Jag hade ett väldigt bra och givande möte med en person i fredags som gav mig mycket att fundera på i helgen. Vi pratade om mycket, bland annat om att prioritera och fokusera. Det har fått mig att fundera mycket över just det i helgen, att prioritera och fokusera.
Ju mer jag funderar på det desto mer tydligt blir det för mig att det nog handlar om mod för min del. Och att faktiskt våga tro att jag har gott om tid på mig.
Jag har ett motto som jag har levt efter väldigt länge. ”Ångra heller saker du har gjort än saker du inte har gjort” Det har gjort att jag väldigt sällan har sagt nej till möjligheter och nya utmaningar. Men sista tiden har jag funderat på om jag prioriterar rätt. Jag är inte klar med funderingarna, men jag vet att jag kommer börja leva lite annorlunda och prioritera lite annorlunda.
Det är ju superenkelt att säga vad som är viktigast i livet. Det är familjen såklart utan att tveka, det tror jag att ni alla svarar utan att blinka. Men frågan som jag tror är värd att ställa sig lite då och då är om jag verkligen lever som att det är så?
Det tänker jag fortsätta att fundera lite på nu och jag har skrivit några saker om såna här saker innan. Om att leva i nuet, vad som är viktigt, hitta balans mm.
För mig tror jag att det börjar klarna till att jag skall göra en sak. Börja öva mig på att säga Nej.
Jag minns vissa saker väldigt tydligt från min barndom. Bland annat såna saker som jag tyckte mina föräldrar var löjliga och jobbiga med. Tex så sa alltid pappa att han önskade sig snälla barn när jag frågade vad han önskade sig till jul eller till sin födelsedag. Det tyckte jag var ett löjligt svar som jag minsann inte tänkte säga till mina barn när jag skulle ha barn. Nu har jag kommit på mig med att säga precis den saken flera gånger som förälder…
Min mamma tjatade alltid på oss att vi skulle städa upp efter oss, att vi inte fick leka var som helst och att vi minsann hade våra rum som vi kunde leka på. Men det var ju inte lika kul. Det var tusen gånger roligare att leka i garderoberna, i trapporna, i vardagsrummet, på vinden. Ja, i alla utrymme som var lite spännande och förbjudna. Nu har vi en massa såna vrår här i huset som barnen älskar att vara och leka i. Här har jag faktiskt lyckats hålla mig och bita mig i tungan och låta dem hållas när de leker i ”kryp-in” utrymmen. De har ju roligt då och jag har lite lugn och ro för att göra ”måste saker” en stund. Att jag sen hittar tre meter långa gummibandssnören, gosedjur, legobilar och Ramlösa flaskor på de mest konstiga ställen, ja sånt får jag väl helt enkelt ta. Men när de börjar med större ”hälla ut en stor låda med småsaker” så kommer jag direkt med ”Kom ihåg att ni måste plocka upp efter er när ni har lekt klart.”
Ytterligare en sak jag tyckte var jobbig var när vi hade fått på oss finkläder och skulle iväg på något. Då skulle vi helt plötsligt bli fotograferade! Jag förstod aldrig vitsen med det och nu i efterhand ser jag mest väldigt trumpen ut på alla de korten… Men, men. Det hade jag glömt idag! Så när barnen var badade och klädda för att gå på opera som vi fått i julklapp så kom jag fram med kameran och sa till dem, ”Kan ni ställa er jämte varandra så jag får ta ett kort”
Det är väl bara att erkänna. Äpplet faller inte så långt från träder. Jobbar du inte aktivt med att bryta mönster från din barndom så är det nog väldigt lätt att du går i dina föräldrars fotspår. I många fall är det säkert bra. Men det finns nog vissa saker vi alla vill skruva på lite. Antar att det är ett steg på vägen att jag kommer på mig själv ibland… Missförstå mig rätt nu. Jag har absolut inget att klaga på, det är bara det att vissa saker tyckte jag var så störigt och jag tänkte att jag aaaaldrig minsann skulle säga så till mina barn… Jojo…
”Kan ni stå jämte varandra?” ”Nej, vi räcker ut tungan istället!”
”Eller så gör vi olika poser om vi inte får räcka ut tungan!”
