Kategoriarkiv: Ledarskap

Naiv, godtrogen, blåögd?

Jag funderar ibland på om jag är naiv, godtrogen eller blåögd. Skulle nog vilja säga att ja, det är jag till viss del. Men jag har sett det både som en bra egenskap och en dålig egenskap. Den biten av den dåliga egenskapen som jag tycker det är har jag försökt skala bort och till viss del har jag ju genom att gå på nitar lärt mig att inte vara det ”för mycket”. Men jag vill inte bli av med allt. För jag ser det också som att det är de egenskaperna som gör att jag har en positiv grundsyn på människor, att jag som utgångspunkt när jag träffar personer tror gott om dem och att de även skall vilja mig väl. Jag utgår från att ingen medvetet vill ljuga för mig eller göra mig illa. Det vill jag inte tappa helt. Samtidigt som jag har insett att det är nödvändigt att vara lite kritisk till det jag hör och ser. Jag kan inte i alla lägen utgå från att det är så som sägs mm. Det finns ju ofta två sidor av myntet och tyvärr så har den egna agendan ibland större fokus hos personer är det gemensamma målet.

I fredags hände något som verkligen förstörde hela min helg. Jag är arg på mig själv att jag inte släppte det utan lät det förstöra mina sista semesterdagar med familjen. Tyvärr var det en nit i ovan som fick mig att tänka och reflektera mycket kring detta. Jag kände mig ordentligt lurad och till viss del sårad. Här hade jag hjälpt till och så blir resultatet negativt! Både för mig och för andra. Det är pissigt. Helst när avsändaren inte verkar bekomas av det, tar det lättvindigt och inte ens ber om ursäkt för att det blev som det blev.

Händelsen gjorde att jag har tänkt mycket på det där med naiviteten mm. Är jag för naiv? Är jag för blåögd och godtrogen? Vart går gränsen mellan att det är en positiv egenskap att du är öppen och tror gott om personer och att alla jobbar för det gemensamma till att det slår över och du är för naiv så att det går ut över dig själv med negativa konsekvenser som följd.

Jag vet inte vart gränsen går.

Jag antar att det är en process. Solklart är iaf att jag har flyttat mig lite längre ifrån naiv-skalan sen händelesen och jag kommer att vara lite mer restrektiv och vaksam i liknande situationer i framtiden. Hoppas bara inte att jag måste färdas så långt på skalan att jag hamnar på andra sidan med synisk, beräknande och misstänksam till allt och alla.

Kan jag?

Hur ofta frågar du dig om du verkligen kan det där du skall göra. ”Kan jag verkligen det?” Men sanningen är ju precis den att om du inte har provat så vet du ju inte om du kan eller inte. Och om du verkligen funderar på det så kan du göra det allra mesta. Det handlar om två saker, (Ibland tre):

1. Tankens kraft.
Tänk som Pippi Långstump. Hon säger så här i en film. ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert” Jag älskar det! Så härlig inställning. Ha i grunden en positiv inställning och tro på dig själv. Om inte du gör det, vem skall då göra det?

Jag brukar tänka så här:
* Du vet inte om du kan innan du har försökt.
* Våga göra på ditt eget sätt
* Om du inte lyckas på första försöket, prova igen och igen och igen
* Våga misslyckas, gör det till lärdomar som gör att du kommer närmare att lyckas med ditt mål.

2. Träna
Det sägs att skall du bli riktigt bra på något så krävs det att du lägger ner minst 10 000 timmars träning på det. Jag tycker att det är härligt! Det innebär i mitt huvud att jag skulle kunna bli bra på i princip allt bara jag tränar tillräckligt mycket. Vilka möjligheter det ger!

