För några veckor sen var den första partiledardebatten i riksdagen för 2024.
Döm om min förvåning när Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson ägnade replikerna åt att tjafsa om vem som har den tuffaste migrationspolitiken! Vad har hänt i Svensk politik?
Dessutom var det så mycket tillbakablickande på vem som gjort vad och varför. Är det verkligen viktigast att ägna tiden åt historiebeskrivning? Är det inte viktigare att ägna tiden åt att berätta vad vi vill göra framåt? Vad de olika partierna står för så att man som ej politiker vet?
Svenska nyheter hade premiär förra veckan. Detta klippet säger endel….
Så var det dags för Almedalen. Först ur var ju Magdalena Andersson som avslutade dagen med sitt tal om vad hon vill. Hon säger att ”Sverige kan bättre” och ”hon ska vända på varje sten”. Absolut, hon har ju inte varit statsminister så länge. Men hon var Finansminister åren innan, så visst har hon personligen ett otroligt stor ansvar för det som sker i Sverige. Lyssnade på Diamant Salihu när han pratade i Sommar i P1. Jag hoppas att även Magdalena Andersson gör det. Har du inte lyssnat? Gör det du också. När 10 åriga barn berättar om vad de tror om framtiden. De säger att de inte vet, att de kanske inte lever… Ta in det…
Vidare så skyller Magdalena Andersson 90 tals krisen på de 3 år som Moderaterna ledde regeringen mellan 91-94. Hur många år innan var det nu Socialdemokraterna ledde regeringen Magdalena? Hur många år efter 94 var det? Är det inte lite väl magstarkt att skylla denna kris på 3 år av Moderatstyre?! Tror hon verkligen att vi väljare är så dumma? Sen undrar jag, vilka ledde landet 2008 när vi hade ekonomisk kris och Sverige var det land i Världen som klarade ut det riktigt riktigt bra? Varför berättade du inte om det Magdalena.
Vidare vill hon förbjuda vinster i privata skolor. Men vad ska hon egentligen förbjuda? Är det vinster eller vinstuttag? Det är stor skillnad! Hur ska dessa skolor drivas? Ska de läggas ner? Jag håller med om att kvalitet ska komma först. Vinster ska inte tas ut om man inte har rätt kvalitet och kunskapsfokus. Men kan vi inte fokusera på just det, kvalitet, likvärdighet och kunskapsfokus för ALLA skolor.
Hon lovar inget. Det är iof bra att inte lova saker man inte kan hålla. Hon tycker det räcker med att säga att ”jag ska göra så gott jag kan” rösta på Socialdemokraterna. Makten framför allt… Det är nog det som irriterar mig allra mest med Socialdemokratin, att de självklart tar ansvar för Sverige och vill att alla ska göra det. Om de får regera…. Annars sätter de sig med armarna i kors i sandlådan….
Nu har alla partier nomineringstider och sätter listor för de olika valen. Detta är den västa tiden att vara politiker tycker jag. Helt plötsligt ska alla aktiva rankar efter en lista. Någon måste vara högst upp och någon måste vara längst ner. Samtidigt är det ju förutsättningarna så alla vet ju om det. Men under denna period är det lätt att gå från bara kollegor till att bli rivaler. Vilket så klart kan tära på vilken relation som helst. Det är ju inte heller helt ovanligt att det tas till fulspel.
Jag förutsätter att alla som valt att engagera sig politiskt gjort det för att de har en vilja att förändra och förbättra. Ett engagemang som de vill få genomslag för. Tänker att det är otroligt viktigt att inte tappa bort den drivkraften när det är såna här tider. Att inte stå på en lista för den personliga vinningens skull utan för vad du kan åstadkomma.
Får ibland höra att näringslivet är hårt och snabbt. Visst är det så att man även där behöver en rustning ibland, att vissa vill nå en speciell position och är beredda att göra mkt för att få den. Men jag har iaf aldrig jobbat på ett ställe där man rankar sina anställda på en lista från 1 och ner till sista person. Det tror jag ingen kommer på tanken att göra om det inte är ett gäng säljare som har ngn typ av säljmål en period.
