I helgen var vi på konfirmation och då kom jag att tänka på det där när ett företag eller organisation eller personer försöker så mycket med att anpassa sig att det blir helt fel! Det är nog ganska svårt det där, att hitta rätt balans. Eller är det det?
Det var i alla fall uppenbart i helgen att den församlingen jag besökte hade försökt för mycket! Så mycket att det blev pinsamt.
De skulle göra ett skådespel om budorden och om Jesus födelse och död.
Med sjunkande medlemsantal så är det ju iof helt korrekt att kyrkan i vissa fall behöver anpassa sig för att skaffa mer medlemmar eller återfå intresset för kyrkan och den kristna tron. Jag är absolut ingen expert på hur man skall tänka eller strategiskt resonera i en sån här situation. Men jag tror inte att det är svårare i denna frågan än i någon annan utan att det är vettigt att gå till sig själv och sin omgivning och fråga dem. Vad är viktigt för er för att vara medlemmar i Svenska kyrkan eller för att vara troende?
Mitt svar är inte att under en konfirmation göra moderna skådespel av budorden och kristendomens två viktigaste händelser med inslag av facebook, twitter, instagram, # mm i varje mening för att få publiken att skratta. Den äldre delen av publiken tror jag inte förstod allt ändå och det blev bara pinsamt och ett förlöjligande av något viktig och allvarligt. Varför och hur kan man få för sig att göra Jesus död till något komiskt?
Istället tycker jag att kyrkan borde försöka modernisera sig genom tex uppmuntra till att man kan få ställa frågor till prästen under gudstjänsten på söndagarna. Det hade för mig varit värt jättemycket.
Vill också säga att jag tycker att kyrkan gör många saker som är jättebra. De har ofta kyrkans barntimma, öppna förskolan, välgörenhetsprojekt på orten de verkar på mm. Mer sånt! Mindre stelhet och förlegade traditioner och en bättre balans i arbetet att modernisera sig. Var stolta över ert arv och bygg på det istället för att förlöjliga er själva!
Det samma som ovan gäller personer också. Jag har sett individer och jag själv har trillat dit ibland när det gäller att försöka anpassa sig så mycket för att passa in att man tappar bort sig själv. Jag har insett med tiden att det är inte omgivningen som är viktigast. Det är att du tror på dig själv och att du är stolt över ditt arv och dina värderingar. När du sen känner dig trygg i dig själv och vet vem du är, då är det oftare lättare att anpassa sig till omgivningen för det ändamål du vill uppnå. Men det blir aldrig bra om du tappar bort din identitet.
P.S Detta var en reflektion från ett tillfälle i en kyrka. Det kanske inte alls är representativt för Svenska kyrkan generellt. Men jag tycker att det var tråkigt att se och det fick mig att fundera kring det där med att försöka för mycket.
