Kategoriarkiv: Familj

Plötsligt händer det!

Tiden går och plötsligt händer det! UB sa när jag gick på semester att han har upplevt det ett flertal gånger. Men jag hade inte upplevt det alls innan förra veckan. Men nu har det hänt!

Barnen lekte helt själva i säkert 30 min i taget innan de blev oense om något. De har byggt koja, lekt ambulans, varit i trädgården och bara haft roligt med varandra. Jag blir så glad. Så glad att de använder fantasin tillsammans, att de kommer överens och att de faktiskt har roligt tillsammans.

Plötsligt händer det! De sitter båda två i solstolen utan puff och knuff!

Det där med att skaffa barn tätt, det gjorde vi efter rekomendation. ”De får så roligt tillsammans och har glädje av varandra” Det är inget jag har märkt under de första fyra åren. Men nu, nu har de verkligen roligt med varandra.

Det hela avslutades med att de gick till lekplatsen helt själva en liten stund igår. W tog V i handen och så gick de iväg, stolta med klocka på handen och en tid att passa för att komma hem till maten.

Så stod jag där sen, helt själv i köket och lagade middagen för kvällen. Vad hände? Hur gick det här till? Plötsligt händer det…

Våga vara telefonfri

Precis innan min semester så blev jag ofrivilligt telefonfri. Något hände med telefonen som gjorde att den stängde av sig som om batteriet var slut även om det var fulladdat. Jag kunde inte hitta någon systemtik i det, det hände när som helst. Då var det bara otroligt stressande, jag skulle vara tillgänglig och det viktigaste arbetsredskapet fungerade inte.

Men nu, nu när jag har semester och jag efter en vecka börjar känna att jag inte behöver vara tillgänglig hela tiden, att allt kommer rulla på hur bra som helst utan mig. Så känns det underbart att vara telefonfri. Jag har vågat vägra telefonen alla dagar denna veckan, på stranden, på promenaderna, på lekplatsen… Och ärligt talat, det är ju så härligt! Det enda jag saknar är att jag när jag vågar vara telefonfri ofrivilligt blir kamerafri. Så det är nog dags att rota fram den gamla hederliga kameran… För det är lite trist att jag har missat massor med härliga fotomoments.

…. Och ärligt talat, det här med facebook och instagram… Hur sjukt är det inte egentligen att jag när jag går kvällspromenaden med Wilma igår tänkte att jag borde haft med mig telefonen för kvällen vid havet var så vacker och min tanke då var. ”Den här vackra kvällen skulle jag vilja ta kort på och posta på Instagram” Texten hade nog blivit något som ”Underbar kvällspromenad med Wilma”, eller ”Njuter av den härliga sommarkvällen på kvällspromenaden med Wilma.”

När jag senare loggade in på Facebook ser jag massor av bilder som ovan, på stranden, med ett vinglas i handen till en härlig utsikt, på fantastisk grillmat, badande familjer, semestrande familer mm mm. Ärligt talat, vad är syftet med alla dessa uppdateringar? Jag vet, jag kastar stenar i glashus för jag gör precis såna uppdateringar också. Helst på barnen, dessa barn. De läggs upp av mig och många andra föräldrar i tid och otid. Varför gör vi det? Jag har inte funderat så mycket på det innan, men nu när jag vågar vara telefonfri en stund så känns det inte lika ”självklart” att agera sådär. Samtidigt måste jag ju erkänna att det är trevligt att se vad andra sysslar med på sin semester och veta om viktiga milstolpar i vänners liv. Helst de som är svårt att träffa.

Semester

Första dagen på semestern. Känner så stort behov av att stänga av allt. Bara vara, inte tänka på jobbet alls. Då är det ibland bra att åka iväg. Lämna hemmet och inte ha några måsten alls eller bli nådd. Men nu är det inte så, jag har ju medvetet inte planerat något på semestern. Kände ett behov av det också. Att bara vara.

Tänkte avsluta och göra klart lite saker i helgen. Men det är nog meningen att jag bara skall vara, ha semester och stänga av. Just nu så funkar inte datorn hemifrån. Trots tre samtal med vår IT-support i veckan som gick så är inte problemet löst. Telefonen har lagt av. Den funkar när den ligger på laddning. Tillbaka till fast telefon med sladd… Det känns allt lite ovant. Så jag tänker att jag tar allt detta som tecken på att jag skall vara ledig.

