månadsarkiv: februari 2014

Vuxentid

Ibland är det viktigt med vuxentid. När jobbet tar mycket dit och energi, när du är mitt uppe i småbarnstiden. Helt underbar men också intensiv. När fick du egentligen tid att avsluta en mening med in käresta, när kunde ni sitta ner och ta ett glas vin till middagen och prata ostört i timmar, när kunde ni gå och sova middag mitt på dagen i flera timmar? Var det så länge sedan att du inte kommer ihåg det? Då är det nog dags för lite vuxentid. Ta bara tag i det! Antingen kan ni ju hitta på något att fira, eller bara åka. Vi insåg för ett tag sen att vi firar 10 år med varandra. (Enligt vissa kollegor på min mans kära jobb är det knasigt att fira såna saker. Jag tycker det är knasigt att inte ta tillvara på alla saker du kan för att fira och sätta lite guldkant på tillvaron) Sagt och gjort. Min kära man tog tag i saken och bokade ett väldigt trevligt hotell utanför Köpenhamn i två hela nätter! Vi tog tåget dit, åkte Metro till Hotellet i Bella center. På hotellet ingick det kollektivtrafikskort in till Köpenhamn 2 dagar, förstklassigt gym och spa! Dessutom fick vi rum på 22:a våningen så utsikten var kanon.

Det var helt underbart! Att kunna avnjuta varje måltid lääänge, prata, dricka vin och äta god mat. Vi kunde ligga i de varma vilstolarna på spaaet och bara prata och njuta av lugnet, vi kunde sitta i den varma poolen och mysa, jag kunde smyga upp tidigt på morgonen och gymma en stund och sen krypa ner hos min sovande man igen. Ja, det har varit en helt fantastisk helg. Känner mig nyladdad och fylld av energi.

Bild på hotellet. Enda bilden av helgen. Ber om ursäkt. Det fanns massa fina saker att ta bilder på. Men det var ju faktiskt inte vitsen med hotellet. Jag har helt enkelt bara haft ögonen på min kära man.

Detaljstyrning gör engagerade medarbetare frustrerade – ett gästinlägg

Finns det något mer frustrerande för målstyrda individer än att de blir detaljstyrda utan tydliga riktlinjer? Men vill man skapa frustration är det helt klart rätt metod, är lite som sätta en kapten vid rodret fast han får inte styra själv utan titta på någon annan som styr båten, men han är ändå ansvarig om den går på grund. Vill man skapa motivation hos kapten måste man ge honom en tydlig riktning att sträva mot och ett mål att uppfylla, sedan är det bara låta honom segla dit baserat på egna beslut. Självklart när han känner för det kan han höra av sig om han behöver stöd och råd men han måste ändå segla själv.

Men visst det finns människor som inte vill styra, de vill bara följa med på resan. Dock tror jag att de flesta vill vara med och styra något själv. Även om man inte styr båten kan man vara ansvarig för livbåtarna. Man ser till att de funkar som de skall, att det är snyggt rent och funktionellt.

En av de viktigaste uppgifterna som ledare är att peka ut en riktning och vision. Vision skulle kunna översättas med dröm, det ligger så mycket i Martin Luther Kings ”I have a dream”. En dröm att dela och förmedla som alla förstår, en dröm utan ekonomiska nyckeltal, en dröm som kan förändra världen. Kan man förmedla denna känsla till alla medarbetare så de delar ens dröm är inget omöjligt. Har man inte möjligheten att påverka eller skapa hela företagets dröm, får man försöka skapa en dröm för sin egen avdelning. Då blir det inte lika världsförändrande och kanske mer likt ett mål istället, men man kan ju försöka vara lite drömmande…..

(Ja, jag kunde använt hen i hela texten men i min dröm var det en kapten med skägg, pipa och sydväst !)

Det är alltid lättare att segla utan vind om man har en motorbåt

Inställning

Hur stor påverkan har din inställning till hur du upplever vardagen? Hur mycket påverkar du andra?

Idag när jag kom till jobbet så var det lite rörigt. Det sker mycket på en gång, vi har ett stort behov av att synka oss och i stressade situationer så blir ofta kommunikationen lidande. Jag upplevde att efter vi hade gått igenom det som skulle göras så var det lite suckar och axelryckningar. inte för att det är nonchalant, tror snarare att det var lite uppgivenhet och ett uttryck för att det är jobbigt. Jag försökte säga några uppmuntrande ord om att inställningen påverkar mycket då vi står inför samma utmaningar vare sig vi tycker det är jobbigt och ser mycket bekymmer med dem eller om vi tänker att vi skall ta oss igenom aktiviten med ett glatt sinne.

Det kan ju uppfattas som tomma ord ibland kanske. Men det är ju verkligen sant. Vad du än skall göra, så är det ju precis samma sak som skall göras vare sig du är positiv till det eller negativ. Dock är det troligen är det mycket svårare och tråkigare att ta sig igenom aktiviteten med en negativ inställning.

Jag kan hitta liknelser till när det är så både privat och på jobbet.