”Ok, nu står vi fint! Ta ett kort då, tungan är bara ute lite lite.”
Nya dealen, när mamman har lärt sig att inte ta kort i motljus så skall ungarna posera lite som de vill och lite som mamman vill. Alltså ligger det i mammans händer nu att hantera kameran först. Hur svårt kan det vara tänker ni. Jättesvårt!
Nu under jullovet har jag passat på att göra saker jag inte har haft ork för under hösten. En sak var att sortera och organisera på barnens rum och i källaren. (Källaren är dock kvar och väntar så snällt på mig) Började med barnens rum och lekrummet. Slogs av hur olika barnen är när det gäller att städa och slänga. Men det var inte det jag skulle skriva om utan detta inlägg är tänkt att handla om instruktioner.
Jag har under de senaste dagarna bekantat mig med två företags instruktioner som är riktigt bra. Först var jag på IKEA och köpte en förvaringsmöbel till barnen. De har inte bara väldigt enkla och lättförståeliga instruktioner, jag tänkte på hur fiffiga de är när de tillverkar sina möbler för att få delar som går att kombinera och minimera riskerna för att det skall bli fel. Tex så hade lådorna till mitt förvaringssystem två skåror och fler hål för skruvar än vad som behövdes. Men insåg sen att det berodde på att jag behövde olika skåror och hål beroende på vart lådan skulle sitta.
Nästa företags instruktioner jag har bekantat mig ytterligare med är Lego. Allt började med att jag ville sortera barnens lego så att det är lättare att hitta de klossar som behövs när vi bygger. Det slutade med att jag och brorsan satt långt efter barnens läggdags och byggde ihop de saker som var sönder åt W och V. Samt att W igår köpte en stor byggsats för sina sparpengar som är så enkel och pedagogisk att det är inga problem för han att bygga ihop den så länge han har tålamod.
Då jag jobbar med instruktioner i vardagen tycker jag att detta är väldigt intressant (ja, jag är inte riktigt klok…) och funderar på hur jag kan lära mig av dessa företags instruktioner. Det jag har noterat på Legos instruktioner är att de är olika beroende på vilken åldersgrupp de vänder sig till. Jag funderar på om det är medvetet för att yngre barn inte skall klara av alla byggen. Då jag tänker att om Lego hade gjort alla instruktioner lika pedagogiska så tror jag alla åldrar nästan hade kunna bygga alla modeller.
Avslutar dock med ett besparingstips till IKEA och Lego. Ni lägger båda två i saker i produkterna som inte behövs. IKEA tex hade i varje lådpaket med stålkonsoler om jag hade köpt modellen med att ha ett hyllplan över lådan. Då jag köpte bara lådor så slutade det med att jag hade 17×4 konsoler över när jag var klar som jag inte hade någon användning till. Funderade på varför de inte la konsolerna i paketet med hyllplanet istället? (Finns säkert en anledning, men ingen jag kan komma på utifrån det jag har sett.) Även Lego lägger till några extra bitar och pluppar i sina byggsatser. Tänker att det säkert beror på att det är lätt att tappa bort dem el ngt. Men det måste bli stora mängder av extra bitar i onödan.
Detta blir inte alls något om ledarskap, utan ett drinktips. Nu när jag är ledig så finns ju lite extra tid att ägna sig åt livets goda. Jag gillar att blanda till drinkar, det är en av livets goda för mig. UB gillar chili så jag provade en drink med lite extra hetta i. Det krävs dock att du gillar äpple för att du skall gilla den. Det gick inte riktigt hem hos UB med äpple så jag provade två varianter utan äpple. Dock blev de lite starka, så där har jag inte hittat rätt ännu. Men här kommer iaf receptet på drinken med äpple i om ni vill prova. Jag och brorsan godkänner den.
3 cl vodka med äppelsmak
3 cl Sourze apple
Saften av 1/2 lime
1 cm färsk ingefära
1/2 chilifrukt
2 äpplen
7UP
Is
Kör äpple, Ingefära, lime och chili i en juicecentrifug. Häll vodka, sourze, saften från centrifugen och is i en shaker. Skaka om väl. Häll upp i ett glas, tillsätt några isbitar till och fyll upp med 7UP.
