att skriva ett inlägg om valet och partierna. Men det går inte. Hela dagen idag har varit en stor pina. Att förbereda sig för ett maraton genom att springa 3 dagar i veckan mellan 5 km till 8 km, det var för lite… Jag skall inte gnälla om det mer, för det är ju helt självförvållat. Men det går bara inte att formulera tankarna och sätta de på pränt på ett klokt sätt. Så jag låter bli och lägger mig och tittar på valvakan istället! Hoppas nu på att rätt partier når stora framgångar. Heja Sverige!
Kategoriarkiv: Ledarskap
Jag – förstörd av struktur?
Om mina föräldrar hade döpt mig nu så hade nog mitt mellannamn, eller kanske mitt tilltalsnamn blivit struktur. Jag upplever inte mig själv som otroligt strukturerad, men i dialog och diskussion med andra inser jag att jag nog inte är riktigt normal… Det hjälper nog inte av att jag har lyckats hitta en man som också går igång på struktur. Idag funderade jag på om vi alltid har varit såna eller om vi är förstörda…
Tänker tillbaka på tiden innan barn, hus och hund. Innan jag hade 10 år som chef i bagaget. Minns att jag och min kära man var spontana på kvällarna efter jobbet. Vi tog bilen och bara körde dit vägen bar, ibland till köpenhamn, ibland till helsingborg, ibland till göteborg… Det slutade med härliga och spännande restaurangbesök, upptäcksfärder och roliga möten. Vi lagade härliga middagar hemma, vi la oss och sov 1 timme efter jobbet. Ja, jag gjorde det som föll mig in. Jag minns att jag var en väldigt impulsiv och luststyrd person. Tror att det finns kvar lite någonstans långt in, den där impulsiva, spralliga tjejen som gjorde det som verkade kul. Missförstå mig rätt, när jag föreläser eller motiverar mig själv så poängterar jag vikten av att göra det som ger dig glädje och som driver din lust. Lust att lära, utvecklas och prova nya saker. Det har jag inte tappat bort. Men den vardagliga impulsiviteten, den är borta.
Kanske har det med olika faser i livet? Nu kräver den här fasten en helt annan struktur iaf. Spontana utflykter har bytts mot struktur till tusen. Planen för veckan som innefattar hämtning, lämning, packande av matsäck, löpning, läsning, jobbande mm mm. Det ger inget utrymme för spontantitet… Men såklart så är detta inget unikt, alla småbarnsföräldrar känner nog igen sig mer eller mindre.
Men vi har tagit det ett steg till. I helgen fick jag äntligen upp vår tavla som strukturerar upp veckan på dagsaktiviteter, som visar veckomatsedeln på ena sidan och som har en förtryckt handlingslista uppbyggd efter hur varorna i affären vi handlar i är uppställda. Det är bara att kryssa för på vår lista och ev. skriva antal… Jag fick också upp vår kvittenslista för våra sällanrengöringsaktiviteter i respektive rum. Alla saker som görs med intervall mellan 1 månad och 6 månader. Så skönt! När allt det var uppe kände jag ett lugn sprida sig i kroppen… Nu var allt visuellt och jag behöver inte oroa mig för att jag har missat något… Ja, jag är medveten om att det kanske inte är helt normalt. Men kanske kan jag med detta inlägg ge lite inspiration till er som känner att ni vill ha en lite mer förutsägbar tillvaro där du och din partner har stämt av och delat upp ansvaret mellan er?
Men jag vill absolut inte rekomendera någon att göra mer än vad som känns bekvämt och kanske ibland inte ens det. För ca 2 år sen när jag en fredag frågade William på väg hem från förskolan om vi skulle hitta på något roligt på eftermiddagen så svarade han: ”Mamma, vi får först gå hem och se vad som står på listan”. Efter det uttalandet insåg jag att jag skulle backa tillbaka lite med listor mm… Så det slutade jag med ett tag, när jag sen fick abstinens så skrev jag listor igen men utan att barnen såg det…
Nu sitter tavlan uppe och lugnet lägras inom mig. …Hoppas bara inte att jag förstör barnen för mycket…
Dock så försöker jag balansera det med spontana aktiviteter också. I helgen tog vi oss till ett närbeläget naturreservat och plockade svamp, lekte med Wilma och klättrade i sluttningar, på träd och vid bäcken. Ljuvligt såklart!
Det är nog så att varje skede i livet har sin njutning. Nu är tvåsamhetsaktiviteterna utbytta mot familjeaktiviteter. Finns det något som värmer hjärtat mer än när barnen springer omkring och är helt uppslukade av det som händer i nuet och bara njuter!
