Bokrecension – 50 nyanser av lean

För flera år sen lånade jag en bok av en vän, 50 nyanser av lean. Vet inte varför det tog mig så lång tid att läsa den. Men nu är den iaf läst och den vara bra. Lätt att ta sig igenom, logiskt uppbyggd. Påminde om en uppsats som du gör på C- eller D-nivå. Möjligen så saknades de vetenskapliga teorierna till den, men det var det som gjorde den lätt att ta sig igenom. Ser det mer som en praktisk handbok som pedagogiskt förklarar resultatet av 50 studerade företag. Alla är anonyma och de har jobbat med lean olika länge. De delas in i kategori efter hur lång tid de har jobbat med lean och sen har de fått svara på frågor om hur arbetet har varit och vad det har gett företaget.

Frågeställningen är varför så få företag lyckas att skapa ett varaktigt resultat och vad de som lyckas har gjort som de andra företagen har misslyckats med.

Var resultatet överraskande? Nej! Som vanligt så finns det inga mirakelkurer eller magiska knep. Det handlar om systematik, involvering, metodik, uthållighet och tro på metoden. Kan tyckas lite tråkigt? Det handlar liksom om att bestämma sig, låsa fast målet och vara envis och uthållig. Som med det allra mesta. Vill du skapa en förändring så måste du anstränga dig, vara konsekvent och göra samma sak om och om igen länge.

Paradoxen i detta tycker jag är rolig. Alla kan, men samtidigt så är det väldigt få som orkar. Det är inga oöverstigliga mål som behöver nås eller kostsamma saker som behöver göras. Alla kan jobba med metoderna, det svåra är att få alla att tro på metoderna, involvera och skapa förståelse och vara tillräckligt uthållig.

Är boken värd att läsa? Javisst. Den är värd att läsa för dig som jobbar med lean, för dig som tror på metoden och vill veta vad det är för saker du skall fokusera på att hålla fast vid. Den fungerar för en ledningsgrupp som skall implementera, omstarta eller bara underhålla arbetet och metoderna. Jag tycker att den ger en liten injektion av inspiration och hopp. Att vi alla kan, om vi är beredda att tro på metoden, involvera och vara uthålliga.

Här hittar ni boken: Adlibris, Bokus, CDON

Att vara en perfekt förälder…

Igår var jag på föräldragruppen som anordnas via BVC. Det var ett bra och givande möte tycker jag. Vi pratade om föräldrarollen. Att vara förälder. Tanken var nog att vi skulle få tänka till och reflektera. Jag har iaf tänkt en hel del på det sen igår.

Hon som håller i det läste upp ”kriterier” för en bra förälder. Rena drömidealet som vi såklart inte kan eller vill (hoppas jag) uppnå. Men det var för att få oss att börja reflektera. Jag har landat i tre saker som iaf gör att jag tar mig igenom vardagen utan skuldkänslor varje dag. De finns där, tro mig. Men oftast är det nog så att de allra högsta kraven ställer vi på oss själva.

