Jag har inte lyssnat på några nya faktaböcker eller ledarskapsböcker på ett tag då jag har stiftat bekantskap med min nya poliskompis som jag vill veta mer om. Hon heter Irene Huss och är kriminalinspektör i Göteborg. Hon har man, hund och tvillingdöttrar och bor i ett radhus i en förort till Göteborg.
Givetvis så dras hon ofta in i komplicerade och läskiga mordutredningar. Jag vet inte varför, men jag är fast. Jag vill veta hur det går för Irene på jobbet, hur det går för hennes kollegor och för hennes familj. Dessutom vill jag lyckas lista ut vem mördaren är innan boken är slut. Någon gång har jag lyckats, men ofta är det en knorr som jag inte kunde lista ut innan. Gillar du deckare då tror jag att du kommer gilla dessa böcker. Jag visste faktiskt inte att jag gillade deckare innan.
Gillade inte heller serien Morden i midsommer. Men har insett efter några avsnitt att den är bra. Jag tycker att dessa böckerna påminner om den serien lite. Det är lätt att fastna, jag vill veta mer och lära känna dem. Fast kanske är alla deckare så?
Funderar på om Helene Tursten visste när hon började skriva att hon skulle göra mer än 10 böcker med sin hjältinna Irene Huss? Tänker att det inte borde vara så svårt att skriva böcker, men det är nog väldigt svårt! Jag har ju fastnat nu iaf, måste veta hur det går min min nya poliskompis och hennes umgänge. Måste lyssna klart på de återstående. Så Percey Barnevik och hans 200 råd om ledarskap har fått läggas på hyllan ett tag till.
Fick hem en fråga och en muta från SIFO idag. De vill veta vad jag tycker människor har för skyldigheter och rättigheter i en demokrati. Så frågan var om jag kunde tänka mig att fylla i deras undersökning och mutan var en trisslott. Då jag har läst några böcker av Henrik Fexeus så insåg jag varför de har gjort som de har gjort. Och det funkar!
För att med gott samvete kunna skrapa lotten och dra hem storkovan (nej, jag vann inte denna gången heller.) så svarade jag snällt på enkäten. Efter bara några frågor så insåg jag att det var en intressant enkät. Så jag blev glad när jag hade möjlighet att få svaren! De kommer jag dela med mig av när jag får dem.
Helst med tanke på dessa frågor nedan:
Jag kände mig allt kluven när jag kryssade i mitt alternativ. Å ena sidan så tycker jag absolut inte att de skall få utrymme för sina åsikter. Å andra sidan så tänkte jag att om vi skall ha demokrati och yttrandefrihet så måste det ju gälla allt. Ingen borde få hindra några åsikter. Å andra sidan så tänker jag att om vi verkligen har en fungerande demokrati och yttrandefrihet så är alla så upplysta och kloka och utanförskapet är obefintligt så ingen skulle vilja lyssna eller ställa sig i skaran som har de åsikterna. Eller är det för naivt av mig?
I detta inlägg så skrev jag om lite reflektioner på varför vi är som vi är hur vi blir de vi blir. Jag försöker vara noga med att omge mig med personer som jag kan inspireras av och som jag kan lära mig av. Nu skall jag berätta lite för er om en riktig stjärna som du kan inspireras av och lära dig av.
En sån person är min kära man. Vi träffades för 10 år sen nu. Jag minns inte riktigt hur jag var då, inte heller riktigt hur han var. Visst var vi oss själva, men helt klart att vi har påverkats av att vi har levt 10 år tillsammans.
Det finns så många skäl att älska honom, tänker inte berätta alla här för då får jag inte ha honom ifred… Men några uppenbara som alla vet om. Han är en person som inte ser till ytan alls, han ser personer för dem de är. Han lägger inte märke till om de är smala, tjocka, fattas ett finger eller haltar. Han ser förbi sånt och lägger märke till hur personen är.
Han är klok och snäll. Ett riktigt stort hjärta samtidigt som han är otroligt beräknande och analyserande. Han är absolut inte blåögd även om han har en inställning till att människor är trevliga och ärliga. Han har verkligen lärt mig allt jag kan om att vara taktisk och jag har mycket kvar att lära.
