Detaljstyrning gör engagerade medarbetare frustrerade – ett gästinlägg

Finns det något mer frustrerande för målstyrda individer än att de blir detaljstyrda utan tydliga riktlinjer? Men vill man skapa frustration är det helt klart rätt metod, är lite som sätta en kapten vid rodret fast han får inte styra själv utan titta på någon annan som styr båten, men han är ändå ansvarig om den går på grund. Vill man skapa motivation hos kapten måste man ge honom en tydlig riktning att sträva mot och ett mål att uppfylla, sedan är det bara låta honom segla dit baserat på egna beslut. Självklart när han känner för det kan han höra av sig om han behöver stöd och råd men han måste ändå segla själv.

Men visst det finns människor som inte vill styra, de vill bara följa med på resan. Dock tror jag att de flesta vill vara med och styra något själv. Även om man inte styr båten kan man vara ansvarig för livbåtarna. Man ser till att de funkar som de skall, att det är snyggt rent och funktionellt.

En av de viktigaste uppgifterna som ledare är att peka ut en riktning och vision. Vision skulle kunna översättas med dröm, det ligger så mycket i Martin Luther Kings ”I have a dream”. En dröm att dela och förmedla som alla förstår, en dröm utan ekonomiska nyckeltal, en dröm som kan förändra världen. Kan man förmedla denna känsla till alla medarbetare så de delar ens dröm är inget omöjligt. Har man inte möjligheten att påverka eller skapa hela företagets dröm, får man försöka skapa en dröm för sin egen avdelning. Då blir det inte lika världsförändrande och kanske mer likt ett mål istället, men man kan ju försöka vara lite drömmande…..

(Ja, jag kunde använt hen i hela texten men i min dröm var det en kapten med skägg, pipa och sydväst !)

Det är alltid lättare att segla utan vind om man har en motorbåt

Inställning

Hur stor påverkan har din inställning till hur du upplever vardagen? Hur mycket påverkar du andra?

Idag när jag kom till jobbet så var det lite rörigt. Det sker mycket på en gång, vi har ett stort behov av att synka oss och i stressade situationer så blir ofta kommunikationen lidande. Jag upplevde att efter vi hade gått igenom det som skulle göras så var det lite suckar och axelryckningar. inte för att det är nonchalant, tror snarare att det var lite uppgivenhet och ett uttryck för att det är jobbigt. Jag försökte säga några uppmuntrande ord om att inställningen påverkar mycket då vi står inför samma utmaningar vare sig vi tycker det är jobbigt och ser mycket bekymmer med dem eller om vi tänker att vi skall ta oss igenom aktiviten med ett glatt sinne.

Det kan ju uppfattas som tomma ord ibland kanske. Men det är ju verkligen sant. Vad du än skall göra, så är det ju precis samma sak som skall göras vare sig du är positiv till det eller negativ. Dock är det troligen är det mycket svårare och tråkigare att ta sig igenom aktiviteten med en negativ inställning.

Jag kan hitta liknelser till när det är så både privat och på jobbet.

Ta tex en flygresa: Antingen kan du ju tänka att det skall bli härligt att åka på semester och flygningen kommer ta dig till detta sköna och underbara ställe. Eller så kan du tänka att det kommer bli jobbigt med tiderna att passa, gå upp tidigt, strula med bagage och sitta inklämd i flygplaner några timmar. Vilken inställning du än har så är ju faktum att du måste avverka flygresan för att ta dig till målet. Är det inte då lättare att ha en positiv inställning till det?

Ett annat exempel som är verkligt för mig just nu. Vi har haft ett missöde med vatten hemma som innebär att nu är golvet i ett av rummen på ovanvåningen uppbrutet, hål är borrade för att kunna torka ur bjälklaget och vi har balanserat på brädor när vi tar oss till sovrummet och toaletten nu några veckor. Antingen kan jag ju varje gång jag ser hur det är sucka och tänka att jäkla skit att detta hände och sätta mig i ett negativt tillstånd. Eller så kan jag tänka att: en olycka kan hända och jag är glad över att det inte var värre och att bara materialla ting skadades. Vi mår alla bra och skadorna kommer att åtgärdas.

Just i exemplet ovan så tycker jag faktiskt att min inställning har hjälpt till. Visst blev jag irriterad allra först. Men släppte det snabbt. Inte så att jag är nonchalant och inte bryr mig, men jag bestämde mig för att det är faktiskt ingen big deal. Det kommer lösa sig. Olyckor kan som sagt hända. Ingen blir glad för att jag grämer mig över det som har hänt.

Gråt inte över spilld parkett…

Kan man vinna utan att brinna?