Bli vän med vad som är viktigt för dig i föräldrarollen. Inte 20 saker. Kanske 2-3 saker som verkligen betyder något för dig. Hur vill jag vara som förälder? En viktig sak för mig är tex att kunna visa barnen att alla gör fel och att alla kan säga förlåt. En annan är respekt. Att respektera alla. Barn, vuxna, djur mm.
Ta eget ansvar för hur jag tolkar och tar till mig kommentarer och intryck. Sociala medier, det går att prata länge om. Hur tar jag emot en kommentar från mina föräldrar, svärföräldrar, omgivning. Tar jag den negativt och personligt och känner mig påhoppad eller tänker jag att personen som ger mig den har en god intention.
En person igår sa att de hade kommit fram till i hennes familj att istället för att ta illa vid sig så kan man svara ”så kan man ju också tänka”. Tycker jag var fantastiskt. Jag lärde mig på en utbildning för många år sen att alla gör eller säger saker med en god intention. Jag hade svårt att acceptera detta som en sanning, för det finns massor av hemska uttalanden och handlingar. Men jag försöker iaf utgå från att det är utgångspunkten. Då behöver jag inte som en första sak reagera negativt. Utan om jag utgår från att personen vill väl, är genuint intresserad eller bara ha en annan infallsvinkel så behöver det inte rucka mig eller min självbild. Då ger det istället en extra nyans eller dimension som jag kanske inte har tänkt på.
Denna hänger ihop med den andra punkten. När det kommer till sociala medier så är vi säkert många som ibland kan känna oss lite stressade över att vi inte är lika ”lyckade” som de vi följer på Facebook, Instagram eller bloggar.
Vad är syftet med att lägga ut en bild på sitt barn och berätta att det kan gå redan vid 8 månader. Eller att det kan läsa vid 4 års ålder? Eller att det gör egen fantastisk mat vid 6 år. Hur tolkar du den perfekta tårtan som är bakad, den fantastiska inredningen och städningen, de perfekta rabatterna eller budskapet att någon har varit ute på en lång löptur och lagt upp resultatet på Facebook? Stressar det dig?
Det gav mig en stress för ett tag sedan, jag funderade på att stänga ner allt. Men jag kom fram till att jag vill kunna följa vänner och familj jag inte träffar ofta och jag vill kunna inspireras. För vi kan ju inse att det där är russin och ingen är bra på allt, alla har sina speciella intressen. Så nu utgår jag från att det som läggs upp görs av välmening och jag ser det som inspiration, eller gläds med personerna och tänker att de är stolta. Eller så slutar jag helt enkelt att följa dem…

Om jag alltid lyckas att hålla den inställning som jag beskriver ovan? Nej, absolut inte. Men jag jobbar på det varje dag och det får mig att må bra. Se detta nu som inspiration! ?

just nu sitter jag i soffan med sovande bebis på bröstet. Helt nerkräkt av honom. Med sunkiga kläder och i stort behov av en dusch. Men den bilden vill jag inte visa och ni vill nog inte se den. så istället blir det en bild på första fångade leendet.

Lata dagar

Vilka underbara dagar det har varit sista veckan! Helt ok att vara föräldraledig just nu. ?

Det är ju bara det där att kunna njuta i nuet och inte tänka på alla ”måsten”, utan våga släppa dem några dagar och bara vara. Det var nästan helt omöjligt för mig för några år sen. Men nu, nu är jag faktiskt mycket bättre på att inte göra något.

Innan så valde jag att plocka och röja när bebisen sov. Nu väljer jag att sova.

Innan så valde jag att försöka lägga bebisen i korgen eller babysittern, nu sitter vi och myser.

Men visst faller jag tillbaka… Stöket hopar sig och efter några dagar får jag nästan ett bryt och tar en plockrunda…

Fy för trångsynta föräldrar

Har inte kommit ut bland andra så mycket de sista veckorna. Men igår tog jag och Viola en snabb tur till butikerna i centrum mellan amningarna för att inhandla skor och byxor.

Jag gillar inte de stora klädkedjornas indelning av barnkläder och att på ena sidan är det mesta färgglatt med ”söta” motiv och på den andra är det mörka färger med ”tuffa” motiv. Vi rörd oss mellan båda för att hitta en kombination av färger mm. När vi precis skulle gå efter att ha hittat en härlig body med jordgubbar på till Nils på sidan med de glada färgerna hörde jag en mamma som stod och pratade med sina barn. Hon hade två, väldigt stereotyp klädda som signalerade att den ena var en flicka och den andra en pojke. Pojken stod och tittade på en jättefin tröja med blommor. Mamman tog den ifrån honom och sa ”Det är bara flickor som har blommor”

Va?! Vem har bestämt det? Varför? Varför gör vi som föräldrar såhär mot våra barn? Varför ska vi sätta in dem i fack innan de är fria från sin blöja och berätta för dem att tack vare att de råkar ha snopp eller snippa så får de bara uttrycka sig på vissa sätt, bära en viss typ av kläder och leka med en viss typ av leksaker? Vem blir lycklig av det?!