Önskar att vi tar hand om varandra. För efter listorna är satta ska vi alla jobba mot samma mål. Vinna väljarnas förtroende.
Naturen är bra för att påminnas om vad som är viktigt och beständigt.
I Varberg har det de senaste veckorna varit mycket debatt om den service som socialtjänsten hos oss ger. Anhöriga som har larmat om vanvård inom hemtjänst. Efter det har det inkommit fler avvikelser.
Mycket diskussion i pressen om lunchservering på dagcentraler som tyvärr ska tas bort från 1 september på några orter. Läs mer om Liberalernas hållning i frågan här.
Det kändes därför väldigt aktuellt med den aktivitet jag hade i mitt bostadsområde i helgen. Nämligen att dela ut flygblad om just äldrefrågor.
Men för mig är inte politiken eller dess komplexa frågor svart eller vit. Självklart anser jag att vi har ett ansvar som politiker att lyssna, ta avvikelser på allvar och aldrig glömma av vilket viktigt uppdrag vi har. Valda av medborgare som ger oss i förtroende att förvalta deras skattepengar på bästa sätt så att det går till det viktigaste. Det allra viktigaste vi har i vårt samhälle är ju just människorna. Anställda, personer som behöver hjälp för att få en meningsfull vardag, ett bra liv. Barnen som går på förskolan och i skolan. Barnen som far illa. Det är för mig den innersta allra viktigaste kärnan. I det ligger också att våga prioritera förebyggande insatser så att de utsatta barnen och individerna blir så får som möjligt. Här tänker jag att många frivilliga instanser är mycket viktiga, idrottsföreningar, kultur och fritidsaktiviteter, meningsfulla aktiviteter för seniorer mm mm.
Det kan ju vara enkelt att kanske tycka att saker som byggnation av vägar, nya hus, besöksändamål mm inte är lika viktigt. Men det kan mycket väl också segla upp och vara lika viktigt som övrigt. För ryggraden i allt är ju att vi får skatteintäkter. Att människor vill bo i Varberg, att människor vill och kan jobba här, driva företag mm. För det krävs det att besökare vill komma hit, att det händer saker i staden. Så frågan är komplex.
Jag tycker också det är viktigt att tänka på att av alla tusentals anställda och kunder hos kommunen så är det allra flesta nöjda och trivs. Med det sagt så är det lika allvarligt när det sker brister. Det får bara inte hända, det är människor det handlar om.
För mig är detta en av de viktigaste sakerna jag har kämpat för hela den här mandatperioden. Att vi ska prioritera våra skattepengar på mest effektiva sätt, nämligen så stor andel som möjligt till våra kärnverksamheter. För att möjliggöra detta krävs det att man hela tiden jobbar för att bli bättre, smartare och jobba mer effektivt. Ta hjälp av digitala hjälpmedel, jobba med att förbättra kommunikation, förbättra vilka program vi jobbar med, spara tid från onödiga arbetsuppgifter som inte ger ett mervärde. Detta arbete får aldrig upphöra. Hela tiden ifrågasätta vår organisation, våra arbetsmetoder, våra investeringar. På ett bra sätt med en tanke på att det ska bli bättre.
Jag vill ha en så platt organisation som möjligt med så korta beslutsvägar som möjligt. De bästa besluten fattas där de utförs. I så stor utsträckning som möjligt anser jag att det ska vara på det sättet. Att inte nyttja människors kreativitet och kritiska tänkande, bra ideér och förbättringsförslag. Det är ett verkligen stort slöseri.
Kan man verkligen planera insatser på exakta minuten till de som har hemtjänst? Ska det inte finnas utrymme att kunna stanna en extra stund om ngn är ledsen, orolig eller behöver lite mer stöd just idag? Kan man säga att rättvist är att alla behandlas exakt lika? Är det likvärdigt? Är det inte så att man ska möta individen efter de behov den har. Är det inte det som är likvärdigt?
