Etikettarkiv: självkänsla

Bokrecension – Med känsla för barns självkänsla

Ni får ursäkta för att det blir många bokrecensioner nu. Men jag har råkat trilla över en massa bar böcker i min ljudbok på rad som jag känner att jag vill dela med mig av. Här kommer en av dem, det kommer snart komma recensioner på två böcker som sammanfattar massa intressanta forskningsrapporter på ett enkelt sätt och en sann berättelse om en helt fantastisk människa.

Här kommer en recension på boken ”Med känsla för barns självkänsla” skriven av Petra Krantz Lindgren.

Boken handlar om barns självkänsla och om vuxnas ledarskap. Så står det på nätet när du läser om boken. Jag tycker att det Petra bjuder på inte alls stannar vid kommunikation mellan barn och föräldrar. Mycket av det hon skriver tycker jag kan användas i kommunikation mellan de flesta.

Dock så är det några uttalande och åsikter som jag undrar vad hon har för belägg för. Om det finns någon forskning bakom eller om det är hennes privata åsikter. Tex så skriver hon att om man säger till ett barn som lär sig cykla och säger att hon är duktig som har lärt sig cykla så känner barnet sig automatiskt illa till mods och känner att hon inte duger om hon skulle råka köra i diket. Hur vet Petra att det är så tänker jag? Om man ger ett barn en positiv bedömning, bedömer hon sig då automatiskt negativt vid ett annat beteende i en annan situation? Här tänker jag på Viola som precis har lärt sig cykla. Hon är mäkta stolt över det och jag som har för vana att ibland säga ”vad duktig du är” har berömt henne på detta sätt när hon cyklar. I helgen hade hon kört omkull, hon hade inte lyckats hålla sig upprätt i en nerförsbacke. Hennes kommentar på detta var att ”Mamma, nästa gång jag kör i en nerförsbacke så skall jag komma ihåg att bromsa” Mitt svar var att det är absolut en bra idé samt att det är så när man lär sig nya saker, ibland trillar man, men du blir bättre och bättre ju mer du övar. Var detta negativt för mitt barns självkänsla? Jag vet ju såklart inte, men jag kunde inte se några alls tecken på det.

Men väldigt mycket av det hon skriver tycker jag var riktigt bra och tänkvärt. Dessutom så uppmanar hon läsaren i början av boken att just ta till sig det som känns bra och rätt och lägga det man vill till sina andra verktyg du har i ditt föräldraskap. Hon poängterar dessutom att hon inte alltid lever som hon lär och att det är väldigt svårt att tänka rationellt och logiskt i vissa situationer när det brinner till. Så är det ju.

Jag uppfattar inte alls att boken skuldbelägger som jag ibland har känt när jag har läst andra böcker om barnuppfostran. Jag uppfattar att Petra vill hjälpa till genom att belysa situationer och händelser på ett sätt som hon anser gynnar barnets väg mot en bra självkänsla och trygg individ.

Helt klart läsvärd om du inte försöker kopiera allt utan tar till dig det som du tycker passar dig och dina barn.

Här hittar du boken: Adlibris, Bokus, CDON

Varför är jag som jag är?

Jag har funderat på det sen jag hade ett intressant samtal med en kollega. ”Varför är jag som jag är?” Vad är det som formar oss och är vi alla ”offer” för att vi blev de personerna vi är tack vare den uppväxtmiljö vi har haft? Hur stort ansvar har du som individ att forma dig själv? Kan du forma dig själv om du har haft oturen att tex växa upp med föräldrar som inte alls har gett dig någon självkänsla? Eller är det kört då? Får du gå igenom livet med dålig självkänsla utan förmåga att själv kunna göra något åt det?

Iom detta samtal så lästa jag runt lite på nätet och kom till ett inlägg från en annan bloggare som hade varit på en föreläsning av en professor i genetik. Han hade enligt den bloggaren uttryckt att ”du är alla människor som du har träffat och som har gjort intryck på dig”. Det låter ju å ena sidan klokt tycker jag, å andra sidan helt galet också!