Det har alltid varit en självklarhet för honom att vi är två om allt. Vi är två om föräldraskapet och tar båda ansvar för det, vi är två som vill ha stimulerande jobb, vi är två om att äga ett hus med alla de förpliktelser som det innebär, vi är två om att stå för inkomsterna och utgifterna. För mig är detta en förutsättning har jag insett, det var inget jag tänkte på för 10 år sen, men nu inser jag att jag hade inte kunnat ha det annorlunda.
När jag har gjort karriär och satsat på jobbet har UB som en självklarhet stöttat upp hemma, hämtat barnen, lämnat barnen, stöttat, lyssnat, gett tips och råd. Allt utan någon bitterhet eller utan något gnäll. (Finns en sak han gnäller över och det är sömnbrist. Som tyvärr har varit en återkommande del av våra småbarnsår.) Ja, det är en självklarhet att man skall agera som två när man är det och hitta det som fungerar för sin egen familj. Vi är inget undantag, vi har hittat vårt sätt. Dock så är jag väldigt tacksam för vårt sätt.
Nu är jag också så glad för min kära mans skull. Han har precis antagit en ny utmaning på sitt jobb. Fått en chans att visa sina talanger och sina kunskaper. Han har fått en möjlighet att lära sig nytt och att lära och påverka det företag han jobbar på. Det passar bra att han jobbar i den koncernen som delar ut riktigt betydelsefulla stjärnor. Han är nämligen en av de största stjärnor! Min stjärna.
Det är ju såklart viktigt att vårda sina relationer! Denna helgen tillbringar jag med Josse i Göteborg. Vi har hängt ihop sen tidig skolålder. Trots att vi vissa perioder i livet har haft nästan hela Sverige mellan oss och vissa perioder har träffats sporadiskt har vi lyckats hålla kontakten. Vilket jag är väldigt glad för. De senaste åren när män och barn har kommit in i våra liv så har de flesta träffar varit med män och barn, jättetrevligt såklart. Men vi insåg att vi ville träffas själva också, för att hinna prata och vårda vår vänskap. Så nu har vi en helg för andra gången.
Är stolt över att det faktiskt har blivit av. Kloka josse sa att hemligheten är att boka in nästa gång vid den aktuella träffen. Det gäller allt, frisörbesök, fika med vännen, helgmys, middagar, ja allt… Så enkelt?! Nu är det bara att boka in. Så Maja, Linorna och Rebecka. Det måste vi göra nästa gång vi ses också. För nu har det gått för lång tid!.
Jag har funderat på det sen jag hade ett intressant samtal med en kollega. ”Varför är jag som jag är?” Vad är det som formar oss och är vi alla ”offer” för att vi blev de personerna vi är tack vare den uppväxtmiljö vi har haft? Hur stort ansvar har du som individ att forma dig själv? Kan du forma dig själv om du har haft oturen att tex växa upp med föräldrar som inte alls har gett dig någon självkänsla? Eller är det kört då? Får du gå igenom livet med dålig självkänsla utan förmåga att själv kunna göra något åt det?
Iom detta samtal så lästa jag runt lite på nätet och kom till ett inlägg från en annan bloggare som hade varit på en föreläsning av en professor i genetik. Han hade enligt den bloggaren uttryckt att ”du är alla människor som du har träffat och som har gjort intryck på dig”. Det låter ju å ena sidan klokt tycker jag, å andra sidan helt galet också!
Eller är det så enkelt att du då helt enkelt skall vara väldigt kräsen med vilka människor du omger dig med? Men om du under din uppväxt har varit omgiven av personer som inte låter ditt kritiska tänkande utvecklas, eller låter dig ifrågasätta eller tänka själv, är du då maktlös i att välja umgänge som är bra för dig?
