Kategoriarkiv: Relationer

Motivation

Idag insåg jag en intressant (tycker jag iaf) sak gällande motivation och vad det är som gör att vi tar tag i saker och får dem gjort.

Vi flyttade in i vårt hus för nästan exakt ett år sen. Vi köpte en lampa av de gamla ägarna. Både för att vi tyckte den var fin och för att det var praktiskt att den redan var upphängd i taket då det är ca 5 meter i takhöjd i vardagsrummet. Tyvärr visade det sig när vi möblerade att vi inte ville ha vårt matsalsbord på samma plats som dem. Så lampan hängde alldeles för lågt då vi har TV och soffa vi den och går in i den varje gång vi skall passera till soffan. Den hängde på en höjd så att jag precis slog pannan i den. Någon gång under de första veckorna dunkade jag pannan rejält hårt i den och fick mig en bula. Så även för UB hänger den alldeles för lågt. Jag har tänkt på att höja den många gånger, klättrade upp till lampan och konstaterade att det krävs att jag tar mig ända upp i taket för att höja den.

Vi har stege och alla verktyg. Men ändå har inget hänt. Inte fören idag. Så vad är det som hände idag?!.

Det var UB som äntligen tog tag i projektet. Varför tror ni att han gjorde det? Fick han nog? Slog han sig och tänkte att nu vill jag inte slå mig mer? Nej, inget av det. Han har köpt prylar för att göra ett intelligent hem. Han kan styra lampor, dimra lampor, sätta tajmer på lampor och sätta upp rörelsedetektorer så att någon lampa börjar lysa när man passerar. Allt kan sen styras med mobilen. Nu hade han fått hem sakerna och ville sätta dimmer på de två lamporna i vardagsrummet. Så för att göra det var han tvungen att hämta in stegen och klättra upp den 5 metrarna. Samtidigt hissade han upp lampan en bit.

När jag stod och höll i stegen tänkte jag på det här med motivation och execution. Vi pratar mycket om execution på jobbet nu. Vad är skillnaden mellan företag där saker verkligen blir genomfört och på företag som inte genomför lika bra. Jag tror att det är samma sak, det gäller att hitta motivationskrafterna hos individerna.

Varken jag eller UB har tagit tag i att hissa upp lampan på nästan ett år, tills UB fick hem sina leksaker och verkligen ville installera sin utrustning för att få till de funktioner han vill ha. Han fick en motivation som gjorde att han tog tag i det. Man skulle kanske kunna tro att det är tillräckligt motiverande att hissa upp lampan så att vi inte riskerar att slå huvudet i den. Men nej då, vi har hittat ett sätt att gå runt eller böja huvudet så att vi inte slår oss i huvudet. Skulle det inte vara tillräckligt motiverande att det helt enkelt är jäkligt fult att lampan hänger så lågt ner och det stör en varje gång jag passerar? Nej, jag har helt enkelt vant mig…Så tillräckligt fult var det inte. (Detta är faktiskt konstigt, för när jag gör något projekt annars så brukar jag alltid se till att få det exakt så som jag vill ha det från början. Annars vet jag att jag går och retar mig på det som inte är bra nog) Men i detta fallet var det kanske bra nog?

Så kan det vara så att vi blir som mest motiverade när vi helt enkelt hittar ett ”högre” syfte och ser fler vinster med att anstränga oss än att ”bara” ha som motivation att undvika något negativt? Ja, det tror jag helt klart på! Hitta de kraftfulla drivkrafterna så att motivationen tar dig hela vägen.

Nu är lampan äntligen i rätt höjd. Det roliga är att UB duckar fortfarande när han går förbi….

Våga ge jobbig feedback

Jag har funderat några dagar på det här med feedback. Hur man bör ge det, hur man säkrar att mottagaren tar emot den så som du har tänkt, hur du följer upp efteråt mm. När det handlar om att ge feedback till en annan person kan du ju faktiskt aldrig riktigt veta hur personen kommer ta det. Kommer budskapet gå fram så som du har tänkt dig? Kommer personen lyssna eller reagera med taggarna utåt och attackera dig istället, eller kanske hen slår ifrån sig och kommer med bortförklaringar? Eller reagerar på ett annat sätt du inte har tänkt dig.

