Kategoriarkiv: föräldraskap

Danmark – lite olikt Sverige

Igår var vi på Bakken i Danmark med mannens familj. Vilken härlig dag vi hade! Fint väder, glada familjemedlemmar och massa roliga karuseller. Barnen hängde på och åkte i princip allt de fick. Så vi hade verkligen kul allihopa. Barnen var tillräckligt gamla för att vilja åka och göra saker som roade oss föräldrar också.

Men hade vi varit på tex Liseberg så hade det nog inte varit på riktigt samma sätt. Det är helt klart vissa ganska stora skillnader mellan Danmark och Sverige. Två länder som ändå ligger så nära varandra.

Min upplevelse från igår gällande skillnader mellan Danmark och Sverige:

1. Olika människor: Jag tyckte att alla olika människor var där igår. Har tänkt på det när jag har varit i Danmark tidigare också. Iaf i Köpenhamn känns det mycket mer kontinentalt än i Stockholm. Massa olika människor i alla olika storlekar, kläder, ursprung mm. Och min upplevelse är att det är mycket mer avslappnat och naturligt än här hemma i stela Sverige.

2. Liberal syn på regler: I princip alla attraktioner fick åkas med barn om man var med som vuxen. Ganska stor skillnad mot på Liseberg. Jag som är vän av säkerhet och ordning tycker nog allt att det känns lite tryggare med säkerheten på Liseberg. Men vad jag vet så händer det inte mer olyckor på Bakken. Tom på en attraktion när Viola var minst 2 cm under nivån så fick hon gärna åka när jag satt med. Jag gjorde bedömningen att det skulle gå bra och hon var superglad över att få åka saker som gick snabbt och killade i magen. Ät Danmark mer liberala och mer individanpassade än Sverige?

3. Hur jämnställda är de i Danmark?: Jag och mannen åkte en attraktion som inte var för barnen. Kändes som att det var föregångaren till Balder. En stor bana i trä. (Lite murken här och var insåg jag när vi stod i kön) Vi åkte iaf och när vi närmade oss slutet åkte vi in i en stor tunnel. Ingången till tunneln pryddes av en stor och yppig naken kvinna med särade ben… Så vi åkte in i hennes sköte? Eller?

Plötsligt händer det!

Tiden går och plötsligt händer det! UB sa när jag gick på semester att han har upplevt det ett flertal gånger. Men jag hade inte upplevt det alls innan förra veckan. Men nu har det hänt!

Barnen lekte helt själva i säkert 30 min i taget innan de blev oense om något. De har byggt koja, lekt ambulans, varit i trädgården och bara haft roligt med varandra. Jag blir så glad. Så glad att de använder fantasin tillsammans, att de kommer överens och att de faktiskt har roligt tillsammans.

Plötsligt händer det! De sitter båda två i solstolen utan puff och knuff!

Det där med att skaffa barn tätt, det gjorde vi efter rekomendation. ”De får så roligt tillsammans och har glädje av varandra” Det är inget jag har märkt under de första fyra åren. Men nu, nu har de verkligen roligt med varandra.

Det hela avslutades med att de gick till lekplatsen helt själva en liten stund igår. W tog V i handen och så gick de iväg, stolta med klocka på handen och en tid att passa för att komma hem till maten.

Så stod jag där sen, helt själv i köket och lagade middagen för kvällen. Vad hände? Hur gick det här till? Plötsligt händer det…

Våga vara telefonfri

Precis innan min semester så blev jag ofrivilligt telefonfri. Något hände med telefonen som gjorde att den stängde av sig som om batteriet var slut även om det var fulladdat. Jag kunde inte hitta någon systemtik i det, det hände när som helst. Då var det bara otroligt stressande, jag skulle vara tillgänglig och det viktigaste arbetsredskapet fungerade inte.

Men nu, nu när jag har semester och jag efter en vecka börjar känna att jag inte behöver vara tillgänglig hela tiden, att allt kommer rulla på hur bra som helst utan mig. Så känns det underbart att vara telefonfri. Jag har vågat vägra telefonen alla dagar denna veckan, på stranden, på promenaderna, på lekplatsen… Och ärligt talat, det är ju så härligt! Det enda jag saknar är att jag när jag vågar vara telefonfri ofrivilligt blir kamerafri. Så det är nog dags att rota fram den gamla hederliga kameran… För det är lite trist att jag har missat massor med härliga fotomoments.