Det gör mig ledsen att det är så lätt att kasta skit på politiker. Visst ska vi tåla kritik och att ifrågasättas, kunna förklara våra beslut. Men att gå till personangrepp eller att dumförklara alla över en kant är lite väl magstarkt. Vilket parti man än tillhör tror jag att de allra flesta drivs av en vilja att göra samhället till en bättre plats. Även om vi har helt olika syn på hur det görs ibland. Hade också önskat att det var lite mindre prestige och lite mer lyhördhet inom politiken. För om vi hade lyssnat på varandra mer hade det nog varit bättre.
Det allra bästa är dessutom att det är öppet för alla. Vill du påverka. Välkommen! Välj vilket parti du gillar bäst och ta sen för dig. Påverka, gör din röst hörd!
Senaste dagarnas kris i politiken kan ju inte ha undgått någon. Som nördigt intresserad och aktiv Liberal med ambition om att få förtroende av Hallands Liberaler till riksdagen nästa val gör ju att jag såklart har följt detta med stort intresse.
De senaste dagarna har dock gjort mig irriterad när C-ledaren och S hävdar att det ligger på Liberalernas ansvar att omförhandla Januari avtalet, annars blir det extra val. Det är trams och faktiskt ovärdigt att säga så. Jag förstår självklart att man inte vill sitta med svarte petter i detta. Men den som ska ta ansvar bör vara tillräckligt rakryggad för att göra det.
Det är otroligt arrogant av Stefan Löfven att inte ta Vänsterpartiet på allvar när de säger att deras förtroende är förbrukat. Den lösning som presenterades av S och C helgen innan röstningen visste de att V inte skulle acceptera. Ändå hoppades de? Eller var det för att få ett retoriskt övertag?
Liberalerna försökte att vara konstruktiva och hitta en lösning under helgen innan röstningen för att detta inte skulle ske alls. Det är på det sättet jag tycker man ska agera. Men då var det låst och man ville inte göra det som krävdes. Hör vår partisekreterare här: Aktuellt
Liberalerna har haft en mycket svår tid och fattat ett beslut i våras. Vad man än tycker om det beslutet så fanns det en majoritet för det och att nu då ändra sig igen anser jag är helt otänkbart. Det är dags att Centerpartiet inser att de också behöver göra det. Att stå och om och om igen säga att man vill ha en lösning i den breda politiska mitten är som att säga att ”Jag vill inte att vi ska ha någon klimatkris”, ” Jag vill att grisar ska kunna flyta”. Det spelar ingen roll hur mycket du säger det Annie Lööf, det är inte verkligheten. I sak kan jag hålla med Annie Lööf. Men hon måste ju inse att hon har inte det valet på bordet. Det finns två partier som aldrig kommer samarbeta som läget är nu. Det är M och S. Ska hon ha en lösning i den breda mitten, då får du allt bli lite mer konkret. Eller får du direkt inse att C behöver göra samma läxa som L har gjort. Då, först då kan man på riktigt bli en stark Liberal kraft i mitten.
(Jag vill bara slänga in här också, låt er inte luras! Det finns ETT Liberalt parti i riksdagens just nu. Det partiet är mitt parti. Vi är inget intresseparti som låtsas vara liberala och gröna och är så skickliga på marknadsföring att vi lyckas måla upp bilden om detta. Vi är ett idéburet liberalt parti som skapades för människors frihet och lika värde. Det har inte ändrats. Vi kan stå rakryggade och driva en politik för klimatomställning utan att behöva göra krumbukter för stora intresseorganisationer. Man kan tycka att vi inte behövs då de flesta partier i riksdagen till viss del är liberala och vi lever i en liberal demokrati. Men så är det inte. Där har vi själva såklart en läxa att göra. Att visa varför vi behövs och återfå ett större förtroende. Den resan börjar nu. )
Låt oss titta på mandatfördelningen i Sveriges riksdag.
