Kategoriarkiv: föräldraskap

När olyckan är framme

I förra inlägget skrev jag om att det är en lite stressig period just nu. Att jag får kompensera barnen med mys och bus senare. I torsdags kväll blev jag brutalt påmind om att helt plötsligt kan allt ändras och det finns inget senare längre. När olyckan är framme förändras allt på bara några sekunder. Från att ha varit en vanlig torsdagskväll som jag hade jobbat länge som vanligt på blev det en fruktansvärd kväll som alltid kommer finnas kvar i minnet. En kväll med ångest, oro, ovisshet och kast mellan hopp och förtvivlan.

Min älskade minsta lillebror blev lite efter 19 i torsdags påkörd av tåget i sin bil på en oövervakad järnvägsövergång. Allt vi visste var att han levde och att han var på väg till Sahlgrenska i helikopter. Nu är det lite mer än två dygn sen och läget ser stabilt ut. Vi är alla i familjen så otroligt tacksamma att han verkar ha haft änglavakt eller mirakulös tur, sekunderna på sin sida.

Men det har varit långa dygn, långa timmar, långa minuter. Minuter och timmar då vi sitter vid hans sida och hela tiden tittar efter förbättringar. Timmar som jag sitter och funderar, funderar på vad som kunde hänt, funderar på om, tänk om han hade varit några sekunder senare, tidigare…. Funderar på hur lyckligt lottade vi ändå är.

Jag funderar mycket på min egen situation. Hur jag ser på livet. Är jag tillräckligt tacksam? Lever jag tillräckligt mycket som jag vill? Jag vill inte leva som att varje dag vore den sista, absolut inte. Jag vill ha en långsiktighet i mitt liv och jag vill leva för saker längre fram också. Skapa en bra framtid för barnen, för familjen. Men jag vill behandla mina nära och kära så att de vet hur mycket jag bryr mig om dem, när den sista dagen kommer. Då vill jag att de skall veta det. Det funderar jag mycket på nu. Jag får lite ont i magen när jag tänker på förra inlägget. Så vill jag inte göra för länge, inte så länge så att jag inte lever som jag vill till mina nära och kära.

Tankarna har inte landat mer än så. De pendlar nu mellan tacksamhet, ledsenhet, grubblerier och massa om.

Budget, reflektion, dåligt samvete…

Budget tar all tid. Reflektionstiden är minimal och det dåliga samvetet stiger och stiger…

Innan jag jobbade som chef, eller ja. De där 1,5 år som jag jobbade som konstruktör och när jag var student var september förknippat för mig med restresor till sol och bad. Härlig avkoppling till bra pris. Nu är september förknippat med ovan saker. Budget och dåligt samvete. Det dåliga samvetet kopplades på efter 2008 när jag fick barn. Innan var det bara budget.

Jag gillar att ligga steget före. Jag gillar att vara väl förberedd och att jobba proaktivt. Vill nog påstå att jag lyckas göra det ganska bra även om jag själv tycker att jag lever i en organisation som dundrar framåt i full fart. Men i september så hinner jag inte med. Jobbdagarna är långa, de störs av skit som uppdatering av Outlook!!! Hur tänkte vi nu??? Jag har inte tid med IT-problem….

Det dåliga samvetet kryper på och blir större och större. Igår sov barnen när jag kom hem, idag hann jag krama dem godnatt. Skall det vara så? Samtidigt är det ju ett I-landsproblem. Jag har ett jobb jag älskar. Men det känns inte bra såklart att inte räcka till så mycket som jag vill till familjen. Just nu har jag inte ork att reflektera på hur jag skall långsiktigt hantera detta. Nu handlar det nog mer om att ta mig igenom närmsta veckorna och tänka att jag får kompensera barnen med tid, mys och saker de vill göra sen. Det gäller att ankra in andra bra saker. November tex, jag jobbar för fullt för att ankra in den månaden som två veckors tillfälle att åka till sol och bad och bara vara i vår lilla familj. Ankringen skall bara sätta sig hos mannen….

