Fira bröllopsdag i Berlin

Den 12 augusti hade vi varit gifta i 9 år, vi bestämde oss för att fira detta med att vara några dagar i Berlin. Så härligt vi har haft det! En blandning av avkoppling, bad, shopping och väldigt viktig historia. Bad fick vi tack vare att vi bokade spa-hotell. Väldigt bra när det var runt 35 grader de dagar vi var där.

Jag vet inte varför, men jag har innan känt en instinktiv ovilja mot Tyskland. Konstigt kanske, för jag är ju en person som gillar struktur, ordning och reda och effektivitet. Saker jag förknippar med Tyskland. Den här resan fick mig att ändra uppfattning. Nu är jag ju medveten om att jag inte kan utvärdera Tyskland efter att ha besökt en stad. Men ändå.

När jag gick i skolan så tog jag tyvärr inte till mig så mycket av historialektionerna som jag borde så jag har uppdaterat mig genom böcker som vuxen. Men att komma till Berlin var bra för jag lärde mig mycket om historien bakom Berlinmuren, vad som hände efter 2:a världskriget i Tyskland och hur det blev efter muren revs. Att det faktiskt bara är 25 år sen och att jag minns (om än svagt) nyheterna när muren revs är fascinerande tycker jag. 25 år är ju ingenting. Att sen det är sparat byggnader som blev bombade under kriget som en påminnelse, det tycker jag också var väldigt bra och det blev väldigt påtagligt när jag såg dem.

  
Sista dagen besökte vi ett minnesmonument för de judar, romer, homosexuella och andra som miste livet i koncentrationsläger under andra världskriget som var väldigt stort och väldigt fascinerande. Men när vi gick in i det försvann fascinationen och ersattes med väldigt obehagliga känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hur obehagligt det måste vara att besöka den platsen om man har vänner eller släkt som föll offer. Fast så bra att de faktiskt har tagit en så stor yta i en väldigt central del av Berlin för att påminnas, för att inte glömma.

  
Shoppingen var riktigt bra, insåg att det inte finns någon anledning att åka till New York för att få bra shopping, det finns på betydligt närmare håll.

Maten, den har jag alltid tänkt att den inte är bra. Hur gott är det med korv och surkål? Jättegott visade det sig!

Så förutom att resan var härlig för att jag och Ulf-Björn fick massor av tid tillsamman för att prata, sova, läsa och umgås så var det en tankeställare i att jag skall utmana mina fördomar. Jag tänker att jag är en person som inte har fördomar, men om jag reflekterar så har jag absolut det, det tror jag vi alla har. Frågan är bara om vi är medvetna om dem och om vi vill jobba med att bli av med dem.

  
Hur som helst. Jag kan starkt rekommendera en tripp till Berlin!

Nu tar jag sommarlov

Nu har jag bestämt mig för att ta sommarlov även från bloggen några veckor. Har de senaste två veckorna känt att jag måste skriva men inte känt mig sugen. Jag har inget att dela med mig om gällande tankar och reflektioner kring ledarskap just nu. Skulle jag uppdatera bloggen mer regelbundet så skulle det bli kring händelser i vardagen och det har jag inget behov av att skriva om här. Själviskt det låter? Ja, men så får det vara. Den här är främst till för mitt behov av att reflektera och dela mig av vissa tankar.

Men nu känner jag att jag vill lämna datorn så mycket det går och njuta av de härliga veckor som jag fortfarande har framför mig av sommarlovet med barnen och mannen. Dessutom ser jag på besöksantalet att ni gör det samma! Så bra! Då behöver jag inte känna någon press att uppdatera massa nu under sommaren ju.

Så vi hörs till hösten igen. Jag fick veta igår att jag kom in på mitt förstahandsval vilket är management och organisation på C-nivå inom företagsekonomi. Kommer bli jättekul och jag ser verkligen fram emot att lära mig mer om dessa ämnens teori. Så ni förstår ju att jag kommer ha massa saker att skriva om här i bloggen till hösten.

Dessutom så åker jag ju iväg till Ödeshög om bara 12 dagar för att i 10 dagar ägna mig åt tyst meditation helt avskuren från omvärlden. Det skall verkligen bli spännande. Men jag skulle ljuga om jag inte säger att jag inte alls känner mig nervös eller lite tvivlande till hur det skall gå. Att jag kommer klara det, det vet jag med all säkerhet. Men jag tror absolut också att det kommer vara jobbigt. Jag hoppas verkligen att det kommer kännas som 10 väl investerade dagar som kommer ge mig några steg framåt i att utvecklas och lära mig mer om mitt inre.

