Just nu laddar jag upp mig för fullt. I flera timmar nu på morgonen har jag och ungarna legat i en hög i soffan och myst och tittat på Disney… Så skönt!
Sista veckorna har jobbet tagit lite mer energi än det givit. Så jag ligger lite på minuskontot. Då är det skönt att träna, sova, mysa och bara vara. Stor del av helgen kommer tillbringas så även om det blir några timmars jobb också.
Barnen och mannen skall snart på kalas medans jag skall stanna hemma och unna mig spa-dag imorgon Asia Spa! Ska bli så skööööönt! Bada, basta, ligga och läsa i ev vilstol…Längtar.
Ovan: Sist vi var på kalas i Skåne. I min gamla klänning. Idag var det ingen av dem som var sugen på klänning på kalaset. Så släkten får njuta av en annan outfit.
Barnen skall också ladda upp sig lite i veckan genom att vara några dagar hos farmor och farfar. Här är de sist de var där. Viola når äntligen ner till tramporna så nu kan William få åka!
Jag ser hela tiden förbättringar. På jobbet, hemma, i samhället. Det är härligt och roligt! Och ibland lite stressande. När jag ser saker jag inte tycker fungerar eller ser saker som skulle kunna göras på ett bättre sätt vill jag gärna göra det direkt. Alla förbättringar…Men det tar ju såklart energi. Samt att det är oftast inte bra att göra allt på en gång. Då kan du oftast inte fokusera riktigt bra på något.
Minns när jag var ny på min nuvarande roll. Hur vi gick igenom målen för några år framåt. För att vi skulle förstå den långsiktiga strävan. Det gillar jag verkligen. Målen var ganska högt satta år 1 och år 2. Men inte år 3. Då var det att vi i princip skulle hålla oss på samma nivå. Nu, mer än 3 år senare är såklart ambitionen att vi skall fortsätta att förbättra oss. Och jag ser att det finns massor av saker att förbättra, hela tiden. Plus att när jag tittar tillbaka så ser jag ju att vi har gjort massor med saker! Så vi har verkligen blivit bättre, mycket bättre på vissa områden. Så tror jag det är överallt. Tittar du bakåt så har saker blivit bättre, tittar vi framåt så ser vi mycket potential.
Just att ha en balans i detta tror jag är viktigt. Absolut inte sluta ser potentialen i din omgivning. Ser du inte det längre, då kanske du skall ta dig en ordentlig funderare på om du är på rätt ställe. Då kanske du behöver miljöombyte. Det är verkligen energigivande med nya personer i ens omgivning. De ser saker med helt andra ögon!
Samtidigt är det väldigt viktigt när du befinner dig mitt i allt, att stanna upp ibland och vara nöjd över det du eller din grupp har åstadkommit. Inte nöjd på det sättet att du skall tänka att ni inte behöver fortsätta förbättras, nöjd på det sättet att du kan hitta energi i det ni har gjort för att fortsätta förbättras.
Jag tror att det gäller för allt, företag, vänskap, relationer, materiella ting. ”Om det inte utvecklas så går det mot avveckling”
Ovan: Ett sätt att jobba med ständiga förbättringar. Ständiga förbättringar möjliggörs av duktiga och engagerade personer. Det har jag lyxen att jobba med varje dag.
Jag verkligen att det börjar innifrån. Hur du mår, hur du ser ut, hur du pratar, hur du agerar.
Fick feedback från en kollega på jobbet idag, hon frågade hur det var, för hon tyckte att jag såg trött och ledsen ut. Jag berättade vad som hänt och hur det påverkat sinnesstämningen. Det fick mig att fundera, hur vi faktiskt omedvetet påverkar vår omgivning. Jag vet ju det egentligen, men det är lätt att glömma av….