Andra omgången så blev det samma drink som ovan men utan äpple, med vanlig vodka istället och mindre ingefära och mer lime. (Ok, inte alls lik… men ändå) Den blev dock för stark och sur enligt testpanelen. Så hypotesen nu är att göra en typ frozen mojito utan lime och med ett stänk av chili och ingefära. Det får dock testas en annan kväll när inte delar av testpanelen skall upp och jobba dagen efter. Sen är ju också frågan hur magen reagerar på allt för många chilifrukter…
Hörde nu under de lediga dagarna i något sammanhang som jag inte minns ett uttalande om lycka. Enligt personen är det så att vi är som lyckligast när vi inser att det vi drömmer om och längtar efter precis skall hända. Inte när det händer. Det är förväntan inför det vi vill som gör oss som allra lyckligast.
När vi hörde detta, jag och min man sa han till mig: ”Det är därför jag vill köpa mina presenter till mig själv. Då får jag både det som är före, alltså förväntan och sen även själva presenten”. Jag tänkte snarare så att det kanske är en del av svaret till varför det är roligt att köpa presenter till andra?
Nu har jag haft några dagars jullov och det är några dagar kvar. Det har varit fantastiskt skönt att inte känna några måsten, att inte ha några speciella tider att passa och bara få göra det vi känner för.
Bloggandet har jag inte ägnat så mycket tankar åt då jag inte har en blogg som beskriver vad jag gör på dagarna. Jag läser några sådana, men även de verkar ha pausat lite i bloggandet. Dessutom ser jag att ni som brukar komma hit och läsa också har tagit jullov. Känns precis som det borde! Sociala medier är bra, men det slår inte att vara social med släkt och vänner i verkliga livet. Skönt att ha fått det bekräftat i en ej statistiskt säkerställd undersökning.
Vi firade Jul nr1 i Skåne med UB:s familj. Jul nr2 firades med min familj på Stättared där bror min är engagerad. Dagarna runt det matade vi djuren på gården. Helt klart Violas och Williams höjdpunkt.
Barnen verkade ha varit snälla även till Jul nr 2 då de fick massa fantastiska presenter. Violas bästa var en Spiderman dräkt och Williams favorit var en radiostyrd bil. Han har önskat sig det och sparat till en sån sen i Jan. Nu slapp han köpa för sina pengar så han konstaterade att nu kan han spara till något annat… Viola hade roligt i förpackningen till bilen…
Nu är det jullov! Känns faktiskt väldigt väldigt skönt. Hösten har varit utmanande på många sätt. Jag längtar efter några dagar nu utan massa måsten, massa mys med skruttarna och mannen, siesta mitt på dagen, dagsljus som gör mig lite piggare. Ja, det skall bli härligt helt enkelt.
Jag har försökt att skippa alla måsten och göra som jag skrev i detta inlägget. Det har resulterat i en härlig julgran, massor av ljus, lite tomtar och lite pyssel och bak inför julen. Julklapparna är inslagna och väntar på att bli öppnade och glädja sina nya ägare.
GOD JUL!
Ja, den är i plast. Så är det att ha en man som är svag mot granar… Å andra sidan är det smidigt att inte behöva åka till tippen med den efter jul, vattna och dammsuga barr.
Barnens gran som de klädde själva. Jag fick inte lägga mig i. Helt rätt, den är jättefin och jättejulig! Hade jag inte stoppat dem efter en stund hade jag inte fått något pynt över till den stora granen…
Jag och Viola och Kaninen önskar alla en fröjdefull och glädjefull jul! (P.S SVT om ni behöver en frisk fläkt för att tända ljuset innan Kalle Anka så är jag, Viola och Kaninen inte omutbara…)
Jag älskar julen. Inte för traditionerna och sånt, det bryr jag mig inte alls mycket om. (Det bästa med Kalle Anka på julafton är att jag kan sova då!) Det allra bästa med december är barnens förväntan och att få se deras glädje. Jag tycker också om att få julklappar och att uppleva förberedelserna inför julen. Men faktiskt är det inget alls mot att se barnen. När jag ser det minns jag min egen förväntan jag hade när jag var barn.