Så idag var första dagen, en tur till Stättared, fika, titta på djuren och gå i skogen. Inte helt avslappnat, inte den bästa starten, men ändå helt ok. Nu är jag sugen på att få massor med mystid med sötskruttarna och träffa vänner jag träffar alldelles för sällan.

Att bli lurad och ändå vara glad

I söndags var vi några från gruppen som hade bestämt oss för att besöka Taj Mahal. När jag är i Indien så vill jag ju inte missa det. Var lite orolig för resan men bestämde mig för att sätta på mig åksjukarmbanden, ta med kräkpåse och åka med. Dagen var fantastisk och trots att jag lurad så var jag ändå nöjd och glad.

För att ta det från början så tog resan på morgonen dit 4 timmar (hemresan tog 6 timmar…). Resan dit var ett äventyr i sig. Har ni läst boken, ”Delhis vackraste händer”? Vare sig du skall åka till Indien eller inte så är den boken väl värd att läsas. Han beskriver saker som jag har upplevt de senaste dagarna och det är både roligt och sorgligt att det är på det sättet som författaren i boken beskriver.

Mikael Bergstrand skriver om hur det är att stå i kö i Indien. Om du gör som hemma i Sverige så kommer du aldrig komma fram, du kommer stå sist hela tiden. Det gäller att bestämma sig för att det är din tur nästa gång så är det det. Ungefär så. Det stämde. jag stod i kö för att handla en läsk när vi stannade till. Men jag kom aldrig fram innan bussen skulle gå igen…

Taj Mahal var helt fantstiskt och vi hade en bra guide med oss. Han sa åt oss att absolut inte köpa något av alla de människor som kom till oss och sålde saker. Han lotsade oss sen igenom allt och berättade historien om Taj Mahal. Hur den byggdes till minne av mogulhärskarens älskade 2:a hustru som dog i barnsäng när hon födde hans 14:e barn. Han berättade hur de överlevande barnen växte upp. Hur den yngsta sonen mördade sina äldre söner och satte sin far i fängelse för att få ta över själv. Han berättade om att mogulhärkaren hade tänkt att bygga ett svart Taj Mahal till sig själv när han skulle dö. Men att det bara var grunden till den byggnaden som hann komma upp innan han blev fängslad av sin son. Ja, det var många mer fantastiska berättelser.

Efter det fick vi återigen uppmaning att inte köpa något på vägen ut och sedan blev vi tagna till ”rekommenderade” ställen för att saker på. Det var precis som i boken. Vi blev lotsade till en affär på en tvärgata som hade varit omöjlig att hitta till där innehavaren sålde mattor, smycken och kläder. Helst säkert att innehavaren och guiden hade en deal och att guiden fick provision…. Men jag fick ändå några fina sjalar till bra pris om du jämför med Sverige så jag gick lurad och glad därifrån… De sålde även stora underbara Kashmirsjalar till ett pris av ca 500 kr. Men jag hade inte koll på de Svenska priserna så jag lät bli det.

Landsbyggden på vägen tillbaka var väldigt intressant. Små stråkojor som vi inte kunde enas i om invånarna bodde i eller inte, åkrar och getter och kor tillsammans med grusvägar och barn som passade getterna. Såg nog 1 eller 2 traktorer. Nästan inga vanliga ”hus” så jag tror att hyddorna nog ibland utgjorde boplats.

Jag har fortfarande svårt att hantera de här kontrasterna när jag tänker på det och ser det. Men trotts det så har nästan alla jag sett varit väldigt trevliga och glada. De verkar ha en positiv syn på livet även om de inte äger så mycket. Generellt då… Framförallt om man jämför med oss Svenska. Vi som är deprimerade, besvikna och allmänt missnöjda. Fy f-n vad bra vi har det!!!

Mitt i allt välstånd vi har byggt upp (som såklart är jättebra!) så har vi tappat bort något som är jätteviktigt tror jag. Vet inte riktigt vad det är, men jag tror att Indierna har just det vi saknar. (Flera människogrupper i världen har det). Tror att det handlar till viss del om vår drivkraft efter materiella saker som syns som att man har lyckats, att vi inte längre lever tillsammans med våra familjer, att vi är mer ensamma än någonsin samtidigt som vi är ständigt uppkopplade. Tror att det ligger i det området.