Vill bara säga några saker till innan jag slutar det här inlägget. 
Ät massor av jordgubbar nu så länge det finns härligt goda och söta gubbar att avnjuta!


Njut av alla andra läckerheter som naturen erbjuder nu!


Skit i vädret! Hur som helst så är det härligt att kunna vara ute i regnet utan att frysa sig fördärvad, hur som helst så går det att ta en promenad även om det nästan känns som att du blåser bort, hur som helst så är det ljust tidigt på morgonen och sent på kvällen och hur som helst så är du ledig en period och kan passa på att göra massa saker du gillar. För visst måste du gilla fler saker än att ligga och steka dig i solen? Ibland tror jag att vi Svenskar är så fixerade av vädret att vi kan låta det bli det starkaste semesterminnet. Jag har själv sagt flera gånger denna sommaren att jag vill ha lika fint väder som förra sommaren. Och ändå gillar jag inte så värst mycket att ligga på stranden. Även om jag älskar värmen. Men nu har jag iaf bestämt mig för att även om vädret inte vill visa sig från sin bästa sida den här sommaren så skall detta banne mig bli den bästa sommaren hittills!

Det är sant att det finns kvällar här som är helt vindstilla. detta ska jag försöka minnas i höst när stormarna lyfter takpannorna. min kära man, ska vi limma fast dem nu på sommaren kanske?

Visst har det varit några härliga dagar med sol…

Hela härliga stora familjen. jag är så glad nu när jag är vuxen att jag har många syskon och att jag gillar att umgås med dem alla. när vi bar barn var det nog lite mer bråk och negativa tankar kring dem…

Vackra vackra Varberg. jag tänker ofta på att jag inte ska ta dina fantastisk vyer för givet!

Violas favvoställe i Varberg. utsikten är fin och det är spännande att klättra upp på kanonen.

Men lite fler dagar med regn och blåst har det allt varit. igår stannade vi inne. vi blev inte ens sugna på att plaska i sommarvarma vattenpölar. men kom ihåg att vattnet ju känns varmare när det är kallt i luften… jo då…

Ja, så lite boktips också: (Skippar deckarna nu när det är semestertider även om jag fastnade för Mons Kallentoft och lyssnade igenom alla hans böcker efter tips från syster)
Krigsdagböcker 1939-1945, Astrid Lindgren
Bombi Bitt och Jag, Fritiof Nilsson Piraten
Gurun i Pomonadalen, Mikael Bergstrand (Hans senaste om Göran och hans indiska vän. Har ni inte läst de andra två så gör det först! Så härliga feel good böcker)
De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
De sju dödssynderna, Stefan Einhorn
Svenska uppfinnare, Petter Karlsson
Mitt liv som gift, Anna Mannheimer
Alltid för er: En sann historia, Cecilia Berglund
Med känsla för barns självkänsla, Petra Krantz Lindgren
Hälsa på recept: träna smartare, må bättre, lev längre, Anders Hansen & Carl Johan Sundberg

 

Glad sommar önskar vi! så här snälla som små änglar är de på bild och när de sover. Mellan det är de små individer med extremt stark vilja och envishet, tusen frågor, tusen sätt att retas på och tusen sätt att visa kärlek och mys på. mina älskade ungar! vad jag tycker att det är roligt att vi börjar kunna argumentera och diskutera med varandra för det utmanar mig på alla plan!

 

Bokrecension – Krigsdagböcker 1939-1945

Jag var på Astrid Lindgrens värld för ett tag sen med barn och syster. Vi stannade kvar en dag extra och tog oss till Astrid Lindgrens Näs. Där var mycket intressant info om hennes liv och en utställning om Krigsdagböckerna som hon har skrivit. Hon skrev dagbok under hela andra världskriget, klistrade in artiklar och gjorde analyser och reflektioner. Detta blev boken Krigsdagböcker 1939-1945. Hon jobbade på ett hemligt jobb med att gå igenom post för att säkra att ingen hemlig info läckte ut från Sverige. Detta gjorde att hon också fick ta del av många öden och insåg kanske mer än andra hur illa det tex var för judarna i Europa.

Krigsdagböcker är en riktigt bra bok. Inte nog med att Astrid Lindgren skriver väldigt bra, detta är innan hon blev författare och förutom att det är väldigt intressant med hänsyn till vad som hände i världen under denna tid så berättar hon om det på ett fängslande sätt och hon ironiserar över dessa maktens herrar på ett bra sätt.