Eller är det så enkelt att du då helt enkelt skall vara väldigt kräsen med vilka människor du omger dig med? Men om du under din uppväxt har varit omgiven av personer som inte låter ditt kritiska tänkande utvecklas, eller låter dig ifrågasätta eller tänka själv, är du då maktlös i att välja umgänge som är bra för dig?

Å ena sidan kan det ju vara så. Men en stark sida i mig säger bestämt nej! Det finns så många männsikors livsöden som säger helt annat. Männsikor som har haft alla odds mot sig men ändå tagit sig ut livssituationer som verkligen inte är bra för dem. Det har funnits något i dem, en röst som har sagt att de förtjänar bättre, att de duger som de är, att de inte behöver vara ett offer för omständigheterna. Jag tänker att om dessa människor som har haft alla odds mot sig kan, varför kan då inte vi alla? Är det verkligen ok att ”skylla” på att jag har haft otur att bara omge mig med personer som inte är bra för mig, efter att du varit vuxen ett tag och uppnått medelåldern, ligger då inte ansvaret på dig att ifrågasätta dina egna handlingar och jobba med självinsikt och självkänsla? Ligger då inte ansvaret på dig att känna igen signaler från personer som du omger dig med som inte är bra för dig och faktiskt bryta upp med dem? Om du ändå väljer att fortsätta att omge dig med dessa personer, är det då inte ditt eget ansvar?

Jo, jag tycker det iaf. Kanske naivt och lätt för mig att säga som inte har varit i en av de värsta situationerna. Men jag tror inte det är därför jag tycker så, av naivitet. Jag tror att det är för att jag tror så mycket på individens förmåga och kraft att faktiskt skapa sig ett liv som de vill ha. Ett livt där du inte är offer för omständigheter, offer för elaka människor, offer för dålig självkänsla. Jag tror att alla människor kan bryta såna mönster och ta sig framåt. Tror dock att du måste göra något som för vissa är jätte jättesvårt. Nämligen att be om hjälp och blotta sina svagheter, helt enkelt släppa ner skölden och visa sig precis som du är.

För visst är vi unika och underbara precis som vi är? Precis som snöflingor.

Våga tro på dig själv

Jag har sagt vid några tillfällen när jag har fått frågan vem jag ser upp till i ledarskapssammanhang att jag inte har något speciell person som jag ser upp till eller tar saker från. Jag försöker göra det från alla jag träffar, lära mig, inspireras och se upp till. Jag har ännu inte träffat någon som jag inte har hållt med om i något och jag har inte träffat någon jag har håll med om i allt.

Det är fortfarande sant. Men däremot så träffade jag för ett tag sen en person som jag faktiskt inte gillar så mycket. Det insåg jag i efterhand efter lite reflektion. ”Problemet” var att jag kände att jag kanske inte riktigt vågade tro på mig själv i detta läget. Personen i fråga var väldigt populär, högt aktad och känd för att ha gjort fantastiska saker! Hen blev presenterad på ett otroligt sätt som verkligen satte förväntningarna. Jag har funderat i efterhand om det kanske berodde på just förväntningarna. Att de var så höga att jag blev besviken när det visade sig vara en ”vanlig” människa? Jag tror faktiskt inte det.

Och jag har kommit fram till att jag måste väga tro på mig själv. Egentligen är det väl inte så viktigt om jag gillar personen eller inte. Jag lär inte träffa hen någon mer gång och hen lär inte komma ihåg mig heller. Men det som var viktigt för mig var att just komma till insikten att jag vill våga lite på min insikt och på min magkänsla.

Jag tror det är superviktigt att våga låta de värderingar du har som du gillar och känner är en tillgång för dig faktsikt få lov att vara viktiga och en styrande kompass för dig. Så känner jag iaf, när väldigt mycket händer och ändras hela tiden så känns det viktigt för mig att jag står stabilt på marken, stark i min tro på mig själv och på det jag tror är rätt och fel.