Problemlösning i akuta situationer

Problemlösning i akuta situationer jobbar de flesta av oss med regelbundet i jobbet. Det är iaf min presupp. Kankse stämmer den inte. Men min verklighet ser ut så till viss del. Kanske inte dagligen, men iaf regelbundet.

I helgen hade jag och mannen kalas för Viola som blev 4 år i måndags. I lördags var hela min familj här och i söndags hade vi barnkalas. Under lördagen uppstod det ett problem som gjorde att vi var tvungna att hantera problemlösning i akut situation även på hemmaplan. Det kändes lite ovant. Faktiskt så händer det väldigt sällan på hemmaplan. Sist var när vi hade ett vattenrelaterat problem i badrummet. Nu var det ett vattenrelaterat problem i källaren. (Vad är det med oss och vatten?) Avloppet var tätt… Så det var inget fräscht vatten…

Det intressanta här är hur vi hanterar situationen och i vilka roller vi går in i när situationen uppstår. Vilket ledarskap utövar du, vilken kommunikation har du och hur agerar du själv? I efterhand är det intressant att reflektera kring och jag känner så väl igen mönstren både hos mig själv och min kära man.

Inte nog med att vi hade en akut situation mitt i kalaset. Det var 20 personer runt omkring som frågade, kommenterade och spekulerade. Det gör ju alltid situationen ännu mer intressant…

Men, vi löste problematiken. Vi kan väl säga att vi gjorde ett P och ett D i PDCA hjulet. När vi hade gjort D blev vi så glada att vi hurrade lite, städade upp resterna efter stoppet, satte tillbaka allt och gick vidare med kalaset.

Så var det söndag… Barnkalaset hölls i två intensiva timmar. Innan var det fullt upp med förberedelse av lekar, tårta, fika, dukning, gömma godisskatt mm. Under kalaset var det fullt upp med att aktivera, hålla koll på att alla barn var kvar inom vår kontroll, inte tappa bort ngt barn när hälften ville härja inomhus på 3 plan och hälften ville vara utomhus utspritt runt hela huset…Sen var det städning efter kaoset, uppröjande ute och inne, disk, undanplockning, tvättning och pyssel med Violas presenter. Detta följdes av bad, mys, sagostund och sömn. Efter det så var det sysslor med slipning av altantrallen, förbereda nästa vecka, slå in Violas presenter och jobba undan lite. När jag sitter vid datorn och pustar ut lite efter en minst sagt intensiv dag och helg så säger mannen lungt, nu har vi stopp igen. Han har badat och när han går ner i källaren så är översvämningen tillbaka…

Nu vet vi hur vi skall göra så vi upprepar P delen. Nu kommer jag ihåg att det är ju bar att vi gör C delen också. Så jag frågar hur mannen tycker jag skall göra om problemet kommer tillbaka nu under veckan när han är i Finland. Vi kommer fram till vad som krävs för att själv lösa problemet och vi kommer fram till plan B om det händer igen. Det känns ju bra. Men återigen, varför glömde jag så enkelt av C fasen i lördags?

Känner igen det så väl. Det händer ngt akut, vi rycker ut för att åtgärda problemet, det känns så fantastiskt bra när problemet är löst och vi går tillbaka till normala sysslor, hanterar nästa problem och glömmer det första problemet. Det är så enkelt att glömma C fasen. Även om det är den allra viktigaste fasen och det är så enkelt att förstå att den är just så viktigt.

Väldigt intressant…

Cecilia tar sommarlov

Nu är det sommarlov. I fredags hade barnen skolavslutning. (På måndag är det dock förskola igen…) Jag tillbringar också mindre tid vid datorn nu på sommaren, ser på statistiken att även ni som läser bloggen gör det. Bra! Bloggar, sociala medier och internet i all ära. Men inget slår väl det mänskliga mötet?

Så nu tänker jag att nu tar jag sommarlov med gott samvete! Jag tänker ägna kvällar och helger åt altangöra, rabattgöra, härliga promenader ljumma sommarkvällar och sköna springturer tidiga helgmornar.