Hämtad från Riksdagen.se, V=28 med sin vilde. L=20 med sin vilde
För att bli statsminister krävs 175 röster. För att få igenom budgeten krävs att vara flest som röstar på det alternativet. Nu ska jag berätta varför C och S skulle göra Sverige en tjänst om de kom upp ur sandlådan, skakade av sig sanden och började bli konstruktiva. S vill ha kvar regeringsmakten. Det gick inte att bygga sitt regeringsunderlag på 5 partier men stänga ute 1 av dem helt i det fortsatta arbetet. De allierade sig med ”andra sidan” för att visa sitt misstroende. Är det bra? nej, såklart inte. Om Stefan Löfven vill ha kvar makten och C vill påverka politiken behöver de ”bara” sätta sig ner och prata med V. Det är 1 år kvar till ordinarie val. Så de skulle kunna försöka vara konstruktiva och hitta en lösning. 100+31+16+28=175 = Majoritet.
Skulle det inte gå och Stefan Löfven släpper det till talmansrundor krävs det lika mycket av M-ledaren att vara konstruktiv för att hitta en bred lösning anser jag.
Om man nu ändå menar allvar med en bred lösning i mitten från C och S sida så är det inte L det hänger på. Det räcker inte till en majoritet om inte V inkluderas. S+Mp+C+L=167 röster = INTE majoritet. Ska man hitta en bred lösning utan ytterkanter som samlar minst 175 mandat så behövs antingen M eller KD också inkluderas. Varför är det ingen som ser elefanten i rummet som står jämte Annie Lööf när hon pratar om den breda mitten?
Att säga att det hänger på L. Att få tillbaka Löfven med hjälp av V. Sen stänga ute dem igen i budgeten. Det är dumt och naivt. Då kommer det som minst att ske förhandlingar under bordet mellan S och V för att säkra att V inte drar tillbaka sitt stöd igen. Det är ren matematik….
Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, konstaterade Albert Einstein
Igår begravdes min fina pappa. Som efter nästan 10 månader förlorade kampen mot en av de dödligaste cancersorterna vi har. Pancreas. Jag har under hans sjukdomstid skrivit anteckningar. Konkret på vad som hänt, men också tankar och reflektioner. För han var helt extraordinär min pappa. Hur han hanterade denna svåra kamp. Hur han inte lät den definiera honom. Hur han änna in i slutet hade en livsvilja och tacksamhet för den tid han fick.
Han hade dock många bakslag och komplikationer som gjorde att vi fick stöta på mer kontakt än vi ville med vården. Det blev många nätter på sjukhus. Med allt vad det innebär, mitt i en pandemi. Jag slits mellan ilska, sorg och tacksamhet hur han behandlades. Hur de allra flesta han träffade är fantastiska personer som brinner för sitt yrke. Men mitt i allt det så överskuggades det av ineffektiva processer, kommunikationsbrist, brist på kontinuitet och engagemang för att göra det lilla extra. Nonchalans och läkare som inte tyckte att anhöriga var värda att lyssna på. Jag vet att det inte ska definiera den vård pappa fick. Men det är svårt att släppa det, att acceptera det. Därför får du här nedanför läsa ett stycke från mina anteckningar. Jag vill dela med mig av dem. För att kanske kan det hjälpa någon annan. Kanske kan det få någon regionpolitiker att tänka till, förändra. Kanske läser någon inom sjukvården och kanske går det att förändra. Jag tror att allt går, är man tillräckligt många är man stark. Jag tror på den enskilda individen. Som bestämmer sig för att göra skillnad, samlar sina kollegor som känner samma sak. Helst plötsligt har en stark individ som är en mycket liten kugge i ett stort system blivit en stark grupp som tillsammans kan åstadkomma förändring och flytta berg. Jo, det går.