Bokrecension och boktips
Nu under semestern har jag unnat mig att läsa och lyssna på böcker som ”bara” har varit av skönlitterär art. Så här kommer lite boktips på avkopplande och lärande läsning. Jag insåg nämligen att jag även fick ta del av en bit Svensk historia som är roligt att känna till.
Jag pratar om tiden i mitten och slutet på 1800 – talet när stora delar av den svenska befolkningen utvandrade till Amerika. Nämligen Vilhelm Mobergs populära böcker om Karl-Oskar och Kristina.
1. Utvandrarna, Bokus, Adlibris, CDON
2. Invandrarna,Bokus, Adlibris, CDON
3. Nybyggarna, Bokus, Adlibris, CDON
4. Sista brevet till Sverige, Bokus, Adlibris, CDON
Jag har i många år tänkt att jag vill läsa böckerna, men det har inte blivit av. Nu har det blivit av och jag är jätteglad för det. Det var lärande och det gav många timmars nöje. Vilhelm Moberg skriver på att trovärdigt och gripande sätt som ger karaktärerna liv och jag ville hela tiden fortsätta att lyssna för att få veta hur det skulle gå för Karl-Oskar, Kristina, deras barn och vänner. Böckerna skildrar hur det var under de svåra nödåren i Småland i Sverige under deras tid, vad som fick familjen att bestämma sig för att lämna Sverige för att aldrig återvända, hur deras livsfarliga resa över Atlanten var och hur de sen fick kämpa för att kunna bosätta sig i Amerika.
Läs böckerna! Det är en viktig del i den Svenska historien.
Här kommer ytterligare ett boktips som nog inte är lika enkelt att hitta hos bokhandlarna då det var många år sen hans böcker gavs ut. Men det går att finna på sajter på nätet som säljer begagnade böcker. Författaren heter Bernard Nordh och han har skrivit massor av böcker. De jag har läst är två böcker om hur det var att vara nybyggare i det Svenska fjället i slutet av 1800-talet.
Nu är jag inne på sista boken om en serie av 4 som han har skrivit som också handlar om livet i fjällen, fast nu i början på 1900-talet. Det handlar om livet i lappmarkerna, samverkan mellan fjällbönderna och samerna, hur livet är när man får gå mil varje dag, slita hårt med sina grödor vid odlingsgränsen och jaga mat i naturen. Vi får följa Isaks 5 vuxna söner i dessa fyra böcker, lära känna dem och följa deras öde under några år. Väl värda sitt pris och sin läsning.
Feedback – Jag är lik Oompa Loompier?
När vi har i Indien skulle vi ut och åka med säljarna. Vi fick fina tröjor och kepsar att ha på oss. Så att det syntes att vi var från Carlsberg. När jag hade tagit på min tröja och keps fick jag en kommentar av en av våra föreläsare. ”Du ser ju ut som en Oompa Loompier!”
Jag, ”Va? är det de små personerna som jobbar i chokladfabriken?” (De jobbar med chokladtillverkning i filmen ”Kalle och chockladfabriken)
Han, ”Ja! Precis. Du är jättelik dem med kepsen sådär och håret som sticker ut!”
Jag, ”Jaha du, jag har för mig att de ser lite lustiga ut. Tack för den du…”
Han, ”Nej! Men det är absolut inte negativt. Du är bara så lik dem.”
Nu när jag kom hem kunde jag inte låta bli att googla på Oompa Loompier + bilder.
Här är resultatet: Är jag lik? Ja, lite kanske…
Jäkla bild… Nu har jag laddat upp den flera gånger och roterat bilden. Men jag får de inte på rätt håll.. Ber om ursäkt för det. Nu orkar jag inte krångla längre.
Att bli lurad och ändå vara glad
I söndags var vi några från gruppen som hade bestämt oss för att besöka Taj Mahal. När jag är i Indien så vill jag ju inte missa det. Var lite orolig för resan men bestämde mig för att sätta på mig åksjukarmbanden, ta med kräkpåse och åka med. Dagen var fantastisk och trots att jag lurad så var jag ändå nöjd och glad.
För att ta det från början så tog resan på morgonen dit 4 timmar (hemresan tog 6 timmar…). Resan dit var ett äventyr i sig. Har ni läst boken, ”Delhis vackraste händer”? Vare sig du skall åka till Indien eller inte så är den boken väl värd att läsas. Han beskriver saker som jag har upplevt de senaste dagarna och det är både roligt och sorgligt att det är på det sättet som författaren i boken beskriver.