Det finns en uppsjö med modeller för att ge feedback, det finns massvis med kurser du kan gå för att lära dig ge feedback. Det finns kurser och modeller för ”det svåra samtalet”. Vare sig det gäller jobbet eller privat så tror jag att det är väldigt viktigt att våga ge feedback. Men jag ger inte så mycket för ovan modeller och kurser. Visst, är du lite nervös så är det väl bra att ha en ”modell” att hänga upp sitt samtal på eller kanske att ha provat genom att ha övat på en kurs. Men det kan du faktiskt göra utan att gå på kurs.

Jag tror på två saker när du ger feedback. Glöm inte av dessa två saker så kommer du långt.
1. Tänk ut den goda intentionen innan: Med det menar jag att så länge du agerar med en god intention (låter ditt hjärta vara med) så kan du ta upp i princip vilket jobbigt ämne som helst som du vill ge feedback på. Har du en god intention med det du säger och tänker på det i samtalet så brukar det gå bra. Då ger du ju personen feedback för att du vill den personen väl. Det är det viktigaste att ha med sig tycker jag.

2. Gör inga du och jag övertramp: Med det här menar jag att det är viktigt att du är ”du och jag sorterad”. Alltså säger du inte ”Alla tycker att” eller ”du är så jobbig när du”. Du pratar helt enkelt utifrån det du själv har sett och hört. Inte utefter vad någon annan har sett och hört. Samt att du inte lägger åsikter eller värderingar på den andra personen utan pratar utifrån vad du känner och hur du tycker att det verkar. Ett ex. Istället för att säga ”Du är dum” kan du säga ”När du säger så blir jag sårad”

Så helt enkelt tror jag att vilken modell du än använder eller hur många kurser du än går på så är det viktiga att ha med den goda intentionen och vara noga med att vara du och jag sorterad. (Skall du ge feedback på något som är större och väldigt känsligt för dig och personen så ta hjälp av en kollega eller vän innan som du litar på och öva!)

Julefrid…

Tipp tapp, tyst det är i husen. Stilla natt, heliga natt. Allt är frid, julefrid.

Känner ni så? Eller är det hysteriska dagar nu innan jul med alla ”måsten” som skall göras?!

Tänkte på det i helgen… Vi är en stor familj så när vi firar jul brukar vi dela upp sysslorna när det gäller julmaten. Vi har knytkalas. Tillsammans bestämmer vi vad vi vill ha på julbordet och sen fördelar vi sakerna. Jag var inte med när mina kära syskon fördelade maten i år. Jag fick julgodiset… Ja, ja. Det är ju inte så jobbigt tänker du nu. Men om du bor inne i mitt huvud skulle svaret vara ett helt annat. Fattar ni hur mycket tid det tar att göra julgodis som ”man skall” göra det? Knäck, kola, tryffel mm mm.

Så…. jag strejkar. I år blir det sockerfritt och nötfritt (W är ju allergisk) tänkte jag. Tänkte allra först att jag skulle köpa allt. Men vissa saker skall faktiskt vara som vissa saker skall (som Ove skulle sagt). Så jag gjorde istället. Det som blev så bra var att två av mina snälla syskon kom hem till mig igår och hjälpte mig hela dagen. (Vad va det jag sa. Det tar jättelång tid även om jag strejkar och bara gör lite sockerfritt och nötfritt godis) Hur som så blev det bara trevligt. Inget stress, inget annat.

Nästa helg är det pepparkaksbak och julpyssel med barnen på listan. Också bara trevligt och roligt och något vi gör för att vi vill.

Kom ihåg det nu. Gör bara det ni vill! Skit i alla andra! Skit i det folk lägger upp på facebook om glöggmys, hemagjord snapps, superavancerade paket, julgodis, hemagjord korv, egengjord senap och julgranspynt. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något som ni tycker är kul och får energi av!

För julen skall ju faktiskt vara fridfull. Tycker jag iaf.

Baka kaka på bara russin

Jag har en klok kollega som pratar mycket. Han säger att han är auditiv. Så är det helt klart, dock är det en positiv sak med det, han pratar ofta med liknelser. Vilket faktiskt är väldigt kraftfullt. Det blir en form av storytelling och jag tror också att det innebär att det han säger är lättare att komma ihåg. Han har en liknelse som handlar om att baka kaka på bara russin. Vad innebär det då?

