Ikväll korades framtidens kvinnliga ledare. En tjej som heter Eliza Kücükaslan och som är Landschef i Ghana för Milvik kom högst upp på listan. Hon säger kloka saker i intervjun som absolut är värt att tänka på. Se hela listan här.

De tre år som jag har varit med på listan har jag funderat på det här med att det finns en lista över framtidens kvinnliga ledare. Varför gör det det egentligen? Skall det verkligen behövas? Speciella listor som lyfter fram unga kvinnor i ledarpositioner?

Ja, kanske. Eller uppenbarligen tycker ledarna som gör listan att det behövs. Jag är kanske naiv. Men för egen del så tycker inte jag att jag har blivit mer taggad, fått mer självförtroende eller känt att det har varit ett stöd. Hur är det egentligen med jämställdhet? Behöver vi förebilder av samma kön för att inspirera oss? Varför ser vi inte bortom det? Bara helt enkelt tänker individer och att vi behöver olikheter på alla tänkbara sätt i vår organisation. Jag kan inte det här med statistik, med fördelning av föräldraledigheten mm. Utan att ha några statistiska fakta i ryggen alls så tror jag verkligen att om vi hade delat mer lika på föräldraledigheten (om det hade varit en självklarhet att både mamma och pappa är hemma med sitt barn) och slutar titta på om det är en man eller kvinna så kommer listan med framtidens kvinnliga ledare snart att spela ut sin rätt.

Förebilder skall vi ju kunna ha vare sig de är manliga eller kvinnliga.

Men vad jag än tror och vad du än tycker så är det ju ett faktum att det finns ett fåtal organisationer och företag som gömmer sig bakom argument som ”det finns inga tjejer som vill ta chefsjobben eller sitta i styrelsen” För dessa korkade människor som kan ju listan vara väldigt bra. Där ser ni svart på vitt att det finns massor av riktigt bra kvinnor med massor av kunskap och potential. Och behöver ni fler så är det nog bara att vända sig till Ledarna då de har gallrat ut dessa 75 av flera hundra. Men frågan är om de människorna bryr sig om listan…