När jag tänker efter så är det ju så med allt faktiskt, hur vi reagerar kommer ofta innifrån. Tex så kommer det som ett brev på posten att jag får lite finnar i ansiktet när jag äter för mycket socker under en period, definitivt innifrån. Skitsnack det där med krämer och rengöringar för ansiktet. Det funkar lika lite som mirakelmetod för att få en bra hy som det gör att ta på sig en kroppsstrumpa och inbilla sig att det ser ut som att du har gått ner två storlekar i vikt… Vill du ha en strålande hy, fint hår, starka naglar, bra tänder, inte för mycket extra kilon att bära runt på så måste du ju ta hand om dig, det kommer innifrån. Du bör äta bra, sova tillräckligt mycket, ha en givande fritid, ha ett roligt jobb mm. Jag tror helt enkelt att det handlar mycket om hur du mår. Vilka tankar bär du på, vad sätter de tankarna dig i för sinnesstämning, hur får de tankarna din omgivning att reagera då ditt kroppsspråk säger väldigt mycket.
Jag tror verkligen på att du kan tänka dig sjuk eller frisk till viss del. Iaf de åkommor som har med stress och din livssituation att göra. Jag hade ett jobb en gång som jag inte trivdes jättebra med, visst det gjorde att jag utvecklade min fritid mer. Men i långa loppet mådde jag inte bra och det fick tillslut påverkan på min fysiska hälsa.
Det är ju bara att konstatera att livet är för kort för att inte ta tag i det och göra det du vill med det. Ingen kommer tacka dig för att du ”offrat” ditt liv med något du inte trivs med. Att säga att du gör något för familjen, tex går till ett jobb du inte gillar. Det tycker jag i princip är skitsnack. Ingen, speciellt inte familjen mår inte bra av att du mår bra. Den där extra semesterresan varje år som jobbet du vantrivs med kanske ger i extra inkomst. Är det verkligen värt alla andra veckor per år som du kanske istället påverkar din omgivning negativ?
I förra inlägget skrev jag om att det är en lite stressig period just nu. Att jag får kompensera barnen med mys och bus senare. I torsdags kväll blev jag brutalt påmind om att helt plötsligt kan allt ändras och det finns inget senare längre. När olyckan är framme förändras allt på bara några sekunder. Från att ha varit en vanlig torsdagskväll som jag hade jobbat länge som vanligt på blev det en fruktansvärd kväll som alltid kommer finnas kvar i minnet. En kväll med ångest, oro, ovisshet och kast mellan hopp och förtvivlan.
Min älskade minsta lillebror blev lite efter 19 i torsdags påkörd av tåget i sin bil på en oövervakad järnvägsövergång. Allt vi visste var att han levde och att han var på väg till Sahlgrenska i helikopter. Nu är det lite mer än två dygn sen och läget ser stabilt ut. Vi är alla i familjen så otroligt tacksamma att han verkar ha haft änglavakt eller mirakulös tur, sekunderna på sin sida.
Men det har varit långa dygn, långa timmar, långa minuter. Minuter och timmar då vi sitter vid hans sida och hela tiden tittar efter förbättringar. Timmar som jag sitter och funderar, funderar på vad som kunde hänt, funderar på om, tänk om han hade varit några sekunder senare, tidigare…. Funderar på hur lyckligt lottade vi ändå är.
Jag funderar mycket på min egen situation. Hur jag ser på livet. Är jag tillräckligt tacksam? Lever jag tillräckligt mycket som jag vill? Jag vill inte leva som att varje dag vore den sista, absolut inte. Jag vill ha en långsiktighet i mitt liv och jag vill leva för saker längre fram också. Skapa en bra framtid för barnen, för familjen. Men jag vill behandla mina nära och kära så att de vet hur mycket jag bryr mig om dem, när den sista dagen kommer. Då vill jag att de skall veta det. Det funderar jag mycket på nu. Jag får lite ont i magen när jag tänker på förra inlägget. Så vill jag inte göra för länge, inte så länge så att jag inte lever som jag vill till mina nära och kära.