I själva verket är det väldigt enkelt, om du också använder uttrycket plocka russinen ur kakan. Det handlar helt enkelt om att plocka ut russin ur olika delar och sen gå hem och försöka att baka en ny kaka, men med bara russin. Tror du att den kommer hålla ihop?

Jag skriver detta inlägg för att du inte skall falla i fällan. Att jämföra dig med en massa andra och sen känna dig lite mer misslyckad. Ta facebook tex, dina vänner där lägger ut bilder från Runkeeper på hur långt de har sprungit eller gått, någon annan lägger ut bilder från söndagsbaket, några från utflykten med barnen, några från festen med vännerna, några från den mysiga kvällen med partnern på tu man hand, några från barnens helgaktiviteter. När du sitter och tittar på det alla dina vänner gör så funderar du på hur de kan hinna med allt. Hur skall du hinna med att veckohandla, laga söndagsmiddag i 10 timmar, baka härliga bakverk som familjen kan njuta av, springa 2 mil innan solen har gått upp, ta med barnen till några aktiviteter eller lekplatsen, tvätta, städa, diska, stryka, planera veckan, mysa med partnern, höstrensa i trädgården och njuta i solen!!! Gahh!!! Sluta genast om du tänker som ovan! Min kollega har rätt, det går inte att baka en kaka på bara russin. Alla har vi några russin, men för att få allt att hålla ihop behöver det finnas något annat runt också. Det går inte att bygga något som håller på bara russin. Så lugna ner dig, dina facebookvänner gör inte allt. De gör en sak eller kanske två. Vi måste ju helt enkelt prioritera vad vi vill lägga tid på. Alla har 24 timmar på ett dygn.

Sen så verkar dock vissa människor hinna med väldigt mycket. Om du då känner att du också vill tidsoptimera så prata med dessa personer och låt dig inspireras. Ta det du gillar och väv in i din vardag. Plocka några russin helt enkelt och lägg in dem i din kaka.

Saker för att mota höstdeppigheten

Undrar vad det är med mig och hösten… Jag verkligen ogillar hösten… Försöker verkligen att hitta ljuspunkterna och visst finns det massor av såna. Men det här mörkret… Det tar verkligen av min energi. Men jag är inte ensam, om jag skall tro på den här artikeln så känner 90-95% av svenskarna av SAD (Årstidsbunden depression). Medans det tydligen bara är 2-3% som behöver tex. ljusterapi. Enligt artikeln räcker det för de flesta att ta en promenad i dagsljus varje dag.

Jag tänkte i fredags att jag får göra något åt det istället för att tänka att jag är trött. Så nu har adventsljusstakarna och ljusslingorna åkt upp samt en massa levande ljus. Vips så blev det mycket trevligare och mysigare!

Jag har också gnällt över hur kallt det är hela tiden och hur mycket jag fryser. Alltid kall. Så i måndags när jag skulle gå och lägga mig låg det en present på kudden! Det var en väldigt tunn madrass med värmeslingor i som man lägger under lakanet. Så skönt! Tänk att jag har en så snäll man som kommer med små härliga och varma överraskningar.

Så jo, det är ju helt klart möjligt att hitta ljuspunkter på hösten också. För övrigt skall jag försöka att komplettera ovan med att helt enkelt använda lunchrasten till att ta en promenad när det är ljust och härligt. Det kommer nog ha dubbel effekt.

Bokrecension – ”Min mormor hälsar och säger förlåt”

Jag tyckte att boken ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman var så bra så jag laddade ner hans andra bok direkt efter och lyssnade på den också. ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Den handlar om Elsa som är snart åtta år och väldigt speciell och Elsas mormor som också är väldigt speciell. Elsa och Elsas mormor bor i samma hyreshus och genom att mormor sänder ut Elsa på den allra största skattjakten hon har varit på lär Elsa att känna sina grannar och en underbar saga utspelar sig. Sagan är verklig men den blandas med den sagovärld som Elsas mormor har berättat för Elsa då Elsa inser att massor av mormors karaktärer bor i deras hyreshus.

Elsa är en liten speciell unge. Nästan åtta och väldigt begåvad, medveten om världen och van att ta hand om sig själv. Elsa får till på köpet en chans att bättre förstå sin mamma och hon får dessutom chans att lära känna mormor som hon var innan hon blev mormor.