  
Man får också följa med och får glimtar i hennes privatliv under dessa åren och det är under dessa åren som Pippi Långstrump blir till. Hon börjar berätta om Pippi för sin dotter Karin när hon ligger sjuk 1940 tror jag att det var. 1944 får Karin ett nedskrivet manuskript på sin födelsedag. Astrid bestämmer sig för att skriva ner det när hon har stukat foten och ligger till sängs i 3 veckor. Bonnier refuserar manuskriptet och det ges ut 1945 av Rabén och Sjögren. Måste vara ett av Bonniers största misstag…

Hur som helst så fick detta mig att tänka på en sak. Jag läser just nu Pippi Långstrump för Viola och igår läste vi om när Pippi går på cirkus. Ni kan ju alla berättelsen om hur hon brottar ner Starke Adolf och hur ynklig han framstår. Detta skrev hon mitt under andra världskriget. Inte kan det vara en slump att han heter Starke Adolf?

Verkligen en läsvärd bok.

Du hittar den här: Adlibris, Bokus, CDON

Tar ledarskapet semester?

Semestern är här för många och för många står den för dörren om någon vecka. Vad planerar vi inför semestern? Resor, aktiviteter med barnen, simskola, dagar på stranden, vandringar, jordgubbsplockning och härliga grillkvällar.

Saker skall packas, bokas, koordineras, synka kalendrar, tvättas, inhandlas mm mm. Vid första tanken så känns semestern väldigt avkopplande och olik jobbet? Men vid närmare eftertanke så är det inte helt olikt jobbet. När det kommer till ledarskap då? Tar även det semester? Jag skulle vilja säga tvärt om, när semestern infinner sig så är det fler av oss som behöver utöva ett gott ledarskap hela dagarna, mycket mer och intensivt än vad vi behöver göra på jobbet. Vi som har barn umgås med dessa underbara själar hela dagarna och kvällarna tillsammans med olika aktiviteter.

försök undvika ett Karlsson på taket ledarskap om det går

 
Visst är det fantastiskt på många sätt. När dagen förlöper så finns inte mycket tid över för att tänka sig bort eller grubbla över framtiden eller dåtiden. Att leva i nuet är våra barn duktiga på att låta oss öva på. När de sen har lagt sig, mycket senare än vanligt, när solen står lågt och vinden har lagt sig. Då kan jag ta semester från ledarskapet också, då vill jag sätta mig i den sköna stolen, blicka ut mot horisonten, lägga upp fötterna och andas! Det bästa är att dessa så helt olika ögonblick och situationer hänger ihop. Det ena går inte att få utan det andra. Det är det jag gillar allra allra mest!

Efter tre dagar på minimal yta med en hög intensitet är vi alla trötta och lägntar hem till lite lugnare tempo. En av Ub:s kompis sa att minst hälften av alla dagarna på semestern ska vara oplanerade. för vila och spontanitet. tycker det låter som en bra regel.

Leva i nuet

Sen jag började träna yoga i höstas och sen jag har läst många böcker om personlig utveckling och försökt ta till mig vad kloka människor tycker är viktigt för att uppleva livskvalitet kommer hela tiden det där med att leva i nuet tillbaka. Att barnen är mycket bättre på det, att leva i nuet än oss vuxna. Jag har också kommit på mig själv många gånger med att mentalt vara någon annan stans när jag egentligen borde fokusera på det härliga jag gör just nu.

Känner ni igen er i liknande tillfällen?
* Du ligger i en solstol vid polen på det härliga semesterstället som du har sett fram emot att åka till jättelänge. I solstolen tänker du inte på hur härligt det är just här och nu, utan du börjar tänka på vart ni skall åka på semester nästa gång…
* Det är helg och en av de första fina försommardagarna för året. Du sätter dig i solstolen och drar en suck av njutning och vänder ansiktet mot solen. Efter någon minut börjar du tänka på vad du skall göra mer idag. Handla, tvätta, laga mat….
* Du har precis krupit ner i det varma härliga badat och känner hur värmen mjukar upp och omsluter din frusna kropp. Men istället för att uppleva den känslan så börjar du tänka på vad det nu är som skall göras på jobbet imorgon.
* Du är i slutet på yogapasset och ni ligger på mattorna för en stunds total avslappning. Istället börjar huvudet snurra med massa tankar om vad du skall göra när passet är klart…

Såna saker, blir trött när det händer. Men det positiva just nu är ju iaf att jag börjar bli bättre och bättre på att identifiera när det händer och ta mig tillbaka till nuet.