Därför har jag bestämt mig för att nu är det dags att utmana mig ytterligare. Jag skall springa maraton! I september 2014 går premiären av Helsingborgs maraton av stapeln. (Givetvis blir det detta lopp som blir premiär då det går genom Ramlösa Brunnspark.) Jag tycker att det skall bli jätteroligt och känner mig otroligt taggad. Tänkt att jag, om ett år kommer klara att springa 42 195 meter! Jag har skrivit ut ett träningsprogram och jag har ett mål. Så nu har jag hittat ett sätt att dela upp elefanten i småbitar och jag taggas av att kunna bocka av varje träningspass och veta att det för mig ett träningspass närmare att orka springa ett maraton.

Idag kände jag mig dock inte tillräckligt motiverad för att göra mitt sista obligatoriska träningspass för veckan… Så nu har jag skrivit om det här. Det är den tredje saken som du kanske ibland måste ta till för att få ytterligare press på dig att lyckas. Berätta för din om givning vad du tänker göra. Då får du frågor om hur det går och du känner lite extra press att göra det du tänkte från början. Det funkar iaf på mig.

Wilma 9 år – min ledarskapsmentor

För någon vecka sen fyllde en av mina bästa vänner, en mentor, en supporter, en individ som ger mig villkorslös kärlek 9 år. Wilma. Min älskade hund. Jag skäms nästan lite, men i år var första gången vi kom ihåg hennes födelsedag den dagen hon fyllde. Tack vare Viola. Hon har frågat när Wilma fyller, velat baka tårta till henne och ha kalas för henne.

I en artikel stod ”Jag får inspiration från hundträning” Det stämmer så bra. Och jag får mycket mycket mer också. Jag har lärt mig massor om ledarskap och föräldraskap genom det jag och Wilma har gjort tillsammans genom åren.

För mig handlar det om att vara tydlig, konsekvent, uppmuntra positivt beteende och vara en varm och trevlig person. Säg i något sammanhang när detta inte gäller? Sen får du ju såklart lägga till andra egenskaper också för att det skall funka i olika sammanhang. Men som grund tror jag att du kommer väldigt långt med allt du tar dig för om du tänker på ovan. Det är min älskade Wilma som har hjälpt mig med detta och gjort att jag har haft möjlighet att utvecklas.

Om att försöka för mycket

I helgen var vi på konfirmation och då kom jag att tänka på det där när ett företag eller organisation eller personer försöker så mycket med att anpassa sig att det blir helt fel! Det är nog ganska svårt det där, att hitta rätt balans. Eller är det det?

Det var i alla fall uppenbart i helgen att den församlingen jag besökte hade försökt för mycket! Så mycket att det blev pinsamt.

De skulle göra ett skådespel om budorden och om Jesus födelse och död.

Med sjunkande medlemsantal så är det ju iof helt korrekt att kyrkan i vissa fall behöver anpassa sig för att skaffa mer medlemmar eller återfå intresset för kyrkan och den kristna tron. Jag är absolut ingen expert på hur man skall tänka eller strategiskt resonera i en sån här situation. Men jag tror inte att det är svårare i denna frågan än i någon annan utan att det är vettigt att gå till sig själv och sin omgivning och fråga dem. Vad är viktigt för er för att vara medlemmar i Svenska kyrkan eller för att vara troende?

Mitt svar är inte att under en konfirmation göra moderna skådespel av budorden och kristendomens två viktigaste händelser med inslag av facebook, twitter, instagram, # mm i varje mening för att få publiken att skratta. Den äldre delen av publiken tror jag inte förstod allt ändå och det blev bara pinsamt och ett förlöjligande av något viktig och allvarligt. Varför och hur kan man få för sig att göra Jesus död till något komiskt?

Istället tycker jag att kyrkan borde försöka modernisera sig genom tex uppmuntra till att man kan få ställa frågor till prästen under gudstjänsten på söndagarna. Det hade för mig varit värt jättemycket.

Vill också säga att jag tycker att kyrkan gör många saker som är jättebra. De har ofta kyrkans barntimma, öppna förskolan, välgörenhetsprojekt på orten de verkar på mm. Mer sånt! Mindre stelhet och förlegade traditioner och en bättre balans i arbetet att modernisera sig. Var stolta över ert arv och bygg på det istället för att förlöjliga er själva!