Semestern börjar inte riktigt ännu för min del. Men jag kommer att dra ner inläggen på bloggen till 1-2 i veckan nu under sommaren. Så kommer jag förhoppningsvis tillbaka i höst med ny kraft och energi! Det skall jag verkligen ägna sommaren åt. Samla kraft och energi.

Det är nog dags för mig att ha mitt utvecklingssamtal med mig själv snart. Det var inte så länge sedan. (Tror det var ngn gång i mars) Men jag känner att det är dags igen. Dags att under semestern reflektera lite mer än vanligt och se vad som kommer fram när jag varvar ner på riktigt.

Men först är det några intensiva veckor kvar. Varav en av dem kommer att vara i Indien! Jag fick av en kollega som är där veta att det just nu är 47 grader! Det blir nog en av många spännande upplevelser där ifrån.

Bokrecension – Saker min son behöver veta om världen

Ända sen jag läste Fredrik Backmans böcer ”En man som heter Ove” och ”Min mormor hälsar och säger förlåt” så har jag varit sugen på att läsa hans senaste bok ”Saker min son behöver veta om världen”. Nu har jag lyssnat igenom den och den är lite rolig. Fast inte så mycket mer än så. Den känns samtidigt ganska intim. Det är ju verkligen en bok till hans son. Skall vi andra läsa den?

Ja, det skall vi ju tydligen iom att Fredrik Backman har gjort en bok av den. Saker min son behöver veta om världen är absolut läsvärd, den är underhållande och lätt att ta sig igenom när du ligger i hängmattan på semestern eller på stranden och vill ha lite lättsmält underhållning som får dig att småle och skratta ibland.

Dock så funderade jag på om det verkligen är möjligt att en och samma människa kan bete sig som Fredrik Backman gör på BVC, på öppna förskolan och hemma bland sina vänner. Eller har han bara väldigt livlig fantasi och har ljugit ihop ett antal roliga händelser för oss? Jag tror faktiskt inte det, jag tror att han nog kan ha varit med om det mesta. Jag har faktiskt en kollega som jag tror kan ha ungefär en liknande vardag och råka ut för det mesta… Det jag tycker är beundransvärt är att Fredrik kommer ihåg allt och har samlat allt i en bok. Är du småbarnsförälder eller har varit för ett tag sen så känner du troligen igen dig i ett antal saker och kan minnas tillbaka till den där tiden med dubbeltydig känsla.

Här hittar du boken: Adlibris, Bokus, CDON

Är det sommar nu?

Idag slog det mig. Det är sommar nu. För det är det väl? 7 Juni och allt.

William ville cykla till mormor i stan idag så det gjorde vi på eftermiddagen. När vi cyklade förbi badplatsen var det ett antal personer som badade, det satt massor av folk på uteserveringen och åt mat, det var jättelång kö till glasskiosken och ett antal personer spelade minigolf vid campingen som är full med husvagnar. Då slog det mig. Det är sommar nu. Jag funderade på vart våren tog vägen. Vart tog April och Maj vägen? De två månader som jag verkligen gillar. I år har jag inte kunnat njuta av dem som jag brukar.

Tre-toppar. Glasskiosken som det är kö vid alla fina och halvfina sommardagar i läjet.

Vi har ett jättefint träd här hemma vid uppfarten. Jag parkerar bilen vid det trädet varje dag. Det har jättefina blommor. Nu i veckan när jag parkerade och tittade upp på trädet så insåg jag att många av blommorna var överblommade och vissna! När hann de både knoppas och blomma utan att jag märkte det?

Men gångna månader går ju inte att få tillbaka, så nu skall jag iaf se till att njuta av den sommar som har kommit till oss. Nästan hela sommaren är kvar, härlig och med massor av underbara dagar som kommer bli kära minnen.

I år har jag haft ett mål för min semester. Bara ett. Det är att inte planera något. Än så länge har jag lyckats. Inte en enda semesterdag är inplanerad och det känns så skönt. Av denna sommar har jag fyra härliga veckor som ligger helt oskrivna utan några måsten. Det känns härligt!

Viola myser med Wilma. Wilma skall bo här lite i sommar. Vi måste ju testa igen. Om Williams allergi är bättre eller inte.

Idag var det tydligen fotografering på fotbollen.

