Är precis klar med boken ”Sluta aldrig gå”, skriven av Christina Rickardsson. Christina berättar om sitt liv som startade som gatubarn i Brasilien för att sedan ändra riktning och bli adopterad som 8 åring till Sverige med sin knappt 2 åriga bror. Hon berättar om sina minnen i Brasilien, en uppväxt som ingen människa ska behöva genomgå. Erfarenheter som ingen borde ha någon gång i livet. Samtidigt så tycker jag inte att hon på något sätt sätter sig i en offersituation, även om hon så många gånger var i just det. Hon berättar med värme, kärlek och passion om sin tid i Brasilien, hon berättar om sin mamma med kärlek, hur de kämpade för att klara sig för dagen, om sina vänner som också levde på gatan och om vänskap som aldrig tar slut.
Kulturkrocken är enorm när hon kommer till Sverige, här är barnens värsta upplevelser att de har fått fel julklapp, att de inte får vara ute så länge det vill eller att maten inte är god. En så otroligt stor skillnad. Hur hanterar man att tas ifrån sin mamma och flyga med sin bror över Atlanten, hamna i ett annat land, ett annat språk och i en annan familj? Samtidigt som man bär på det bagage som Christina gör? Extremt bra skulle jag svara i Christinas fall efter att ha läst boken. Vilken fantastisk människa! Vilken inspiration hon är.
Läs den!