Läste för ett tag sedan att ”sunt förnuft” är fördomar du fick när du var 18 år som du rättar dig efter. Så behöver det absolut inte vara. Såklart att du skall lära dig hela livet och ständigt utveckla och utmana dina egna värderingar och åsikter. Försöka se under ytan på ditt eget isberg och utveckla din person hela tiden. Men i det och i en föränderlig omvärd är det väldigt viktigt att våga tro på dig själv. Det är jag iaf helt övertygad om, gör du inte det så har du ju inte heller något att utgå ifrån och något att utveckla.

Självförtroende och/eller självkänsla

Har funderat en del på det här med självförtroende och självkänsla. Är det egentligen viktigt att hålla isär begreppen och kan man ha det ena utan att ha det andra? På Wikipedia står det så här om självförtroende och självkänsla:
Självförtroende är individens tilltro till sin förmåga att prestera. Det kan röra sig om arbete, skola eller sociala sammanhang. Självförtroendet kan variera från dag till dag och det kan höjas genom bekräftelse utifrån, eller tillfälligt höjas under exempel alkoholpåverkan.

Självkänsla eller självuppfattning är den självkännedom som handlar om uppfattningen man har om sig själv och den man är. Dålig självkänsla kan både vara att under- och överskatta sin person eller kapacitet, och behöver hållas isär från begreppet självförtroende som har med prestationer att göra. God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för.

Jag håller med Wikipedia om att det är viktigt att hålla isär begreppen. Av den anledningen att jag tror att det inte är helt ovanligt att några av oss vandrar genom livet med högt och stort självförtroende och ändå har låg självkänsla. Varför det då är viktigt att hålla isär begreppen är för att kunna identifiera dem och se med sanna ögon på sig själv och kunna identifiera om du själv har dålig självkänsla.

Tänker du ibland: ”Vad dum jag är”, ”jag är inte viktig”, ”vad jag tycker är inte viktigt”, ”jag förstår inte hur hen kan älska någon som mig”, ”jag förtjänar inte att bli älskad av hen”, ”snart upptäcker de att jag är en bluff på jobbet, jag är ju egentligen inte bra alls” mm mm. Helt enkelt tankar som klandrar ner på dig själv. Har du såna tankar ofta? Då kanske det bor lite dålig självkänsla inom dig. Gör det det så ta tag i det! Har du kommit så långt att du har identifierat det och insett att du vill förändra det så har du kommit långt.

En enkel övning som du kan göra är en övning som jag läste om i Mia Törnbloms bok, Självkänsla nu! Skaffa dig en ”Jag är bra bok”. Skriv varje kväll gärna tre saker under tre rubriker. Rubrikerna skall vara:
Bra: Vad har du gjort idag som var bra. Var du en bra vän, stöttade du någon på jobbet?, sa du till din käresta att du älskar hen, var du snäll och ärlig mot dig själv? Mia ger tips i sin bok på vad du kan skriva för Bra saker om du har svårt att komma på själv i början.
Tack: Vad är du tacksam för? Skriv ner minst tre saker du är tacksam för i livet.
Hjälp: Vad vill du ha hjälp med? Vare sig du är troende eller inte så kan du vända denna fråga till den du vill. Dig själv tex. Vad vill du ha hjälp med imorgon för att få mer att skriva på din ”Bra” rad.

Här kan du hitta Mias bok: Adlibris, Bokus, CDON

Det börjar innifrån

Jag verkligen att det börjar innifrån. Hur du mår, hur du ser ut, hur du pratar, hur du agerar.

Fick feedback från en kollega på jobbet idag, hon frågade hur det var, för hon tyckte att jag såg trött och ledsen ut. Jag berättade vad som hänt och hur det påverkat sinnesstämningen. Det fick mig att fundera, hur vi faktiskt omedvetet påverkar vår omgivning. Jag vet ju det egentligen, men det är lätt att glömma av….

