Ibland undrar jag om det bara är jag som har så svårt att leva i nuet eller om det är vanligt. För det är inget som jag pratar så mycket med min omgivning om. Det är något jag hela tiden jobbar på att bli bättre på i det tysta. Jag har jättesvårt för att koppla bort dåtid och framtid och bara låta nutid ta plats. Javisst, bättre och bättre blir jag allt på det. För jag över medvetet på det ofta, varje dag.

Jag försöker tänka på att ta in nuet, lägga märke till det och känna tacksamhet för det.

I bilen för några dagar sen när jag körde ner från min älskade vän i Karlstad: Här sitter jag i bilen med barnen i baksätet. Mina två älskade friska ungar. Åker hem ifrån min äldsta vän som jag har känt sen barnsben och som jag håller kontakten med, hon som jag känner att jag kan prata med allt om även om vi inte delar vardagen ihop. Jag är på väg hem till mitt hus som jag är så tacksam över att jag kan bo i och när jag kommer hem så väntar min älskade man på mig. (Se! Där lyckades jag inte bara hålla mig till nuet….)

För några veckor sedan vid poolen i Grekland: Nu sitter jag här vid poolen och känner solens strålar värma mig i hela kroppen. Jag tittar på barnen när de plaskar i poolen och skrattar och busar med morfar, mormor, mostrar och kusiner. De njuter i fulla drag och jag kan sitta här och titta på dem om given av min familj. Vi är alla friska i familjen och vi har efter 5 års sparande faktiskt kommit hit allihop på vår gemensamma semester.

Häromdagen i rabatten: Nu sitter jag på knä här i jorden och lukar bort ogräset. Värmen är behaglig, jag är lite blöt om knäna av den fuktiga jorden, spannen är snart full och jag är snart klar. Så fint det blir, undrar vilka blommor som kommer upp ur jorden? Se så fina rosorna är och se så bra våra grönsaker växer i odlingslådorna…

Jag behöver helt klart öva mer. Men jag blir bättre på det och jag tänker iaf minst en gång per dag på hur lyckligt lottad jag är, att jag har en familj som älskar mig och som jag kan älska, att jag har vänner som bryr sig, ett jobb som är roligt, ett underbart ställe att bo på. Att mina barn kan växa upp trygga. Vi alla har massor att vara tacksamma för.

Ännu mer tänker jag på det när jag läser Kristian Gidlunds blogg, i kroppen min. Hans öde är så tragiskt och jag önskar så att inte någon skulle behöva genomgå det. Han skriver så otroligt träffande och gripande. Jag tror han har fått många människor att inse att de skall ta tillvara på livet mer. Och att vi alla måste hjälpas åt att bidra för att utrota sjukdomar som cancer. Som jag skrev om i detta inlägg tidigare.

”Återigen bör vi lära oss av barnen. De är generellt mycket bättre än oss vuxna på att leva här och nu!”