Ungefär så känner jag mig när jag går på Hara. Ett pass som är inspirerat av yoga, kampsport och pilates. Vår instruktör är som en liten smidig gepard. Hon är så stark och så smidig. Hon balanserar på händerna, gör hunden ner i planka med armhävningarna. Ja, det finns ingen ändå på vad hon kan göra.
Vad jag skulle vilja vara så stark och smidig. Kunna göra precis vad jag vill med min kropp, klättra i berg, göra 20 armhävningar, springa flera mil i högt tempo, inte ha någon värk i kroppen. Bara ha en stark och smärtfri kropp. Det vill jag, därför fortsätter jag att gå på Hara passen.
Jag har så ont i kroppen efter de där passen, jag känner mig så klumpig och svag under passen. Men, så länge jag försöker, så länge jag är med kommer jag bli bättre och man har inte misslyckats innan man ger upp att försöka. Det ligger inte för mig alls, jag vet inte riktigt vad det ordet betyder. Ge upp? Nej, nej. Tills jag är som en stark gepard kommer jag infinna mig för att elefanta mig igenom passen. För någon gång skall jag klara yogaställningen kråkan. Så är det bara.
(Det är den ena anledningen, den andra anledningen till att jag fortsätter att gå på Hara passen är att jag nästa gång jag sätter mig på en sån där gunga på lekplatserna som är en stor fjäder med sits på så vill jag när jag har tippat över på rygg och ligger som en skalbagge där kunna kravla mig upp av egen maskin. Inte behöva be min systrar som står dubbelvikta av skratt och bara skall ta kort först innan de vill hjälpa mig upp… Det är den andra anledningen.)
Fake it till you make it, det har jag fått rådet att göra på flera olika håll sista tiden. På jobbet, av vänner och i böcker av personer som skall vara kloka och veta vad de säger. Tankens kraft är så kraftfull att om du tänker att du redan är något du vill vara så kommer det ske bara genom att du tänker det tillräckligt många gånger. Tänker du så kommer du att börja agera som att du är så som du vill och då kommer du snart att vara det. Fejk it till you make it skall tydligen funka på allt, på jobbmål eller personliga mål av vilket slag som helst.
I en bok jag läste kallade de det lite finare för affirmationer. Affirmation beskrivs lite finare än fejk it till you make it. Det är ett sätt att förbättra din egen livssitution genom att flera gånger per dag upprepa en positiv fras på hur du vill vara/ha det. Tanken är att det är du själv som skapar din verklighet då det är dina tankar som skapar din nuvarande livssituation.
Så affirmationer eller fake it till you make it, samma sak, tanken styr vårt handlade, vårt handlade styr hur vi har det. Med andra ord ligger det mesta i våra händer.
Så jag skall nog prova det här med fejk it till you make it/affirmation. Jag skall säga/tänka: ”Jag är en bra maratonlöperska” Så får vi se vilken tid det ger mig på Helsingborgs marathon 2015
Nu var det ett tag sen jag skrev här. Anledningen är att jag inte hittade glädjen i det längre, under hösten har saker och ting inte riktigt utvecklats som jag har tänkt mig. Jag har tänkt flera veckor på om jag skall skriva om det här. Å ena sidan känns bloggen lite som terapi, det ger mig perspektiv när jag skriver. Å andra sidan så vet jag ju att vem som helst kan läsa, de har också varit en del av nöjet. Att kunna inspirera, att få feedback på det jag skriver och tänker från andra.
Så jag har kommit fram till att jag vill dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon annan som är i samma situation. För visst finns det fler, många fler. Samt så vet jag att det kommer hjälpa mig att skriva här också.
I början av oktober var jag tvungen att stanna upp. Jag har alltid trott att jag inte skall behöva det. Att jag fixar att balansera allt, vara bra på allt, räcka till för allt. Naivt, övertro eller bara dum. Jag vet inte. Men stanna upp var jag tvungen till. Efter massa fysiska symtom under en längre tid insåg jag att jag inte hade kontroll, att jag inte kunde fortsätta. Det var det lätta. Att inse att jag behövde stanna upp. (Även om det tog mig månader och några kloka nära och kära att inse). Efter steget ”Stanna upp” så kommer delen som heter ”Acceptera”. Det har tagit mig tid att göra det, acceptera. Men nu tror jag att jag närmar mig. Jag närmar mig acceptera mer om mer. Det jag har behövt acceptera är att jag inte är den där personen som klarar allt. Trots att jag de senaste sex åren har klarat att balansera småbarnsår, väldigt väldigt mycket jobb, nya utmaningar och ett ständigt dåligt samvete över att jag inte är tillräcklig för alla. Vad jag har insett nu är att jag inte klarade av den typen av stress som jag inte kunde kontrollera. När den blev okontrollerbar blev mina fysiska besvär okontrollerbara.