…. Och ärligt talat, det här med facebook och instagram… Hur sjukt är det inte egentligen att jag när jag går kvällspromenaden med Wilma igår tänkte att jag borde haft med mig telefonen för kvällen vid havet var så vacker och min tanke då var. ”Den här vackra kvällen skulle jag vilja ta kort på och posta på Instagram” Texten hade nog blivit något som ”Underbar kvällspromenad med Wilma”, eller ”Njuter av den härliga sommarkvällen på kvällspromenaden med Wilma.”

När jag senare loggade in på Facebook ser jag massor av bilder som ovan, på stranden, med ett vinglas i handen till en härlig utsikt, på fantastisk grillmat, badande familjer, semestrande familer mm mm. Ärligt talat, vad är syftet med alla dessa uppdateringar? Jag vet, jag kastar stenar i glashus för jag gör precis såna uppdateringar också. Helst på barnen, dessa barn. De läggs upp av mig och många andra föräldrar i tid och otid. Varför gör vi det? Jag har inte funderat så mycket på det innan, men nu när jag vågar vara telefonfri en stund så känns det inte lika ”självklart” att agera sådär. Samtidigt måste jag ju erkänna att det är trevligt att se vad andra sysslar med på sin semester och veta om viktiga milstolpar i vänners liv. Helst de som är svårt att träffa.

Vem är viktigast?

Idag när jag målade altanen hade jag sällskap av William, han hade funderingar på vem som är viktigast. Det började med att han frågade om flugorna var viktiga och varför. Jag svarade att de är viktiga, fåglarna äter tex flugor. Då undrade han om fåglarna är viktiga och sen om spindlarna är viktiga. Jag svarade på ungefär samma sätt. Samt avslutade med att allt liv är viktigt för det stora kretsloppet, att allt hänger ihop.

Han satt tyst en stund och funderade. Sen kom frågan om krokodiler är viktiga… Är det viktiga? Jag svarade att jag tror det, men att jag inte riktigt vet. Då undrade han om fiskarna är viktiga. Ja, sa jag. Vi människor behöver fiskar, det är nyttigt för oss och fiskarna håller fint i havet.

Återigen en tystnad, sen kom det. Mamma, är människor viktiga då? Är de viktigast av alla? Vem är egentligen viktigast mamma?

Visst är det skönt att W tror att jag har svaret på alla svåra frågor… Men är verkligen människor viktiga? Jag sa att jag faktiskt inte tror att människorna är så viktiga, vi förstör jorden mer än vi tar hand om den. Iaf nu. Men såklart är vi viktiga för varandra för att vi bryr oss om varandra och tycker om varandra.

FInns det något svar på vem som är viktigast? W fick mig iaf att tänka till.

Incredible India!

Igår natt när vi kom till hotellet efter en lång flygning möttes jag på rummet av ett välkomstbrev från Managing Director i Indien som hälsade oss välkomna till Incredible India. Han hade dessutom gett oss en present. En indisk elefant som är en symbol för bland annat visdom. Inte nog med det så hade hotellet satt fram två små bakelser där jag hälsades välkommen med namn i nått som gick att äta och där en av kakorna hade Carlsberg loggan. (Men jag vågade inte äta läckerheterna…)

Rummet är verkligen lyxigt, här finns spa där jag idag har unnat mig helkroppsmassage och manikyr. Här är en härlig pool och ett modernt gym. Lunchen kostar 250 kr/person och är också väldigt bra. (Men dyr!)Utsikten från hotellet. Bilarna och tutandet hörs hela natten. Bara att vänja sig.

