt utvecklingssamtal med mig själv. Känner mig väldigt nöjd. För några dagar sen trodde jag inte att jag skulle få ner något som kändes som en hjälp. Det här vet jag kommer vara bra för mig om jag fokuserar på ovan 4 saker.

Älskade Wilma kan verkligen konsten att leva här och nu. Vi borde lära oss mer av djuren…

Lata dagar

Vad härligt det är att vara ledig några dagar, att ha några lata dagar framför sig! Jag har passat på att vara lite social dessa dagar och bara göra ingenting. Det har varit riktigt skönt. Att inte ha några måsten inplanerade och bara göra det som faller mig in. Helt enkelt några lata dagar.

Vi delade upp oss och tillbringade två dagar med var sitt barn. Mysigt för oss alla och när barnen sågs igen så var de riktiga kompisar säker ngn timme innan åsikterna gick isär om hur saker skulle vara…

Då detta känns som ett vinnande koncept så skall vi nog hålla kvar vid det de sista lediga dagarna också. Att ha några lata dagar till.

Jag och William har passat på att vara lite kreativa också gällande tårtbakning. Vi har testat två recept, ett från Linda Lomelinos tårtbok och ett från boken Världens bästa kladdkakor. Inte fullt så lätt som det såg ut på bilderna. Båda recepten modifierades dock då jag gillar att utveckla saker och William hade specifika önskemål om smaker.

Choklad och jorgubbstårta, inspiration från ”Lomelinos tårtor”

Kladdkaka med kolasås och lime, inspiration ”Världens bästa kladdkakor”

Enligt William är vattnet inte kallt. Ändå sa han hela tiden att han tog ett ”kallbad”

Wilma och William var helt överens om att vattnet var härligt!

Om att leva med en riktig stjärna

I detta inlägg så skrev jag om lite reflektioner på varför vi är som vi är hur vi blir de vi blir. Jag försöker vara noga med att omge mig med personer som jag kan inspireras av och som jag kan lära mig av. Nu skall jag berätta lite för er om en riktig stjärna som du kan inspireras av och lära dig av.

En sån person är min kära man. Vi träffades för 10 år sen nu. Jag minns inte riktigt hur jag var då, inte heller riktigt hur han var. Visst var vi oss själva, men helt klart att vi har påverkats av att vi har levt 10 år tillsammans.

Det finns så många skäl att älska honom, tänker inte berätta alla här för då får jag inte ha honom ifred… Men några uppenbara som alla vet om. Han är en person som inte ser till ytan alls, han ser personer för dem de är. Han lägger inte märke till om de är smala, tjocka, fattas ett finger eller haltar. Han ser förbi sånt och lägger märke till hur personen är.

Han är klok och snäll. Ett riktigt stort hjärta samtidigt som han är otroligt beräknande och analyserande. Han är absolut inte blåögd även om han har en inställning till att människor är trevliga och ärliga. Han har verkligen lärt mig allt jag kan om att vara taktisk och jag har mycket kvar att lära.

Det har alltid varit en självklarhet för honom att vi är två om allt. Vi är två om föräldraskapet och tar båda ansvar för det, vi är två som vill ha stimulerande jobb, vi är två om att äga ett hus med alla de förpliktelser som det innebär, vi är två om att stå för inkomsterna och utgifterna. För mig är detta en förutsättning har jag insett, det var inget jag tänkte på för 10 år sen, men nu inser jag att jag hade inte kunnat ha det annorlunda.

När jag har gjort karriär och satsat på jobbet har UB som en självklarhet stöttat upp hemma, hämtat barnen, lämnat barnen, stöttat, lyssnat, gett tips och råd. Allt utan någon bitterhet eller utan något gnäll. (Finns en sak han gnäller över och det är sömnbrist. Som tyvärr har varit en återkommande del av våra småbarnsår.) Ja, det är en självklarhet att man skall agera som två när man är det och hitta det som fungerar för sin egen familj. Vi är inget undantag, vi har hittat vårt sätt. Dock så är jag väldigt tacksam för vårt sätt.

Nu är jag också så glad för min kära mans skull. Han har precis antagit en ny utmaning på sitt jobb. Fått en chans att visa sina talanger och sina kunskaper. Han har fått en möjlighet att lära sig nytt och att lära och påverka det företag han jobbar på. Det passar bra att han jobbar i den koncernen som delar ut riktigt betydelsefulla stjärnor. Han är nämligen en av de största stjärnor! Min stjärna.