Å ena sidan kan det ju vara så. Men en stark sida i mig säger bestämt nej! Det finns så många männsikors livsöden som säger helt annat. Männsikor som har haft alla odds mot sig men ändå tagit sig ut livssituationer som verkligen inte är bra för dem. Det har funnits något i dem, en röst som har sagt att de förtjänar bättre, att de duger som de är, att de inte behöver vara ett offer för omständigheterna. Jag tänker att om dessa människor som har haft alla odds mot sig kan, varför kan då inte vi alla? Är det verkligen ok att ”skylla” på att jag har haft otur att bara omge mig med personer som inte är bra för mig, efter att du varit vuxen ett tag och uppnått medelåldern, ligger då inte ansvaret på dig att ifrågasätta dina egna handlingar och jobba med självinsikt och självkänsla? Ligger då inte ansvaret på dig att känna igen signaler från personer som du omger dig med som inte är bra för dig och faktiskt bryta upp med dem? Om du ändå väljer att fortsätta att omge dig med dessa personer, är det då inte ditt eget ansvar?
Jo, jag tycker det iaf. Kanske naivt och lätt för mig att säga som inte har varit i en av de värsta situationerna. Men jag tror inte det är därför jag tycker så, av naivitet. Jag tror att det är för att jag tror så mycket på individens förmåga och kraft att faktiskt skapa sig ett liv som de vill ha. Ett livt där du inte är offer för omständigheter, offer för elaka människor, offer för dålig självkänsla. Jag tror att alla människor kan bryta såna mönster och ta sig framåt. Tror dock att du måste göra något som för vissa är jätte jättesvårt. Nämligen att be om hjälp och blotta sina svagheter, helt enkelt släppa ner skölden och visa sig precis som du är.
För visst är vi unika och underbara precis som vi är? Precis som snöflingor.
Att våga bryta mönster, gå emot strömmen, göra som ens egen övertygelse säger även om alla andra säger att det inte går/är rätt eller något liknande. Tror att de flesta inte gör det, eller iaf tycker att det är väldigt svårt.
Vet ni vem Jan Boklöv är? De flesta vet nog. Men om ni inte vet, han är känd för att just våga göra något annorlunda och bli väldigt framgångsrik. Han skapade tom en standard som fortfarande används. Nämligen V-stilen i backhoppning. Till skillnad från den klassiska stilen som var innan så har v-stilen betydligt bättre aerodynamsika fördelar och trots att han blev hårt kritiserad för att stilen inte var estetiskt rätt och han fick minus för stilen så var stilen överlägsen när det gällde att hoppa långt. Han höll fast vid sin stil och på några år hoppade alla V-stil i backhoppning. Och de gör det än idag…
Förutom att Jan Boklöv skapade backhoppshistoria och idrottshistoria som bland annat gav honom Jerringpriset så gjorde han också något annat. Han gjorde ett mönsterbryt, han vågade att bryta mönster och gå mot strömmen. Han hade en övertygelse och han vågade, prova och hålla i den.
Jag gillar den här historien och tycker att den går att dra liknelser med i näringslivet. När du är i en omgivning med hård konkurens och du måste bli mycket bättre på kort tid. Då tror jag att det är viktigt att våga gå mot strömmen, att hitta nya vägar för att vara först och få försprång pga det, att våga stå för sin övertygelse och testa den och att våga vara uthållig och tro på sitt spelsystem.
Vad är det egentligen för skillnad på personlig och privat? När det gäller jobbet så är det viktigt för mig att skilja på dessa men samtidigt inte glömma av att vara personlig. Jag försöker vara personlig men inte privat. Helst när du har en position som chef eller ledare tror jag det är viktigt att bjuda på sig själv och vara personlig med sina medarbetare.
Jag insåg det ganska tidigt i min chefskarriär att det gick mycket bättre när jag bjöd på mig själv. När jag berättade om min familj, barn och fritidsintressen samt vissa anekdoter eller historier om helgen mm. Egentligen är det ju ganska självklart. Det är ju bara att relatera till hur du själv fungerar. Visst är det mycket lättare att tycka om och respektera någon som du vet lite om. Som du har koll på när det gäller dens intressen, privata situation, åsikter och värderingar.