Nu i eftermiddag har vi varit ute och åkt runt i Delhi, vi har tittat på sevärdheter, ätit på betydligt billigare restaurang och hunnit med en liten liten shopping. Men framförallt har vi tillbringat flera timmar i bilen. I bilen har jag sett en helt annan sida av Incredible Indien. En kaotisk sida, en sida med kossor som lugnt traskar ut i trafiken, en sida med ständigt myller av bilar som tutar sig fram igenom trafiken, en sida med utslagna människor som vissa ligger på gatan, vissa hoppar runt och tigger till bilarna, vissa försöker sälja. Barn med trasiga kläder och bara fötter som kl. 22 på kvällen går runt och säljer ballonger. Mitt hjärta gör ont. Jag vill hjälpa alla. Visste att jag troligen skulle känna så. Men det var ändå värre än jag hade tänkt mig. Framförallt med barnen. Jag ville så gärna ge dem pengar, men jag vågade inte riktigt. Tror att jag hade dragit till mig fler om jag gjort det. Det var mörkt och vi var utan någon indisk person. Men när jag satt mig i den lyxiga bilen med luftkonditionering vågade jag veva ner rutan och sticka till pojken lite pengar. Ångrar sen att jag inte gav honom mer… Incredible Indien har många sidor på myntet.

Kanske är det så det måst vara när ett land utvecklas och tar sig framåt? Kan man inte gå framåt snabbt utan att ha personer som offras och hamnar i kläm? Kanske spelar det ingen roll, hade inte landet utvecklats så hade fler varit fattiga?

Dock tycker jag kontrasterna är så påtagliga. Det är så otroligt stora skillnader på fattig och rik. Måste det vara så?Jag utanför Premiärministerns tillhåll. Här råkade en chaufför köra lite lite för långt fram i ett rödljus. 150 Rupier i böter och besked om att infinna sig till domstol imorgon 08:30. Efter det fick även de två andra bilarna vi åkte i böter på 500 Rupier styck. Känns som att det skulle vara så… Med tanke på att den första reglen i trafiken verkade vara ”Det finns inga regler” så tycker jag nog att poliserna var lite godtyckliga. Bågen som delar nya och gamla Delhi. Uppsatt för att hedra soldater och med en ständigt brinnande eld i mitten. Efter det åkte vi in till gamla Delhi för att gå på en marknad. Men det blev inte av, gick inte att komma fram knapp och när vi var framme var vi alldelles för trötta. Intrycken är många. Kvarter som jag har läst om, men inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag nu såg dem på riktigt.

…Detta är betraktelser från knappt ett dygn i Indien. Men nu är det min sanning. Den kanske är helt annan om en vecka eller om jag hade stannat här längre. Imorgon bär det av till Agra för att besöka Taj Mahal och The Red Fort

Problemlösning i akuta situationer

Problemlösning i akuta situationer jobbar de flesta av oss med regelbundet i jobbet. Det är iaf min presupp. Kankse stämmer den inte. Men min verklighet ser ut så till viss del. Kanske inte dagligen, men iaf regelbundet.

I helgen hade jag och mannen kalas för Viola som blev 4 år i måndags. I lördags var hela min familj här och i söndags hade vi barnkalas. Under lördagen uppstod det ett problem som gjorde att vi var tvungna att hantera problemlösning i akut situation även på hemmaplan. Det kändes lite ovant. Faktiskt så händer det väldigt sällan på hemmaplan. Sist var när vi hade ett vattenrelaterat problem i badrummet. Nu var det ett vattenrelaterat problem i källaren. (Vad är det med oss och vatten?) Avloppet var tätt… Så det var inget fräscht vatten…

Det intressanta här är hur vi hanterar situationen och i vilka roller vi går in i när situationen uppstår. Vilket ledarskap utövar du, vilken kommunikation har du och hur agerar du själv? I efterhand är det intressant att reflektera kring och jag känner så väl igen mönstren både hos mig själv och min kära man.

Inte nog med att vi hade en akut situation mitt i kalaset. Det var 20 personer runt omkring som frågade, kommenterade och spekulerade. Det gör ju alltid situationen ännu mer intressant…

Men, vi löste problematiken. Vi kan väl säga att vi gjorde ett P och ett D i PDCA hjulet. När vi hade gjort D blev vi så glada att vi hurrade lite, städade upp resterna efter stoppet, satte tillbaka allt och gick vidare med kalaset.