Jag funderar ofta på vad det är som krävs för att lyckas med sina målsättningar, för att vinna och för att bli och vara bäst. Kan man vinna utan att brinna? Eller är det en förutsättning att brinna för något för att lyckas? Jag tror det, iaf om du skall nå höjder eller nivåer som du aldrig har nått innan.

Ett väldigt bra och klassiskt exempel på det tycker jag Bannisters bedrift är. Innan han gjorde det ansågs det nästan omöjligt att springa en engelsk mile under 4 minuter. När han väl lyckades var det andra som kom tätt efter. Vad var det då som gjorde att Bannister klarade det när ingen annan gjort det? Visst, han hade springstilen som gav fördel i det lopp han slog rekordet i. Men bara dagar efter slog hans konkurrent samma rekord med en annan löpstil och förbättrade dessutom rekordet betydligt från Bannisters tid.

Jag vet ju såklart inte. Men jag tror verkligen att den avgörande skillnaden här är att Bannister ville det mer än sina konkurrenter och var beredd att göra det som krävdes i träning. Jag har själv sett det på jobbet ett flertal gånger. Det är när vi verkligen tror att vi kommer kunna åstadkomma något utöver det vanliga som vi lyckas. Skillnaden har inte varit bättre maskiner, kunnigare personer, bättre förutsättningar. Skillnaden har varit inställningen och den inställningen har sedan lett till att personerna inte har gett sig innan målet är nått. De har inte accepterat något annat än att lyckas. Det är även en av de saker som jag imponerades av i Steve Jobs biografi.

Familjeparkeringar

Ok, detta är inget inlägg om ledarskap eller något som liknar det. Det är ett inlägg om en sak som irriterar mig, samt så är det ett helt oväsentligt i-landsproblem. Men dock lika irriterande…

Jag handlar oftast på Coop, där har de familjeparkeringar precis som vid nästan alla större affärer eller köpcenter. Av någon anledning är de som planerat parkeringen på Coop lite korkade så de har placerat familjeparkeringarna väldigt nära entrén. Dessutom är många av de som handlar på Coop också korkade och skiter i att det står en skylt vid dessa parkeringsplatser och lämnar dem inte fria för familjer med barn, utan de parkerar där med pyttesmå bilar när de är själva i bilen! Detta innebär att de med normalstora kombibilar med två barn i baksätet som behöver hjälp att knäppa bältet och komma in i bilen får parkera på yttepyttesmå platser. Det resulterar i att mamman när hon skall hjälpa barnen in i bilen igen får med ena handen hålla dörren så att den inte slår i bilen bredvid och med den andra handen försöka lyfta in sin dotter i bilen. Sen får mamman gå runt till andra sidan där det är lite bättre med plats och hjälpa sin son in i bilen. Efter det får hon kravla sig in i bilen och försöka nå bältet på andra sidan för att hjälpa dottern att knäppa bältet. När hon äntligen får tag i bältet är inte spännet med, så hon får försöka kravla sig in ännu lite längre för att nå spännet. När hon väl har lyckats med detta så är hon smutsig på både byxor och jacka då bilarna står så tätt och är ganska smutsiga av dagens väder.

Ok, jag vet att det inte alls betyder något om 100 år och är helt oviktigt i jämförelse med en massa andra saker. Men ibland så tycker jag att folk skall vara lite mer som Ove helt enkelt. Det hade varit enklare för mig då jag i ganska många fall sympatiserar med Ove. Eller ja, helt enkelt har en bestämd uppfattning om vissa saker…

Vad triggar kreativitet?

Idag så lekte jag och barnen med lego innan läggdags. Under jullovet fick jag ett infall att sortera och organisera deras lekrum och det slutade med nya hyllor, uppmärkning och organisering av legot då de hade så mycket att det inte gick att hitta något. Jag har fått endel kritik för att jag utsätter barnen för sån struktur. Men när vi satt där och lekte så funderade jag på vad det är som stimulerar kreativitetet egentligen. För de hade jätteroligt där vid legot och de kunde bygga sina kreationer direkt utan att tröttna på att inte hitta bitarna de ville ha.

Jag är ju definitivt präglad och övertygad om att kreativitet inte hämmas av strukturerade processer och ordning och reda. För mig handlar det om att ha ett fönster för kreativitet när det skall göras, sen gå över i utförande när beslut är fattat. Inte att flacka mellan de två lägena och vara otydlig i besluten. Då tror jag att både kreativiten och genomförandet blir lidande.

Men jag bestämde mig för att sätta mig och googla lite på det där med kreativitet och jag hittade en artikel som var intressant och där de gav tre tips på övningar i att stärka sin kreativitet. Här kommer de tre övningarna om du vill prova.