Tankarna har inte landat mer än så. De pendlar nu mellan tacksamhet, ledsenhet, grubblerier och massa om.
Det känns så tydligt att hösten är här nu… Hela helgen har det blåst och småregnat till och från. Energin jag kände i somras börjar försvinna. Känner hur den blir mindre och mindre. Dagarna blir mörkare, när jag var ute och sprang i veckan insåg jag efter halva rundan att jag borde haft på mig reflexer…
Barnen har fått sin första förkylning med hosta och feber nu när de är tillbaka på förskolan. VAB imorgon på förmiddagen… Jag gillar inte detta riktigt… Nu är det många långa månader kvar till nästa sommar… Jag hoppas, hoppas på att vi kan lysa upp mörkret i höst med några veckor till något varmare ställe.
Barnen har dock inte riktigt samma perspektiv. William har nedräkning till sin födelsedag och pratar varje dag om sin önskelista och vad han skall ha för mat och dryck på kalaset. Båda skruttarna har nedräkning för att deras moster och kusin snart flyttar närmare oss så vi får gångavstånd till dem. Jag ser också fram emot att det kanske kan få ut mig på en och annan kvällspromenad i höst/vinter. Det är ju så mycket trevligare att gå själv.
Starten på hösten innebär ju också ibland kräftskiva. Det var vi på igår. Hos UB:s arbetskamrat och mammagruppsmedlem. (Två olika personer). De har en son i Violas ålder och kvällen var fantastiskt trevlig! God mat, jättetrevliga människor, barnen hade superroligt. Kunde inte bli bättre. Synd bara att de skall flytta från Varberg alldelles för snart…
Så visst har hösten ljuspunkter… Denna helgen har det varit så påtagligt bara att den är på väg och att den ljuva sommaren är över.
Hur långt du kan komma på viljan har jag funderat på de senaste dagarna. Helt klart så är min inställing att du kan komma väldigt långt på viljan! Men vissa aktiviteter kräver även andra egenskaper/färdigheter än bara vilja.
I helgen var jag och klättrade i Kullaberg! Det var helt fantastiskt roligt! Vi hade en superbra instruktör med som visade/berättade och coachade oss uppåt. Vi var 4 i sällskapet och jag var sist ut på första klättringen. När de andra klättrade såg jag framför mig hur jag likt Spiderman tog mig upp för berget smidigt och snabbt utan större ansträngning… Enligt instruktören var det en ganska lätt klättring, när jag väl hade provat var det inte alls så lätt. Men det gick ändå att ta sig upp med vilja och lite muskler till hjälp. (Ja, selen var också ovärderlig)
När vi skulle ta andra klättringen som var lite svårare än den första var jag återigen sist ut. Nu insåg jag att jag kanske inte var riktigt som Spiderman… Aningens svagare och mindre rutinerad. UB uttryckte sig efter första klättringen att det var lite svårt att sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Ingen av oss var helt enkelt inte lika vid och smidig som spiderman heller…
Instruktören sa att det fanns ett moment på den andra klättringen som var svår, efter den blev det inte lättare men fler alternativ att välja på i sin klättring. De andra kom inte förbi det svåra momentet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hela vägen upp. Sagt och gjort, lite sliten i benen och armarna efter första klättringen satte jag igång. Shit vad svårt det var! Jag hade nästan passerat den svåra biten, jag hängde mig fast i en onaturlig ställning och behövde ta ett långt steg för att komma förbi den svåra biten. Jag tänkte ”Friskt vågat hälften vunnet!” och satsade. Men jag orkade inte och trillade ner! (Ja, det var högt och väldigt läskigt) Men jag litade på utrustningen och instruktören. När jag hängde där i luften, helt slut. Frågade instruktören om jag skulle ge upp. Fan heller! Jag var ju så nära! Så jag gav mig upp igen. Nu klarade jag det! Den svåra biten var passerad! Yes!