Så var det söndag… Barnkalaset hölls i två intensiva timmar. Innan var det fullt upp med förberedelse av lekar, tårta, fika, dukning, gömma godisskatt mm. Under kalaset var det fullt upp med att aktivera, hålla koll på att alla barn var kvar inom vår kontroll, inte tappa bort ngt barn när hälften ville härja inomhus på 3 plan och hälften ville vara utomhus utspritt runt hela huset…Sen var det städning efter kaoset, uppröjande ute och inne, disk, undanplockning, tvättning och pyssel med Violas presenter. Detta följdes av bad, mys, sagostund och sömn. Efter det så var det sysslor med slipning av altantrallen, förbereda nästa vecka, slå in Violas presenter och jobba undan lite. När jag sitter vid datorn och pustar ut lite efter en minst sagt intensiv dag och helg så säger mannen lungt, nu har vi stopp igen. Han har badat och när han går ner i källaren så är översvämningen tillbaka…

Nu vet vi hur vi skall göra så vi upprepar P delen. Nu kommer jag ihåg att det är ju bar att vi gör C delen också. Så jag frågar hur mannen tycker jag skall göra om problemet kommer tillbaka nu under veckan när han är i Finland. Vi kommer fram till vad som krävs för att själv lösa problemet och vi kommer fram till plan B om det händer igen. Det känns ju bra. Men återigen, varför glömde jag så enkelt av C fasen i lördags?

Känner igen det så väl. Det händer ngt akut, vi rycker ut för att åtgärda problemet, det känns så fantastiskt bra när problemet är löst och vi går tillbaka till normala sysslor, hanterar nästa problem och glömmer det första problemet. Det är så enkelt att glömma C fasen. Även om det är den allra viktigaste fasen och det är så enkelt att förstå att den är just så viktigt.

Väldigt intressant…

Cecilia tar sommarlov

Nu är det sommarlov. I fredags hade barnen skolavslutning. (På måndag är det dock förskola igen…) Jag tillbringar också mindre tid vid datorn nu på sommaren, ser på statistiken att även ni som läser bloggen gör det. Bra! Bloggar, sociala medier och internet i all ära. Men inget slår väl det mänskliga mötet?

Så nu tänker jag att nu tar jag sommarlov med gott samvete! Jag tänker ägna kvällar och helger åt altangöra, rabattgöra, härliga promenader ljumma sommarkvällar och sköna springturer tidiga helgmornar.

Semestern börjar inte riktigt ännu för min del. Men jag kommer att dra ner inläggen på bloggen till 1-2 i veckan nu under sommaren. Så kommer jag förhoppningsvis tillbaka i höst med ny kraft och energi! Det skall jag verkligen ägna sommaren åt. Samla kraft och energi.

Det är nog dags för mig att ha mitt utvecklingssamtal med mig själv snart. Det var inte så länge sedan. (Tror det var ngn gång i mars) Men jag känner att det är dags igen. Dags att under semestern reflektera lite mer än vanligt och se vad som kommer fram när jag varvar ner på riktigt.

Men först är det några intensiva veckor kvar. Varav en av dem kommer att vara i Indien! Jag fick av en kollega som är där veta att det just nu är 47 grader! Det blir nog en av många spännande upplevelser där ifrån.

Bokrecension – Saker min son behöver veta om världen

Ända sen jag läste Fredrik Backmans böcer ”En man som heter Ove” och ”Min mormor hälsar och säger förlåt” så har jag varit sugen på att läsa hans senaste bok ”Saker min son behöver veta om världen”. Nu har jag lyssnat igenom den och den är lite rolig. Fast inte så mycket mer än så. Den känns samtidigt ganska intim. Det är ju verkligen en bok till hans son. Skall vi andra läsa den?

Ja, det skall vi ju tydligen iom att Fredrik Backman har gjort en bok av den. Saker min son behöver veta om världen är absolut läsvärd, den är underhållande och lätt att ta sig igenom när du ligger i hängmattan på semestern eller på stranden och vill ha lite lättsmält underhållning som får dig att småle och skratta ibland.

Dock så funderade jag på om det verkligen är möjligt att en och samma människa kan bete sig som Fredrik Backman gör på BVC, på öppna förskolan och hemma bland sina vänner. Eller har han bara väldigt livlig fantasi och har ljugit ihop ett antal roliga händelser för oss? Jag tror faktiskt inte det, jag tror att han nog kan ha varit med om det mesta. Jag har faktiskt en kollega som jag tror kan ha ungefär en liknande vardag och råka ut för det mesta… Det jag tycker är beundransvärt är att Fredrik kommer ihåg allt och har samlat allt i en bok. Är du småbarnsförälder eller har varit för ett tag sen så känner du troligen igen dig i ett antal saker och kan minnas tillbaka till den där tiden med dubbeltydig känsla.