Mikael Bergstrand skriver om hur det är att stå i kö i Indien. Om du gör som hemma i Sverige så kommer du aldrig komma fram, du kommer stå sist hela tiden. Det gäller att bestämma sig för att det är din tur nästa gång så är det det. Ungefär så. Det stämde. jag stod i kö för att handla en läsk när vi stannade till. Men jag kom aldrig fram innan bussen skulle gå igen…
Taj Mahal var helt fantstiskt och vi hade en bra guide med oss. Han sa åt oss att absolut inte köpa något av alla de människor som kom till oss och sålde saker. Han lotsade oss sen igenom allt och berättade historien om Taj Mahal. Hur den byggdes till minne av mogulhärskarens älskade 2:a hustru som dog i barnsäng när hon födde hans 14:e barn. Han berättade hur de överlevande barnen växte upp. Hur den yngsta sonen mördade sina äldre söner och satte sin far i fängelse för att få ta över själv. Han berättade om att mogulhärkaren hade tänkt att bygga ett svart Taj Mahal till sig själv när han skulle dö. Men att det bara var grunden till den byggnaden som hann komma upp innan han blev fängslad av sin son. Ja, det var många mer fantastiska berättelser.
Efter det fick vi återigen uppmaning att inte köpa något på vägen ut och sedan blev vi tagna till ”rekommenderade” ställen för att saker på. Det var precis som i boken. Vi blev lotsade till en affär på en tvärgata som hade varit omöjlig att hitta till där innehavaren sålde mattor, smycken och kläder. Helst säkert att innehavaren och guiden hade en deal och att guiden fick provision…. Men jag fick ändå några fina sjalar till bra pris om du jämför med Sverige så jag gick lurad och glad därifrån… De sålde även stora underbara Kashmirsjalar till ett pris av ca 500 kr. Men jag hade inte koll på de Svenska priserna så jag lät bli det.
Landsbyggden på vägen tillbaka var väldigt intressant. Små stråkojor som vi inte kunde enas i om invånarna bodde i eller inte, åkrar och getter och kor tillsammans med grusvägar och barn som passade getterna. Såg nog 1 eller 2 traktorer. Nästan inga vanliga ”hus” så jag tror att hyddorna nog ibland utgjorde boplats.
Jag har fortfarande svårt att hantera de här kontrasterna när jag tänker på det och ser det. Men trotts det så har nästan alla jag sett varit väldigt trevliga och glada. De verkar ha en positiv syn på livet även om de inte äger så mycket. Generellt då… Framförallt om man jämför med oss Svenska. Vi som är deprimerade, besvikna och allmänt missnöjda. Fy f-n vad bra vi har det!!!
Mitt i allt välstånd vi har byggt upp (som såklart är jättebra!) så har vi tappat bort något som är jätteviktigt tror jag. Vet inte riktigt vad det är, men jag tror att Indierna har just det vi saknar. (Flera människogrupper i världen har det). Tror att det handlar till viss del om vår drivkraft efter materiella saker som syns som att man har lyckats, att vi inte längre lever tillsammans med våra familjer, att vi är mer ensamma än någonsin samtidigt som vi är ständigt uppkopplade. Tror att det ligger i det området.
Problemlösning i akuta situationer
Problemlösning i akuta situationer jobbar de flesta av oss med regelbundet i jobbet. Det är iaf min presupp. Kankse stämmer den inte. Men min verklighet ser ut så till viss del. Kanske inte dagligen, men iaf regelbundet.
I helgen hade jag och mannen kalas för Viola som blev 4 år i måndags. I lördags var hela min familj här och i söndags hade vi barnkalas. Under lördagen uppstod det ett problem som gjorde att vi var tvungna att hantera problemlösning i akut situation även på hemmaplan. Det kändes lite ovant. Faktiskt så händer det väldigt sällan på hemmaplan. Sist var när vi hade ett vattenrelaterat problem i badrummet. Nu var det ett vattenrelaterat problem i källaren. (Vad är det med oss och vatten?) Avloppet var tätt… Så det var inget fräscht vatten…
Det intressanta här är hur vi hanterar situationen och i vilka roller vi går in i när situationen uppstår. Vilket ledarskap utövar du, vilken kommunikation har du och hur agerar du själv? I efterhand är det intressant att reflektera kring och jag känner så väl igen mönstren både hos mig själv och min kära man.
Inte nog med att vi hade en akut situation mitt i kalaset. Det var 20 personer runt omkring som frågade, kommenterade och spekulerade. Det gör ju alltid situationen ännu mer intressant…
Men, vi löste problematiken. Vi kan väl säga att vi gjorde ett P och ett D i PDCA hjulet. När vi hade gjort D blev vi så glada att vi hurrade lite, städade upp resterna efter stoppet, satte tillbaka allt och gick vidare med kalaset.