Nu ser jag det varje dag. De längtar efter nästa avsnitt av julkalendern, de tyckte att det var jätteroligt inför pepparkaksbaket (de tröttnade iof snabbt, men det hör väl till), de har pratat i två veckor om att vi skulle pyssla tomtar att ge till nära och kära i julklapp. När de hade pysslat klart skulle paketen ligga under granen för det är där tomten lägger dem på natten!
På julafton är jag jätteglad över att vi öppnar julklapparna en och en. Så att jag kan få se reaktionerna på de som öppnar. Helst barnen, se hur glada de blir över sina paket. UB tycker att det är jättetrist med det momentet. Men jag gillar det jättemycket. Helst de gånger när jag verkligen har lyckats hitta en paket till UB som han inte förväntade sig och verkligen ville ha. Då känner jag mig glad.
Men åter till barnen igen då. Att få se de förväntansfulla blickarna, att få höra deras önskningar och vad de längtar efter. Det är det jag gillar allra mest med julen.
(Försöker hela tiden också tänka på att inte ge dem för mycket. Då slutar de drömma och längta. Det tror jag är den största björntjänsten man kan ge barnen. Om de slutar drömma och längta, vad är då kvar? Vad händer då med drivkraften som du behöver till allt i livet?)
Viola kavlar och kavlar…
William har gjort en våningspepparkaka som han skall sätta tänderna i.
Tipp tapp, tyst det är i husen. Stilla natt, heliga natt. Allt är frid, julefrid.
Känner ni så? Eller är det hysteriska dagar nu innan jul med alla ”måsten” som skall göras?!
Tänkte på det i helgen… Vi är en stor familj så när vi firar jul brukar vi dela upp sysslorna när det gäller julmaten. Vi har knytkalas. Tillsammans bestämmer vi vad vi vill ha på julbordet och sen fördelar vi sakerna. Jag var inte med när mina kära syskon fördelade maten i år. Jag fick julgodiset… Ja, ja. Det är ju inte så jobbigt tänker du nu. Men om du bor inne i mitt huvud skulle svaret vara ett helt annat. Fattar ni hur mycket tid det tar att göra julgodis som ”man skall” göra det? Knäck, kola, tryffel mm mm.
Så…. jag strejkar. I år blir det sockerfritt och nötfritt (W är ju allergisk) tänkte jag. Tänkte allra först att jag skulle köpa allt. Men vissa saker skall faktiskt vara som vissa saker skall (som Ove skulle sagt). Så jag gjorde istället. Det som blev så bra var att två av mina snälla syskon kom hem till mig igår och hjälpte mig hela dagen. (Vad va det jag sa. Det tar jättelång tid även om jag strejkar och bara gör lite sockerfritt och nötfritt godis) Hur som så blev det bara trevligt. Inget stress, inget annat.
Nästa helg är det pepparkaksbak och julpyssel med barnen på listan. Också bara trevligt och roligt och något vi gör för att vi vill.
Kom ihåg det nu. Gör bara det ni vill! Skit i alla andra! Skit i det folk lägger upp på facebook om glöggmys, hemagjord snapps, superavancerade paket, julgodis, hemagjord korv, egengjord senap och julgranspynt. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något som ni tycker är kul och får energi av!
För julen skall ju faktiskt vara fridfull. Tycker jag iaf.