”Nu vet jag att det var här allt började gå utför på riktigt. När du inte längre kunde äta som du skulle och du var tvungen att sätta in ett stent till för att vidga passagen mellan magsäcken och tolvfingertarmen så blev det värre med värre komplikationer än innan. Du fick ett stent där, som gick sönder nästan direkt. Men även om vi uttryckte den oron så tog det flera veckor innan de gick med på att kolla dig ordentligt och de blev mycket förvånade att stenten hade gått sönder. Sånt skulle ju inte ske. Inte nog med det så var det en kirurg som opererade som var nonchalant och överlägsen. Fanns ingen annan att tillgå. De du hade haft när de bytte stenten i gallgången, de som är absolut bäst. De var inte tillgängliga. Jag undrar så om utgången blivit annorlunda om du inte hade haft alla dessa krångel. Såklart hade det varit annorlunda. Men det går ju aldrig att veta hur.
Jag undrar än idag varför de inte kollade upp mer varför den gick sönder. Inte en gång utan två gånger! När den gick sönder andra gången hade de inte kollat på det. Igen blev det förvånade! Men herregud! Detta är pappas liv ni bollar med. Det är inte ok!!! Du fick insatt två denna gång då det tydligen var krångligt. Det gick inte att ta bort den gamla helt. Sen gick den sönder igen! Då kunde de inte sätta dit en ny. De tog bort den trasiga delen och sa att det fungerade ok med det som fanns kvar. Att riskerna var för stora att göra något mer. Var det sant? Eller tänkte man att det är tillräckligt för en så svårt sjuk person? Det står så konstiga saker i journalen. Jag misstänkte att nu börjar de prioritera ner dig pappa. Men det får de väl inte göra utan att prata med dig och oss först?
Jag är så glad att jag hade tid att vara med dig pappa på sjukhuset, hemma. Det kändes så fint att du la så mycket tillit i mina händer. Samtidigt var det ett otroligt tungt ansvar. Ansvar för ett liv. Jag vill tro att jag gav dig hopp. Att vi kämpade tillsammans. Du kämpade för att göra din kropp stark, hålla ditt sinne starkt, fokusera på nuet, uppleva livet. Jag kämpade för att du skulle ha den bästa maten, de bästa tillskotten, den bästa vården. Utmanade och kontrollerade, frågade och gav mig inte. Vi mötte de bästa sköterskorna man kunde ibland. Som tur var fanns det massor av dem. Som du och jag hade kontinuerlig kontakt med, som vi träffade bara en gång. Men samtidigt mötte vi såna som såg dig som en i mängden. En patient, en patient som skulle vara tacksam för att de gav dig lite tid. Du var det. Jag var inte det. Jag tänkte att det är de som ska vara tacksamma för att de får träffa dig fina pappa. De ska behandla dig värdigt och som ett oersättligt liv. Värdefullt. Det vill jag för alla. Man ska inte vara en i mängden i vården. Man ska vara unik och oersättlig. Det är så man är. Till alla er läkare och personal inom vården. Hur skulle ni själva vilja bli behandlade eller hur skulle ni vilja att era älskade skulle bli behandlade. Snälla ni, när ni ser era kollegor behandla patienter nonchalant. Gör något. Säg ifrån. Acceptera inte och var en del av systemet. När de faller mellan stolarna, gör något. Acceptera inte ”dålig kommunikation” När politiker är okunniga, acceptera inte. Jag vet att det kanske är för mycket begärt. Men snälla ni, ni räddar liv genom att säga ifrån. Ni förbättrar er egen arbetsmiljö. Det måste bli en förändring nu. Det hjälper inte hur underbara människor det finns inom vården om ni inte får rätt förutsättningar. Jag vet efter denna upplevelse att de flesta av er har ett enormt hjärta. Vill göra gott. Låt den stora massan av er vara det som definierar vården. Acceptera inte ett system som inte tillåter detta. Låt oss tillsammans göra skillnad.
Såhär i starten av 2021 har jag ägnat tid åt att fundera på året som gått och hur det varit. Det finns mkt att säga och tänka om 2020 ur många perspektiv. Men om jag avgränsar det till mitt politiska uppdrag och engagemang så blir det lite enklare att få in det i ett blogginlägg.
Varför är det då viktigt att fundera på detta? Av flera anledningar anser jag:
Jag vill hela tiden utvecklas
Jag är förtroendevald
Jag vill behålla min kompass och glädjen i engagemanget.