Så nu har jag pausat, läst, sovit, tränat, funderat, pausat och funderat lite till. Nu när tillfälligt en dörr är stängd har det faktiskt börjat öppna sig en massa fönster. Inte av sig själv, men ju mer jag jobbar på att acceptera, ju mer öppnar sig olika fönster som jag vet att jag kan lära mig massor av. Det är så jag försöker se på detta nu, att det är ett väldigt bra tillfälle att vidga mina vyer, lära mig mer om mig själv, om balans, om personlig utveckling och vad jag behöver göra för att få ihop allt. Det som verkligen är viktigt, mitt eget välbefinnande och familjen.
Så den här bloggen kommer inte ha huvudfokus på ledarskap ur olika vinklar just nu för jag mår inte bra av att tänka på och skriva om ledarskap. Jag fokuserar just nu på att få delarna i livshjulet som inte är fyllda tillräckligt att bli tillräckligt fyllda för att hitta en balans jag mår bra av. Om ni vill följa med i mina tankar och betraktelser på den resan så häng kvar här.
Jag shoppade loss på adlibris för någon vecka sedan. Nu har alla godbitar kommit! Detta är böcker som jag tror och hoppas kommer hjälpa mig på vägen. Upptill detta så slappnar jag av ytterligare med ljudböcker som jag lyssnar på i bilen, när jag handlar, när jag tränar, när jag viker tvätt mm. Ljudböcker är fantastiskt! På ett år har jag lyssnat igenom ca 80 böcker. Aldrig någonsin har jag med glädje konsumerat så mycket böcker. Men det som funkar för mig är att lyssna på feelgood böcker där och ta de andra som jag vill kunna bläddra tillbaka i som riktiga böcker. Tex så tycker jag inte att Henrik Fexeus och Robin Sharma funkar som ljudböcker. Deras böcker vill jag skriva i, stryka under, märka sidor mm för att kunna bläddra tillbaka.
Jag tror det är dags för mig att ta en liten paus. En liten paus härifrån. Jag har skrivit här för att det har gett mig massor, att få skriva av mig, ventilera mina tankar genom fingrarna och förhoppningsvis att väcka en och annan tanke hos dig som läser. Det är vad jag har fått ut av bloggen och vad jag hoppas på med bloggen. Men nu känner jag att jag inte riktigt har inpsiration, inte vill skriva om något, känner att jag måste begränsa mig. Det vill jag inte, jag vill vara helt ärlig även här. Även om arenan är helt offentlig.
Så nu tar jag en liten paus och funderar på hur jag skall gå vidare för att bloggen skall ge mig det den har gett mig de senaste 1,5 åren igen.
Hoppas att det inte tar så mycket mer än någon vecka eller två. Hoppas du inte ger upp mig, utan har lite tålamod med mig och tittar in här snart igen. Jag hoppas att det skall ge både mig och dig något snart igen.
Min man fick ett tips av en kollega om att alltid fråga sina barn på kvällen innan de somnar vad det bästa har varit med dagen idag. Vi har infört det också. Jag tror att det är bra, att somna med tankar på vad som har varit bra. Tänker att det är större chans att det blir sådana tankar om vi pratar om vad som har varit bra precis innan vi går från nattningen för att låta dem somna. Så den avslutande frågan är alltid, ”Vad har varit det bästa idag?”
Viola brukar alltid säga ”Inget mamma!” Men när jag sen fortsätter att fråga lite mer specifikt. Vad har varit det bästa på förskolan, eller vad var bäst när vi kom hem från förskolan? Då brukar hon komma på saker, så slutar det ofta med att det är 3-4 saker som har varit de bästa.
William säger nästan varje kväll att det bästa är när vi ligger och myser efter sagoläsningen. Idag sa han, ”Mamma! Du frågar det varje kväll, du vet väl nu att det alltid är samma sak som är mitt bästa, det är när vi myser nu” Himla mysigt att höra, men för att få honom att anstränga sig att tänka till lite mer på positiva saker brukar jag då fråga honom vad det bästa har varit förutom myset. Då brukar han tänka till en stund för att sen komma på något.
