Jag lyssnade på en podd häromdagen som heter Penntricket. Det är en feministisk podd som görs av två feministiska kvinnor. De pratade om pengar i detta avsnitt. Om det oavlönade hemarbetet som oftast faller på kvinnans lott, om hur dåliga löner kvinnodominerade yrken har så att det är svårt för dessa personer som jobbar inom dessa yrken att klara sig på sin lön. Detta håller jag helt med om och det är både konstigt och skevt i vårt samhälle när sopåkare tjänar tusentals kronor mer än förskolelärare, sjuksköterskor mm. Det finns en extremt stor skillnad mellan olika yrkesgrupper som är svår att förklara på andra sätt än att det är just mansdominerade och kvinnodominerade yrken. I podden diskuterades olika lösningar och olika förslag på vad som skulle kunna göras. Inget konstigt så här långt.

Det var när de i podden började prata om att alla faktiskt inte kan skapa sig ett liv de vill ha i Sverige som jag började fundera. En av personerna berättade att hon var uppväxt i ett hem med en ensamstående mamma som knappt fick ihop pengar till mat. Att det i hennes världsbild inte existerade för henne att hon skulle kunna utbilda sig. Vidare menade hon att det är så för många kvinnor i vårt samhälle. Att de inte kan ta sig någon annan stans än där de är, att de inte har möjlighet. Att de som påstår att vem som helst kan bli vad som helst i Sverige har fel och en bristande analys. Här håller jag inte med, eller jag gjorde inte det initialt iaf. Nu har jag funderat några dagar och jag kan fortfarande inte hålla med. Det som gör mig irriterad är att personen i podden menar på att det inte går att styra sitt liv för vissa, att vissa är fast i en underklass/arbetarklass (som hon kallade det) att de som påstår något annat inte vet vad de pratar om.

Först så tänker jag att detta isåfall inte kan vara en kvinnofråga. Om det är så att när man föds i vissa sociala förhållande och familjer så erbjuds man inte möjligheterna att plugga vidare och då är det inget val man har eller är medveten om så tänker jag att detta måste isåfall rimligen drabba både flickor och pojkar. Visst, så förstår jag att om det är så så blir slaget för kvinnan ännu hårdare då de yrken som männen oftast väljer är relativt bra betalda även om ingen utbildning krävs. Men!

Jag kan bara inte hålla med om att det är så som personen i podden beskriver. Jag är precis som hon uppväxt i en familj med otroligt få tillgångar. Jag växte iof upp med båda mina föräldrar. Så kanske var det lättare. Men jag hade aldrig aldrig under hela min skoltid blivit uppmuntrad till att studera, få bra betyg eller läsa vidare. Min mamma jobbade som städerska och min pappa var svetsare. Ett tag hade mina föräldrar dessutom både nattjobb och dagjobb för att få ekonomin att gå ihop. Det pratades aldrig om fortsatta studier i min familj. Mina äldre syskon studerade inte vidare. De började jobba inom vården. Att jag bestämde mig för att studera på högskola efter gymnasiet var absolut inte självklart. Det var en sak som gjorde att jag valde det, helt enkelt att jag inte ville ha samma ekonomiska förutsättningar som mina föräldrar i kombination med att jag ville ha möjligheten att ha ett jobb som jag tyckte var roligt. Det hade jag frågat min pappa om när jag var ca 8 år. Om hans jobb var roligt. Han hade svarat att ”Nej, det var det kanske inte. Men det försörjde familjen och arbetskompisarna var trevliga.”

Min drivkraft blev att jag ville komma ifrån den situation som mina föräldrar hade.

Min äldsta syster gjorde en liknande resa, hon bestämde sig för att studera som ensamstående med två små barn som hon hade varannan vecka. Hon hade det extremt knapert under den perioden och det måste ha varit väldigt kämpigt. Men hon gjorde det. Hon skaffade sig mer valmöjligheter inom sitt vårdyrke som hon fortfarande jobbar med.

Det finns såklart hur många exempel som helst. Jag säger inte att det är lätt, det är jättesvårt ibland, det är inte rättvist på något sätt för alla. Vissa har en otrolig uppförsbacke jämfört med andra. Men jag skulle vilja påstå att nästan alla kan ta sig uppför backen.

Jag tänker att när vi blir vuxna så har vi lika mycket ett ansvar att faktiskt göra det vi kan för att vi skall kunna bli lyckliga. Samhället gör också mycket, de ser till att hålla utbildningar gratis, du kan få studielån, du kan få relativt billig barnomsorg, sjukvård mm. Visst finns det fortfarande massor av orättvisor. Som fördomar, hinder och förutfattade meningar men att kapitulera för dem tror jag verkligen inte på.