Så jag tror att när du tar dig an en chefsroll, glöm inte av att vara personlig. Det är inte ”rätt” att hålla en stor distans och inte släppa sina medarbetare in på livet. Snarare tvärt om. Men håll koll på gränsen, gå inte över och bli privat. Då kan det snarare bli jobbigt. Jag tror inte att det gynnar dina relationer med kollegorna att berätta i detalj om bråket du hade med din partner i helgen. Det är inte heller snällt att hänga ut din partner på det sättet.
Första solen som tittar fram och värmer riktigt ordentligt är allt något speciellt. Så denna helgen har varit en slapp utehelg med massor av sociala aktiviteter. Den har gått så fort bara! Det var länge sedan jag kände så, att jag nästan inte har hunnit med, att jag gärna hade haft en ledig dag till.
Vi har passat på att träffa gamla vänner som jag inte har träffat på allt för länge och dessutom har vi varit väldigt sociala med stora delar av familjen. Härligt!
Det här inlägget handlar inte om ledarskap, däremot om föräldraskap. (Ja, kanske lite om ledarskap också då…) Men mest om föräldraskap och vår syn på oss själva. Ikväll funderar jag mycket på vad vi har för krav på oss själva. Vilken värld är det vi uppfostrar våra barn i?
Jag läser endel bloggar, tycker om det och det ger mig inspiration till min egen blogg ibland. Ikväll också, men inte på ett positivt sätt. Det finns så många tjejer på nätet som skriver bloggar, vissa stora, vissa inte. Unga tjejer som skriver om mode, om deras liv, om att vara ung förälder mm. Det finns hur mycket som helst. Denna veckan har jag stött på två olika bloggar som jag läste lite kring. Det skapade många tankar och jag hoppas att jag kan förmedla min poäng kring det här.
Båda mina exempel handlar om hur vi ser på oss själva och vad vi har för krav på oss själva. Det är dessa två tjejer, Paow och Dessie. Jag har ingen aning såklart vad det här är för tjejer och jag tänker inte alls gå in och tycka till om det de har gjort. Men just Paows berättelse om sin bröstoperation gjorde mig fundersam. Vad är det egentligen som gör att vi tjejer (oftast) tar beslutet att genomgå ett riskfyllt ingrepp genom att sövas, få kroppen uppskärd, stoppa in främmande föremål och sen ha smärtor efteråt? Dessutom så betalar vi tusentals kronor för att göra det. Jag blir ledsen av det, för jag kan verkligen inte förstå och jag vill inte vara en del av ett samhälle där ytan är så viktigt att vi är beredda på att ta såna risker och beslut. Jag skall inte påstå att jag på något sätt är immun. Jag precis som alla andra möts dagligen av budskap om kropp, sex, ideal mm. Och på något sätt så tror jag på det där med tillgång och efterfrågan. Det är för enkelt att säga att du inte kan påverka eller att du är ett offer. Jag tror att vi alla kan påverka. Men varför duger vi inte som vi är? Varför fokuserar vi inte på sånt som faktiskt är viktigt?
Ta sen Dessie, från det jag har läst kunde jag se att hon är en ung och nybliven mamma. I inlägget jag stötte på så rasade hon på sina läsare för att de kritserar henne för att hon lämnar sin son som är några veckor hemma hos sin pappa när hon fikar eller går på möte. Varför moraliserar vi så kring det här med föräldraskap? Och vad ställer vi för krav på varandra här? Och varför är det såhär i synnerhet kring mammarollen? Nu generaliserar jag, det inser jag. Men min uppfattning från mina intryck kring detta är att mamman har en massa krav på sig att leva upp till. Hon skall vara med bebisen 24/7, hon skall vara lyckligast i hela världen över sin bebis, hon skall vara helt uppslukad av bebisbubblan mm. När pappan är hemma så ”passar” han sitt barn. Återigen, jag vet att detta inte gäller alla. Härligt att det ändras! Men varför går det så sakta!?
