Recept för lyckliga förhållande?

Har funderat endel på vad det är för saker som krävs för lyckliga förhållande. Såklart är ju vi alla olika så det finns uppenbarligen inte ett och samma recept för alla. Men jag tänker att det ändå kanske finns några ingredienser som alla behöver ha i sina recept. Såklart kanske mer eller mindre av ingredienserna.

Har ni sett på serien Dag som går på Netflix? Jag har precis avslutat den och jag kan ju konstatera att ingen av karaktärerna är mellanmjölk… Men ändå så tycker jag att Dag har en poäng och det är att han har behov av egentid. Iof har han extremt stort behov. Så stort att han inte kan tänka sig att bo ihop med sin älskade eller sina barn… Det kanske är till att dra det till sin spets. Men när jag tänker på det så tänker jag att det där med att kanske bo vägg i vägg i ett hus med varsin lägenhet eller liknande egentligen inte är en så dålig idé? För visst är det så att en av de vanligaste saker som par bråkar och tjafsar om är hur standarden skall vara i hemmet och vem som har gjort vad? Finns ju såklart andra alternativ till separat boende:

  • Hjälp i hemmet
  • Att komma överens om en standard hur hur städat/undanplockat det skall vara
  • Ett schema med vem som gör vad och hur ofta
  • mm

Om vi återgår till egentiden så tror jag att efter tjafs om hur det är hemma så är det här med egentid ett hett ämne. Helst om man har barn… Vem tränar mest, när kan jag träna, vem är iväg med vänner mm mm. Här tror jag iaf att det finns en avgörande faktor som är viktig. Funderade på den efter att jag lyssnat på podden Lillelördag. Anita Schulman har tydligen separerat från sin Calle. Hon beskrev i detta avsnitt hur skönt det var med varannan vecka livet. Att hon hade sina barn varannan vecka och att den andra veckan kunde hon jobba sent, vara spontan med vännerna, löka hemma, allt utan ett uns av dåligt samvete eller att någon hade synpunkter på vad hon gjorde med sin tid. Skall jag vara ärlig så är det en sak som jag har tyckt varit svårast med familjelivet. Att inte längre äga min egen tid. Att behöva anpassa mig och förhålla mig till flera andra som anser sig ha lika mycket att säga till om vad jag skall lägga min tid på som jag själv. Så är det ju såklart för alla. Men jag tänker att visst borde man iaf kunna få detta som Anita beskriver tillfredsställt på en rimlig nivå även om du är i ett förhållande? Inte skall väl lösningen behöva vara att ha varannan veckas liv?

Här tror jag faktiskt att jag har en nyckel som är bra för alla! Sluta med missunnsamhet! Om din partner skall iväg med vänner, ha egentid eller vad som helst så se till att inte skicka sms om hur jobbigt det är med barnen, hur trött du är eller något annat som får den andre att få dåligt samvete för att hen är iväg….När hen kommer hem igen. Var inte sur, tvär och suckande! Var glad för den andres skull och fråga hur det har varit mm. Vid frågan om hur du har haft det så bre inte på om hur jobbigt det har varit! För ärligt talat, hur kul är det att åka iväg om du hela tiden skall ha lite dåligt samvete för att du är iväg och sen mötas av ett åskmoln när du kommer hem?

Samma sak med jobb och träning mm som sker i vardagen. Om ni är överens och det är ok för dig från början. Var då inte sur när den andre jobbar länge, kommer hem från träningen eller något annat.

Som vid så många andra tillfällen funkar här: Behandla den andre som du vill bli behandlad/bemött (förutsatt att ni båda har behov av att göra saker var för sig…). Tänkt att du unnar den andre det och var givmild! Detta tror jag är en enkel och effektiv ingrediens som funkar i alla recept.

❤️❤️❤️