Så var det söndag… Barnkalaset hölls i två intensiva timmar. Innan var det fullt upp med förberedelse av lekar, tårta, fika, dukning, gömma godisskatt mm. Under kalaset var det fullt upp med att aktivera, hålla koll på att alla barn var kvar inom vår kontroll, inte tappa bort ngt barn när hälften ville härja inomhus på 3 plan och hälften ville vara utomhus utspritt runt hela huset…Sen var det städning efter kaoset, uppröjande ute och inne, disk, undanplockning, tvättning och pyssel med Violas presenter. Detta följdes av bad, mys, sagostund och sömn. Efter det så var det sysslor med slipning av altantrallen, förbereda nästa vecka, slå in Violas presenter och jobba undan lite. När jag sitter vid datorn och pustar ut lite efter en minst sagt intensiv dag och helg så säger mannen lungt, nu har vi stopp igen. Han har badat och när han går ner i källaren så är översvämningen tillbaka…
Nu vet vi hur vi skall göra så vi upprepar P delen. Nu kommer jag ihåg att det är ju bar att vi gör C delen också. Så jag frågar hur mannen tycker jag skall göra om problemet kommer tillbaka nu under veckan när han är i Finland. Vi kommer fram till vad som krävs för att själv lösa problemet och vi kommer fram till plan B om det händer igen. Det känns ju bra. Men återigen, varför glömde jag så enkelt av C fasen i lördags?
Känner igen det så väl. Det händer ngt akut, vi rycker ut för att åtgärda problemet, det känns så fantastiskt bra när problemet är löst och vi går tillbaka till normala sysslor, hanterar nästa problem och glömmer det första problemet. Det är så enkelt att glömma C fasen. Även om det är den allra viktigaste fasen och det är så enkelt att förstå att den är just så viktigt.
Väldigt intressant…
Tidningen chef listar 100 ögonblick
I senaste numret av tidningen chef listar de 100 ögonblick som har format ledarskapet. När jag läste rubriken tänkte jag automatiskt på Jan Carlzons bok ”RIv pyramiderna”. Den blev också etta på listan. Jag är tydligen precis som alla andra… Den kom etta och enligt artikeln så markerar den ett paradigmskifte i hur man leder människor. I mitten på 80-talet började man betrakta medarbetare som individuella krafter och inte som kugghjul i ett maskineri. Enligt författaren till artikeln så gjorde han genom sin bok ledarskapet intressant.
Jag har ju boken! Här sitter jag och lyssnar på Carl-Oskar och Kristinas liv i Amerika som svenska utvandrare när modern tids bästa ledarskapsbok ligger och väntar på mig på nattduksbordet. Nu är det nog dags att öppna boken och läsa den. Den bör ju verkligen förtjäna en bokrecension.
Här kan ni se listan med alla 100 ögonblick. Intressanta saker som kan reflekteras över i fler inlägg. Vad tycker ni tex om Ingvar Kamprads mellanchef i Zurich, eller Daniel Eks lansering av spotify, eller Percy barneviks fallskärm eller Göran Perssons kommunaliserande av skolan? Allt är väldigt intressant tycker jag.
Cecilia tar sommarlov
Nu är det sommarlov. I fredags hade barnen skolavslutning. (På måndag är det dock förskola igen…) Jag tillbringar också mindre tid vid datorn nu på sommaren, ser på statistiken att även ni som läser bloggen gör det. Bra! Bloggar, sociala medier och internet i all ära. Men inget slår väl det mänskliga mötet?
Så nu tänker jag att nu tar jag sommarlov med gott samvete! Jag tänker ägna kvällar och helger åt altangöra, rabattgöra, härliga promenader ljumma sommarkvällar och sköna springturer tidiga helgmornar.
Semestern börjar inte riktigt ännu för min del. Men jag kommer att dra ner inläggen på bloggen till 1-2 i veckan nu under sommaren. Så kommer jag förhoppningsvis tillbaka i höst med ny kraft och energi! Det skall jag verkligen ägna sommaren åt. Samla kraft och energi.
Det är nog dags för mig att ha mitt utvecklingssamtal med mig själv snart. Det var inte så länge sedan. (Tror det var ngn gång i mars) Men jag känner att det är dags igen. Dags att under semestern reflektera lite mer än vanligt och se vad som kommer fram när jag varvar ner på riktigt.
Men först är det några intensiva veckor kvar. Varav en av dem kommer att vara i Indien! Jag fick av en kollega som är där veta att det just nu är 47 grader! Det blir nog en av många spännande upplevelser där ifrån.
Halmstad Studentkår 30 år!
