Idag fyller min äldsta älskade unge 7 år. Grattis på dig älskade unge!
På vägen hem från skolan idag så pratade vi om hur det var den dagen han kom till världen. Han tyckte det var roligt och intressant att lyssna och ställde massa frågor. Jag minns att mamma ofta pratade om hur det var när jag kom till världen på min födelsedag. I tonåren tyckte jag hon var dödens tråkig och tjatig. Jag hade ju liksom hört det många gånger….
Nu förstår jag varför såklart. Vissa saker behöver man väl uppleva själv eller helt enkelt bli vuxen så att man kan sätta sig in i den andres känslor bättre. Det är oundvikligt att fira barnens födelsedag utan att tänka på dagen då de föddes. Jag är glad och tacksam att de än så länge tycker om att höra på berättelsen.
För några veckor när vi hade ett av våra samtal som vi ofta har när han skall lägga sig, jag har läst och vi skall mysa en stund. Då kommer saker bubblande som har funnits och tryckt på under dagen. Denna kväll pratade vi om att det är han som har lärt mig att vara mamma, att allt som händer i mitt mammaliv upplever jag för första gången med honom. Först tyckte han att det lät knasigt, men sen insåg han också att det var så, att precis som att jag försöker uppfostra honom att klara världen som en trygg vuxen en dag, så fostrar han mig i min mammaroll. Han är med mig när jag går i fallgroparna, när jag får be om ursäkt för att jag tappade humöret, när jag stolt tittar på något nytt som han erövrar. Såklart är det olika och speciellt med alla barn, men det går inte komma ifrån att med honom är det alltid den första gången. (Eller har varit än så länge iaf, de är ju födda ganska tätt…)
Så grattis min älskade unge! Jag ser fram emot att vara mamma till en sjuåring för första gången och lära mig det, hoppas du har tålamod med att allt är nytt för mig också.