1. Den observanta utmaningen

(Tränar din förmåga att tänka kritiskt)
Gör så här: I mediebruset serveras vi flera »sanningar« som ofta verkar så allmänt förekommande att vi knappast reflekterar över dem.
Denna utmaning går ut på att dels välja och identifiera en sådan vedertagen sanning och sedan att källkritiskt analysera om det faktiskt stämmer.

2. Den medmänskliga utmaningen

(Tränar din förmåga att göra goda gärningar utan att få belöning)
Gör så här: Det är inte bara kreativitet som sprider positiva ringar på vattenytan. Goda gärningar gungar snällt med på vågorna.
Välj en dag då du ska göra åtminstone en god handling. Det måste vara anonymt och kravlöst. Exempelvis kan du hjälpa en person över gatan, ge blod, plocka upp skräp eller betala någons parkeringsavgift.

3. Worst case-scenario-utmaningen

(Tränar dig att sätta saker i perspektiv)
Gör så här: Vad är det värsta som skulle hända dig? Tänk på det en kvart om dagen under en vecka. Låt dina fantasier få fritt spelrum. Det händer ju inte, men klarar du av att tänka på det? Den här utmaningen fungerar bra som en ventil för den stress som man lätt upplever i samband med ansvar och ledarskap.

Tipsen kommer från boken ”Kreativa utmaningar”

Att jobba mycket

Jag får ofta frågan från olika håll varför jag jobbar mycket. Så mycket tycker jag iof inte att det är. Visst, om jag slår ut det så har nog mer arbetstid än 8 timmar per dag. Men det är faktiskt helt och hållet mitt eget beslut. Svaret på frågan är att jag tycker att det är roligt och inspirerande! Det i säg behöver inte bara vara bra. När saker är roliga och inspirerande så är det såklart lätt att faktiskt göra mycket mer än jag borde ändå. Även om det är roligt. Då är det bra att ha familj. De gör att jag vill komma hem. Jag känner väldigt tydligt när det har gått en period då jag har träffat familjen lite för lite. Att ha familjen som drar är den bästa morot jag kan ha för att ta mig hem och längta hem.

Varför det är så roligt på jobbet är till allra största del två anledningar. Jag har fantastiskt bra arbetskamrater. Varje dag jag träffar dem så skrattar vi av någon anledning. Det är väldigt skönt och befriande att ha arbetskamrater som du kan anförtro dig åt, som ger dig feedback och som du kan ha roligt med. Det är både inspirerande på jobbet, utvecklande för dig på jobbet och för dig som person. Helt enkelt en av de viktigaste anledningarna till att det är roligt. Det i kombination med att jag kan vara med och till viss del påverka vad och hur vi jobbar gör att det är ett fantastiskt bra jobb ändå.

Upp till detta så är jag otroligt tacksam att jag har en man som är klok, stöttande, utvecklande, ger mycket feedback, orkar lyssna, vet precis hur det är och som skäller på mig och säger till mig när jag jobbar för mycket.

Men, på kvällen när barnen skall lägga sig och vi har tagit på pjamas, gått på toa, borstat tänderna, läst bok och ligger och myser en stund så pratar vi om vad det bästa har varit den dagen. De säger först, ibland får jag lirka ur dem vad det bästa har varit. Sen frågar de tillbaka, mitt svar är nästan alltid det samma och det är 100% sant. Det bästa är när vi kan börja dagen med lite mys efter påklädningen och det bästa för mig är när vi kan avsluta dagen med lite mys efter middag och lek hemma. De säger också mys efter alla andra saker som har varit bäst för dem, kanske lite pliktskyldigt, men nog också för att de uppskattar det väldigt mycket precis som jag.

En bra ledare har ett bra sexliv

Är det sant eller falskt att en bra ledare har ett bra sexliv? Affärsliv.com skrev i veckan en artikel om att en bra ledare också troligen har ett bra sexliv. Maria Appelqvist, doktor och universitetslektor säger att det handlar om att känna sig själv och identifiera sina behov. Samt att kunna prata om det.

Klarar man att prata om detta på ett känslomässigt naturligt sätt så äger man troligen också den styrka du behöver som chef för att hantera jobbiga och knepiga situationer med personalen.

Maria avslutar artikeln med att säga att sund sexuell energi skapar harmoni och stärker vår självkänsla i vardags- och arbetslivet. Därmot kan skadlig sexuell energi skapa skadliga beteenden som missbruk, självsvält, överdrivet shoppande eller frenetiskt tränande på gym. Så slutsatsen känns enkel, vare sig du är ledare eller inte så bör du öva på att prata om dina behov både privat och på jobbet.

säger Maria Appelqvist, filosofie doktor och universitetslektor på Malmö högskola.