Reflektionstiden nu är i bilen på väg hem. Det positiva är att det är ju ändå en stund, det negativa är att bilresan är så lång… En liten hatkärlek… Nu springer jag mellan datorn och köket för att få ihop en middag till imorgon, så inlägges kvalitet ber jag om ursäkt för… Men jag har lovat mig själv att uppdatera några gånger i veckan, hålla detta forum levande. Jag ser ju att ni är några som läser, även om ni inte kommenterar. Tror att det gäller att hålla det jag lovar även när det är stressigt. Allra mest det jag lovat mig själv. Löpning har jag lovat mig själv 3 ggr/vecka också. 0 än så länge och inte blir det av ikväll heller… Men det är 4 dagar kvar. Jag skall hålla vad jag lovar…

Hösten är här…

Det känns så tydligt att hösten är här nu… Hela helgen har det blåst och småregnat till och från. Energin jag kände i somras börjar försvinna. Känner hur den blir mindre och mindre. Dagarna blir mörkare, när jag var ute och sprang i veckan insåg jag efter halva rundan att jag borde haft på mig reflexer…

Barnen har fått sin första förkylning med hosta och feber nu när de är tillbaka på förskolan. VAB imorgon på förmiddagen… Jag gillar inte detta riktigt… Nu är det många långa månader kvar till nästa sommar… Jag hoppas, hoppas på att vi kan lysa upp mörkret i höst med några veckor till något varmare ställe.

Barnen har dock inte riktigt samma perspektiv. William har nedräkning till sin födelsedag och pratar varje dag om sin önskelista och vad han skall ha för mat och dryck på kalaset. Båda skruttarna har nedräkning för att deras moster och kusin snart flyttar närmare oss så vi får gångavstånd till dem. Jag ser också fram emot att det kanske kan få ut mig på en och annan kvällspromenad i höst/vinter. Det är ju så mycket trevligare att gå själv.

Starten på hösten innebär ju också ibland kräftskiva. Det var vi på igår. Hos UB:s arbetskamrat och mammagruppsmedlem. (Två olika personer). De har en son i Violas ålder och kvällen var fantastiskt trevlig! God mat, jättetrevliga människor, barnen hade superroligt. Kunde inte bli bättre. Synd bara att de skall flytta från Varberg alldelles för snart…

Så visst har hösten ljuspunkter… Denna helgen har det varit så påtagligt bara att den är på väg och att den ljuva sommaren är över.

Lyckan att önska sig något och spara till det

Jag tänker ofta att en sak som hör barndomen till är att önska sig något, att ha drömmar, att ha förväntningar, att inte se några begränsningar och att inte befinna sig inom några speciella ramar. Jag tänker att barn verkligen kan uppleva lyckan i att önska sig något och att spara till det.

Vi har sen ett tag haft ett system med veckopeng på max 10 kr beroende på hur de uppför sig mot varandra. Helt enkelt ett sätt att belöna bra beteende istället för att hela tiden tjata och korrigera. Jag har ingen aning om hur ”rätt” det är, men det fungerar bra ur två aspekter. De har blivit ”snällare” mot varandra och det är mindre konflikter. Samt att de har insett att de kan spara till saker de önskar sig och drömmer om själva.

I Januari såg William en radiostyrd båt att ha utomhus för 200 kr. Nu har han sparat och sparat och i söndags fick han sin första 100 lapp. Han ville inte ta med den till Astrid Lindgrens värld för han konstaterade att han är halvvägs till målet!

Viola däremot tyckte att hon hade sparat klart och hon ville ta med pengar för att kunna köpa Emils ”mysse”. Hon plockade ut den, betalade den och bar stolt iväg den i en påse med Pippi på. Hon var så stolt över att hon hade kunnat köpa sin mysse!

Hela helgen var de så glada över att vara i Astrids värld, kunna träffa Pippi, Emil, Ronja och många fler. De ville absolut inte åka hem och Viola tyckte att jag skulle sluta jobba så vi kunde vara där varje dag.

Jag försökte förklara att vi kan åka dit igen nästa sommar. Hon konstaterade med trumpen min att det är jättelångt till dess….

En nöjd William i lilla staden

Äntligen har hon köpt sin ”mysse”!

Snart börjar Pippis sjörövaräventyr!