Sen kom momentent att jag skulle sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Fy f-n vad trött jag var! Benen skakade okontrollerat. Jag hade en bit kvar och jag var tvungen att inse att nej, det går inte. Hjärnan vill, men kroppen vill inte längre.
Väl nere hade jag knappt krafter att gå till bilen och under bilresan kunde jag knappt lyfta armarna… Så jag kände att jag verkligen inte hade gett upp för tidigt. Men ändå! Det stör mig att jag inte har den fysik jag vill ha.
Så min slutsats är att viljan tar dig mycket längre än du tror! När du är slut så har du nästan alltid lite krafter kvar för att pressa dig lite till. Detta gäller nästan allt. Vill du tillräckligt mycket så kommer du långt. Men när det gäller vissa utmaningar så måste du träna också. Träna, läsa på, förbereda dig och träna igen. Det är ju inte för inte som de allra bästa inom sina områden säger att det gäller att lägga de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra.
Min andra slutsats är att du kommer mycket längre om du har tips och hjälp av de som är riktigt bra på det du skall göra. Och sist men inte minst, du måste våga lita på dina kollegor, träningskompisar mm som du befinner dig med i pressade situationer. Vågar du inte lita på dem eller på den säkerhetsutrustning du har, då kommer du aldrig våga pressa dig till din gräns och veta vart den går och hur långt du kan komma. Så våga det! Släng dig ut i dina utmaningar!
I söndags började jag skriva ett inlägg om ledarskapscitat. Ett jag fastnade för var detta:
Ett av citaten kommer enligt honom från Bill Cosby och lyder ”Jag vet inte nyckeln till framgång, men nyckeln till misslyckande är att försöka göra alla nöjda”
Ang detta citatet så tänker jag i följande resonemang: Även om du vill, går det att göra alla nöjda? Vi har ju alla olika tycken om vad som är viktigt, rätt och fel mm. Så det där med att göra alla nöjda, det var väldigt länge sedan som jag strävade efter det. Däremot tror jag att det är viktigt och möjligt att få och förtjäna respekt av de du jobbar med. Även om jag inte alltid gillar beslut som fattas så kan jag förstå dem och respektera dem.
Jag hade samtal med en person en gång som sa att hen inte hade som ambition att alla skulle tycka om hen. Det där med att tycka om, det kan ju betyda både respekt eller vara ett tecken på nöjdhet. Vi diskuterade det lite och jag frågade om hen tyckte om och respekterade sin chef. Det gjorde hen. Vi konstaterade sen att de är väldigt olika, hen och sin chef. Men hen respekterar och tycker om chefen ändå pga av relationen de har, att hen kan vara delaktig i disukssioner och även om hen inte gillar eller är nöjd med alla beslut som finns respekten och förståelsen.
Så det jag tror är viktigt är att se till att sina medarbetare får vara delaktiga i besluten genom att få ge input på förslagen innan beslut fattas och även om det inte blir som alla vill så är det lättare att acceptera och förstå varför beslutet blev som det blev.
Ja, så tycker jag! Alla utövar någon form av ledarskap. Wikipedia säger: ”Ledarskap är ur ett organisatoriskt synsätt ett speciellt beteende som människor utövar i avsikt att påverka andras tänkande, inställning och uppförande. Ledarskap kan ses som det beteende som kommuniceras gentemot andra i ett socialt system”
Jag möter ibland personer som slår ifrån sig och säger att de inte alls är ledare eller utöver ledarskap. Men det gör du! Finns det någon yrkesroll som inte innebär att du utövar någon typ av ledarskap? För visst påverkar vi alla varandra i våra yrken? Visst påverkar vi våra barn, vår partner, våra vänner och släktingar. Tom personer vi inte känner påverkar vi mycket med tex. sociala medier. Våra budskap når mycket längre nu än innan. Ta linkedin tex, där visas hur många du känner i genom dina kontakter. Det är många!