Jag vill hela tiden utvecklas
För mig gäller ordspråket: Antingen utvecklas ngt eller så avvecklas det. Jag vill hela tiden utvecklas. Analysera mina erfarenheter, misstag, lyckade erfarenheter mm för att lära mig till framtiden. Lever också efter devisen att den enda som inte gör något fel är den som inte gör något alls.
När det gäller politiken är det rent skadligt anser jag att inte göra något alls. Att göra fel inom politiken verkar också vara känsligt. Mer känsligt än på andra ställen? Kanske för att det är just ett valt förtroendeuppdrag? Men att tro att inte politiker gör fel är helt befängt. Det gör alla människor.
Jag har ställts inför svåra saker 2020. Frågeställningar om det är rätt att lyssna på människor jag direkt påverkar i mitt uppdrag för att ta med mig deras perspektiv in i besluten. Jag menar att det alltid är rätt att lyssna. Det kommer jag alltid fortsätta med. Att stänga in sig i en bubbla och bara ta info från ett håll som politiker anser jag är direkt skadligt. Jag har fått mycket kritik för det 2020. Jag har vänt och vridit på den kritiken. Jag kommer alltid lyssna. Däremot är det inte samma sak som att agera på allt som alla säger. Om man gör just så, tar in budskap från flera håll. Då kommer de ofta stå i motsättning till varandra och då är det ännu viktigare anser jag att fatta välgrundade beslut på det.
Jag är förtroendevald
Jag har under 2020 haft som ledstjärna att jag är förtroendevald. Jag hoppas aldrig att jag kommer presentera mig med att jag ”sitter” i kommunfullmäktige tex. Jag har ett förtroendeuppdrag. Det är stor skillnad på det ordvalet för mig.
Jag har blivit vald och jag representerar alla kommuninvånare, även de som inte valt mig. Genom att jag ska göra allt för att konsekvent stå för det jag förmedlade i valet och vad vårt parti står för. Det ska vara tydligt vad man fick när jag fick mina uppdrag.
Att vara förtroendevald innebär ibland att vara obekväm. Jag har brottats med det 2020. Jag har många års ledarerfarenhet och jobbar med ledarskap och verksamhetsutveckling i min privata karriär. Att ta med mig det synsättet in i politiken har varit en självklarhet. Men det är svårt, mycket svårare att vara politiker än ledare i en organisation. Som ledare har du många fler verktyg än jag har som politiker. Jag får inte lägga mig i ”Hur”, jag kan inte skapa en personlig relation till de jag jobbar med på daglig basis som jag kan som ledare. Jag har som verktyg att ställa frågor och lägga förslag.
Det jag tänker som ledare tänker jag som politiker. Att alltid ställa frågor och lägga förslag med en god intention. Men det har inte alltid landat så. Vid de tillfällena har jag funderat och reflekterat mycket på hur jag kan göra det bättre nästa gång. Det kommer jag fortsätta göra, men jag kommer aldrig sluta ställa frågorna. Igen, om man inte utvecklas så avvecklas man. Att jobba i en politisk organisation är så otroligt viktigt. Varje skattekrona som spenderas ska göras med allra största övervägande så att den ger maximal nytta. Slöserier är det värsta jag vet.
Jag vill behålla min kompass och glädje
En sak till jag har fått kritik för 2020 är att jag inte säger det som ”förväntas” eller alltid tycker som jag ”ska”. Detta är för mig en mycket märklig kritik. Hur i hela friden ska jag kunna behålla min egen kompass om jag inte fattar beslut och står för dem efter just den kompassen? Visst, jag tillhör ett parti. Jag har valt Liberalerna av två anledningar. Jag tycker som Liberalerna i en stor majoritet av både sakfrågorna och jag bottnar i Liberalernas grundvärderingar och människosyn. Samt att det finns en kultur i vårt parti att säga vad man tycker, att det är ok att vara obekväm, att det ibland är ok att tycka annorlunda. Det är ju just så som politik utvecklas på bästa sätt. Om grytan hela tiden får hållas kokande genom diskussioner och åsikter internt. Att hålla högt i tak när det gäller debatter. Det har vi i vår kommunförening och jag är mycket glad och stolt över det. Jag har detta året sett exempel på medlemmar i andra partier som har uttryckt starka åsikter i en sakfråga för att sen efter samtal internt helt byta åsikt och ståndpunkt. Jag undrar såklart hur det är möjligt att göra så och vara sann mot sig själv?