Här hittar du boken: Adlibris, Bokus, CDON

Är det sommar nu?

Idag slog det mig. Det är sommar nu. För det är det väl? 7 Juni och allt.

William ville cykla till mormor i stan idag så det gjorde vi på eftermiddagen. När vi cyklade förbi badplatsen var det ett antal personer som badade, det satt massor av folk på uteserveringen och åt mat, det var jättelång kö till glasskiosken och ett antal personer spelade minigolf vid campingen som är full med husvagnar. Då slog det mig. Det är sommar nu. Jag funderade på vart våren tog vägen. Vart tog April och Maj vägen? De två månader som jag verkligen gillar. I år har jag inte kunnat njuta av dem som jag brukar.

Tre-toppar. Glasskiosken som det är kö vid alla fina och halvfina sommardagar i läjet.

Vi har ett jättefint träd här hemma vid uppfarten. Jag parkerar bilen vid det trädet varje dag. Det har jättefina blommor. Nu i veckan när jag parkerade och tittade upp på trädet så insåg jag att många av blommorna var överblommade och vissna! När hann de både knoppas och blomma utan att jag märkte det?

Men gångna månader går ju inte att få tillbaka, så nu skall jag iaf se till att njuta av den sommar som har kommit till oss. Nästan hela sommaren är kvar, härlig och med massor av underbara dagar som kommer bli kära minnen.

I år har jag haft ett mål för min semester. Bara ett. Det är att inte planera något. Än så länge har jag lyckats. Inte en enda semesterdag är inplanerad och det känns så skönt. Av denna sommar har jag fyra härliga veckor som ligger helt oskrivna utan några måsten. Det känns härligt!

Viola myser med Wilma. Wilma skall bo här lite i sommar. Vi måste ju testa igen. Om Williams allergi är bättre eller inte.

Idag var det tydligen fotografering på fotbollen.

Stressa ner och hitta glädjen

Jag har haft löpningen som mitt sätt att stressa ner. Hur roligt och uppslukande jobbet än är, hur underbara barnen och familjelivet än är, hur härligt det än är att ha hus, så är det stundtals väldigt stressande att försöka få ihop pusslet på bästa sätt. Hinna med alla saker på den nivån jag vill. Då har jag senaste tiden haft löpningen som en bra ventil för att stressa ner.

Innan löpningen så hade jag Wilma, att träna med henne var så otroligt avstressande och härligt. Något som tog min fulla uppmärksamhet under de stunderna och den koncentrationen gjorde att jag inte kunde låta tankarna virra iväg och älta något annat. Sen provade jag ridning ett tag. Precis lika bra det också! Koncentrera du dig inte så åker du av hästen. (Det gäller mig iaf…)

Nu är löpningen något som jag kan få till då jag kan springa när som helst. Ingen tid att passa. Dock har löpningnen och jag ett ganska problematiskt förhållande. Mitt huvud och mitt flås älskar löpningen. Jag springer så att jag blir såpass trött att ältandet slutar, i kombination med en ljudbok i öronen är det perfekt! Men nu är det jäkla knät en motvalskärring! Jag är så trött på det där knät! Jag kan inte utöva min löpning så som jag vill, jag kan inte få min efterlängade ventil och min stressa ner aktivitet är borta eller i gungning.

Det stör mig och det har stört mig hela våren. Våren är dessutom den tiden då min energi kommer tillbaka. Tror att löpning och ljuset i kombination är det som gör det.

Men det är bara att bita ihop och ta nya tag. Eller skärpa till sig? Eller hitta ett annat sätt att stressa ner? Ja, så min kära man var snäll och spånade ”ideér” med mig. Eller iaf så föreslog han att ”tvätta trallen, det är jobbigt och du kan stressa ner med det”. Han trodde nog att jag skulle dissa idén. men faktum är att jag ser fram emot att tvätta trallen och måla/olja in den. Det kommer bli så bra! Det kommer ske i helgen!