När jag tänker efter så är det ju så med allt faktiskt, hur vi reagerar kommer ofta innifrån. Tex så kommer det som ett brev på posten att jag får lite finnar i ansiktet när jag äter för mycket socker under en period, definitivt innifrån. Skitsnack det där med krämer och rengöringar för ansiktet. Det funkar lika lite som mirakelmetod för att få en bra hy som det gör att ta på sig en kroppsstrumpa och inbilla sig att det ser ut som att du har gått ner två storlekar i vikt… Vill du ha en strålande hy, fint hår, starka naglar, bra tänder, inte för mycket extra kilon att bära runt på så måste du ju ta hand om dig, det kommer innifrån. Du bör äta bra, sova tillräckligt mycket, ha en givande fritid, ha ett roligt jobb mm. Jag tror helt enkelt att det handlar mycket om hur du mår. Vilka tankar bär du på, vad sätter de tankarna dig i för sinnesstämning, hur får de tankarna din omgivning att reagera då ditt kroppsspråk säger väldigt mycket.

Jag tror verkligen på att du kan tänka dig sjuk eller frisk till viss del. Iaf de åkommor som har med stress och din livssituation att göra. Jag hade ett jobb en gång som jag inte trivdes jättebra med, visst det gjorde att jag utvecklade min fritid mer. Men i långa loppet mådde jag inte bra och det fick tillslut påverkan på min fysiska hälsa.

Det är ju bara att konstatera att livet är för kort för att inte ta tag i det och göra det du vill med det. Ingen kommer tacka dig för att du ”offrat” ditt liv med något du inte trivs med. Att säga att du gör något för familjen, tex går till ett jobb du inte gillar. Det tycker jag i princip är skitsnack. Ingen, speciellt inte familjen mår inte bra av att du mår bra. Den där extra semesterresan varje år som jobbet du vantrivs med kanske ger i extra inkomst. Är det verkligen värt alla andra veckor per år som du kanske istället påverkar din omgivning negativ?

Bokrecension av – ”Heja heja”

Jag skrev i mitt tidigare inlägg om boken ”Love is the killer app”. Jag läste den främst för att jag går en internationell utbildning på jobbet där det ingår att läsa ett antal böcker mellan tillfällena. Jag bestämde mig för att efter jag har läst en ”obligatorisk” bok så får jag ”belöna” mig med att läsa en valfri feel good bok.Min kära man hade en dag överraskat mig med att lägga en bok på mitt sidobord vid sängen. Nämligen boken ”Heja heja” med Martina Haag. Jag gillar hennes böcker, de är snabblästa, trevliga och kräver ingen koncentration.

Just denna känner jag för att läsa just nu då den handlar om att gå från ”att stapla 20 meter till att springa maraton” Då jag tänker ta mig runt Helsingborgs maraton i september 2014 så känns det roligt att få lite inspiration genom att läsa en bok av en person som inte är träningsfantast sen många år tillbaka utan från en ”helt vanlig” person. En som bestämde sig för att börja springa.

Boken var trevlig som jag förväntade mig och med lite roliga inslag. Martina är bra på att få vardagshändelser att låta väldigt roliga. Hon kan skriva roligt om saker som är helt vanliga. Det gillar jag. Hon verkar ha haft två motivationsfaktorer för att skapa ett varaktigt resultat.
1. Springa med kompisar. De är 3 tjejer som tränar ihop och åker på lopp ihop.
2. Hon springer en massa lopp och samlar på medaljerna.

Adlibris, Bokus, CDON

Betyg: 3/5

Jag är Zlatan Ibrahimovic´: min historia – bokrecension

Jag har precis lyssnat klart på boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic´: min historia”. Vilken trevlig och inspirerande historia. Måste erkänna att jag inte har haft så bra koll på Zlatans alla turer och steg. Så boken var ju dessutom lite spännande då jag inte hade koll på vilka matcher mm han vunnit eller inte. Men det som gjorde boken så bra, intresserad av fotboll eller ej är ju att lyssna på Zlatans uppväxt, kamp för att bli accepterad och ta sig fram i fotbollsvärlden, den otroligt hårda träningen som ligger bakom hans framgångar och hur han resonerade i med och motgångar. Hur han fungerar och vad som driver och motiverar honom.