Min egen stjärna

Varför är jag som jag är?

Jag har funderat på det sen jag hade ett intressant samtal med en kollega. ”Varför är jag som jag är?” Vad är det som formar oss och är vi alla ”offer” för att vi blev de personerna vi är tack vare den uppväxtmiljö vi har haft? Hur stort ansvar har du som individ att forma dig själv? Kan du forma dig själv om du har haft oturen att tex växa upp med föräldrar som inte alls har gett dig någon självkänsla? Eller är det kört då? Får du gå igenom livet med dålig självkänsla utan förmåga att själv kunna göra något åt det?

Iom detta samtal så lästa jag runt lite på nätet och kom till ett inlägg från en annan bloggare som hade varit på en föreläsning av en professor i genetik. Han hade enligt den bloggaren uttryckt att ”du är alla människor som du har träffat och som har gjort intryck på dig”. Det låter ju å ena sidan klokt tycker jag, å andra sidan helt galet också!

Eller är det så enkelt att du då helt enkelt skall vara väldigt kräsen med vilka människor du omger dig med? Men om du under din uppväxt har varit omgiven av personer som inte låter ditt kritiska tänkande utvecklas, eller låter dig ifrågasätta eller tänka själv, är du då maktlös i att välja umgänge som är bra för dig?

Å ena sidan kan det ju vara så. Men en stark sida i mig säger bestämt nej! Det finns så många männsikors livsöden som säger helt annat. Männsikor som har haft alla odds mot sig men ändå tagit sig ut livssituationer som verkligen inte är bra för dem. Det har funnits något i dem, en röst som har sagt att de förtjänar bättre, att de duger som de är, att de inte behöver vara ett offer för omständigheterna. Jag tänker att om dessa människor som har haft alla odds mot sig kan, varför kan då inte vi alla? Är det verkligen ok att ”skylla” på att jag har haft otur att bara omge mig med personer som inte är bra för mig, efter att du varit vuxen ett tag och uppnått medelåldern, ligger då inte ansvaret på dig att ifrågasätta dina egna handlingar och jobba med självinsikt och självkänsla? Ligger då inte ansvaret på dig att känna igen signaler från personer som du omger dig med som inte är bra för dig och faktiskt bryta upp med dem? Om du ändå väljer att fortsätta att omge dig med dessa personer, är det då inte ditt eget ansvar?

Jo, jag tycker det iaf. Kanske naivt och lätt för mig att säga som inte har varit i en av de värsta situationerna. Men jag tror inte det är därför jag tycker så, av naivitet. Jag tror att det är för att jag tror så mycket på individens förmåga och kraft att faktiskt skapa sig ett liv som de vill ha. Ett livt där du inte är offer för omständigheter, offer för elaka människor, offer för dålig självkänsla. Jag tror att alla människor kan bryta såna mönster och ta sig framåt. Tror dock att du måste göra något som för vissa är jätte jättesvårt. Nämligen att be om hjälp och blotta sina svagheter, helt enkelt släppa ner skölden och visa sig precis som du är.

För visst är vi unika och underbara precis som vi är? Precis som snöflingor.

Härlig helg

Första solen som tittar fram och värmer riktigt ordentligt är allt något speciellt. Så denna helgen har varit en slapp utehelg med massor av sociala aktiviteter. Den har gått så fort bara! Det var länge sedan jag kände så, att jag nästan inte har hunnit med, att jag gärna hade haft en ledig dag till.

Vi har passat på att träffa gamla vänner som jag inte har träffat på allt för länge och dessutom har vi varit väldigt sociala med stora delar av familjen. Härligt!

Vad har vi för krav på oss själva?

Det här inlägget handlar inte om ledarskap, däremot om föräldraskap. (Ja, kanske lite om ledarskap också då…) Men mest om föräldraskap och vår syn på oss själva. Ikväll funderar jag mycket på vad vi har för krav på oss själva. Vilken värld är det vi uppfostrar våra barn i?