Varför kan vi inte vara toleranta och inse att vi alla har olika förutsättningar i vårt föräldraskap? Jag har massor med åsikter i denna fråga, tro mig. Men jag försöker att komma ihåg att bita mig i tungan och tänka att det är ju faktiskt upp till var och en hur de löser de första åren. (Dock så tror jag på orsak och verkan…) Vissa beteenden leder till andra beteenden längre fram. Fundera igenom det inom er familj så att det inte kommer som en chock. Det värsta av allt här, jag upplever att det är främst mammor/kvinnor som hackar ner på andra mammor. Varför är det så?! Vi om någon borde ju veta hur det är att vara mamma?
Jag har fått ett stort antal förfrågningar om att vara med i kvinnliga nätverk mm. Jag tackar nej. För jag kan inte stå för det. Varför behövs det kvinnliga nätverk tänker jag? Varför fokuserar vi så på könet? Varför är det så ensidigt? Varför kan vi inte lägga bort könet en stund och titta på individen. Jag tror verkligen på nätverkande och nätverk! Men jag vill ha nätverk med mångfald! Annars är det iaf inget för mig.
Förstår inte heller de här upprörda känslorna kring ord som ”hen”. Eller att du behöver skriva debattartiklar om att du som kvinna inte rakar dig under armarna. Kan vi inte bara sluta! Sluta att fokusera på dessa sakerna! Menar absolut inte att vi skall radera ut vårt kön eller vem vi är, menar bara att vi kanske istället borde fokusera på vad vi har för egenskaper, för kvalifikationer, hur vi är som medmänniskor, hur vi agerar mot andra, att vi bryr oss om varandra.
Antingen så är jag helt ute och cyklar och gör livet alldelles för enkelt för mig. Eller så är det just så enkelt. Om det är så enkelt, varför är det då så svårt?!
Ta min hand så hjälper vi varandra och går tillsammans
Drömmar – Jättegoda kakor, drömmar – upplevelser i sömnen, drömmar – saker du inte tror att du skall nå. Eller är det så? Att drömmar är onåbara saker som du inte kan uppnå?
Jag tycker att vi håller oss till till det sista. Drömmar, är det saker du verkligen vill uppnå eller är det bara något du vill säga och tänka på? Jag tänkte att jag skulle googla lite om drömmar, då hittade jag denna sidan. Det roliga här var att det är Johan E Nilsson som har skrivit om drömmar och mål. Han är en häftig äventyrare som har gjort expeditioner i samarbete med Ramlösa. Tycker att han verkligen har en poäng i det han skriver.
Sätt en tidsplan på drömmen så blir det helt plötsligt ett mål istället. Ett mål kan du nå. Du kan dela in det i delmål. Göra en plan för att ta dig till målet. Helt enkelt handlar det om att realisera våra drömmar. Funderade lite på det. Vill vi alla inte just det? Realisera våra drömmar? Ärligt talat så vet jag inte riktigt.
Jag har en dröm om att någon dag skapa en fond eller stiftelse som hjälper utsatta barn och ungdomar på något sätt. Men mer än så har jag inte gjort med min dröm. Eller jo, jag har en stående lottorad… Tänker att det är ett sätt att hålla liv i min dröm. Samtidigt så vet jag ju att sannolikheten för att jag skall vinna på lotto och kunna förverkliga min dröm är minimal… Så jag borde ju tidssätta den, avsätta tiden, göra en plan och sätta upp delmål. Men just nu så orkar jag inte att prioritera detta. Betyder det då att jag inte vill uppnå min dröm? Eller är det ok att ha drömmar men inte ta tag i att tidssätta och realisera dem utan att låta dem förbli just drömmar? Ja, tycker jag nog att det kan vara… Så länge du inte sätter saker i ditt liv on-hold för det eller blir bitter när du blir gammal och ser tillbaka på dina beslut och inser att du ångrar att du inte gjorde det där…
Vissa drömar har jag realiserat dock. Att ha en familj med barn och man att älska, ett stimulerande jobb och en bostad som erbjuder återhämtning och harmoni. Jag är så tacksam för ovan. Det känns som att leva i en dröm.