Det kan tyckas obetydligt det jag har skrivit ovan, men jag tror att det är viktigt att tänka på detta och vara medveten. Brukar du fundera på hur du påverkar andra? Vilken makt du har över andras välmående, hur andra tänker och hur andra formas? Detta med att påverkas av andra kommer i ett framtida inlägg, men det är svårare att skriva så jag håller fortfarande på att formulera det inlägget.
Idag har vi varit gifta i 7 år. Min man och jag. Det är ”Yllebröllop”. Borde jag ge min kära man ett par yllestrumpor? Nej, det blir nog inte så. Det jag brukar göra vid dessa högtidsdagar är att reflektera kring dem några dagar innan och efter. Minnas vad vi har gjort. Hur tiden har varit. Vad som har hänt och hur vi kom fram till vårt beslut att gifta oss.
Mycket har absolut hänt. Vi gifte oss som en liten överraskning då vi den sommaren köpte vårt första hus och flyttade in i det den 1 Aug. Så det var nog inte så många som misstänkte något när de blev inbjudna till inflyttningsfest…. Istället var det ett bröllop de kom till. Det blev precis som vi ville. Avslappnat, spontant, romantiskt och helt enkelt en väldigt rolig fest! Att vi sen fick gifta oss i vår trädgård som vi tyckte var helt underbar, det var ett stort plus. Jag minns tillbaka på den dagen med många glada minnen.
Det var i bilen mellan Teckomatorp och Varberg som idé till giftemål där och då växte fram. Av någon anledning gillar vi att prata om saker i bilen. Oftast så kör UB och jag åker med. Vi har en ”trepunktare” att fokusera på (Vägen) och då blir samtalen ofta väldigt bra och väldigt givande. Vi har kommit fram till många saker på det sättet i bilen. Giftemålet, beslutet att skaffa barn, jobbinriktningar, familjebeslut mm. Ofta är själva bilresan lika givande som målet när det är såna här saker som avhandlas.
Det är lika dant för mig nu när jag tillbringar många timmar i veckan i bilen. Visst, det slukar tid som inte är med familjen och inte på jobbet, men det ger värdefull egentid som jag kan ägna åt tankar, funderingar och ljusböcker. Jag gillar att det går att göra något vettigt av ett nödvändigt ont. Ofta går det alltid att göra det. Första delen av bilfärden brukar jag ägna åt att filtrera dagens händelser eller planera det som skall komma. Andra delen av resan brukar jag lyssna på ljudbok/podcast eller reflektera på privatlivet.
Tacksamheten blev så påtaglig härom dagen! Kommer ni ihåg att jag skrev för ett tag sen om att leva i nuet och vara med här och nu. Inte vara ett steg före hela tiden och planera nästa sak och inte heller att vara ett steg efter hela tiden och tänka tillbaka på tider som har flytt. Utan att vara här och nu. Det försöker jag verkligen bli bättre på som jag skrev i det inlägget.
Detta är säkert gammal skåpmat för er, men jag snubblade iaf över ett tips för ett tag sen om att varje kväll innan jag somnar tänka igenom dagen och skriva ner minst tre saker som har varit bra och som jag är tacksam för. Stort som smått. Det har hjälpt mig mycket. Både att leva här och nu och att känna tacksamhet för det jag har.
Härom kvällen när jag var ute med Wilma såg himlen ut som på bilden nedan. Det var tusen gånger finare i verkligheten än som det ser ut på bilden. Men jag var bara tvungen att försöka fånga ögonblicket. Det var så vackert. Även om bilden inte är lika fin så är minnet det för mig. Jag kände i det ögonblicket så stor tacksamhet för allt. Jag är frisk, jag bor på ett underbart ställe, jag har en underbar familj, jag går här en ljummen sommarkväll med min älskade hund och njuter av lugnet.