Jag lovade mig själv en sak när jag blev politiskt engagerad. Det är ett kall, en önskan om att förändra till det bättre. Jag kommer aldrig göra avkall på mina värderingar för att passa in eller få uppdrag. Jag har ett arbete och en karriär i grunden som gör att jag med trygghet inte behöver mina uppdrag för min försörjning. Jag kommer aldrig låta politiken gå emot min inre kompass. För mig ska politiken vara en källa till energi, glädje och förbättringsvilja. Det är viktigt att komma ihåg. Det du ägnar en stor del av din vakna tid åt ska vara roligt och ge energi.
Att ge feedback och ställa frågor. Är det bra eller inte?
Hur tar mottagaren emot det jag säger? Hur säkrar jag att min intention landar rätt och att budskapet kommer fram? Ska jag linda in frågorna eller ska jag vara rak och tydlig?
Framförallt. Vad har jag för ansvar att säkra att mitt budskap går fram på rätt sätt och vad har mottagaren för ansvar att säga till om de inte uppfattar frågan och att snälltolka mig?.
Vad är snälltolka? Det är ju faktiskt precis vad det låter som. När någon säger något till mig, ställer en fråga eller ett påstående. I många fall kan jag ju välja hur jag tar det, hur jag låter budskapet landa in och om jag tolkar utsändarens budskap om en hjälp eller stjälp. Vill verkligen poängtera att självklart har den som sänder ut sin fråga/påstående ett jättestort ansvar. Att kommunicera kräver ansvar från båda sidorna.
För mig är min utgångsposition att feedback, förväntningar och frågor är för att lyfta och låta någon växa. Att utmanas är bra, då utvecklas jag. Min inställning är aldrig att jag gör något av detta för att stjälpa eller för att ”sätta dit” någon.
Men om man har olika syn på hur detta fungerar. Hur gör man då?
Som utgångspunkt tror jag att det är viktigt att man är tydlig i vilken intention och vilket mål man har. Att det är samma. Att vi vet att vi jobbar för detta och vi är på väg åt detta hållet. Plus att sen då snälltolka i kommunikationen.
Är detta hela lösningen? Självklart inte. Men det är en bra bit på väg och en viktig pusselbit.
Självklart underlättas allt av att bygga en relation som gör att man i grunden utgår från att vi ska åt samma håll och vi ska hjälpas åt. Har jag en bra relation i grunden med personen är det mycket lättare att det landar rätt när jag framför feedback.
Tillitsbaserat ledarskap, tillitsbaserad uppföljning. Två fraser som är populära och inne att använda nu. Vad betyder det då? Hur kännetecknas en organisation som bygger på tillit?
Spontant för min del så är det ett ord laddat med positiva värden. Tillit är bra, något att sträva efter, tecken på en bra organisation.
Det finns forskning i ämnet som är riktat mot offentliga verksamheter. Länk
I korthet handlar det om att istället för att jobba uppifrån och ner och i silos (avdelningar) så utgår man ifrån ”kunden”, brukaren, eleven, barnet, medborgaren. Hur ska vi organisera oss och jobba för att skapa bästa möjliga nytta för medborgaren? Jag tycker att det är ett väldigt bra angreppssätt.
Vidare skriver de också om att det är viktigt att involvera medarbetarna när man sätter målen så att förankringen finns med och acceptansen och förståelsen.