Jag gillade boken då jag känner igen mig lite i att ha en speciell unge. Alla har vi ju det såklart. Men jag kände att boken hjälpte lite. Samt så är det en trevlig saga om relationer och vänskap. En påminnelse om att saker absolut inte alls är så som de ser ut att vara på ytan. Dock lite förutsägbar för min smak.

Betyg 3 av 5.

Här hittar du boken: Adlibris, Bokus, CDON

Vad är din superkraft?

Lyssnar just nu på en bok som är väldigt trevlig. ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Det kommer en recension av den när jag har lyssnat klart. Men i boken pratar de om vilka superkrafter de olika karaktärerna i boken har. Elsas bonuspappa tex, hans superkraft är att alla tycker om honom. Elsa tycker det är en jobbig superkraft. Elsas mormors superkraft var att alla öppnade sig för henne och talade med henne.

Jag gillar det perspektivet på vad som kan vara superkrafter. Helt enkelt dina styrkor. Det behöver inte vara flyga, kunna se in i framtiden eller bli osynlig. Ur det perspektivet har vi alla superkrafter. Använder du dem?

Din otroliga potential

Det där med Jantelagen. Vi kan väl enas om att vi bara tar och slänger den all världens väg och gräver ner den långt ner så vi inte behöver bli påminda om den något mer? Läste en text för några dagar sen som jag har funderat mycket på sen dess. Här är en del av texten:

”Varje dag får du tio tusen nya hjärnceller. Dessa delar sig i sin tur i två. Den ena av dessa två blir en dottercell som fortsätter delningen till nästa dag. Den andra beger sig till den plats där den bäst behövs – den blir den hjärncell vår aktivitet kräver. Detta innebär, att om du går och oroar dig, ältar eller klagar på något programmerar du din nya potential till att stärka detta beteende. Om du pluggar, tränar dig på något nytt eller är nyfiken på något blir din potentiella nya hjärncell en byggsten i den nya processen.” En text i en blogg av Cecilia Duberg. Hon är psykolog och specialiserad inom coachning, hälsa och ledarskap. Det första jag tänkte var, vilket härligt yrke! Men sen är det ju också bra inlägg hon skriver. Gillar verkligen det ovan. Tänk vilken otrolig potential du går och bär på. För dig själv och för andra.

Jag behöver väl inte gå in på potentialen för dig själv. Det känns givet när du läser ovan. Men har du också funderat vidare och insett vilken potential du har för att påverka din omgivning positivt? Tänk på hur fantastiskt du kan påverka dina barn, din familj, dina vänner, dina kollegor! Allt genom att tänka på vad du säger, genom att agera som en god medmänniska, genom att uppmuntra och genom att säga vad den där personen gjorde bra. Så ofta är vi nog fokuserade på problemen, på vad som inte fungerar, på vad vår älskade gjorde för fel mm mm. Tänk istället att du imorgon skall se det positiva i situationen, att du skall fokusera på det du gillar, faktiskt komma ihåg att säga det där du tyckte din kollega gjorde bra!

Tacksamhet

När kände du senast tacksamhet? Vad har du att vara tacksam för? Hur din situation ser ut så finns det oftast alltid något att vara tacksam för. Det handlar nog om att välja att se och känna tacksamheten och att det kanske är olika saker du känner tacksamhet för beroende på vilken situation du är i.

Jag har de senaste veckorna verkligen blivit påmind om hur otroligt tacksam jag borde vara. Men jag har så svårt att verkligen stanna upp i nuet och bara njuta och insupa tacksamheten för allt.

Saker att känna tacksamhet för:
* Städningen, jag har ju ett hus att städa.
* Stöket som blir efter barnen. Barnen är friska och de finns hos mig.
* Att helgen går åt till att tvätta, handla mat, plocka undan mm. Jag har en familj att göra allt det för och med.
* Bråken och gnället med maken om vem som skall göra vad mm. Jag har en underbar make att dela vardagen med.
* Jobbet som ibland känns som att det tar för stor del av min tillvaro. Jag har ett jobb jag tycker är fantastiskt roligt och jag känner att jag är behövd.
* Smärtan i knät och axlarna. Jag kan gå på massage och jag kan springa och röra mig. Jag vet att allt blir bättre med träning och jag har en frisk kropp.

