Generation I (I-phone, I-pad, Internt) Kärt barn har många namn… Mina barn är födda 2008 och 2010. Jag tror inte att jag är ensam om att ha barn som är fantastiskt bra på att hantera surfplattor och smarta telefoner. Det tänker jag ger en nödvändig kompetens som barnen behöver.

Men hur är vi föräldrar? För ett tag sedan hade vi föräldramöte på Williams skola. Barnen hade fått berätta för pedagogerna vad deras föräldrar gillar att göra allra mest samt vad de själva gillar att göra allra mest. Det var enligt min man som var där inte helt ovanligt att barnen sa att mamma eller pappa gillar allra mest att hålla på med telefonen, datorn eller surfplattan….

Jag tänker på det ganska mycket, påverkar det våra barn?

Å ena sidan tänker jag att det är ingen skillnad på att ha en mentalt frånvarande förälder om föräldern läser en bok eller kollar på sin telefon. Men, troligen så gick inte våra föräldrar runt med en bok i näsan flera timmar per dag. Inte vad jag minns iaf.

Är vi, föräldrar till ”generation I” de föräldrar som är närvarande fysiskt men frånvarande psykiskt? Hur påverkar detta våra barn? Tänker de att de inte är tillräckligt viktiga, intressanta eller roliga för att vi föräldrar skall välja att umgås med dem istället för vår telefon? Det kan ju inte vara helt hälsosamt för våra barns självkänsla. Och vad lär är vi våra barn då? De sitter ju gärna med näsan i surfplattan eller vid datorn om de får. Mina barn får det ganska ofta, när de vaknar tidigt på morgonen, när jag lagar mat och på kvällen efter maten när vi tittar på tv tillsammans. Svårt att veta om det är för mycket eller inte. Jag brukar rättfärdiga för mig själv att de även lär sig massor på det .Men jag vet inte om det bara är ett sätt att försvara sig själv? Eller är det ens ett problem? Kanske förstorar vi upp det väldigt mycket, vi vuxna? För samtidigt så är det troligen värre att inte alls lära sig dessa tekniker eller användandet av denna utrustning. Det kommer ju troligen vara en ännu mer självklar del i våra barns liv när de blir vuxna.

Vi försöker med några regler.

• Inte vid matbordet, inga undantag. Ingen tidning, ingen bok, ingen telefon eller surfplatta om vi är flera som sitter vid matbordet. Vi tror att det är en viktig stund för samtal och för att njuta av maten vi äter. Det där med att ge barnet en surfplatta så att föräldrarna får ”äta i fred” det tror jag inte alls på. Visst är det smidigt på kort sikt, men jag tror att det är som att kissa i byxorna. En björntjänst i längden. Om barnet inte lär sig att gå på restaurang eller kan få vara med i samtalen så tror jag att det missar viktiga lärdomar. Om jag som förälder har behov av ”egentid” med min partner så skaffar jag barnvakt eller så äter vi middag efter barnen har lagt sig. Det funkar iaf när de är ganska små.
• En stund på morgonen och en stund på kvällen på helgen. Men inte mer. (Ok, det här håller vi inte alltid. För om jag behöver sova middag en stund, då finns det nästan ingen bättre barnvakt som alltid kan ställa upp på kort varsel….) Helgen vill vi försöka umgås på, hitta på aktiva saker eller helt enkelt bara göra vardagssysslor tillsammans här hemma. Att barnen är viktiga för att vardagen skall gå ihop, det tror jag verkligen på. De behöver känna att de bidrar med sin kraft och tid för familjens bästa. Inte bara leka.
• Inte i sovrummet. Har varit enkelt nu, men frågan är hur det blir när de blir ännu större… Iaf så tror jag på att nattning görs bäst med en sagostund. Vi läser för dem och eller de läser för oss. Vi pratar om dagen om de vill och försöker fråga dem vilka saker som har varit bra under dagen. Tror på att somna med bra associationer. Sen myser vi en stund innan de får somna. Såklart finns det lika många nattningsrutiner som det finns familjer och jag vill verkligen inte försöka skuldbelägga eller säga att något är bättre än något annat. Men det här sättet har funkat bra för oss. När de var ännu mindre så avslutade vi nattningen med att lyssna på en skiva med godnattsånger efter läsningen.