Efter Pippis föreställning fick de styra Hoppetossa!

Mamma, nu har jag flyttat in i detta huset…
Jag vill Inte vänta till nästa år med att komma tillbaka!

Ledarskapscitat

Idag är jag för trött för att göra många knop och fundera på saker. Hela kroppen strejkar efter en gårdag med klättring i Kullaberg. Hjärnan sa att jag kunde klättra upp för berget som spiderman, verkligheten var lite annorlunda… Så jag googlade på ledarskapsbloggar för att se om jag kunde få lite inspiration. De flesta jag hittade var inte aktiva, eller är de det även om de inte är uppdaterade på månader? Iaf så hittade jag till en sida som var aktiv, freddielarssson.se. Han har skrivit ett inlägg om citat.

Ett av citaten kommer enligt honom från Bill Cosby och lyder ”Jag vet inte nyckeln till framgång, men nyckeln till misslyckande är att försöka göra alla nöjda”

Jag tänker så här:

….Ojoj, nu blev Viola helt förstörd och ledsen över att jag sitter vid datorn och inte leker med henne. Återkommer till hur jag tänker i nästa inlägg, nu blir det lek med Viola istället. Be right back…

Alla utövar ledarskap!

Ja, så tycker jag! Alla utövar någon form av ledarskap. Wikipedia säger: ”Ledarskap är ur ett organisatoriskt synsätt ett speciellt beteende som människor utövar i avsikt att påverka andras tänkande, inställning och uppförande. Ledarskap kan ses som det beteende som kommuniceras gentemot andra i ett socialt system”

Jag möter ibland personer som slår ifrån sig och säger att de inte alls är ledare eller utöver ledarskap. Men det gör du! Finns det någon yrkesroll som inte innebär att du utövar någon typ av ledarskap? För visst påverkar vi alla varandra i våra yrken? Visst påverkar vi våra barn, vår partner, våra vänner och släktingar. Tom personer vi inte känner påverkar vi mycket med tex. sociala medier. Våra budskap når mycket längre nu än innan. Ta linkedin tex, där visas hur många du känner i genom dina kontakter. Det är många!

Det kan tyckas obetydligt det jag har skrivit ovan, men jag tror att det är viktigt att tänka på detta och vara medveten. Brukar du fundera på hur du påverkar andra? Vilken makt du har över andras välmående, hur andra tänker och hur andra formas? Detta med att påverkas av andra kommer i ett framtida inlägg, men det är svårare att skriva så jag håller fortfarande på att formulera det inlägget.

Myntets två sidor – ett gästinlägg

När är det lagom och det är dags att bromsa karriären för att hinna med annat? När skall man välja att tacka nej till nästa karriärsteg för familjen eller kanske inte ens en gång förbereda sig för nästa karriärsteg till förmån för familjen? Svaren är inte enkla, ser jag till mig själv som individ så mår jag som bäst när jag har utmaningar och möjligheter att påverka utvecklingen, men det innebär ju ibland att man försakar familjen. Men visst jag har testat på andra sidan också, varit föräldraledig 14 månader i sträck men vår yngsta dotter, detta var utvecklande på ett annat sätt men jag hade verkligen inte pallat med att gå hemma längre, 14 månader var nog några månader för länge. Jag älskar att jobba och jag älskar mina barn, och jag är övertygad om jag hade varit en mycket sämre förälder om jag hade varit hemma med dem hela tiden, dessutom hade jag gått och undrat vad jag hade gjort med mitt liv. Jag vet människor som älskar att vara hemma med barnen och som skulle kunnat vara det hur många år som helst och de mår bra av det. Det som är svårt för mig är att hitta rätt nivå av jobb och familj, hur mycket skall man jobba och hur mycket kan man jobba, det är fortfarande inte lätt i alla tjänster att gå ner och jobba deltid.

Jag talade en gång med en företagsledare som jag känner som arbetade på en hög nivå och dessutom hade en del styrelseuppdrag (han hade vid tillfället gått i pension). Han sa till mig: ”Tänk över dina val väldigt noggrant, jag satsade allt på karriären och nu känner jag inte mina barn, det jag försöker nu är att lära känna mina barnbarn”. Självklart talade vi om detta ett tag men slutsatsen var den att han nu inte var säker på om han hade gjort rätt val i livet och den relation som han missade att bygga upp när barnen växt upp går inte att ta igen senare.