Ovan är bara en bråkdel av alla ej uppenbara saker jag skall öva mig på att känna tacksamhet för. Men, jag tror att det är lika viktigt att inse att alla har vi det olika. Det är ingen idé att jämföra med någon annan, inte heller att känna sig dum för att dina problem och utmaningar alltid kommer vara mindre jämfört med någon annans. Någon som är sjuk, någon som inte kan få barn, någon som råkar ut för en olycka, någon som bor i ett annat fattigare land, någon som upplever krig, någon som är hemlös. Det kommer alltid finnas de som har det värre. Och det är ju egentligen inte relevant, inget du borde känna dig dum för eller känna att du inte får tycka dina utmaningar är jobbiga. Det är klart att du får det. Du lever ju mitt i dem.

Insikten om att andra har det värre/sämre tycker jag istället att vi skall använda genom att själva hitta även ljuspunkter och saker att känna tacksamhet för mitt i det jobbiga du kanske upplever eller i det som skaver/irriterar dig. Samt att använda insikten till att känna empati och vara en god medmänniska på de sätt som du kan bidra till.

Som så mycket annat, mycket lättare att säga än att göra. Och kanske att jag inte bör uttala mig om ämnet när jag inte vet hur det är att verkligen ha det jobbigt eller ha stora utmaningar. Jag vet inte, vet bara att jag försöker tänka som ovan. Försöker att inte förminska utmaningarna samtidigt som de inte bör förstoras heller.

Min största utmaning, hitta balans

Detta inlägget är nog på gränser för lite för privat för att bli ett inlägg på min blogg. Men efter en del tanke kring det tror jag inte att jag är ensam om detta, långt därifrån. Därför tänker jag att det kanske kan hjälpa någon annan där ute att jag skriver detta. Så här kommer det.

Jag är en engagerad, lojal och högpresterande person på mitt jobb. Det är ju egenskaper som du kanske säger som positiva när du är på en anställningsintervju. Det tycker jag också att de är, om de inte är så starka och framträdande hos dig att du låter dem vara så starka att det blir några av dina största svagheter. De utmärker sig ofta genom att du vill väldigt mycket, du tycker att du nog fixar bara det där också, du kan ta på dig det där projektet även om du inte riktigt har tid. Du vill ju hjälpa till, du gillar det du gör och du vill att verksamheten skall utvecklas. Blir det för mycket av detta under för lång tid är risken stor att det leder till utbrändhet. Innan det går så långt får du helt säkert tydliga signaler. Tar du de signalerna på allvar och aktivt jobbar för att förändra din situation?

Under mina yrkesår har jag vissa perioder balanserat på gränser för vad jag orkar. I ett av mina första jobb så var det så roligt och så mycket under väldigt oregelbundna arbetstider att jag till slut fick näsblod för första gången i mitt liv. Den signalen kunde jag inte blunda för! Vid några andra tillfällen har jag fått andra symtom som värk i nacke och axlar, svårt att sova mm mm. Vi dessa tillfällen har jag aktivt gjort saker för att bryta situationen och gjort aktiva saker för att ta hand om mig bättre. Träning, sömn, regelbunden massage, bra mat mm är saker som fungerar för mig.

Nu när jag har familj, man och barn och vi är två i familjen som har roliga jobb samtidigt som jag såklart vill träffa barnen så mycket som möjligt är det fortfarande väldigt svårt i vissa perioder att hitta ett sätt som är balanserat. Jag tycker att jag lär mig hela tiden, vissa perioder rycks jag med av allt det roliga och då blir balansen lite dålig. Men kroppen påminner hela tiden. Nu är det dock alltid ett litet dåligt samvete som gnager i mig. Mina älskade ungar, de betalar priset av att jag jobbar mycket. Att hitta balansen här känns viktigare nu än någonsin.

Den som lär mig mest i denna otroligt svåra konst, att hitta en bra balans. Det är min kära man. Han är verkligen helt fenomenal på det. Aldrig att han gör samma ”fel” två gånger. Han analyserar, lär sig och gör om och gör rätt. Han har jobbat på de mest varierande typer av företag och har alltid lyckats att hitta en balans.

Citat från Ulf-Björn; ”Det handlar om att göra rätt sak i rätt tid” (Ja, hur svårt kan det vara? Jättesvårt!)