Det var inpsirerande! Han är ett levande bevis, en sann saga nästan, som bevisar att du kan om du vill. Vill du tillräckligt mycket och har din drivkraft så kan du göra det du vill. Du kan förverkliga din dröm! Zlatan hade inget gratis, en ganska jobbig och otrygg uppväxt tolkar jag det som, inte de allra bästa förutsättningarna i skolan mm. Han hade mycket emot sig på planen i början med föräldrar som ville peta honom ur laget som grabb för att han utmärkte sig! Han köpte enligt boken sina första fotbolls skor i mataffären för 50 spänn. Visst, talangen har han ju säkert. Men bakom den ligger tusentals timmar med hård träning, anpassning för att kunna ta sig fram i den värld han lever i mm. Det tycker jag är inspirerande, han har aldrig gett upp, han har följt sin dröm! Att han dessutom är en stor inspiration till många småkillar och tjejer där ute som drömer om att bli stjärnor, det är bra.

Betyg: 4 av 5

CDON, Adlibris, Bokus

Nu är jag bara nyfiken på två saker gällande Zlatan;
1. När skall Helena skriva sin bok om samma sak men från hennes perspektiv? Det skulle jag verkligen vilja läsa. Hur är det att vara fotbollsfru till en så stor stjärna med all den uppståndelse det bär med sig om med den ensamheten det verkar innebära?
2. Vad skall du göra när du är klar med karriären Zlatan? Du verkar ha så du klarar dig flera liv efter varandra. Kan du inte göra något i välgörenhetens tecken för de där fattiga tjejerna och killarna som behöver trygghet och stöttning när de inte får det i hemmet eller i skolan?

Hur långt kan du komma på viljan?

Hur långt du kan komma på viljan har jag funderat på de senaste dagarna. Helt klart så är min inställing att du kan komma väldigt långt på viljan! Men vissa aktiviteter kräver även andra egenskaper/färdigheter än bara vilja.

I helgen var jag och klättrade i Kullaberg! Det var helt fantastiskt roligt! Vi hade en superbra instruktör med som visade/berättade och coachade oss uppåt. Vi var 4 i sällskapet och jag var sist ut på första klättringen. När de andra klättrade såg jag framför mig hur jag likt Spiderman tog mig upp för berget smidigt och snabbt utan större ansträngning… Enligt instruktören var det en ganska lätt klättring, när jag väl hade provat var det inte alls så lätt. Men det gick ändå att ta sig upp med vilja och lite muskler till hjälp. (Ja, selen var också ovärderlig)

När vi skulle ta andra klättringen som var lite svårare än den första var jag återigen sist ut. Nu insåg jag att jag kanske inte var riktigt som Spiderman… Aningens svagare och mindre rutinerad. UB uttryckte sig efter första klättringen att det var lite svårt att sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Ingen av oss var helt enkelt inte lika vid och smidig som spiderman heller…

Instruktören sa att det fanns ett moment på den andra klättringen som var svår, efter den blev det inte lättare men fler alternativ att välja på i sin klättring. De andra kom inte förbi det svåra momentet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hela vägen upp. Sagt och gjort, lite sliten i benen och armarna efter första klättringen satte jag igång. Shit vad svårt det var! Jag hade nästan passerat den svåra biten, jag hängde mig fast i en onaturlig ställning och behövde ta ett långt steg för att komma förbi den svåra biten. Jag tänkte ”Friskt vågat hälften vunnet!” och satsade. Men jag orkade inte och trillade ner! (Ja, det var högt och väldigt läskigt) Men jag litade på utrustningen och instruktören. När jag hängde där i luften, helt slut. Frågade instruktören om jag skulle ge upp. Fan heller! Jag var ju så nära! Så jag gav mig upp igen. Nu klarade jag det! Den svåra biten var passerad! Yes!