Det samma som ovan gäller personer också. Jag har sett individer och jag själv har trillat dit ibland när det gäller att försöka anpassa sig så mycket för att passa in att man tappar bort sig själv. Jag har insett med tiden att det är inte omgivningen som är viktigast. Det är att du tror på dig själv och att du är stolt över ditt arv och dina värderingar. När du sen känner dig trygg i dig själv och vet vem du är, då är det oftare lättare att anpassa sig till omgivningen för det ändamål du vill uppnå. Men det blir aldrig bra om du tappar bort din identitet.

P.S Detta var en reflektion från ett tillfälle i en kyrka. Det kanske inte alls är representativt för Svenska kyrkan generellt. Men jag tycker att det var tråkigt att se och det fick mig att fundera kring det där med att försöka för mycket.

Varför kan jag aldrig lära mig?

Det är ju bara att inse fakta… Vissa beteenden är väldigt svåra att ändra på. En egenskap jag har som jag blir lite trött på hos mig själv är att jag aldrig kan låta bli att boka in och planera in massor av aktiviteter.

Ta när jag skall ha semester som jag har nu. Jag tänkte denna våren att jag inte skulle planera in något speciellt utan njuta av första sommaren i vårt hus. Nu när semstern är här så är alla helgerna uppbokade. De två veckorna jag har själv med barnen är helt smockfulla med saker som jag vill göra, vänner jag vill träffa mm.

När det gäller jobbet så försöker jag verkligen att lägga ambitionsnivån på en rimlig nivå. Jag säger till min ledningsgrupp att vi inte skall planera in mer än vi vet vi hinner med, att vi skall planera för att det kommer förutsedda aktiviteter som vi måste prioritera mm. Men ändå så blir det så att när vi lägger planerna för nästa år vill vi så gärna göra allt samtidigt. Och jag har alltid häcken full på jobbet. Spelar ingen roll om jag är ny eller om jag har jobbat länge i samma tjänst. Jag har massor att göra alltid.

UB har för länge sedan insett att det är jag och att jag har svårt att ändra på den egenskapen. Jag vill inte riktigt förlika mig med att det är så. Jag tycker alltid att jag jobbar aktivit för att inte göra så, ändå blir det alltid så att jag planerar in massor.

Har funderat på om en lösning kanske är att planera in att inte planera in något…

Ledarskapsstilar

Jag har tänkt skriva ett inlägg om ledarskapsstilar. Om teoretiska sådana och hur du kan känna igen dig i dem mm. Men nu gör jag det någon annan gång för igår fick jag en mycket intressantare infallsvinkel på detta ämne som jag har funderat kring. Igår hade jag min ledningsgrupp på en heldag med strategimöte först och en avslutande teambildning på eftermiddagen. Vi hade bokat in en höghöjdsaktivitet. Det handlade om att på en hinderbana med ganska så svåra hinder ta sig upp ett antal meter. Som säkerhet hade vi en sele på oss med en lina föst i vajrar som vi själva fick ansvara för att sätta fast vår sele i vid starten av varje hinder. Banan avslutades med att åka linbana från 19 meter.

Det intressanta med aktiviteten var just hur vi agerade i ledningsgruppen. Hen som började inväntade ingen av de andra utan han gjorde den själv väldigt snabbt, sen när han var färdig ägnade han tid åt att peppa de andra.

En av oss var höjdrädd visade det sig, men hen har också en vilja av stål och hen beslutade sig för att genomföra aktiviten såg det ut som, sen gjorde hen hela banan utan att säga så mycket. Hen har även i andra sammanhang en vilja av stål!

Alla betedde sig olika och jag kunde känna igen deras personligheter där vissa drag förstärktes i övningen med hur de är i arbetslivet och hur de jobbar som ledare. Det var väldigt intressant och det har fått mig att fundera kring det faktum och självklara saken att du har en viss personlighet och det är så din ledarskapsstil blir också såklart. Både gällande styrkor och svagheter.