I onsdags fick vi vara med och fira att Studentkåren i Halmstad fyllde 30 år. Det var en kväll fylld av nostalgi, minnen, god mat och trevligt sällskap. Det kändes speciellt att vara tillbaka där. I huset där mitt första riktiga jobb var, där jag la ner min själ och hela min vakna tillvaro under några år.
Halmstad Studentkår lärde mig väldigt mycket. Lärde mig ta ansvar, lärde mig att jag kan påverka min tillvaro och andras tillvaro. Jag hade mina första svåra samtal som chef på Halmstad Studentkår, jag anställde personal för första gången, jag tog ansvar för ett månadsbokslut och en budget för första gången. Jag tog fram rutiner och instruktioner, etablerade kontakter med näringslivet och utvecklade en verksamhet från början på många plan. Att allt detta gjordes med studenter som la ner många timmar av sin fritid, av engagerad personal som kunde kåren och har varit en stor del av deras 30-åriga historia och tillsammans med före detta studenter som bestämt sig för att kåren skulle bli en av deras första arbetsplatser.
Det är nog anledningarna till att Halmstad Studentkår har en speciell plats i mitt hjärta och att det var väldigt roligt att träffa några av dem som var med på den resan. Jag skulle kunna sammanfatta med att jag har Halmstad Studentkår och Kårhuset att tacka för allt jag är och har idag.
Här var det restaurang och en gemensam mötesplats. Ser inte riktigt ut så idag då förutsättningarna har förändrats.
Utsidan när huset var nybyggt. Både ett hus som visar otroligt nyskapande och som visar att man nog inte skall låta arkitekter bestämma för mycket…Men fint är det!
Så här såg det ut första gången vi hade sponsorfest. Kommer aldrig glömma hur engagerad och kunniga Lisa och Dennis var i hela festen. Tack!
Jag hade egentligen en väldigt härlig bild från 30-årskvällen men jag lovade Kjell att inte publicera den. Snäll som jag är så lät jag bli och det fick bli lite bilder från förr istället.
Dagar jag minns
Jag fyller år idag och det får mig att fundera på dagar jag minns. Varför jag minns dem. Nu när Viola skulle lägga sig var hon ledsen, ledsen för min skull. För att ingen kom och firade mig och för att vi inte hade kalas när jag fyller år. Hon sa: ”Mamma, jag vill inte ha sånt kalas som dig när jag fyller där ingen kommer” Hur förklarar jag för ett barn så de förstår logiken, ”Du förstår Viola, mamma och mina syskon och mormor och morfar har bestämt att vi firar alla vuxna en gång om året med en gemensam aktivitet istället”. I hennes öron lät det inte riktigt klokt. Födelsedagen skall ju firas den dagen den är! Men tårta, med ballonger och med presenter. Vi enades om att hon kunde få vara uppe en liten stund till så hon kunde rita en teckning till mig. William ville inte rita, hans present var att vi satt och myste i soffan under tiden Viola ritade slog han fast!
De här konversationerna fick mig att fundera på vilka dagar jag minns. Specifikt födelsedagar då. Jag minns en speciellt. Tror det var när jag fyllde 21. Jag bodde i Halmstad i en lägenhet i centrala delarna med två kompisar. Var således inte ensam, men tyckte att det var lite tråkigt att inte någon ur familjen skulle komma. De hade sagt att de inte hann, jag fyllde på en vardag. Så hände det ändå, där på eftermiddagen när jag hade kommit hem från skolan dök de upp! Några av mina systrar! Vad glad jag blev. Jag tror att de hade med sig både presenter och fika, men det jag minns allra bäst är just att de kom. De körde ner för att träffa mig och för att fira mig. Det är en av de dagar jag minns.
När jag tänker tillbaka så är det vid de tillfällena jag har flest minnen. Då jag har upplevt händelser i gemenskap med andra. Jag tycker så mycket om att bli överraskad. Vet inte riktigt varför. Tror att det handlar om att jag vid de tillfällena inser extra mycket att jag har nära och kära som har ägnat och offrat sin egen tid för att göra mig glad. Det gör mig så varm i hjärtat. Det är det som är viktigt.
Så tack alla ni för alla dessa tillfällen. Som har blivit dagar jag minns utan att de är nedskrivna. De finns där i hjärtat och går inte att glömma av.
Och tack mina kära ungar, för att ni får mig att inse att det visst är viktigt med födelsedagar även när man är vuxen! Om inte annat bara för att få chansen att visa den det gäller att det finns personer som tänker på den genom sitt grattis. Så detta blir också en av de dagar jag minns, just för att Viola och William lärt mig viktiga saker idag.