Vad är då slutsatsen? Man kan aldrig båda ha kakan och äta den, allting har en baksida, skall man vinna vissa saker måste man offra vissa saker, det gäller bara att vinna rätt saker och offra rätt saker för den totala vinsten skall bli så stor som möjligt. Vinst i det här fallet är livskvalité och livsglädje, vilket inte är samma sak som ekonomisk vinst även om den kan vara en del av livskvaliteten.

Så:
1) Skaffa en familj som du älskar och trivs med
2) Skaffa ett arbete som du älskar och trivs med
3) Balansera punkt 1 och 2 i förhållande till vad du känner du mår bäst av.

Och trivs du inte med situationen se till att förändra den, att gå och gnälla och beklaga sig gör ingenting bättre.

Mannen på bilden är inte företagsledaren i texten utan Williams farfar.

Skall man leva som att varje dag är den sista?

Idag blev jag påmind om hur kort livet kan bli och om hur skört det är. Att du verkligen inte kan ta något för givet. En person jag känner genom jobbet gick bort i förra veckan. Väldigt hastigt. Från frisk till att bara trilla ihop. Det händer då och då och vi kan ibland läsa om det när det är något idrottsstjärna eller något som drabbas. Det är alltid lika hemskt. Så hemskt att du faktiskt inte vet om du kommer göra det du har planerat om ett dygn, eller ens om några timmar.

När jag tänker för mycket på det ryser jag och känner mig väldigt illa till mods. Tankar som att vara tacksam för livet, för allt jag har kommer och etsar sig fast. Tankar om att fokusera på vad som verkligen är viktigt i livet. Tar jag vara på livet tillräckligt mycket? Skall jag leva som att varje dag var den sista?

Nej, jag tror inte att det är rätt för mig. Då skulle jag inte vilja gå till jobbet varje dag och spara undan pengar på lönen mm. Det skulle inte tjäna något till. Jag vill leva som att jag skall få vara kvar ett tag till och skapa en stabil och säker framtid för min familj. Men samtidigt tror jag att jag måste och många med mig kanske njuta mer av nuet. Jag har skrivit om det innan och jag försöker verkligen det. När sånt som ovan händer så blir det så ännu mer påtagligt. Jag är så tacksam att jag lever! Att jag har ett jobb att gå till, en familj, vänner, en kropp som inte ger mig några större begränsningar.

Jag hade ett samtal med en kollega om såna här saker förra veckan också. Vi resonerade om vad som kommer kännas viktigt om ett ex antal år när vi har gått i pension och barnen är stora. När jag ligger på dödsbädden, är det troligt att jag kommer ångra att jag inte jobbade mer eller att jag inte umgicks mer med min familj?

Nu blev jag ganska personlig. Missförstå mig rätt. jag älskar mycket med mitt jobb, hade jag inte gjort det hade jag inte velat lägga ner mycket tid på det. Det är otroligt utmanande, utvecklande, energigivande och jag har fantastiska kollegor. Men ibland, när det blir politik, när det blir för pressat, när det blir för mycket. Då måste jag ta mig en tankeställare och faktiskt inte springa vidare i ekorrhjulet utan att stanna upp och tänka.

När jag tänker efter så har jag ju faktiskt lyckats att vara föräldraledig i två omgångar. Några månader varje gång. Jag har kunnat ha en lång sommarsemester när barnen var lite mindre. Jag kunde jobba lite kortare arbetsdagar förra hösten. Företaget satsade på mig och gav mig nytt jobb när jag var gravid. Jag har lärt mig att jag är inte oumbärlig, ingen av oss är det. Inse det och känn sedan trycket lätta på axlarna! (Se dessutom till att omge dig med duktiga människor)

Så idag när jag lägger mig i sängen kommer jag tacka för allt jag har och hur lyckligt lottad jag är. Vi har alla något att vara tacksamma för varje dag. Det tror jag på.

Lever du livet?