En sak jag också har känt sen jag gick på mitt långa härliga sommarlov är att nu när jag vet att jag har 3 mån ledigt och jag vet att det är så lång tid så är det mycket lättare att inte känna stress att inte hinna med allt eller att hela tiden tänka och planera för att vara så effektiv som möjligt. Det jag inte hinner idag, det kan jag ta imorgon. Kan det kanske vara därför det är så viktigt med några veckors sammanhängande ledighet för oss nu i semestertider? För att vi skall få tillräckligt lång tid på oss att varva ner, släppa jobbets aktiviteter och ta oss till nuet för att helt och fullt njuta i några veckor innan vi dagarna innan jobbet igen sätter igång den delen av hjärnan?

 

Kvällspromenad med Wilma. här övade jag på att leva i nuet genom att uppmärksamma omgivningen.

  

Tillbringade 5 timmar på Ge-kås med barnen utan att känna stress över att vi inte var effektiva eller handlade tillräckligt snabbt. Jippi!!!

 

Om att misslyckas och ge upp

Är det värsta som kan hända att misslyckas och ge upp? Jag tänker att det är både ett ja och ett nej som är svaret på den frågan.

Om vi börjar med varför svaret på frågan kan vara nej:
Du har ett mål eller en sak du vill göra som du efter ett tag inser att du inte alls vill göra eller inte kan göra. Du fattar ett beslut om att ge upp. Det kan du ju se som ett misslyckande, ibland är det kanske så. Men framförallt så tänker jag att det kan vara så att du under resan har ändrats som person och blivit en som tycker annorlunda. Kanske är det målet inte alls viktigt för dig längre, eller så är det inte den du är nu, eller så har du kommit på att du inte står för det längre eller tycker så längre. Då är det bra att ge upp och misslyckas.
Vad andra tycker om dig

Om vi säger att svaret på frågan är ja:
Vissa mål vill vi nå, för det de är väldigt viktiga för oss. För att de är viktiga för vår livsresa, för den vi är som person, för att vi skall må bra. Då är det värsta som kan hända att du ger upp och känner att du har misslyckats. Jag lyssnade på en föreläsning som Johan E Nilsson höll i, en stor äventyrare. Han hade fått en fråga av en journalist om hur det kändes att misslyckas med en bergsbestigning efter att de hade varit tvungna att bryta och tagit sig tillbaka ner. Han sa att han inte hade misslyckats, det gör man först när man slutar att försöka. Han skulle komma tillbaka och försöka igen. Det gjorde han och då kunde han avsluta det han hade påbörjat.

Jag har också fått den frågan i olika sammanhang. Hur jag orkar att fortsätta, varför jag inte ger upp vissa saker. Jag ser det som att det finns inget alternativ. Om jag skulle sluta försöka eller tro på vissa saker, vad är då kvar? Då är jag inte längre den jag är, eller det jag står för. Då är det enkelt, då finns det bara en väg och det är att fortsätta att försöka och försöka och försöka.

Men! Fortsätt inte ditt försökande genom att alltid återigen trycka på precis samma knapp! Då kommer du återigen uppleva ett nederlag. Fortsätt att försöka genom att angripa med nya infallsvinklar, om det inte är så att just ditt problem behöver ha tillräckligt många lika upprepningar. Så kan det ju också vara….

20130822-212026.jpg

Grattis Sverige!

Grattis på födelsedagen Sverige! 

Tack för att jag får bo i ditt land. Tack för att du är ett land där mina barn kan växa upp tryggt och med vetskapen att alla möjligheter finns för dem. Tack för att du bryr dig om alla invånare i ditt land, för att du tror på alla och vill att alla ska kunna ha ett bra liv. Tack för att du sträcker ut en hjälpande hand till dem som behöver fly för sina liv, för att du tycker det är viktigt med medmänsklighet, empati och tolerans.

Du har fortfarande några saker du behöver slipa på. Än är du inte perfekt. Jämlikhet, öppenhet och tolerans kan bli ännu bättre. Det är mina topp 3 önskningar som jag önskar att du jobbar på till nästa år. Jag hjälper såklart till om du vill! 

  
Så återigen, stort grattis på din födelsedag fantastiska Svergie! 

Att våga be om ursäkt

Så svårt det verkar vara för vissa att säga förlåt, att be om ursäkt när de har klivit fel, sårat någon eller sagt något dumt. Jag förstår ärligt talat inte hur det kan vara så svårt. Det är en mening, ”jag ber om ursäkt” eller ännu lättare, ett ord, ”förlåt”.