Jag blir så arg och ledsen! Det kan tyckas vara en liten sak, men en sak som är så enkel att rätta till om vi vuxna kunde låta bli att begränsa våra barn. Kan de inte få lov att vara barn? Att känna att allt är ok, att få utforsla alla sidor av sin personlighet. Jag är helt övertygad om att vi hade haft ett mer tolerant samhälle med mindre utanförskap och mobbing om vi från barnsben får lära oss att alla får vara och se ut som de vill. Det är ok.

Den lilla bebispojken har en body med rosa blommor på sig! O nej! Vad ska nu hända med honom.

Imorgon fyller jag år. I födelsedagspresent önskar jag mig att alla stora klädkedjor som påverkar massor börjar inse att det finns pojkar som gillar Anna och Elsa i Frost och att det finns flickor som gillar grävmaskiner. Så de helt enkelt tar efter affärer som Polarn och Pyret och delar in kläderna efter storlek. Bara. En enda barnavdelning.

Den andra saken jag önskar mig är att vi föräldrar slutar att begränsa våra barn till att passa in i våra skapade fack för pojkar och flickor. Fundera på vad som gör ditt barn gladast? Min son sa för ett tag sen att han tycker om färgen rosa och han skulle vilja ha klänning på sig ibland. Men han är rädd att de andra barnen på skolan ska skratta åt honom. Tyvärr med all rätt. Han har lärt sig sen han började skolan hur ”det ska vara” men inte är det insikter som gör honom lyckligare. Det är vi föräldrar som påverkar hur våra barn ska växa upp. Jag önskar mig ett mer tolerant samhälle där våra barn får vara barn och får vara utåtagerande, lekfulla, omhändertagande och allt annat de har inom sig. Vare de sig råkar ha snopp eller snippa.

Jag tror på delad föräldraförsäkring

Läste precis en artikel i Metro skriven av en relativt stor feministisk bloggare. Hon väntar sitt tredje barn och skrev om att hon och hennes man inte heller denna gången kommer dela på föräldraledigheten. Hon förklarade varför och min tolkning sammanfattningsvis var att det gynnar dem som individer att hon är hemma och mannen jobbar. Dessutom så skulle samhället inte ändras/bli bättre av att de som individer delar, det måste till massa andra samhällsförändringar ändå.

Ärligt talat, jag tycker det skaver. Alltså, visst krävs det säkerligen samhällsreformer, visst skulle ingen magi ske för att några fler individer delar lika. Samt att det leder till den klassiska frågan om du som individ har en påverkan/ ett ansvar eller om du skall förvänta dig att ”samhället” fixar allt.

Jag tror på båda delarna. För det första så tror jag verkligen att det är en stor del som hade förbättrats om båda tog ut en längre period av föräldraledigheten. Jag tror att man blir lyckligare i sin relation då båda inser vad det innebär att vara hemma med barnen och ta eget ansvar för detta. Jag tror att det på sikt skulle ändra skillnader i löner, karriärmöjligheter, synen på män och kvinnor och att det är naturligt att anställa vilket som, båda kommer vara hemma när det kommer barn. Sen så är det ju såklart att alla har olika förutsättningar. Vissa är hemma mycket och kan vara flexibla utan att dela lika på föräldraförsäkringen. Perfekt! Jag vet också att vissa missgynnas som egna företagare mm. Men ärligt talat så borde det inte vara omöjligt att ändra systemet till mer flexibelt och samtidigt gynna/utgå från att båda parterna tar en större del.