Jag läser endel bloggar, tycker om det och det ger mig inspiration till min egen blogg ibland. Ikväll också, men inte på ett positivt sätt. Det finns så många tjejer på nätet som skriver bloggar, vissa stora, vissa inte. Unga tjejer som skriver om mode, om deras liv, om att vara ung förälder mm. Det finns hur mycket som helst. Denna veckan har jag stött på två olika bloggar som jag läste lite kring. Det skapade många tankar och jag hoppas att jag kan förmedla min poäng kring det här.

Båda mina exempel handlar om hur vi ser på oss själva och vad vi har för krav på oss själva. Det är dessa två tjejer, Paow och Dessie. Jag har ingen aning såklart vad det här är för tjejer och jag tänker inte alls gå in och tycka till om det de har gjort. Men just Paows berättelse om sin bröstoperation gjorde mig fundersam. Vad är det egentligen som gör att vi tjejer (oftast) tar beslutet att genomgå ett riskfyllt ingrepp genom att sövas, få kroppen uppskärd, stoppa in främmande föremål och sen ha smärtor efteråt? Dessutom så betalar vi tusentals kronor för att göra det. Jag blir ledsen av det, för jag kan verkligen inte förstå och jag vill inte vara en del av ett samhälle där ytan är så viktigt att vi är beredda på att ta såna risker och beslut. Jag skall inte påstå att jag på något sätt är immun. Jag precis som alla andra möts dagligen av budskap om kropp, sex, ideal mm. Och på något sätt så tror jag på det där med tillgång och efterfrågan. Det är för enkelt att säga att du inte kan påverka eller att du är ett offer. Jag tror att vi alla kan påverka. Men varför duger vi inte som vi är? Varför fokuserar vi inte på sånt som faktiskt är viktigt?

Ta sen Dessie, från det jag har läst kunde jag se att hon är en ung och nybliven mamma. I inlägget jag stötte på så rasade hon på sina läsare för att de kritserar henne för att hon lämnar sin son som är några veckor hemma hos sin pappa när hon fikar eller går på möte. Varför moraliserar vi så kring det här med föräldraskap? Och vad ställer vi för krav på varandra här? Och varför är det såhär i synnerhet kring mammarollen? Nu generaliserar jag, det inser jag. Men min uppfattning från mina intryck kring detta är att mamman har en massa krav på sig att leva upp till. Hon skall vara med bebisen 24/7, hon skall vara lyckligast i hela världen över sin bebis, hon skall vara helt uppslukad av bebisbubblan mm. När pappan är hemma så ”passar” han sitt barn. Återigen, jag vet att detta inte gäller alla. Härligt att det ändras! Men varför går det så sakta!?

Varför kan vi inte vara toleranta och inse att vi alla har olika förutsättningar i vårt föräldraskap? Jag har massor med åsikter i denna fråga, tro mig. Men jag försöker att komma ihåg att bita mig i tungan och tänka att det är ju faktiskt upp till var och en hur de löser de första åren. (Dock så tror jag på orsak och verkan…) Vissa beteenden leder till andra beteenden längre fram. Fundera igenom det inom er familj så att det inte kommer som en chock. Det värsta av allt här, jag upplever att det är främst mammor/kvinnor som hackar ner på andra mammor. Varför är det så?! Vi om någon borde ju veta hur det är att vara mamma?

Jag har fått ett stort antal förfrågningar om att vara med i kvinnliga nätverk mm. Jag tackar nej. För jag kan inte stå för det. Varför behövs det kvinnliga nätverk tänker jag? Varför fokuserar vi så på könet? Varför är det så ensidigt? Varför kan vi inte lägga bort könet en stund och titta på individen. Jag tror verkligen på nätverkande och nätverk! Men jag vill ha nätverk med mångfald! Annars är det iaf inget för mig.

Förstår inte heller de här upprörda känslorna kring ord som ”hen”. Eller att du behöver skriva debattartiklar om att du som kvinna inte rakar dig under armarna. Kan vi inte bara sluta! Sluta att fokusera på dessa sakerna! Menar absolut inte att vi skall radera ut vårt kön eller vem vi är, menar bara att vi kanske istället borde fokusera på vad vi har för egenskaper, för kvalifikationer, hur vi är som medmänniskor, hur vi agerar mot andra, att vi bryr oss om varandra.

Antingen så är jag helt ute och cyklar och gör livet alldelles för enkelt för mig. Eller så är det just så enkelt. Om det är så enkelt, varför är det då så svårt?!

Ta min hand så hjälper vi varandra och går tillsammans