Sen kom momentent att jag skulle sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Fy f-n vad trött jag var! Benen skakade okontrollerat. Jag hade en bit kvar och jag var tvungen att inse att nej, det går inte. Hjärnan vill, men kroppen vill inte längre.

Väl nere hade jag knappt krafter att gå till bilen och under bilresan kunde jag knappt lyfta armarna… Så jag kände att jag verkligen inte hade gett upp för tidigt. Men ändå! Det stör mig att jag inte har den fysik jag vill ha.

Så min slutsats är att viljan tar dig mycket längre än du tror! När du är slut så har du nästan alltid lite krafter kvar för att pressa dig lite till. Detta gäller nästan allt. Vill du tillräckligt mycket så kommer du långt. Men när det gäller vissa utmaningar så måste du träna också. Träna, läsa på, förbereda dig och träna igen. Det är ju inte för inte som de allra bästa inom sina områden säger att det gäller att lägga de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra.

Min andra slutsats är att du kommer mycket längre om du har tips och hjälp av de som är riktigt bra på det du skall göra. Och sist men inte minst, du måste våga lita på dina kollegor, träningskompisar mm som du befinner dig med i pressade situationer. Vågar du inte lita på dem eller på den säkerhetsutrustning du har, då kommer du aldrig våga pressa dig till din gräns och veta vart den går och hur långt du kan komma. Så våga det! Släng dig ut i dina utmaningar!

Kan jag?

Hur ofta frågar du dig om du verkligen kan det där du skall göra. ”Kan jag verkligen det?” Men sanningen är ju precis den att om du inte har provat så vet du ju inte om du kan eller inte. Och om du verkligen funderar på det så kan du göra det allra mesta. Det handlar om två saker, (Ibland tre):

1. Tankens kraft.
Tänk som Pippi Långstump. Hon säger så här i en film. ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert” Jag älskar det! Så härlig inställning. Ha i grunden en positiv inställning och tro på dig själv. Om inte du gör det, vem skall då göra det?

Jag brukar tänka så här:
* Du vet inte om du kan innan du har försökt.
* Våga göra på ditt eget sätt
* Om du inte lyckas på första försöket, prova igen och igen och igen
* Våga misslyckas, gör det till lärdomar som gör att du kommer närmare att lyckas med ditt mål.

2. Träna
Det sägs att skall du bli riktigt bra på något så krävs det att du lägger ner minst 10 000 timmars träning på det. Jag tycker att det är härligt! Det innebär i mitt huvud att jag skulle kunna bli bra på i princip allt bara jag tränar tillräckligt mycket. Vilka möjligheter det ger!

Därför har jag bestämt mig för att nu är det dags att utmana mig ytterligare. Jag skall springa maraton! I september 2014 går premiären av Helsingborgs maraton av stapeln. (Givetvis blir det detta lopp som blir premiär då det går genom Ramlösa Brunnspark.) Jag tycker att det skall bli jätteroligt och känner mig otroligt taggad. Tänkt att jag, om ett år kommer klara att springa 42 195 meter! Jag har skrivit ut ett träningsprogram och jag har ett mål. Så nu har jag hittat ett sätt att dela upp elefanten i småbitar och jag taggas av att kunna bocka av varje träningspass och veta att det för mig ett träningspass närmare att orka springa ett maraton.

Idag kände jag mig dock inte tillräckligt motiverad för att göra mitt sista obligatoriska träningspass för veckan… Så nu har jag skrivit om det här. Det är den tredje saken som du kanske ibland måste ta till för att få ytterligare press på dig att lyckas. Berätta för din om givning vad du tänker göra. Då får du frågor om hur det går och du känner lite extra press att göra det du tänkte från början. Det funkar iaf på mig.