Ta tex en flygresa: Antingen kan du ju tänka att det skall bli härligt att åka på semester och flygningen kommer ta dig till detta sköna och underbara ställe. Eller så kan du tänka att det kommer bli jobbigt med tiderna att passa, gå upp tidigt, strula med bagage och sitta inklämd i flygplaner några timmar. Vilken inställning du än har så är ju faktum att du måste avverka flygresan för att ta dig till målet. Är det inte då lättare att ha en positiv inställning till det?

Ett annat exempel som är verkligt för mig just nu. Vi har haft ett missöde med vatten hemma som innebär att nu är golvet i ett av rummen på ovanvåningen uppbrutet, hål är borrade för att kunna torka ur bjälklaget och vi har balanserat på brädor när vi tar oss till sovrummet och toaletten nu några veckor. Antingen kan jag ju varje gång jag ser hur det är sucka och tänka att jäkla skit att detta hände och sätta mig i ett negativt tillstånd. Eller så kan jag tänka att: en olycka kan hända och jag är glad över att det inte var värre och att bara materialla ting skadades. Vi mår alla bra och skadorna kommer att åtgärdas.

Just i exemplet ovan så tycker jag faktiskt att min inställning har hjälpt till. Visst blev jag irriterad allra först. Men släppte det snabbt. Inte så att jag är nonchalant och inte bryr mig, men jag bestämde mig för att det är faktiskt ingen big deal. Det kommer lösa sig. Olyckor kan som sagt hända. Ingen blir glad för att jag grämer mig över det som har hänt.

Gråt inte över spilld parkett…

Kan man vinna utan att brinna?

Jag funderar ofta på vad det är som krävs för att lyckas med sina målsättningar, för att vinna och för att bli och vara bäst. Kan man vinna utan att brinna? Eller är det en förutsättning att brinna för något för att lyckas? Jag tror det, iaf om du skall nå höjder eller nivåer som du aldrig har nått innan.

Ett väldigt bra och klassiskt exempel på det tycker jag Bannisters bedrift är. Innan han gjorde det ansågs det nästan omöjligt att springa en engelsk mile under 4 minuter. När han väl lyckades var det andra som kom tätt efter. Vad var det då som gjorde att Bannister klarade det när ingen annan gjort det? Visst, han hade springstilen som gav fördel i det lopp han slog rekordet i. Men bara dagar efter slog hans konkurrent samma rekord med en annan löpstil och förbättrade dessutom rekordet betydligt från Bannisters tid.

Jag vet ju såklart inte. Men jag tror verkligen att den avgörande skillnaden här är att Bannister ville det mer än sina konkurrenter och var beredd att göra det som krävdes i träning. Jag har själv sett det på jobbet ett flertal gånger. Det är när vi verkligen tror att vi kommer kunna åstadkomma något utöver det vanliga som vi lyckas. Skillnaden har inte varit bättre maskiner, kunnigare personer, bättre förutsättningar. Skillnaden har varit inställningen och den inställningen har sedan lett till att personerna inte har gett sig innan målet är nått. De har inte accepterat något annat än att lyckas. Det är även en av de saker som jag imponerades av i Steve Jobs biografi.

Familjeparkeringar

Ok, detta är inget inlägg om ledarskap eller något som liknar det. Det är ett inlägg om en sak som irriterar mig, samt så är det ett helt oväsentligt i-landsproblem. Men dock lika irriterande…

Jag handlar oftast på Coop, där har de familjeparkeringar precis som vid nästan alla större affärer eller köpcenter. Av någon anledning är de som planerat parkeringen på Coop lite korkade så de har placerat familjeparkeringarna väldigt nära entrén. Dessutom är många av de som handlar på Coop också korkade och skiter i att det står en skylt vid dessa parkeringsplatser och lämnar dem inte fria för familjer med barn, utan de parkerar där med pyttesmå bilar när de är själva i bilen! Detta innebär att de med normalstora kombibilar med två barn i baksätet som behöver hjälp att knäppa bältet och komma in i bilen får parkera på yttepyttesmå platser. Det resulterar i att mamman när hon skall hjälpa barnen in i bilen igen får med ena handen hålla dörren så att den inte slår i bilen bredvid och med den andra handen försöka lyfta in sin dotter i bilen. Sen får mamman gå runt till andra sidan där det är lite bättre med plats och hjälpa sin son in i bilen. Efter det får hon kravla sig in i bilen och försöka nå bältet på andra sidan för att hjälpa dottern att knäppa bältet. När hon äntligen får tag i bältet är inte spännet med, så hon får försöka kravla sig in ännu lite längre för att nå spännet. När hon väl har lyckats med detta så är hon smutsig på både byxor och jacka då bilarna står så tätt och är ganska smutsiga av dagens väder.

Ok, jag vet att det inte alls betyder något om 100 år och är helt oviktigt i jämförelse med en massa andra saker. Men ibland så tycker jag att folk skall vara lite mer som Ove helt enkelt. Det hade varit enklare för mig då jag i ganska många fall sympatiserar med Ove. Eller ja, helt enkelt har en bestämd uppfattning om vissa saker…