Dessutom är det ju så att ibland så råkar vi ju såra någon utan att det är vår mening. Då borde det ju vara ännu lättare att be om ursäkt. För har du dessutom inte haft en intention att såra någon men det ändå blev fel, vill du då inte be om ursäkt?! I min värld så är det självklart. Inte nödvändigtvis för det du sa, det kanske behövde sägas. Men kanske för hur du sa det om det råkade såra mottagaren.

Enligt mig är det en av de enklaste saker du kan göra som ledare som tar dig längst. Det visar så mycket.
* Att du inte är felfri
* Att du vågar stå för dina fel och brister, dina grodor
* Att du vill andra väl
* Att du lyssnar på feedback
* Att du tar ansvar för att din kommunikation
* Att du har självinsikt

Och som allt annat som i princip är självklart. Det är inte svårare här än att tänka efter mottot, ”jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad”

Jag behöver väl inte säga att detta är bara för ledare. Det gäller såklart alla, arbetskompisar, familjemedlemmar, vänner mm. Det är både svårt och lätt att vårda sina relationer.

Detta hände mig i veckan. Jag kände mig besviken på ett bemötande jag hade fått. Jag gav personen i fråga feedback och berättade hur jag kände. Personen svarade med att känna sig väldigt förorättad, tyckte att jag hade helt fel och att jag kände på fel sätt. Intressant tänkte jag, hur kan hen veta att min känsla och upplevelse är fel. Möjligen att hen inte menade att det skulle bli så, men likväl blev det så och jag tog åt mig. Händelsen slutade med att vi pratade med varandra och jag bad om ursäkt för att jag under konversationen någon dag tidigare hade uttryckt mig klumpigt, tänkte att det kanske är lättare för hen om jag börjar med att visa mig ödmjuk och stå för det jag tyckte att jag hade gjort fel. Men nej, personen svarade med att hålla med om att jag hade gjort fel, men sen när jag återigen berättade att jag hade tagit illa vid mig och förväntade mig ett annat bemötande fick jag återigen bara ett svar att jag trodde att du fattade det…

Tänkte på detta idag. Det är ju såklart inte upp till mig att ta ansvar för någon annans handlingar. Men jag sa iaf vad jag tyckte och jag stod för det jag hade sagt och jag lät inte hen klanka ner på mig eller trycka på mig några åsikter som inte var mina. Hade såklart kunnat göra vissa saker annorlunda. Det gör jag nog nästa gång. Men jag kommer inte sluta med att säga ifrån när jag tycker att någon beter sig illa mot mig. Det är jag stolt över. Jag vet iaf att jag har lärt mig något, om vad jag kan göra bättre och mer om hur andra kan reagera… Det är intressant med mänskliga relationer. Väldigt intressant.

Är man stor eller har makt ska man vara snäll

Ni kommer väl ihåg alvedonreklamen med den stora hunden som skyddar den lilla hunden från regnet? Jag kom att tänka på den när jag lyssnade på boken ”De förklädda flickorna i Kabul! Skriven av Jenny Nordberg. Varför då? Jo, för det var en så central del i boken som handlade om makt. Alla stora har ju såklart inte makt, men det blev iaf min tankekoppling. Är man stor och/eller har man makt ska man vara snäll.

Boken tycker jag att alla ska läsa! Den handlar om hur livet i Afghanistan är för väldigt många personer. Den handlar om några kvinnor som alla har olika liv och livsöden, men en sak gemensamt. De har inte velat nöja sig med att vara en handelsvara, en ägodel som först ägs av sin far och sen sin man, ett kärl som bara är till för att föda fram arvingar (absolut minst 1 pojke), en person som inte får säga till om något gällande sitt eget liv. De har också gemensamt att de under några år har varit förklädda till pojkar. Också det av olika skäl, vissa för att föräldrarna inte har någon son och de måste ha en son för att vara respekterade. Då är det bättre med en förklädd flicka än inget alls. Vissa för att de behövde hjälpa sina föräldrar att arbeta och det går inte för sig att flickor vistas utanför husets väggar.

Denna boken hade så mycket viktigt att berätta att min recension av boken skulle bli alldeles för lång. Jag säger det igen, läs den!