Ibland undrar jag om det bara är jag som har så svårt att leva i nuet eller om det är vanligt. För det är inget som jag pratar så mycket med min omgivning om. Det är något jag hela tiden jobbar på att bli bättre på i det tysta. Jag har jättesvårt för att koppla bort dåtid och framtid och bara låta nutid ta plats. Javisst, bättre och bättre blir jag allt på det. För jag över medvetet på det ofta, varje dag.

Jag försöker tänka på att ta in nuet, lägga märke till det och känna tacksamhet för det.

I bilen för några dagar sen när jag körde ner från min älskade vän i Karlstad: Här sitter jag i bilen med barnen i baksätet. Mina två älskade friska ungar. Åker hem ifrån min äldsta vän som jag har känt sen barnsben och som jag håller kontakten med, hon som jag känner att jag kan prata med allt om även om vi inte delar vardagen ihop. Jag är på väg hem till mitt hus som jag är så tacksam över att jag kan bo i och när jag kommer hem så väntar min älskade man på mig. (Se! Där lyckades jag inte bara hålla mig till nuet….)

För några veckor sedan vid poolen i Grekland: Nu sitter jag här vid poolen och känner solens strålar värma mig i hela kroppen. Jag tittar på barnen när de plaskar i poolen och skrattar och busar med morfar, mormor, mostrar och kusiner. De njuter i fulla drag och jag kan sitta här och titta på dem om given av min familj. Vi är alla friska i familjen och vi har efter 5 års sparande faktiskt kommit hit allihop på vår gemensamma semester.

Häromdagen i rabatten: Nu sitter jag på knä här i jorden och lukar bort ogräset. Värmen är behaglig, jag är lite blöt om knäna av den fuktiga jorden, spannen är snart full och jag är snart klar. Så fint det blir, undrar vilka blommor som kommer upp ur jorden? Se så fina rosorna är och se så bra våra grönsaker växer i odlingslådorna…

Jag behöver helt klart öva mer. Men jag blir bättre på det och jag tänker iaf minst en gång per dag på hur lyckligt lottad jag är, att jag har en familj som älskar mig och som jag kan älska, att jag har vänner som bryr sig, ett jobb som är roligt, ett underbart ställe att bo på. Att mina barn kan växa upp trygga. Vi alla har massor att vara tacksamma för.

Ännu mer tänker jag på det när jag läser Kristian Gidlunds blogg, i kroppen min. Hans öde är så tragiskt och jag önskar så att inte någon skulle behöva genomgå det. Han skriver så otroligt träffande och gripande. Jag tror han har fått många människor att inse att de skall ta tillvara på livet mer. Och att vi alla måste hjälpas åt att bidra för att utrota sjukdomar som cancer. Som jag skrev om i detta inlägg tidigare.

”Återigen bör vi lära oss av barnen. De är generellt mycket bättre än oss vuxna på att leva här och nu!”

Egentid

Det är en otrolig skillnad på vad jag uppskattar självvald egentid mycket mer nu efter vi fick barn än innan. Nu är det en lyx som jag uppskattar varje minut av. Missförstå mig rätt, det är underbart att umgås med skrottarna…. De vill mysa, kramas, fråga saker, spela, bråka, kivas mm… Men nu för tiden är det tre tillfällen på dagen som jag njuter lite extra av och som jag hämtar extra mycket energi från. Det är tidigt på morgonen när alla utom jag sover och jag kan smyga ut och ta en promenad eller springtur, det är precis efter jag har lagt barnen på kvällen och det är ännu senare på kvällen när alla har lagt sig och jag sitter själv uppe och gör vad jag vill.

Hemligheten till att jag kan njuta och kraftsamla dessa korta stunder är just att de är självvalda. När mannen eller barnen är bortresta eller jag är iväg. Då är den tiden inte alls lika skön…

Av dessa tre tillfällen är nog ändå stunden precis när barnen lagt sig bäst. Då har en lång arbetsdag i kombination med en lång biltur blivit avklarade, middagen är gjord och undanplockad, tänderna borstade, toabesök avklarade, läsning gjord och godnatt pussning klar. Lugnet lägger sig i huset…

Jag och Wilma på morgonpromenad, guldstund