Heliga kor, finns de?

Jag brukar få frågan om att utmana så kallade ”Heliga kor” och ibland har jag fått kritik för att jag inte har respekt för dem och ibland får jag positiv feedback för att jag vågar ifrågasätta gamla strukturer.

Jag brukar se det på följande sätt: Det gäller att ha respekt för att de arbetssätt eller beslut som kan verka väldigt konstiga just nu troligen var helt rätt att fatta/jobba efter när de besluten fattades. Förutsättningarna var annorlunda än vad de är idag. Med tiden förändras omständigheterna och därav blir det också befogat att omvärdera besluten eller arbetssätten.

Detta har tagit ett bra tag för mig att inse. För några år sen tyckte jag att personer som försvarade dessa ”heliga kor” och som inte ville förändras var bakåtsträvare och jobbiga. Nu har jag insett att det ligger så mycket mer bakom och att det gäller att hela tiden har respekt för individen i dessa typer av diskussioner. Dock så är det väldigt svårt och jag tror att jag tyvärr trampar på en och annan öm tå fortfarande när jag är för stressad eller för inne i något för att vara tillräckligt lyhörd på signaler från min omgivning.

När är det dags att hålla fast vid eller omvärdera ett beslut.

Det här är en av de saker jag tycker är allra svårast i ledarskapet.

Jag försöker tänka att mina beslut skall vara väl genomtänkta om de påverkar många andra och att vi i ledningsgruppen skall ha tänkt igenom dem ordentligt samt gått igenom för- och nackdelar ordentligt.

Jag resonerar så här av tre anledningar:
1. Jag vill att alla i min ledningsgrupp skall ha fått komma till tals och känna att de verkligen har tömt ut sina tveksamheter och sin ev. oro mm.
2. När vi är flera som går igenom olika scenario innan beslut så blir det ofta ett bättre beslut då vi stryker vissa saker och lägger till vissa saker.
3. Jag får bättre förankring för besluten om det är fler som känner att de har varit med och påverkat besluten. Ägarskapet blir större.

Så här långt är allt bra och inte speciellt svårt vid de tillfällen vi har lyxen att kunna vara proaktiva och har tid på oss. Vi utgår från det i detta fallet…

Det är sen det har en tendens att bli svårt. Vi har kanske informerat, påbörjat förändringen mm. Saker ändras sen med vägen, vi har kanske fått andra förutsättningar, det kommer in vettig input som vi inte har förutsett mm. Hur gör jag då? För en av mina viktigaste principer i ledarskapet är att inte låta det gå prestige i saker. Det skall hela tiden vara verksamhetens bästa i fokus.

Så ur det perspektivet tycker jag att det är en otroligt svår balansgång att veta när jag skall hålla fast vid ett beslut och när det är dags att göra en förändring på grund av förändrade förutsättningar med risken att upplevas som velig… Jag önskar ibland att det fanns en tydlig ekvation jag kunde ta till som alltid gav det rätta svaret.

Vardagshjältar

Jag har skrivit två inlägg om två av mina fantastiska systrar, Nathalie och Susanne.

Det kommer komma fler inlägg med fantastiska vardagshjältar i min närhet. Anledningen är att jag tycker att alla människor har fantastiska saker att lyfta fram. Du kan inspireras av alla på något sätt. Med tanke på hur mycket mer vi exponerar oss nu med facebook, blogga, twitter mm så är det ännu lättare att låta sig inspireras av fler personer än dem du känner väl. Jag ser det som en väldigt tillgång för att kunna utveckla mig själv.

Ofta när jag åker tåg, buss eller rör mig i stora folksamlingar brukar jag iaktta och titta på de som passerar. Tänk att alla har en historia och massa livsöden att dela med sig av. Tänk att vi alla bär på det. Så mycket kunskap och erfarenhet som finns där precis inom räckhåll för alla. Så säger vi knappt hej till varandra när vi är främlingar. Jag gör det inte heller och jag uppskattar väldigt mycket de som faktiskt börjar prata med främlingar.

