Löpning = mental träning

Idag när jag drog på mig löparkläderna och gav mig ut bestämde jag mig för att strunta i telefon, tidtagning, löparupplägg, musik. Ja, allt. Tänkte att jag skulle försöka springa med mindfullness i tankarna. Alltså närvaro. Tänka på omgivningen, lägga märke till naturen och fåglarna. Visst, det gick bra en stund. Men när jag hade konstaterat att duggregnet kändes skönt i ansiktet, att fåglarna kvittrade härligt, att det inte blåste (what!) och att andning och ben kändes bättre och bättre så hade jag massa saker att tänka på.

Så jag gled iväg i tanken. Jag hade bestämt mig för att dagens löptur inte alls skulle handla om prestation på något sätt. Men ändå så tänkte jag på det här med löpning som sport, varför löper vissa människor mer än 8 mil (min man skall bland annat göra det). Jag tänker att han måste ju ha ett lite annorlunda tankesätt. Samtidigt så när jag har läst Born to run och Ät och spring så upplever dessa individer en njutning, en sinnesro och det blir en livsstil. Men jag tänker på vad det är som gör att de springer mil efter mil efter mil. I skog, på berg, i hetta, i kyla. Ja allt. Vad drivkraften än är så kom jag fram till att det måste vara väldigt bra mental träning.

Det kräver en envishet, en beslutsamhet som är något utöver det vanliga skulle jag gissa. Började tänka på mitt eget marathon. Jag var alldeles för otränad i kroppen för att ge mig på det tänkte jag. Men jag hade ju bestämt mig, i 1,5 år hade jag sett framför mig hur jag skulle springa det loppet, jag hade tänkt på hur det skulle kännas, jag hade sagt det till min omgivning och flera gånger i veckan tänkte jag. ”Jag skall springa 4,2 mil” Så även om knäskadan kom mellan, även om jag bara hade varit uppe i som längst 1,7 mil innan min knäskada och 9 km efter knäskadan så hade min hjärna ställt in sig på att jag skulle springa. (Läs ta mig runt…)

Hemligheten i allt vi gör är nog faktiskt inte svårare än så. Att bestämma sig. Ja, det låter ju enkelt. Jag har bestämt mig för saker som jag sen inte har gjort. Men här är det på ett annat sätt tänker jag. Du vet när du har bestämt dig på riktigt, då ser du ditt mål, du börjar agera utefter att du skall kunna uppnå det (i det här fallet börja träna). Men sen när det bara är du och dina trötta ben och massor av kilometer framför dig, då är det dina tankar som bestämmer om du kommer klara det eller inte. Inte antal kilometer i benen, inte snabbhet eller muskelstyrka, inte uppladdning eller kost eller dryck (jo, men såklart att du måste ge din kropp förutsättningar) eller vilka löpskor du har på dig. Det är vad du säger till dig själv som avgör. Så funkar det för mig iaf. Efter 25 km när det var riktigt jobbigt och knät gjorde ordentligt ont och jag insåg att jag hade massa kilometer kvar, då hade jag ett resonemang med mig själv. ”Ok, skall jag lägga av? Vad är det för fråga? Men vad blir konsekvensen? Jag kommer känna att jag behöver göra detta en gång till (om du inte slutar försöka har du inte misslyckats), jag har gjort mer än hälften, jag behöver ta mig runt sista biten på max 3,5 timme, så jag har 3,5 timmars utmaning nu och sen kommer jag känna mig väldigt väldigt stolt och nöjd över mig själv. Eller så slutar jag nu och sen kommer jag länge ångra att jag inte gjorde det. Nu gör jag klart det här!” Sen lunkade jag på. (Sprang och gick) Det fanns inte längre några tankar på om jag skulle bli klar, det vara bara tankar på när.

Trött!! Men så nöjd med min envishet, min prestation och mina tankar.

Trött!! Men så nöjd med min envishet, min prestation och mina tankar.

Ändå så var denna här mentala träningen så mycket lättare än andra saker jag har gjort. Här är det bara jag som bestämmer mig, sen tränar jag, äter och lägger upp min strategi. Jag är inte beroende av någon annan.