Stressa ner och hitta glädjen

Jag har haft löpningen som mitt sätt att stressa ner. Hur roligt och uppslukande jobbet än är, hur underbara barnen och familjelivet än är, hur härligt det än är att ha hus, så är det stundtals väldigt stressande att försöka få ihop pusslet på bästa sätt. Hinna med alla saker på den nivån jag vill. Då har jag senaste tiden haft löpningen som en bra ventil för att stressa ner.

Innan löpningen så hade jag Wilma, att träna med henne var så otroligt avstressande och härligt. Något som tog min fulla uppmärksamhet under de stunderna och den koncentrationen gjorde att jag inte kunde låta tankarna virra iväg och älta något annat. Sen provade jag ridning ett tag. Precis lika bra det också! Koncentrera du dig inte så åker du av hästen. (Det gäller mig iaf…)

Nu är löpningen något som jag kan få till då jag kan springa när som helst. Ingen tid att passa. Dock har löpningnen och jag ett ganska problematiskt förhållande. Mitt huvud och mitt flås älskar löpningen. Jag springer så att jag blir såpass trött att ältandet slutar, i kombination med en ljudbok i öronen är det perfekt! Men nu är det jäkla knät en motvalskärring! Jag är så trött på det där knät! Jag kan inte utöva min löpning så som jag vill, jag kan inte få min efterlängade ventil och min stressa ner aktivitet är borta eller i gungning.

Det stör mig och det har stört mig hela våren. Våren är dessutom den tiden då min energi kommer tillbaka. Tror att löpning och ljuset i kombination är det som gör det.

Men det är bara att bita ihop och ta nya tag. Eller skärpa till sig? Eller hitta ett annat sätt att stressa ner? Ja, så min kära man var snäll och spånade ”ideér” med mig. Eller iaf så föreslog han att ”tvätta trallen, det är jobbigt och du kan stressa ner med det”. Han trodde nog att jag skulle dissa idén. men faktum är att jag ser fram emot att tvätta trallen och måla/olja in den. Det kommer bli så bra! Det kommer ske i helgen!

Balsam för själen

Ibland behöver man balsam för själven, jag känner att jag behöver det nu. Jag har mycket att fundera på just nu. Därav att det har varit lite få inlägg. Ber om ursäkt för det. Men jag har också lovat mig själv att bloggen skall vara något roligt. Inget måste. Sakerna jag funderar på är inte saker jag känner att jag kan lufta här just nu. Även om det såklart nog hade varit skönt att skriva av sig. Det jag ägnar mig åt just nu är istället sysslor som känns som balsam för själen.

Igår gick jag och la mig kl åtta! Ja, tom tidigt för att vara mig. Men så skönt det var. När jag sen vaknade ganska pigg kl.06 och tittade ut på en morgon med knallblått och spegelblankt vatten som mötte en ljus morgonhimmel kände jag mig väldigt lyckligt lottad. Jag satt i min kära fåtölj en bra stund och bara satt, öppnade balkongdörren innan så att jag kunde känna vinden som kom in och smekte kinden samtidigt som fåglarna kvittrade. Det är så skönt att konkret, med buller och bång påminnas om hur bra jag har det!

Innan jag gick upp lutade jag mig lite över sängkanten och fann att Viola under natten har kommit upp eller att UB har hämtat upp henne. Hon låg där iaf med huvudet och håret utslaget på kudden, liggandes på sidan med handen under kinden som stöd. Täcket lite avsparkat så att axlarna och benen var bara. Så ljuvlig, så rofylld hon såg ut. Min kära lilla dotter. Detta är balsam för själen för mig.

Jag var hemma med barnen idag, jobbade bara en liten liten stund på förmiddagen här hemma. Vi kunde göra saker som att gå till lekplatsen, äta jordgubbar på altanen, de hade vattenkrig, jag kunde vilka i hängmattan, vi kunde cykla till frisören. Allt det är balsam för själen. Att kunna bara vara i nuet och för en liten stund lägga bort tankarna. Nu kommer de igen. Nu när jag är själv hemma och barnen och mannen är iväg. Tänkte att jag tar en favorit i repris och sätter mig i fåtöljen igen…

Så kort han blev i håret min lilla prick! Men han var bestämd på hur han ville ha det…

De gillar att leka på Ankarskolans lekplats. W är jättenöjd över att detta blir hans lekplats till hösten… V är inte lika nöjd över att hon måste vänta 2 år till…

Det funkar på kvällen också…