Jag håller på och läser en väldigt populär bok just nu som jag fick av en kollega. ”Munken som sålde sin Ferrari” med Robin Sharma. Tydligen en bok som har sålt i mer än 3 miljoner exemplar och Robin har skrivit ett antal böcker om personlig utveckling och ledarskap. Jag har inte kommit så långt ännu men läste just ett stycke om hur du skall uppnå dina mål.
Det kan vara vad som helst, stort som smått enligt Robin. Tänkte iaf att jag kunde dela med mig av denna 5-stegs metod om ni inte tillhör de 3 miljoner som har läst boken. Kommer en recension om hela boken sen.
Femstegsmetoden för att uppnå dina mål och livsändamål:
1. Gör en tydlig mental bild av det resultat du önskar dig.
2. Skapa positiva påtryckningar – Kan tex vara att berätta för omgivningen att du har ett mål. Då får du frågor och stöttning som gör att du inte ger upp.
3. Sätt upp ett tidsperspektiv för att nå ditt mål
4. Gör en drömbok – Fyll den med önskningar, mål och drömmar. Dela upp den i olika avsnitt beroende på vilka mål du har. Det kan tex vara hälsa, ekonomiska mål, relationer och viktigast av allt, mål rörande andling utveckling! 5. Njut av vägen till målet!
Författaren pratar också om att du måste göra en ny sak i ditt liv varje dag i 21 dagar för att det skall gå från något nytt till att bli en vana du har. Dock så säger han inget om hur man bibehåller den för alltid sen. Jag har flera gånger börjat med något och hållt på ett bra tag. Men efter några månader är det ju faktiskt inte så svårt att sluta med sina goda vanor av en anledning eller två. Så tillsammans med allt ovan och med 21 dagars reglen så tror jag att varje dag kräver en viljestyrka och beslut att göra det du har bestämt dig för. Som vanligt så finns det inga genvägar. Men kanske bra verktyg.
Om jag skall sammanfatta hur jag försöker vara som förälder så är det som i låten Ikaros med Björn Afzelius. Jag tycker att det låten är så bra! Sorglig, klok, tänkvärd, ja den är verkligen massor. Det är så svårt, men jag försöker verkligen och jag hoppas att mina barn blir starka och vågar gå mot strömmen och göra det de tror på. Samt att jag hoppas att jag är tillräckligt stark och låter dem växa där de trivs och låter dem prova sina vingar.
Läs texten: ”När jag tänker tillbaka på min barndom Ser jag skräckbilder tydligast av allt Ja, de gånger de skrämde eller slog mig Är de minnen som hårdast sitter fast För som barn tar man kärleken för given; Allting annat är mot ens natur I den stund man tar steget ut i livet Är man bara ett tillgivet djur
Ändå står snart de vuxna där och pekar Ut den riktning de tycker man skall ta Alla drömmar de själva har förvägrats Vill de förverkliga genom sina barn Är man lydig belönas man och hyllas Revolterar man mister man allt Ingen älskar ett barn som inte lyckas Ingen älskar ett barn som är starkt
Men vem besitter förmågan att veta Vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån Låt dina växter får leva där de trivs Lås inte in dina plantor i ett drivhus Låt de få slippa ett onaturligt liv Låt den du älskar få pröva sina vingar En dag så flyger din älskade rätt Vill du bli respekterad av din avbild Så får du visa din avbild respekt”
Jag skulle kunna skriva om den här låten och vad de olika meningarna betyder för mig hur länge som helst. Men det är överflödigt, bara lyssna på den.
Jag lyssnade i veckan på några pod-avsnitt, Relationspoden med Bingo Rimér och Katrin Zytomierska. De diskuterade bland annat vad som är ok att säga till våra barn. Katrin har tydligen enligt henne själv tidigare sagt till deras son Ringo att om han äter för mycket glass så blir han en tjockis. Katrin hade nu snappat upp att det tydligen inte är helt ok att säga så här och hon kunde inte riktigt förstå varför…
De fortsatte sitt resonemang med hur Katrin och hennes pappa är. Bingo hade upplevt att de när de satt och fikade hade Katrins pappa pekat och sagt med hög röst. ”Kolla Bingo, ser du vilken tjockis som kommer där” Detta hade upprepats flera gånger så varken tjockisen eller Bingo hade kunnat missa det. De skrattade gott åt detta och Katrin tyckte inte alls att hennes pappa gjorde något konstigt, hon resonerade som så att de bara är spontana och säger vad som faller dem in. Min spontana tanke är att de inte är mer mogna än mina barn som säger vad som faller dem in och kommenterar folk. Just för att de är barn….