Detta kan låta som självklarheter. Men det är det inte. Jag är helt övertygad om och jag har fått det bevisat om och om igen. Att den som kan processen bäst är såklart den som jobbar med den dagligen. Inte chefen. Ska en organisation då fungera krävs det att de som utför arbetet får så mycket ansvar och befogenheter som möjligt och att inga beslut fattas över deras huvud innan input från de det berör har getts.
Vidare poängterar forskningen att det självklart är viktigt att sätta detta i relation till vart organisationen står idag. Hur mogen är organisationen? Vart ska man börja? Tillitsbaserad styrning handlar INTE om att inte mäta och styra alls. Absolut inte. Det handlar om att fokusera på personen det berör, inte tänka ”min avdelning” utan tänka vad är bäst för den vi har i fokus? Och sen skapa tydliga mål som går att mäta antingen genom siffror och/eller genom dialog.
Så kort och gott. Mkt bra, mkt som redan görs idag i många organisationer och faktiskt väldigt likt hur man även jobbar i de organisationer som jobbar enligt LEAN filosofin.
Allt bottnar ner i en sak för en organisation. Det är otroligt viktigt med bra ledarskap. Det som direkt påverkar en organisations kultur är ledarskapet. Det sätter standarder och normer. Är du en ledare som inte tycker det är viktigt att följa upp saker komme inte din personal heller göra det. Eller om det inte är viktigt att hålla sig till det man har kommit överens om kommer inte heller din personal att göra det.
Det är faktiskt inte svårare eller så är det precis så svårt. Det handlar om att leva som man lär.
Nu är det dags för budgetarbete och planer för nästkommande år. Samt långtidsplaner och målsättningar för mandatperioden i Varbergs kommun. Målen är jobbat med sen början på året och nu återstår det att identifiera måltal som nämnden vill följa nästkommande mandatperiod.
Vi står precis som alla kommuner inför utmaningar kommande åren men förändrad demografi, konsekvenser om det nya utjämningssystemet klubbas igenom och en allt mindre arbetskraft. Hur löser man egentligen dessa typer av utmaningar.
Jag triggas ju och går igång på sånt här. För min övertygelse är att det är absolut möjligt att göra förbättringar i en verksamhet utan att det ska påverka kvaliteten eller att det innebär att människorna ska behöva springa fortare. Dock är detta ett svårt ämne att prata om och det rör ofta upp massor av känslor. ”Här kommer andra och ska berätta för mig hur vi jobbar bäst”, ”Jag gör så gott jag kan”. Det är vanliga kommentarer och det med all rätta. För det finns så många fällor att trampa i när det kommer till sånt här arbete. Jag har lärt mig ett antal både den svåra vägen genom att ha begått misstagen, några har jag lärt mig genom att lyssna på andra.
Jag vet att det finns några saker man behöver klara av för att göra detta på ett bra sätt.
Tydlig målbild som man kommer fram till och bjuder in de som påverkas i att vara delaktiga.
Var noga med att förklara ”Varför” och svara på frågor.
Respekt för varandra och varandras kompetens. Det är alltid den som utför arbetet som bäst vet vad som behövs, vilka utmaningar som finns och vad som skulle kunna förbättras.
Kommunikation, kommunikation och kommunikation. Respektfull sådan och tvåvägs.
Stor respekt för att alla är olika när det kommer till förbättrings- och förändringsarbete och att det tar olika lång tid för alla att tycka det är intressant och utvecklande.
Det finns såklart många många fler tips och hållpunkter. Men ovan är några som jag tycker är väldigt viktiga. Det spelar till slut ingen roll vilka verktyg eller mallar man använder. Det som spelar roll är om du får med dig personerna som berörs och om du får med dig deras vilja till att ta små steg mot att ständigt hitta förbättringar/förenklingar och en vilja att hela tiden utmana gamla arbetssätt mot dagens möjligheter utan prestige.
Jag tycker iaf att det är otroligt roligt och inspirerande och nu när jag har lite mer erfarenhet från politiska organisationer inser jag att detta är i princip samma behov som i privat verksamhet med skillnaden att det är andra spelregler.