Har haft lite fler reflektioner från Teneriffa som jag har samlat med lite olika inlägg jag har läst på nätet sista veckorna. Det handlar om våra barn och vilka förutsättningar vi ger dem genom att medvetet och omedvetet stoppa in dem i olika fack och ge dem förutfattade meningar i sin ryggsäck. Såna som vi alla vuxna går och bär på mer eller mindre. Jag funderar ganska mycket på detta, varför vi ger dem de förutsättningar vi gör. Varför kan vi inte försöka låta dem vara fördomsfria så länge det bara går? Jag tror att vi hade fått ett bättre samhälle då. Ett samhälle med mer tolerans och mindre utanförskap. Jag kan visserligen ha helt fel…
Ta tex på min semester vid poolen. Tjejer i åldrar mellan 3-8 år springer och leker och badar i bikinis och baddräkter som är rosa, glittriga, spetsar på, volanger och rosetter. Kan lova att det var ingen vuxen kvinna eller mamma som hade sånt lull lull på sig. Varför sätter vi då på våra barn de kläderna? För att ingen skall, ve och fasa, missta barnet för något annat än en flicka? Flickorna i dessa åldrar hade dessutom bikini med bikiniöverdel. Varför har de en bikiniöverdel?! Vad skall de dölja? Varför? Jag förstår verkligen inte. När vi sen skulle äta middag kunde jag se fina flickor på 5-6 år som hade söta små lackskor, lika rosa och gulliga klänningar och smink!!. Smink, varför?? Vid den åldern? Vad gör vi med våra barn då? Vad lär vi dem? Återigen, jag kanske har helt fel. Kanske sätter det inga spår. Men jag är tveksam. Många vuxna bemöter dem helt klar annorlunda när de ser att det är en flicka respektive pojke, framförallt när de är så till den grad utklädda till prinsessor eller tuffa killar med kläder med actionfigurer, grävmaskiner mm. Hur många vuxna män har tröjor med actionfigurer, grävmaskiner eller arga tecknade figurer?
Misstolka mig inte att jag tycker att vi skall klä våra barn i vuxenkläder/färger. Jag älskar att sätta på barnen bekväma och färgglada kläder. Mina barn älskar Cars och Hello Kitty, (jag gillar det inte, men de har absolut såna kläder) Jag påverkar dem också såklart genom allt jag gör. Men jag tycker att det är viktigt att de får välja. William har både cars och Hello kitty, precis som Viola.
På semestern var det flera som trodde William var en tjej för att han har lite längre hår. Nu vill han ha det. Men jag tror inte det kommer ta lång tid innan han inser att det inte är riktigt ”rätt”.
Jag har funderat på hur mycket det har påverkat mig som liten att jag bar rosa söta spetskläder. Jag vet inte, kanske inte så mycket ändå. Men jag är helt övertygad om att det har påverkat mig att jag tyckte det var orättvist att pappa bara alltid frågade Tobbe om han ville följa med och laga bilen. Jag ville också följa med och gjorde det, han lagade inte min cykel utan han visade mig hur jag skulle göra. Samma med bildäck när jag var äldre. (Ja, byta då. Inte laga…) Samtidigt var det självklart att vara med mamma och laga mat mm.
Egentligen sitter det nog inte så mycket i kläderna, mer än att vi borde låta vara barn vara bekväma. I allt de vill ha. Prinsessklänningar, piratkläder, byxor, mm. Men det jag inte gillar är när vi säger att vissa saker bara är ok för ett av könen. Vad har vi för rätt att bestämma detta och sätta våra barn i såna fack? Varför tycker vi inte det är viktigt att ge dem alla förutsättningar? Att låta dem prova allt?
Våra pojkar som växer upp nu hoppas jag verkligen kommer se det som en självklarhet att de skall vara hemma med sina barn. Då borde vi väl låta dem leka med dockor mm också? Varför skall de berövas denna leken? Varför skall flickor från allra första början sättas med rosa gull med fokus på utseendet?
Det är vi vuxna och vi föräldrar som verkligen kan göra en skillnad här. Vi kan påverka. Vi kan ge våra barn de allra bästa förutsättningarna. Vi kan tänka efter en eller två gånger och göra medvetna val.
För några år sen reagerade jag över leksakskatalogerna för Toys r us och BR leksaker. ”tjejleksakerna hade rosa och ljusa bakgrunder, ”killeksakerna” hade mörka fartfyllda bakgrunder. Det var bara tjejer som lekte med dockor, barbies och lagade mat medans killarna lekte med bilarna, vapnen och actionfigurerna. Jag skrev till båda företagen, fick exakt samma svar på båda breven (samma ägare) och svaren var helt godag yxskaft. Sen dess har jag inte handlat en pinal från de affärerna. Nu gick jag in och kollade julkatalogen. Till min glädje har det skett en förbättring. Sidornas bakgrunder är mer neutrala och det är både tjejer och killar som leker med dockor, bilar, lagar mat och städar. Härligt att se!