Resonemanget fortsätter med att Katrin inte alls har några fördomar utan bara säger det som är fakta. Att hon när hon säger så inte lägger någon värdering i det. Skitsnack säger jag. För hon säger sen också att hon tycker att tjockisar är äckliga, lata mm och när Bingo faktiskt tar upp saker som att de kanske inte mår bra mm så säger hon att det är minsann bara att skärpa sig! Så visst finns det fördomar hos henne om hur man är som person om man är en tjockis. De kommer sen fram till att det är nog inte ok att peka och skrika till folk som är rullstolsbundna eller sjuka, för de kan ju inte hjälpa hur de ser ut. Men det kan minsann tjockisar…
Så vad är ok att säga till våra barn då? Bingo tycker att det är bättre att säga att om du äter för mycket glass får du ont i magen. Jag skulle väl vilja säga att i den relationen så tycker jag att det verkar som att Bingo är den med de sundaste åsikterna! (Tänk, den meningen trodde jag aldrig att jag skulle skriva, även jag har tydligen fördomar som jag bör lägga undan.)
Jag blir ledsen när jag lyssnade på det inlägget. Jag håller helt med dem i att våra barn inte skall äga glass, godis mm. Men främst för att jag tror på att ge barnen de första åren i livet ett sund och hälsosam inställning till mat där maten är varierad, näringsrik och hemlagad och det är sån mat som gör att vi växer och mår bra. Inte för att vi har en rädsla för att bli tjockisar och då skulle vara sämre som människor. Är inte det om något att lägga fördomar på sina barn? Jag tycker inte att det är någon bra start att ge dem iaf. Skärpning Katrin!
I helgen var jag uppe hos bästa Josse med familj. Jag tog med William, bestämde mig för att det vore bra för honom och mig med lite kvalitetstid. Samt att mina nerver just nu inte riktigt klarar av två små älskade ungar som gärna vill utmana mitt tålamod och reta varandra… Viola var supernöjd för hon skulle få tillbringa massa tid med mormor och morfar. Uppmärksamhet jajjamensan!
Så tillbaka till kvalitetstiden med Josse och William. Vi ägnade oss åt sköna och återhämtande saker. Besök i lekparken, lunch på Max, besök på lekaffär, underbart god middag hemma och massa prat och mys. Så härligt det var! Så mysigt att ha flera timmar i bilen med W, så många tankar det finns i deras huvuden.
På tal om kvalitetstid, kommer ni ihåg Hipp hipp? Hur läkaren i Hipp hipp hade ”kvalitetstid” med sin dotter mellan 13:45 till 14:00? Kommer ni ihåg hur han sitter i bilen på väg till jobbet, pratar i telefon, rostar sina frukostmackor och läser tidningen samtidigt? Jag tyckte det var tragiskt-roligt hur han betedde sig. Nu har jag svårt att tänka kvalitetstid utan att tänka på honom. Det som är mest tragiskt är att jag har blivit lite som han senaste månaderna. Jag kan inte göra bara en sak i taget. Borstar jag tänderna så kollar jag mailen samtidigt, eller läser. Det är bra att jag har insett det nu, för jag vill inte bli som den tragiska karaktären i Hipp hipp…
Jag har inte skrivit här på ett tag, jag har känt att jag behöver ägna mig åt reflektion och eftertanke. Det lät ju svulstigt, eller hur… Men så är det iaf. För ungefär ett år sen fick jag en brutal påminnelse om att livet inte är självklart. Jag lovade mig själv då att komma ihåg vad som verkligen är viktigt och vad som skall komma i första hand. Jag har inte hållt det löftet till mig själv, nu får jag betala priset för det.
I det långa loppet är det bra hoppas jag, att jag hittar verktyg för att kunna balansera allt på ett bra sätt. Att inse att det inte alltid går att göra allt, att det inte går att hinna med allt, att inse att man inte behöver vara bäst på allt och att inse att prioritera är att välja bort. Inte att försöka pressa in allt och på det sättet pressa bort sig själv.
Det är verkligen en kompetens som jag tror är väldigt viktigt, att ha förmågan att göra rätt sak i rätt tid. Att inte göra för mycket av det ena eller för lite av det andra. Att fördela sina resurser så att alla pusselbitar du behöver för att må bra får sin del. Det är klart att det är en större utmaning under vissa perioder i livet än andra. Men som tur är har jag en bra förebild här. Min kära man råkar vara väldigt duktig på att göra just det ovan. Rätt sak i rätt tid och att balansera både jobb och fritid på ett bra sätt.