Tack vare att både jag och min man är övertygade om att detta gynnar oss som individer här och nu och att det behövs för en samhällsutveckling som vi vill att våra barn ska växa upp till så har vi valt att båda vara hemma längre perioder med barnen.

Ekonomin då, självklart är det lättare när båda har relativt lika lön. Men ärligt talat så gör de allra flesta kollektivavtal idag möjligt för även den som tjänar betydligt mer än sin partner att vara hemma. Tjänar du mer ön försäkringskassans tak så har du ofta rätt till föräldralön i upp till sex månader genom ditt kollektivavtal. Detta ger dig en ersättning som totalt motsvarar 90% av din lön. Dessutom om du tjänar så mycket att du betalar statlig skatt så kan också skatteeffekter av att ni delar gynna er. Sist så finns försäkringskassans jämställdhetsbonus.

Men den allra viktigaste motivatorn är den där lilla bebisen. Friheten att knyta an med den, känslan att göra det viktigaste som finns. För när allt kommer omkring och du sitter där i din gungstol som pensionär med stora barn. Då tror jag inte att du kommer ångra att du inte jobbade mer. Troligen kommer du glädjas åt att du faktiskt tog vara på tiden så mycket du bara kan.

Den där klyschan är ju faktiskt sann. Det går så fort!

Så om du kan och har möjlighet, acceptera inte att din partner vill ha hela ledigheten eller acceptera inte att partnern vill ge dig allt även om det känns kortsiktigt lockande. Fundera igen på vilket som gynnar er mest på lång sikt. Sen är ju som sagt alla lösningar olika och troligtvis lika många som det finns familjer. Men det är klart att våra individuella val påverkar i det stora också.

Att vara i bebisbubblan

I onsdags var det dags. Tidig morgon föddes Nils och nu är vi en familj med tre barn. Nu är jag inne i bebisbubblan igen. Inser att vissa saker glöms bort även om jag har varit i den innan. Det är nog bra. Annars kanske det inte hade funnits lika många barn i världen… Men samtidigt så är det väldigt mysigt, massa med närhet och kärlek.

Många av timmarna går åt till amning när man befinner sig i bebisbubblan. Det innebär förutom massa tid att klappa på det lilla mjuka huvudet och meditation också att det finns massa tid att fundera på. Det har fått mig att fundera på om det finns fler bubblor. Klart det finns. Karriärbubblan, träningsbubblan… Ja, massa bubblor helt enkelt. Jag ska iaf suga ut mesta möjliga ur den här bebisbubblan nu. För det är ju också ett sätt att njuta här och nu. Och det behöver jag alltid bli bättre på.

Det är fin utsikt från bebisbubblan!

Utan internet

I fredags försvann internet. Något med en avgrävd kabel. Vet inte så noga. Iaf så var konsekvensen att vi var utan internet och tv från fredag till idag. Först tänkte jag att det var lite tråkigt. Jag brukar kolla på tv en liten stund på kvällen när barnen har lagt sig och jag brukar lyssna på poddar som publiceras i slutet på veckan…

Men det var himla härligt. För utan vanan att slå på tv:n en stund eller utan att barnen kunde spela på paddan så har vi umgås mycket mer. Såklart behlvs inget internetavbrott för att inse det. Men det blev en konkret påminnelse och den var faktiskt uppskattad.

Sitta och sticka på en solig altan är härligt!

William tog upp sin stickning igen i helgen och då ville även Viola lära sig.

Det enda som var lite krångligt var att jag insåg på kvällen att jag inte heller kunde tända lamporna i huset som är kopplade till vårt internetbaserade system som vi styr från en app…så vi hade även lite mörkare än vanligt. ?