Det som fastnade mest på mig var när författaren gjorde liknelser mellan Afghanistan och väst. Att det fortfarande i USA finns yrken inom armen (iaf när boken skrevs) som inte är tillåtna för kvinnan. Pga, känslighet, styrka… Författaren frågade kvinnorna i boken varför de ville klä ut sig, varför vissa inte gick tillbaka till att vara kvinnor när de blev vuxna. De sa att för dem handlade att vara man om en sak, makt. Jämställdhet vore att de också fick makt. Såklart är det så, inte bara i Afghanistan, även här i Sverige, över hela världen. Mer eller mindre.

Så när kommer de som har makt att frivilligt lämna ifrån sig en del av den för att låta de med lägre makt komma fram? Inte är detta en fråga om bara jämställdhet mellan könen. Det är ju såhär överallt, på många fler sätt i många olika konstellationer. Män har makt över kvinnor, vuxna har makt över barn, människor har makt över djur, rika har makt över fattiga…

Det fick mig också att fundera på det här med könsroller. Författaren sa också att för länge sedan var det inte så viktigt att klä sina små bebisar i blått eller rosa för att visa könet. Att bebisar kläddes i vita kläder med spets mm. Att rosa tom var en manlig färg innan man började klä flickbebisar i den. Finns det egentligen någon mer skillnad mellan oss än just våra roller när det gäller fortplantning? Jag tänkte, ”Finns det en enda viktig anledning till att sätta in oss i olika könsroller?” Jag kom inte på EN ENDA anledning…. Kommer du på någon?

Varför kan vi inte bara få vara den vi är? Få göra det vi intresseras för? Hjälpas åt i framtiden när vi hittar en partner med våra gemensamma åtaganden? Vissa säger att det finns kvinnliga och manliga egenskaper mm. Hur vet vi hur mycket ”man föds med” och hur mycket som är vår sociala prägling. För visst börjar det väldigt tidigt.

Jag tror att nästan allt det här går att summera med makt. Jag hoppas att jag under min livstid kommer få uppleva att vi går mer och mer mot att de som är stora är snälla. Att de med makt är snälla mot de med mindre makt och att de lämnar ifrån sig av sin makt till förmån för att fler skall få det bättre. Men för att det skall bli så tror jag att en sak är viktig och måste inses, att de som har det bättre nu pga mer makt inte kommer få det sämre för att andra får det bättre. Vi kan alla få det bra utan att trycka ner någon annan på vägen. Det tror jag på iaf.

Wilma är snäll mot Wilma och bär hennes keps på väg hem från förskolan

Du hittar boken här: Adlibris, Bokus, CDON

Bokrecension – Sveriges drottningar

Har nyligen lyssnat klart på boken Sveriges drottningar av Herman Lindqvist. Då jag har gått igenom många av hans böcker som handlar om vår historia på olika sätt där man får veta hur våra kungar har levt, upplevt och vad som har hänt på deras tid tänkte jag att det skulle vara intressant att höra historien från våra drottningars perspektiv. Vi får följa med i en resa från Vikingatidens Sigrid Storråda till nuvarande drottning Silvia. På de över tusen åren har vi haft över 70 drottningar.

Jag blev dock besviken på boken då det ändå var till väldigt stor del kungarna och kronprinsarna runt drottningarna som avhandlades. Det var inte så mycket om drottningarnas perspektiv utan vad som hände i Sverige och vilka barn mm de fick. Med ett fåtal undantag. Jag antar att det kanske handlar om att det är svårt att hitta fakta som berättar historien ur drottningarnas perspektiv. Visst har Herman Lindqvist brev mm för vissa berättelser, men det var många luckor och jag hade väntat mig att få läsa om hur de tänkte och såg på saker som inträffade i Sverige och i deras samtid. Men det var kanske för mycket begärt.

Så har du inte den förväntningen så var det en bra bok om du är intresserad av historian genom tiderna med infallsvinkel på kungligheterna vi har haft i Sverige.


Jag tycker att det är intressant att läsa och lyssna på dessa böcker då de både ger en bild av vad som har hänt i vårt land och i Europa samt så är det intressant att fundera och betrakta utvecklingen under dessa hundrade år. Det är egentligen inte så länge sedan vi hade en helt annan kultur, ett helt annat synsätt på mänskligheten, på samhällsklasser och människors värde. Kungarna och drottningarna var ledare med en enorm makt och demokratin den är ju faktiskt inte alls gammal. Saker vi tar för givet nu, gå tillbaka bara två generationer så har du ju personer som har upplevt otroliga saker och som kanske inte alls hade rösträtt eller en självklarhet till skolgång och lika möjligheter till vilket arbete de ville.