Kortleken eller varför hamnar all skit i chefens knä – ett gästinlägg

Ibland kan det vara svårt att förklara för sin personal varför man som chef inte hinner svara på alla frågor som kommer och varför man som medarbetare måste ta beslut själva och då även ta ansvaret för dem. En bra ledarskapsövning kan då vara kortleken.

I detta exempel är det sju personer som genomför övningen men självklart kan det vara fler dock bör det inte vara färre än fem stycken. Du bör ha en ett konferensrum med bord där du kan bygga upp så man sitter i hierarkin (i mitt exempel tre rader med bord). Tag en kortlek och sortera ut de klädda korten (10, knekt, dam, kung, ess). Var och en får ett kuvert med fem blandade kort och den som är chef får även i sitt kuvert en lapp med uppdraget t.ex ”Uppdraget är att alla dina medarbetare skall få en färgstege”. Det är endast i chefens kuvert som uppdraget finns. En annan förutsättning är att deltagarna inte får kommunicera verbalt med varandra under övningen därför skall var och en även ha en hög med lappar samt en penna. Lapparna får bara skickas ”tjänstevägen” det vill säga om Medarbetare A vill skicka ett budskap / fråga till medarbetare måste Medarbetare A skicka lappen till Mellanschef 1 som skickar till Chef som skickar till Mellanchef 2 som skickar till Medarbetare D. Korten får bara bytas tjänstevägen, det vill säga man om Medarbetare A skickar ett kort till Mellanchef 1 skall Mellanschef 1 skicka tillbaka ett kort till Medarbetare A. Korten skickas med baksidan uppåt. Informera deltagarna innan övningen om att de har en begränsad tid på sig, förslagsvis 20 minuter på att lösa övningen.

Sammanfattning förutsättningar:
Medarbetarna informeras innan övningen om: Övningen sker under tystnad och de har 20 minuter på sig att lösa den. Meddelande och kort får bara skickas tjänstevägen. Korten skickas med baksidan uppåt.
Material: Ett bord per medarbetare med ett block, en penna, ett kuvert (innehållande 5 kort)

Vad kommer då att hända:
Alla grupper är ju inte exakt lika och reagerar på samma sätt men stor sannolikhet är att följande händer: Medarbetarna kommer börja skicka lappar innan chefen har hunnit läsa igenom uppdraget och skickat ut informationen om vad uppdraget är. En del medarbetare kommer att ta egna initiativ och tror att de har löst uppdrag innan de vet om det, vilket kommer innebära de kommer börja samla på något t.ex kåk. Chefen och mellancheferna kommer drunkna i lappar så de måste besvara från medarbetarna. Många av lapparna kommer innehålla nonsens eftersom medarbetarna blir uttråkade av att det tar sådan tid för cheferna att svara så det kommer skicka meddelande på grund av de är uttråkade.

Efter 20 minuter:
När tiden är över så är det dags att fråga medarbetarna om vad syftet med denna övning var och om de har lärt sig något?
Eventuellt har både du och de lärt sig en hel del såsom:
Skall all kommunikation och beslut gå via chefen kommer det bli en väldigt långsam organisation.
Det är väldigt lätt som chef att bli överhopad av frågor och önskemål.
Kommunicerar man inte som chef tydligt så kommer medarbetarna dra iväg åt egna håll med egna idéer.
Har man inget att göra så kommer man sysselsätta sig ändå även om det inte är värdeskapande och det skapar meningslöst mer jobb för resten av företaget.
Sedan kommer det säkert dyka upp många andra slutsatser beroende på grupp och företaget.

Känner du dig osäker så öva först på några kompisar eller om du har en stor familj eller varför inte en ledningsgrupp nära dig ; )