Bokrecension – Analfabeten som kunde räkna

Analfabeten som kunde läsa har blivit en populär bok och jag gillade 100 åringen när jag läste den så jag såg fram emot att lyssna på Analfabeten som kunde räkna. Här kommer en liten bokrecension av den.

I början tyckte jag att den var bra och historien om Nombeko och hur hon tar sig från kåkstaden och ut i världen. En rolig historia med osannolika händelser som vävs ihop med historien i Afrika under 60-talet och framåt. Nombeko är otroligt intelligent men hamnar i de mest absurda situationer och efter ett antal år befinner hon sig i Sverige.

Efter ett tag blir händelserna så konstiga och absurda att jag kände att nä, nu slutar jag lyssna på detta. Blev bara irriterad över att några karaktärer i boken är helt otroligt korkade och själviska. Sist jag blev så irriterad var när jag såg Dum dummare tror jag…Men i vilket fall så fortsatte jag lyssna och historien fick ett trevligt slut utan allt för mycket knäppheter. Även om det är lite knäppt att Nombeko och hennes kompisar hamnar bak i en potatisbil med kungen och statsministern.

Ja, det är läsvärd, men överskattad med tanke på all uppståndelse den har fått.

Här hittar du boken: Adlibris, CDON, Bokus

Prioritera och fokusera

Jag hade ett väldigt bra och givande möte med en person i fredags som gav mig mycket att fundera på i helgen. Vi pratade om mycket, bland annat om att prioritera och fokusera. Det har fått mig att fundera mycket över just det i helgen, att prioritera och fokusera.

Ju mer jag funderar på det desto mer tydligt blir det för mig att det nog handlar om mod för min del. Och att faktiskt våga tro att jag har gott om tid på mig.

Jag har ett motto som jag har levt efter väldigt länge. ”Ångra heller saker du har gjort än saker du inte har gjort” Det har gjort att jag väldigt sällan har sagt nej till möjligheter och nya utmaningar. Men sista tiden har jag funderat på om jag prioriterar rätt. Jag är inte klar med funderingarna, men jag vet att jag kommer börja leva lite annorlunda och prioritera lite annorlunda.

Det är ju superenkelt att säga vad som är viktigast i livet. Det är familjen såklart utan att tveka, det tror jag att ni alla svarar utan att blinka. Men frågan som jag tror är värd att ställa sig lite då och då är om jag verkligen lever som att det är så?

Det tänker jag fortsätta att fundera lite på nu och jag har skrivit några saker om såna här saker innan. Om att leva i nuet, vad som är viktigt, hitta balans mm.

För mig tror jag att det börjar klarna till att jag skall göra en sak. Börja öva mig på att säga Nej.

Ledarskapsövning för nya grupper

När du ställs inför ett nytt chefsjobb och per automatik får en ny grupp som rapporterar till dig och som du vill lära känna kan det vara en bra idé att göra en ledarskapsövning tillsammans med dem. En enkel övning att göra som jag tycker är bra är följande:

Samla din grupp och ställ en fråga till dem.
1: Vad förväntar ni som grupp er av mig som chef?
Skriv ner på ett blädderblock eller något liknande vad de kommer fram till. Uppmuntra dem att säga så mycket de kan och inte hålla inne med något.

2. Vad förväntar ni er av era kollegor i gruppen?
Samma som ovan. Uppmuntra dem att ta upp allt de tänker på.

3. Vad kan jag som chef förvänta mig av er?
Det är här övningen blir intressant. Ofta, inte alltid. Men ofta är det så att gruppen har mycket lättare för att säga vad de förväntar sig av dig och av varandra än vad du kan förvänta dig av dem. Blir det tyst och ingen säger något eller det bara kommer fram något enstaka svar så kan du gå tillbaka till första sidan i blädderblocket där du skrev ner vad gruppen förväntar sig av dig. Oftast är det så att du ju faktiskt kan förvänta dig precis samma sak av dem som de förväntar sig av dig.

Här kan du se till att det blir en bra och öppen diskussion om just detta vad ni kan förvänta er av varandra och att det faktiskt inte är något skillnad direkt mellan era åttagande till varandra. Om du vill så kan det ju också mynna ut i att ni får några ”regler” som ni gemensamt bestämmer er för att leva efter och förhålla er till. Är det så, se då till att följa upp dem och prata om dem ofta så att denna övningen inte bara blir en skrivbordsprodukt som ni inte sen talar om mer.

När du har möten eller när du skriver information så ankra då in ditt budskap med någon av era regler. ”Som en följd av regeln om…. så gör vi nu denna förbättring”