Att bara vänta

Nu är det inget kvar mer än att vänta. Vänta på att bebis ska titta ut. Den är helt klar och jag inbillar mig hela tiden att nu kommer den nog… Men tänk att det är ingen som kan bestämma över detta. Inte jag och ingen annan. Skönt för mig att jag får öva på att släppa på mitt kontrollbehov och mitt behov att planera och strukturera. Det är liksom ingen ide att planera in stora saker nu. Så jag försöket att tänka att det är en liten guldkaramell som jag suger det sista av nu. För visst är det också mysigt och härligt att få ta det lugnt, sova middag och känna boffarna där inuti.

men nu behöver faktiskt inte magen bli så mkt större…

Ett nytt kapitel i livet

Idag är första dagen på min föräldraledighet. (Heter det så innan bebis har kommit?) iaf så jobbar jag inte innan April 2017 igen. Känns så avlägset. Ett helt år! Jag har aldrig varit hemma med de andra så länge. Så detta känns verkligen lyxigt. Inte bara för mig tänker jag. För oss alla. William får uppleva att sluta skolan 13 varje dag och gå hem, samma för Viola. Hon får uppleva att vara på förskolan 15 timmar. Fyra dagars ledigt varje vecka. Vi får ett långt sommarlov tillsammans. Så många saker som innebär massor med mer tid till varandra. Jag har bestämt mig för att verkligen njuta i nuet mycket mer denna gång. Av allt.

Perspektiven har ändrats. Jag har kärt mig saker. Tur är väl det. Nu väntar ett tag med lugn och ro innan bebis kommer. Även om det gör ont mest hela tiden nu så ska jag försöka njuta av även dessa dagar.

Att första dagen inleddes med massa sol gör ju inte saken sämre! ?

Förmiddagspromenad med Wilma. Eller jag satt på en sten och barnen gick…

Eftermiddagslek

Bokrecension – Baka Steg för steg

När vi shoppade loss på bokrean hittade vi en bakbok som vi trodde barnen skulle uppskatta. Den är skriven av Clara Lidström och Annakarin Nyberg. Det var sant, de uppskattar den mycket. Den är fint illustrerad med både vilka ingredienser som ingår och hur man gör steg för steg. Det är recept på söta saker som nog lockar de flesta.

Men det gillas inte av mig, barnens mamma. Visst förstod vi att det är en bok som innehåller recept med socker mm. Men visst kan det vara bättre att kanske göra egna chokladbollar istället för att köpa godis? Så tänkte jag. Men när vi läste igenom boken så slogs jag av att många av recepten är så otroligt söta. Varför är de det?

Ta tex receptet på chokladbollar. I det står det att man skall addera 1,5 dl socker. Jag har det där receptet i ryggmärgen sen jag var barn. Då stod det på baksidan av havregrynspaketet att det behövs 1 dl socker till 3 dl havregryn. Men är har de adderat på ytterligare 50%! Sen så föreslår de att de skall rullas i kokosflingor, pärlsocker eller strössel dessutom…. William påpekade att de har glömt att skriva att man minsann kan rulla dem i havregryn….

Även radiokakan innehåller 4 dl florsocker istället för de recept jag hittade på nätet som innehåller 3 dl.

Vår strategi brukar istället vara att halvera mängden socker i de recept vi bakar. Och vet ni, det funkar precis lika bra! (Nu har jag ju inte bakat mig igenom alla kakor. Men vi har ännu inte misslyckats) och barnen gillar det ändå. De har ju inga andra referenser.

Likadant när vi väljer choklad när vi bakar, då tar vi 70% istället för mjölkchoklad. Funkar också bra! Det blir sött ändå.

Självklart är det inte så att Clara och Annakarin behöver trixa till recept som är sockerfria mm. Men jag förstår inte varför de måste vara extra socker i dem? Är inte det onödigt när vi ändå är så medvetna om sockrets skadliga inverkan på våra kroppar. Nu kanske du tänker, men låt bli att baka då. Ja, det kan vi ju göra. Men jag tycker ändå att någon gång ibland kan det vara roligt. Jag får helt enkelt modifiera recepten själv…